Religionsfrihet och nationell lojalitet

Sverige kan i dag beskrivas som en av Europas mest sekulära och samtidigt mest mångreligiösa nationer. Det skapar spänningar i ett land där religionstillhörighet historiskt förknippats med nationell lojalitet. 

Jag skriver om religionsfrihet och nationell lojalitet i Dagens Arena.

Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

JUDISK-MUSLIMSKA RELATIONER I SVENSK HISTORIA

Harry och Ali

Ali Zakerov kom med roddbåt från Finland till Vojakkala i Norrbotten den 2 oktober 1944. Med i båten fanns hustrun Zeinab och dottern Didar, 11 månader. I polisförhör berättade Ali att han kom från Tallinn, var körsnär och att han flytt för att slippa militärtjänstgöring.

Först placerades familjen i ett flyktingläger i Umeå, men efter en tid hamnade de i Stockholm. För att få jobb gick Ali till Stureplan där han höll utkik efter någon han tyckte såg judisk ut.

”Folk trodde han bröt på tyska,” har dottern Didar berättat för mig, ”men han bröt på jiddisch.” Familjen Zakerov var muslimska tatarer. I Tallinn bodde judar och muslimer i samma kvarter, många av Alis barndomsvänner var judar och han talade därför jiddisch.

Vid korsningen Birger Jarlsgatan-Sturegatan träffade så han Harry Rock som drev butiken Päls-Nova på Jakobsbergsgatan 6. Där fick Ali sitt första jobb i Sverige och kom sedan att arbeta för olika judiska pälshandlare fram till pensioneringen.

Harry Rock var engagerad sionist, medgrundare till Stiftelsen Judaica och ledde den svenska sektionen av Keren Kajemet, som kallats världens äldsta miljöorganisation. Tillsammans med ytterligare muslimska tatarer som kom till Sverige under andra världskrigets slutskede grundade Ali Zakerov 1949 Sveriges första muslimska förening, Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och kultur. Han stod som ordförande fram till sin död 1975. Vid Ali Zakerovs begravning – på den muslimska begravningsplats han var med om att grunda strax bredvid den judiska, på Skogskyrkogården – deltog både judar och muslimer.

Men judisk och muslimsk historia i Sverige söker sig längre tillbaka än så, och ofta är de sammantvinnade.

Kalabaliken i Karlshamn

De första judar och muslimer som vi vet besökte Skandinavien var här redan under vikingatiden, men det är först på 1600-talet judar och muslimer bosatte sig i Sverige.

Men det var inte alltid frivilligt. Och de fick inte behålla sin religion.

Vid Uppsala möte 1593 fastslogs att svenska medborgare måste bekänna sig till den evangeliska-lutherska läran och i 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar” som befann sig i landet skulle ”befordras till Doop och Christendom”.

Redan 1681 kom två judiska familjer om tolv personer till Stockholm, ledda av Moses Jacob och Israel Mendel. De döptes allihop den 29 september samma år i Tyska kyrkan vid Prästgatan.  Det var det första i en rad så kallade judedop. Kung Karl XI och drottning Ulrika Eleonora närvarade som dopvittnen.

Karl XI närvarade också när en muslimsk kamelskötare som tagits till fånga av adelsmannen Nils Bielke döptes i Storkyrkan 1692. Han gavs dopnamnet Nils, efter Bielke själv får vi anta. Denna kamelskötare är intressant på flera sätt. Han bör ha kommit till Sverige 1688, men döptes alltså först 1692. Det skulle innebära att han i alla fall nominellt levde som muslim i Sverige mellan dessa år. Dessutom avbildades han av hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl och tavlan hänger än idag på Drottningholms slott.

Sveriges första kända muslim finns alltså på bild! 

Kamelskötaren som enligt dopattesten från 1692 byter namn från Schiaba till Nils

Vad gäller judisk-muslimska relationer i Sverige under stormaktstiden är åren mellan 1715–1719 mest intressanta. Då vet vi att judar och muslimer levde och verkade nära inpå varandra.

När Karl XII efter kalabaliken i Bender återvände till Sverige hade han nämligen i släptåg närmare trettio familjer från osmanska riket, vilka alla hade skulder att driva in. Häften av dem var muslimer medan resten huvudsakligen var judar eller kristna och dessa hamnade huvudsakligen i Karlshamn.

Amiralitetskonsistoriet fick huvudbry och frågade kungen om dessa skulle ”tillåtas att öva deras gudstjänst” och andra riter. Kungen lät svara att de så fick göra, om det skedde ”inom lyckta dörrar”. Detta fribrev innebär att vi vet att judendom och islam praktiserades sida vid sida i Sverige under några år i början av 1700-talet.

 Karl XII:s skrivelse från 12 februari 1718

Under frihetstiden fick en mindre grupp judar möjlighet att bosatta sig i Sverige utan att konvertera. Mest känd är sigillgravören Aaron Isaac som 1774 grundade den första officiella judiska församlingen i Sverige. Det skulle då dröja drygt 100 år innan muslimen Ebrahim Umerkajeff etablerade sig i Stockholm, i samband med Konst- och Industriutställningen på Djurgården 1897. Drygt 20 år senare kom Akif Arhan från Turkiet – och sedan alltså Ali och Zeinab Zakerov med lilla Didar, 1944.

Ali Zakerov och medlemmarna i Sveriges första muslimska församling etablerade goda kontakter med judar i Stockholm, och dessa kontakter levde vidare. Didar Samaletdin hade själv en ledande roll i församlingen och var aktiv i denna långt in på 1990-talet. En viktig del av hennes arbete rörde religionsdialog. Hon minns med glädje samarbetet med biskopen Ingmar Ström och rabbinen Morton Narrowe.

 Idag grundas nya sådana dialoginitiativ, som projektet Amanah i Malmö vilket drivs av rabbinen Moshe David HaCohen och imamen Salahuddin Barakat.

Det är tur, då de idag behövs kanske mer än någonsin tidigare.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Texten är ursprungligen publicerad i tidskriften Dialog, vintern 2019. Tidskriften kan beställas via: www.samarbetsradet.se

Julgranskonflikt i Danmark – religionsfrihet, media och anti-muslimsk mobilisering

Med följande blogginlägg välkomnar vi vår danska kollega, religionssociologen Brian Arly Jacobsen till religionsvetenskapliga kommentar. Brian redogör för de senaste veckornas konflikter kring en julgran i Danmark. Även svenska media har uppmärksammat utvecklingen i Danmark.

Det hele begyndte da en boligforeningsbestyrelse besluttede at stemme nej til indkøb af et fælles juletræ. Den beslutning vakte voldsom debat, smadrede ruder, krisepsykologer, demonstrationer og  mordtrusler blev pludselig en del af virkeligheden i Egedalsvænge i Kokkedal nord for København.

Konflikten om det aflyste juletræ begyndte på et bestyrelsesmøde den 31. oktober 2012, da et muslimsk flertal i boligbestyrelsen valgte, at nedstemme den årlige juletradition i Egedalsvænge med fælles juletræ og gløgg. Det var nok de færreste, der havde forestillet sig, hvad beslutningen ville føre til af konflikt. Samme bestyrelse havde tidligere på året brugt 60.000 kr. på en eid-fest. Spørgsmålet om eid-festen og bestyrelsesflertallets religiøse tilhørsforhold skulle hurtigt vise sig, at være sprængfarlige ingredienser i historien om juletræet

Fra en lille og lokal kontrovers i en boligforening, blev sagen første gang omtalt i Frederiksborg Amts Avis den 7. november. Samme dag satte den danske presse massivt ind i omtale af sagen. På nuværende tidspunkt har den skrevne presse produceret over 450 artikler om sagen. Radio og tv har fulgt sagen tæt med indslag fra boligområdet og live-dækning af generalforsamling.

De lokale politikere var ikke sene til at udtale sig om sagen. Både Venstre og Dansk Folkeparti formulerede en officiel holdning til det manglende juletræ og begge partier havde et juletræ klar til beboerne.

Den lokale socialdemokratiske borgmester Thomas Lykke Pedersen gjorde sagen til et lokalpolitisk anliggende, da han sendte et åbent brev (dvs. et brev til både bestyrelse og offentlighed) til boligforeningens bestyrelse. Det hører ikke til kommunalpolitikkens hverdag, at borgmestre udtaler sig om religionspolitiske spørgsmål, men når den lokale borgmester gjorde det i dette tilfælde, skyldtes det ifølge brevet til offentligheden, at ”Balladen om juletræet i Egedalsvænge desværre er dårlig nyt for hele Kokkedal. Bysamfundets omdømme er blevet hårdt ramt og lider skade af den meget negative presseomtale.” Spørgsmålet var altså blevet til en sag borgmesteren så sig nødsaget til at reagere på, fordi det påvirkede hele byens omdømme. Derfor var hans opfordring til bestyrelsen, at ”genoverveje sin beslutning, så der kan komme et andet og bedre fokus på Kokkedal og det naturskønne område, som Egedalsvænge ligger i.”

Selvom religionspolitiske spørgsmål ikke er hverdag for danske kommunalpolitikere, tvinges de også i stigende omfang til at forholde sig til religionspolitiske spørgsmål såsom placeringen af hellige bygninger (moskéer, kirker etc.), kristendomsundervisning og konfirmationsforberedelse i folkeskolen samt spørgsmål som juletræssagen, hvor den øgede offentlige fokus på religion også får konsekvenser på et lokalpolitisk niveau. Årsagerne til den øgede fokus på religion er mange, og er givet nogle af de samme som på nationalt og internationalt niveau; migration, globale (geo)politiske forandringer efter kommunismens fald i Østeuropa og (de)sekulariseringsprocesser, der sætter relationen mellem stat og religion på dagsordenen herunder i Danmark. Det er forandringsprocesser af betydning for hele det danske samfund og for relationen mellem det politiske felt og religion på alle niveauer også i kommunalpolitik.

Venstres kulturordfører i Folketinget, Michael Aastrup Jensen, kaldte kulturminister Uffe Elbæk (RV) i samråd i Folketinget for at få ham til at forklare sine udtalelser og Dansk Folkepartis udlændinge- og integrationsordfører Martin Henriksen tog spørgsmålet op i Folketinget samme dag for at klargøre kulturminister Uffe Elbæks (RV) holdning til spørgsmålet. Martin Henriksen mente, at ”Det er uanstændigt, at man kommer til et land – det er, uanset om vi taler om første, anden eller tredje generation – og så simpelt hen vedtager at afskaffe det lands traditioner i et bestemt boligområde.” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Kulturminister Uffe Elbæk (RV) afviste at blande sig i juletræssagen under henvisning til, at traditioner ”hele tiden er til debat og til forhandling” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Det fik Michael Aastrup Jensen til i Berlingske 7. november at udtale, at: ”Det er beskæmmende, at kulturministeren er ligeglad med, at en beboerforening sparer juletræet væk og i stedet bruger et enormt beløb på at fejre eid.” I Danmark har vi ifølge Aastrup Jensen ” en dansk kulturarv, hvor vi blandt andet fejrer jul - det forventer jeg altså, at en dansk kulturminister kæmper for og værner om - uanset partifarve.”

Dansk Folkepartis Martin Henriksen gjorde partiets holdning klar i Frederiksborg Amts Avis: ”Det bedste er naturligvis hvis man får løst det lokalt, og at man ender med at markere julen. Sker det ikke, så bør Folketinget via lovgivningen forpligtige boligselskaberne til at værne om og opretholde danske traditioner. Det er langt fra en optimal løsning, og jeg er da åben overfor andre gode forslag, men hvis alternativet er, ikke at gøre noget, så bør vi reagere. Der er ganske enkelt tale om et uanstændigt angreb på dansk kultur.”

Samtidig med den stigende medieopmærksomhed på juletræssagen eskalerede konflikten i boligforeningen i Egedalsvænge. Underskrifter bliver indsamlet med krav om indkøb af et juletræk. Formanden for boligbestyrelsen Karin Leegaards vinduer blev smadret. TV 2’s sendebil blev smadret. Boligbestyrelsen blev væltet og meldt til politiet. Tilbage står spørgsmålet: Hvordan kunne det komme så vidt?

Konflikten ville aldrig være blevet så tilspidsede, hvis ikke den var blevet overtaget af politikere og meningsdannere ude fra med deres forskellige dagsordener. Medier og politikere bærer en stor del af ansvaret for konflikten. Politikerne har deres egne dagsordener, som de forfølger, og i tilfældet Egedalsvænge er politikernes dagsordener gået ud over almindelige mennesker. Den siddende formand Karin Leegaard er bukkede under for det massive mediepres. Ifølge Ekstra Bladet har de seneste ugers psykiske pres fået formanden til at opsige sin lejlighed efter 29 år. Hun er nu flygtet til Jylland, som avisen skriver. Den 28. november modtog kulturminister Uffe Elbæk tilligemed mordtrusler også i forbindelse med juletræssagen.

Spørgsmålet er om sagen overhovedet handler om et juletræ mere? Et svar på det spørgsmål kunne være, at beslutningen om at undvære juletræet ophidser visse dele af befolkningen, fordi det både er et nationalt og religiøst symbol, som ikke skal aflyses af ’udanske muslimer’. Den konservative folketingspolitiker Tom Behnke karakteriserede det, ifølge BT den 7. november, som ”misbrug” af demokratiet og en ”undertrykkelse af dansk kultur” af et ”smalt flertal” i en boligforening, når de på den måde egenhændigt ”har slået julen ihjel”. Dét må man ikke i Danmark: ”Man misbruger simpelthen et smalt flertal til at fremherske muslimske idealer frem for danske traditioner”, som Behnke udtrykte det.

Et af de muslimske bestyrelsesmedlemmer Ismail Mestasi udtalte i en avis, at nogen havde forsøgt at lokke dem i en fælde ved at få gruppen til at stemme nej til juletræet (Ekstra Bladet 10. november 2012): ”Og nu ser det pludselig ud, som om vi er de onde muslimer, som vil dræbe julen.”, som han udtrykte det. Men ifølge Mestasi var grundlaget for beslutningen en anden: ”Jeg er muslim, og jeg har aldrig holdt jul. Jeg kender ikke musikken, og jeg skal ikke gå rundt og servere gløgg og danse om juletræ. Det vil de have, at jeg skal stå for, fordi de ikke selv gider arrangere det, og det vil jeg ikke”, udtalte han og understregede, at han bemærkede det på vegne af den muslimske gruppe i bestyrelsen. Han fremhævede endvidere i interviewet til avisen, at mødereferatet var lavet af en, der slet ikke var med til mødet: ”I referatet står alt muligt om, at vi havde en stor debat om juletræet. Men sådan var det ikke. Der var slet ikke nogen, der gad at stå for arrangementet, siger han.” Derfor var det en fælde, mente Mestasi, som havde til formål, at udstille muslimerne i bestyrelsen som intolerante og ude af stand til at vise hensyn overfor det danske mindretal.

To ude fra kommende grupperinger meddelte kort tid efter, at de ville demonstrere lørdag den 1. december. Det drejede sig om foreningen Stop Islamiseringen af Danmark (SIAD) , som fik følgeskab af en moddemonstration arrangeret af Antifascistisk Aktion Antifascistisk Aktion Antifascistisk AktionAntifascistisk Aktion efter SIAD meddelte, at de ville demonstrere mod det muslimske bestyrelsesflertals beslutning om ikke at købe et juletræ og drikke julegløgg i boligforeningen.

Onsdag den 28. november afholdte boligforeningen generalforsamling med over 400 deltagende beboere. De valgte en ny bestyrelse – i øvrigt med nyt muslimsk flertal – og der var bred enighed om, at der skulle købes et juletræ hurtigst muligt. Allerede fredagen efter stod juletræet klar til opsætning i Egedalsvænge, så det også i år bliver jul i Kokkedals almennyttige boligområde. De to demonstrationer blev herefter aflyst.

Konflikten afspejler også en mediepolitiserende virkelighed, hvor politikere ikke reflekterer dybere over de langsigtede virkninger af deres retoriske virkemidler – retoriske strategier som ofte viser sig at være direkte kontraproduktive for en løsning på problemstillinger, der vedrører integration, islam og såkaldte danske værdier. For det meste handler den mediepolitiserende virkelighed om dag-til-dag overlevelse for politikeren. Holdninger formes efter forestillinger om udvalgte befolkningssegmenters (værdi)dom og når det handler om den hævdvundne danske tradition som  et juletræ og et glas gløgg i en beboerforening åbenbart udgør, så er (værdi)dommen og dermed politikkernes holdninger givet på forhånd. Det er demokrati på dansk anno 2012.

Brian Arly Jacobsen, ph.d, adjunkt vid Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier, Københavns Universitet

Konst och religion, igen

Som berörts i tidigare inlägg om Lars Vilks pågående konstprojekt kring islam och islamkritik menar konstnären att inte bara allt han gör – från rondellhundsteckningen till deltagande i islamofobiska konferenser – ska förstås som konst, utan att även andras reaktioner är en del av konstverket.

På senare år har vi sett flera projekt som problematiserat begreppet konst, samtidigt som de utmanat sociala konventioner och svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009-349701” från 2009 eller Karl Fredrik Mattsons falska mynt med texten ”Vår horkarl till kung” från tidigare i år. Att på detta sätt samtidigt experimentera med konstbegreppet och lagen medför naturligtvis risker. De egna verken kan användas på sätt som konstnärerna själva kanske inte hade föreställt sig. Det har Lars Vilks nu fått erfara då ett konstnärkollektiv monterat en högtalare som förmedlar det muslimska böneutropet på hans installation Nimis i naturreservatet Kullavik i Halland. Detta kan förstås som en kommentar till Vilks upplevda islamkritik, och som ett bidrag till debatten om rätten att förmedla böneutrop i svenska moskéer.

Konst, religion, yttrandefrihetslagstiftning och rätten till det offentliga rummet i (o)salig blandning alltså. Igen.

Medan Vilks kritiker menar att han gömmer sig bakom begreppet konst för att kunna bedriva en fördomsfull religionskritik eller för att ta sig friheter i relation till svensk lagstiftning, menar religionskritiker att religiösa gömmer sig bakom begreppet religion för att göra samma sak. Böneutrop betraktas som ett intrång i det gemensamma offentliga rummet, manlig omskärelse som ett brott mot barnkonventionen.

Varför, frågar sig religionskritiker, ska något som kallas ”religion” värderas högre och få kringgå viss lagstiftning än annat?

I vad som förståtts som ett experiment – eller kanske som konst? – i linje med dessa tankebanor bildade filosofistudenten och piratpartisten Isak Gerson år 2010 det missionerande kopimismsamfundet som menar att kopimism är en religion vars trossats är att kopiering och spridande av information ska betraktas som ett sakrament. I december 2011 gav kammarkollegiet kopimisterna rätt att registrera sig som trossamfund och alltså få någon sorts juridisk status som religion. På Svenska Dagbladets ledarblogg avfärdade man kopimismen som en ploj och menade att de härigenom endast eftersträvade att få fildela i skydd av religionsfrihetslagstiftningen.

Alla dessa uttryck kan förstås som bidrag i en pågående diskussion om rätten att definiera gemensamma och mångtydiga begrepp och fenomen som ”konst” och ”religion” och vilken plats eller eventuell särställning dessa ska ha i samhället och inför gemensamma lagar. I en ledare i dagens DN, som Susanne Olsson kommenterar här nedan, skriver Erik Helmerson om religions närvaro i samhället och hur denna aktualiserar diskussioner om religionsfrihetslagstiftningen.

Såväl Vilks konst som kopimisternas religion är exempel på detta.

Till grund för dessa diskussioner ligger viktiga frågor om hur vi ska dela på det gemensamma, och samtidigt förhålla oss till enskilda gruppers särintressen i samhället. En sådan diskussion är alltid nödvändig. Inte minst då många känner osäkerhet inför pågående samhällsförändringar.

Kanske kan just konst och litteratur – som gränsöverskridande reflexiva verksamheter – visa sig vara effektiva arenor för sådana diskussioner?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religionsfrihetsfrågan igen...

I dagens DN (18/10) skriver Erik Helmerson under rubriken Religionsfrihet: tron står inte över kritik, där han konstaterar att de gamla sekulariseringsteorierna där religion antogs successivt försvinna i  takt med att vi blev mer moderna inte stämmer överens med verkligheten. Snarare är religion fortfarande en central del av mångas liv och i många samhällen och även konflikter uppstår som relaterar till religion, som ofta utspelas på en yta där yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter kontrasteras mot religionsfrihet. Ofta är det synliga och ”exotiska” aspekter av religion som ofta ses som problematiska; t.ex. slöja, ritualslakt och omskärelse, vilket också är det som motståndare ofta angriper. Dessa är samtidigt ofta en viktig del av individers religiösa identitet, och i flera fall faller de också under andra rättigheter, såsom djurens och barnens.

Människor världen över blir utsatta på grund av sin religiösa tillhörighet och statistik finns som beläger detta. FN:s deklaration, artikel 18, omnämner rätten att praktisera religion, men det är många länder som ratificerat deklarationen som ignorerar detta och monopoliserar en viss tolkning av religion och ha kontroll på oppositionen.  Helmerson lyfter i sin artikel fram att vi måste kritisera religion i en civiliserad samtalston å ena sidan men också kräva att länder ska leva upp till de fördrag de undertecknat, och även att mänskliga rättigheter är viktigare än religionsfrihet, i de fall det blir konflikter.  Helmerson avslutar sin artikel med att konstatera att även t.ex. sekulära makter kan anse att demokrati och yttrandefrihet är icke förhandlingsbara storheter. Tolerans, dialog och respekt framhålls som viktiga redskap för att lösa konflikter.

Det är enkelt att säga att vi behöver tolerans, dialog och respekt, men desto svårare är det att omsätta det i praktiken och att försöka nysta ut vad de där olika fina begreppen betyder. Även här finns olika hållningar. Till exempel kan toleransbegreppet ses som en form av maktutövning, som kräver en medveten självkritik. Det är inte alla som har en sådan position att de kan bestämma vad som ska/inte ska tolereras. Därmed kan också tolerans bli förtryckande, då vi skapar ett ”vi” och ”dom” och bestämmer vilka av ”dom andra” som skall få fortsätta vara/praktisera som de vill. I en tidigare artikel i Ordfront har jag och Simon Sorgenfrei skrivit om detta i samband med frågan om religionsfrihetslagstiftningen i Sverige och hur vissa är kritiska mot den, där vi menar att religionsfrihetslagarna är viktiga och bör bevaras, inte minst blir det tydligt i vår tid med hatbrott och högerextremism och en historia av förintelse och förföljelse av minoriteter, där de kan fungera som en garant och en trygghet för de som inte omfattar majoritetens religiösa tradition.

 

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Spektakulär flykt från fängelse

Danska och svenska media rapporter om en spektakulär flykt från Nyborg statsfängelse i Danmark. Flykten inträffade i samband med att en intagen i 30-årsåldern hade haft besök av en man och kvinna. Den besökande kvinnan var tydligen klädd i heltäckande slöja i samband med besöket på anstalten. Förmodligen syftar media på att kvinnan var klädd i en så kallad niqab, men istället används ordet burqa, vilket plagg det egentligen handlar om framgår dock inte av tidningarnas beskrivningar. Efter besöket upptäckte personalen på anstalten att den intagna hade bytt plats med kvinnan. Uppenbarligen hade mannen tagit på sig kvinnans slöja och lämnat anstalten. Dansk polis har nu efterlyst mannen.

Flykten kan komma att innebära att säkerhetsrutinerna ses över och vissa inskränkningar i religiösa klädseder kan väntas i danska fängelser. Huruvida den ovan nämnda flykten också kommer att legitimera och ge upphov till anti-muslimska strömningar i Danmark är allt för tidigt att säga. För anstalter och fängelser kan rätten att utöva religion, som är en del av de mänskliga rättigheterna, ofta vara en utmaning. Å ena sidan skall individen ha rätt att utöva sin religion även om personen är frihetsberövad. Å andra sidan innebär just en vistelse på anstalt att individens friheter också skall vara begränsade. Ur anstaltens perspektiv är religiösa högtider som ramadan och fredagsböner ofta en utmaning och en prövning för inarbetade rutiner. Samtidigt visar forskning om religion i västerländska fängelser att den dagliga praktiken när det gäller den andliga vården ofta är utformade efter kristna traditioner. Därför löper de religioner som inte är kristna en stor risk att utsättas för en strukturell diskriminering. Historiska erfarenheter kan delvis ses som en förklaring till dessa skillnader, men när sammansättningen av de intagna förändras menar ett flertal europeiska forskare att det finns behov att se över organiseringen av den andliga vården. För den som är intresserad den andliga vården i svenska anstalter kan jag rekommendera min rapport Andlig vård inom kriminalvården - En kunskapsöversikt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Böneutrop i svenska moskéer

Tidningen Dagen rapporterar att den islamiska församlingen i Botkyrka har ansökt om att få kalla till bön en gång i veckan med hjälp av böneutrop. Även andra media GP och SvD har rapporterat och återgett nyheten från tidningen Dagen. Utropen som det rör sig om skall ske från minareten som tillhör moskén i Fitja. När byggplanerna godkändes 1994 för denna moské fanns inga planer på böneutrop, men nu har församlingens nya ledning ändrat sig. Medan de första initiativtagarna inte vågade föreslå böneutrop är den nya ledningen redo att hävda sin rätt till religionsfrihet. Till tidningen Dagen säger ordföranden Ismail Okur:

- De hade precis kommit till Sverige och vågade inte så mycket. Nu är det nya gubbar. Vi har levt hela våra liv i Sverige, vi har betalat skatt, vi har varit duktiga medborgare, vi har gett mycket till Sverige. Nu vill vi ha lite tillbaka. Nu vill vi ha religionsfrihet.

I nuläget finns ingen moské i Sverige som kallar till bön genom så kallade externa böneutrop från minareter och istället använder de flesta moskéer en högtalare som endast informerar de samlade om att bönen börjar. Dessa bönekallelser hörs med andra ord inte utanför moskéns väggar. Om församlingen i Botkyrka får rätt att införa så kallade externa böneutrop kan detta bli ett juridiskt prejudikat som andra församlingar också kan åberopa. I religionsfrihetslagstiftningen från 1951 finns dock en paragraf som säger att religionsutövningen inte får störa den allmänna ordningen. Paragraf 1 som lyder ”Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse”, har även används för att kritisera ringandet i kyrkklockor.

För att undersöka huruvida det är möjligt att utföra böneutrop har församlingen lämnat in ett så kallat medborgarförslag till samhällsbyggnadsnämnden i Botkyrka. I tisdags beslutade nämnden att det gamla hindret mot böneutrop inte skulle hålla en rättsligprövning och därför beslutade samhällsbyggnadsnämnden att bifalla förslaget från församlingen. Förutom Stefan Dayne (KD), som valde att säga nej till förslaget eftersom han anser att detta är ett ärende för polisen och inte den aktuella nämnden, röstade majoriteten av ledamöter i samhällsbyggnadsnämnden ja till förslaget. Dayne menar vidare att till skillnad från kyrkoklockor är böneutrop ett budskap som proklameras och eftersom detta kan kränka vissa lyssnare är det ett polisärende. Att kalla muslimer till bön genom att till exempel tända en lampa eller hissa en flagga skulle inte vara kränkande och denna typ av kallelse skulle vara acceptabelt enligt Dayne. Men om kommunstyrelsen och kommunfullmäktige följer samhällsbyggnadsnämndes beslut står det församlingen fritt att ansöka om tillstånd från polisen att utföra böneutrop. Fallet är ett tydligt exempel på frågan om vilken plats religion skall få ta i det offentliga rummet. 

Huruvida muslimer skall få använda externa böneutrop har till exempel varit ett omdiskuterat ämne i vårt grannland Norge. Sedan år 2000 har ett begränsat antal moskéer i Oslo dock fått tillåtelse att kalla till bön genom böneutrop i samband med fredagsbönen. Ljudvolymen är begränsad och längden på utropet är också satt till max tre minuter. Samtidigt som vissa politiker - bland annat Birgitta Ohlsson (FP) har gett sitt stöd för böneutrop från minareter i Sverige - är det tydligt att moskéfrågor också väcker häftiga debatter och motstånd. Hösten 2009 röstade till exempel schweizarna ja till ett förbjud mot minareter och flera politiker i Europa har också försökt att hindra byggnationen av moskéer. I Sverige har bland annat Sverigedemokraterna utmärkt sig i frågan och förslaget från församlingen i Botkyrka kommer med största sannolikhet att väcka en häftig debatt. Hur denna debatt utvecklas och vilka argument som kommer att framföras kommer vi att ha all anledning att återvända till ett flertal gånger här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Salman Rushdie blickar tillbaks

Den läsaren som är intresserad av religionshistoria kan knappast ha missat publiceringen av Salman Rushdies självbiografiska bok Joseph Anton (Albert Bonniers förlag). Titeln på boken alluderar på författarna Joseph Conrads och Anton Tjekovs namn och Joseph Anton blev också det fiktiva namn som Rushdie valde efter att han gick under jorden 1989. Memoarerna tar läsaren tillbaks till händelserna kring den iranske ledaren Ayatolla Khomeinis dödsdom 1989 och avslutas med terrordåden den 11 september. I Kay Schulers recension i SvD framträder en komplex bild av en bok som både vittnar om tiden kring Khomeinis dödsdom och nutida händelser. Samtidigt som memoarerna innehåller tillbakablickar pekar de också mot framtiden. För den läsare som är intresserad av att sätta in publiceringen av boken Satansverserna och den efterföljande debatten i ett historiskt sammanhang rekommenderas ett besök på Sveriges radios hemsida SR Minnen. Här kan man bland annat lyssna på nyhetsrapporteringar från 1989, Rushdies uttalande efter publiceringen av boken och Svenska akademins reaktioner på boken.

Publiceringen av Satansverserna är intressant ur flera perspektiv. För det första är boken intressant eftersom den innehåller en mängd referenser till islam och Koranens historia, men också till frågor som berör kolonialism, migration, integration och mångkulturalism i England. För det andra är reaktionerna som följde på publiceringen kanske det första exemplet där frågor om yttrandefrihet och religion blev synliga på ett påtagligt sätt i västvärlden. Stormen som följde efter Khomeinis dödsdom var global och reaktionerna var på många sätt relaterade till rapporteringar i media. Hur många som egentligen hade läst Rushdie är tveksamt. Här finns många paralleller till de senaste veckornas reaktioner i Mellanöstern och Asien på publiceringen av den så kallade Muhammad-filmen och de tidigare teckningarna som publicerats av Jyllands-Posten och Lars Vilks. Att frågan var känslig blev också tydlig efter att Svenska Akademin inte lyckades enas kring ett gemensamt utlåtande och sedan denna strid står fortfarande ett antal stolar hos akademin tomma. För det tredje innebar kontroversen att ordet fatwa blev en del av det västerländska språkbruket. För många människor blev ordet en synonym för en dödsdom och den som spelar sällskapsspelet TP kan till och med läsa att detta är en korrekt beskrivning av termen! Som religionsvetare är detta ett exempel på hur en term kan förvrängas och fyllas med en felaktig innebör som inte korresponderar hur den används i islamsk historieskrivning, teologi och juridik. Ordet fatwa kan snarare likställas med ett ickebindande juridiskt utlåtande och termen är vanligt förekommande inom islamisk juridik. Det är också på plats att betona att det fanns konkurrerande uppfattningar bland teologer och ett flertal mot-fatwor publicerades som ifrågasatte Khomeinis utlåtande. För det fjärde så kan vi se att reaktionerna som följde efter publiceringen också blir en slags inledning på en reell eller upplevd konflikt mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden. Denna konflikt har ofta utnyttjats av både muslimska grupper och anti-muslimska grupper för att påvisa och förstärka skillnader mellan ett vi-och-dom.

Som religionsvetare är det därför med stor nyfikenhet som jag ser fram mot att få börja läsa Rushdies memoarer – en utmaning som förhoppningsvis kan resultera i ett ytterligare inlägg här på bloggen – men en sådan text får dröja tills jag har läst igenom Rushdies cirka 600 tätskrivna sidor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet