Replik till Johan Hakelius

I en krönika i Aftonbladet skriver Johan Hakelius att terrordåden i Paris gjort vårt samhälle till ”en enda stor seminarieövning”. Han ondgör sig över att svensk offentlighet består av ”psykologiserande, ­politiserande, sociologiserande, postkolonialiserande, relativiserande resonemang” och menar att detta resulterar i en ”mystifiering av massmördarna.” Istället för att analysera våldsbejakande rörelser ska vi stärka polisen och militären i deras arbete mot dem, menar han.

         Hakelius har naturligtvis rätt i att det inte är något mystiskt med IS, eller med rasister och högerextremer som bränner flyktingförläggningar. Han har också rätt i att dessa begår handlingar som kräver militära och polisiära insatser. Men för att dessa insatser ska vara så effektiva som möjligt måste polisen och militären också förstå vad de arbetar emot. Samhället behöver också sätta in förebyggande arbete för att förhindra att fler förläggningar brinner, att nya ungdomar attraheras av rasistiska partier eller ansluter sig till militanta islamistiska nätverk.

         Det som kommit att kallas radikalisering är inte något mystiskt, utan komplexa mänskliga beteenden och emotioner som förhoppningsvis kan belysas, ”avmystifieras”, genom en kombination av vetenskapliga angreppssätt. Här kan exempelvis psykologi, sociologi eller politisk- och postkolonial teori kan bidra med viktiga pusselbitar. Liksom religionsvetenskapen. Det finns inget enkelt svar, och därför är tvär- och mångvetenskapliga angreppssätt så viktiga.

         I sociala medier och på mer ljusskygga sidor på nätet är det en återkommande föreställning att akademiker som forskar kring våldsbejakande salafism relativiserar eller förminskar hotet från grupper som IS eller al-Qaida. Det är tråkigt att se att en etablerad journalist som Hakelius ansluter sig till denna kör. Dessutom i en kolumn i Aftonbladet. Är det inte snarare Hakelius själv som förminskar de rasistiska våldsdåden när han avfärdar dessa som fyllehandlingar begångna av politiskt naiva bondlurkar?

Johan Hakelius

Att försöka förstå dessa extremistiska yttringar och nätverk liksom drivkrafterna bakom dem är inte att förminska dem, snarare handlar det om att ta dem på allvar och därigenom förhoppningsvis kunna bistå exempelvis polis, militär eller säkerhetstjänst med avgörande kunskaper som kan effektivisera deras arbete.

Vi lever i en tid där många unga attraheras av våldsbejakande ideologier. Att försöka förstå dessa rörelser, och varför människor lockas av dem är av yttersta vikt för att förhindra att dessa växer sig ännu starkare. Här har forskare från olika akademiska discipliner en viktig uppgift att fylla.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Sverigedemokraterna och rasismen

Ingen har väl kunnat undgå de senaste dagarnas turbulens kring Sverigedemokraterna och den film som visar hur tre toppnamn inom partiet utdelar rasistiska och sexistiska tillmälen i samband med ett bråk i Stockholm 2010. Med hänvisning till den ”nolltolerans mot rasism” som partiledaren Jimmie Åkesson nyligen infört blev SDs ekonomisk-politiska talesperson Erik Almqvist igår tvungen att avgå efter att bland annat ha kallat komikern Soran Ismael  ”babbe” (babian) och ifrågasätta hans rätt att kalla sig svensk. Senare tog även partiets rättspolitiska talesperson Kent Ekeroth en ”time out” efter att ytterligare en filmsnutt läckt ut där denne ses beväpna sig med ett järnrör tillsammans med sina partikamrater. Att uttala vad som kan uppfattas som rasistiska tillmälen tycks alltså ses som allvarligare än beredskapen till grovt våld inom SD.

Men vad menar egentligen Åkesson med rasism?

De senaste dagarnas uttalanden tyder på att det är uttryck för biologisk rasism han vänder sig mot. Detta är föreställningen att mänskligheten kan delas in i en mängd biologiska enheter, raser, som tillskrivs specifika egenskaper. Rasen upplevs som determinerande för individers intelligens och karaktär. Idag tar sig denna form av rasism, på ett mindre ideologiskt genomtänkt sätt, oftast uttryck i den sortens uttalanden och attityder som Erik Almqvist uppvisar på den aktuella filmen. Individer av annan etnisk bakgrund pekas ut som lägre stående (babian) just pågrund av denna etniska bakgrund.

Men sedan finns också vad som kallas kulturell rasism som istället utgår från en essentialistisk kulturförståelse. Man tänker sig att det skulle finnas avgränsade kulturer, som exempelvis en svensk kultur som tydligt skiljer sig från andra kulturer, eller en svenskhet som skulle bära på vissa värderingar och egenskaper. På samma sätt tänker man sig då att det skulle finnas en muslimsk kultur, som determineras av islam. Islam föreställs här som en enhetlig ideologi som utmärks av en rad destruktiva dogmer, vilka muslimer internaliserat. Liksom individer tillskrivs karaktär och egenskaper utifrån sin rastillhörighet enligt den biologiska rasismen, tillskrivs individer karaktärsdrag och egenskaper utifrån sin kulturella tillhörighet enligt kulturell rasism.

Filmklippet där Almqvists förnekar Soran Ismael rätten att definiera sig som svensk visar hur dessa två uttryck för ”rasism” lätt flyter samman.

Inom Sverigedemoraterna är det få som så ofta förknippats med kulturell rasism utifrån en essentialistisk och determinerande islamsyn som just Kent Ekeroth. Att Jimmie Åkesson nu utesluter Almqvist men inte Ekeroth kan därför tolkas som att det är den första formen av rasism man inte vill förknippas med, medan den kulturella rasismen fortfarande är OK inom partiet. 

Diskussionen kring filmen lär fortsätta, och kanske kommer även denna fråga upp till debatt?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Helgens läsning - lärarlyft, kristallnatten och växande murar

När helgen är som bäst är det många av oss som drar oss tillbaks och läser tidningar, ser på tv och kanske lyssnar på radio. Som vanligt har helgens media varit fyllda med ämnen som är av relevans för den som är intresserad av religionsvetenskapliga frågor. Natten mellan den 9 och 10 november uppmärksammades till exempel förföljelsen av judar i Tyskland under den så kallade Kristallnatten som utfördes av nazisterna 1938. I Göteborg hölls ett demonstrationståg mot rasism som fick en bred uppslutning av ett flertal olika politiska representanter enligt GP:s rapportering. Frågan om växande anti-semitism i samhället har under de senaste veckorna blivit en allt viktigare fråga och utvecklingen i Malmö vittnar på ett tydligt sätt att anti-semitismen också är levande i Sverige. Samtidigt som frågorna är mer aktuella än på länge rapporterade bland annat Sydsvenska att antalet deltagare i årets manifestation i Lund för de judiska offren 1938 hade minskat med 50 procent jämfört med förra året. Orsaken till denna nedgång analyserades inte närmare i Sydsvenskan.

Behovet av att bekämpa rasism i samhället utgör också bakgrunden till Bengt Westerbergs utredning om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet. För att motverka rasismen föreslår Westerberg ett lärarlyft och en satsning på en utbildning i mänskliga rättigheter för lärare. Bland annat "130 miljoner kronor om året ska avsättas under fem år för att tre lärare från varje svensk skola - totalt 20 000 lärare - ska erbjuda en fortbildning motsvarande 15 högskolepoäng" enligt SvD. Samtidigt som upplevelsen av rasism är vanlig i skolan - hälften av nästan alla utrikesfödda elever har upplevt rasism i sin vardag enligt den skuggutredning som sammanställts av Ungdom Mot Rasism - är bilden komplex och svårtolkad. Enligt medias rapportering ökar Sverigedemokraternas popularitet stadigt - ett parti som förövrigt Westerberg klassificerar som rasistiskt - samtidigt som svenskarnas negativa uppfattningar av islam till exempel tycks minska. Idag är cirka 50 procent av svenskarna negativa till islam, en siffra som var uppe i 65 procent i början av 1990-talet enligt SvD:s faktaruta.

Satsningen på skolan och lärarlyftet är givetvis något positivt enligt Eva-Lis Sirén som är ordförande för fackorganisationen Lärarförbundet, men utredningen missar viktiga problem enligt Sirén. Genom att endast satsa på vissa lärare finns det också en risk att problemen med rasism läggs över på enskilda lärare som kan beskrivas som eldsjälar. Kunskapen om mänskliga rättigheter och likabehandling måste också genomsyra hela skolan enligt Sirén som intervjuas av Tobias Brandel i SvD:s artikel "Elever drabbas ofta av rasism" (10 november, pappersutgåva). Framför allt saknar lärare tid och möjlighet till samtal med elever och bland sina kollegor i lärarlag. Sirén finner också ett grundläggande problem i dagens utbildningspolitik. Hon säger.

"Den kunskapssyn som finns i skolan i dag premierar inte värdegrund och samtal. Vi har en debatt i dag om kunskap där vi ser att elevernas resultat sjunker. Det leder till fokus på det lätt mätbara, medan hur vi är mot varandra och värdegrunden riskerar att hamna i skymundan..."

Enligt Ungdom mot rasisms skuggutredning har Westerbergs utredning inte heller betonat att det finns ett samband mellan segregation och rasism. Till skillnad från tidigare studier menar Ungdom mot rasism att rasismen växer i storstäderna, en uppgift som går på tvärs med tidigare studier som visar att intolerans framför allt förekommer på landsbygden. Dessa och liknande motstridiga uppgifter är tydliga tecken på att det finns behov av ytterligare forskning inom ämnet.

Problemet med segregation uppmärksammades även av Jeanna Jarlsbo i en under strecket-artikel i SvD där den franske historikern Claude Quétels bok Murs. Une autre historie des hommes diskuteras och recenseras. Till skillnad från vad många människor hoppades på efter nedmonteringen av Berlin-muren 1989 visar Quétel enligt Jarlsbros läsning på att både mentala och fysiska murar tycks öka i dagens samhälle. Till exempel förstärks gränsen mellan Europa och övriga världen, muren mellan Mexiko och Nordamerika blir allt starkare och muren som delar Israel och Palestinas områden är tydliga tecken på att framtidsoptimismen som fanns mot slutet av 1980-talet har förbytts och ersatts av ett samhälle där allt fler murar och gränsmarkörer har fått en framskjuten plats. Även i västvärlden har antalet så kallade gated communities ökat och i Sverige har bland annat uppförandet av Victoria Park i statsdelen Limhamn i Malmö lyfts fram som ett svenskt exempel.

Sammantaget har helgens nyhetsrapportering dominerats av frågor som rör rasism, utanförskap och människans rädslor för det främmande och annorlunda. Som religionsvetare är dessa frågor av stor relevans eftersom människors tolkningar av religion påverkas medvetet eller omedvetet av hur vi upplever samhället och våra möjligheter att förverkliga våra liv. Ett allt hårdare samhällsklimat har också förutsättningar att ytterligare politisera frågor som rör religion och religiositet. Samtidigt som uttolkning av religion kan påverkas av dessa faktorer är det viktigt att betona att religion som fenomen inte har något automatiskt förklaringsvärde. Hur människor tolkar och praktiserar något som de väljer att kalla för religion är religionsvetenskapens studieobjekt och det är vår uppgift att förklara, förstå och knyta dessa tolkningar till samhälleliga förändringar. Mot denna bakgrund är rasism och främlingsfientlighet viktiga faktorer som religionsvetare bör beakta och inkludera i sin analys av religionens plats och funktion i samhället. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Om judehatet - intervju med Niklas Orrenius

Vi har i flera inlägg här på bloggen berört judiska gruppers ökade utsatthet i Sverige, och då också konstaterat att det tyvärr finns stora brister och behov vad rör forskningen på detta område. Den kunskap vi har kommer huvudsakligen från journalister. Idag skriver exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i ämnet i Dagens Nyheter, bland annat Sydsvenskan har följt upp det senaste attentatet mot synagogan i Malmö och i helgen hade Svenska dagbladet ett reportage om judar i Malmö. En av dem som skrivit mest i frågan under de senaste åren är journalisten Niklas Orrenius. Vi har därför bett honom försöka räta ut några frågetecken kring denna viktiga och aktuella fråga.

Jag vill samtidigt tipsa om Niklas Orrenius reportageböcker, som på ett välskrivet men ofta skrämmande sätt speglar dagens samhälle: Här är allt så perfekt: 23 politiska samhällsreportage (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, En bok om Sverigedemokraterna (2010) och Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration (2012).

Niklas Orrenius

1. Du har under många år rapporterat om främlingsfientlighet och olika religiösa och etniska gruppers utsatthet främst i Skåne och Malmö-området. Kan du se att det skett en ökning vad gäller antisemitiska brott och attityder i regionen? När, i så fall, kan man ana att en sådan ökning skett?

Jag tycker att det är vanskligt att tala om ökningar eller minskningar av sådana här brott, åtminstone i ett kort perspektiv. Ibland ser man rubriker som "Kraftig ökning av antisemitiska brott" och då är artiklarna baserade på polisens anmälningsstatistik. Det är inte ett särskilt bra mått eftersom felkällorna är så många. Ibland uppmanar ledare i judiska församlingen medlemmarna att anmäla allt de drabbas av - då ser det i statistiken ut som om hatbrotten mot judar ökat, medan det snarare är benägenheten att anmäla som ökat. Man ska också komma ihåg att det är enskilda poliser som ska sortera in hatbrott i hatbrottskategorin - men polisernas utbildning och kunskap om vad som är hatbrott varierar väldigt, så vissa brott med rasistiska motiv blir aldrig bokförda som hatbrott. Så var exempelvis fallet med den muslimska kvinnan i Tomelilla som fick stenar och kastanjer kastade på sig - det sorterades inte in som hatbrott av Ystadpolisen.

Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera. Efter att under framför allt våren ha talat med ett stort antal judar i Malmö så inser jag att utsattheten kan vara stor om man är jude och har kontakt med många Malmöbor. Flera judar jag talat med vågar inte berätta att de är judar, av rädsla för trakasserier. Det är fullständigt oacceptabelt.

Om jag ändå skulle säga något om en tendens, så gissar jag att antisemitismen har ökat under de senaste 10-20 åren. Det är den bild jag får när jag talar med judar. De är räddare idag än vad de var på 80- och 90-talet. Som Henryk Grynfeld, som flydde antisemitismen i Polen 1970, sa: "I Polen var jag jävla jude. När jag kom till Sverige blev jag jävla polack. Nu är det tillbaka till jävla jude igen."

2. Många menar att antisemitiska attityder ökat bland muslimer, i Sverige och globalt. Kan även du se sådana tendenser? Har du i så fall någon idé om vad detta kan bero på? En annan grupp som nämns är naturligtvis den heterogena extremhögern, hur tongivande är denna i dag? Och hur ser attityderna ut hos "vanligt folk"?

Visst finns det muslimer som är antisemiter i Malmö. Men jag är också lite skeptisk till dem som vill förklara antisemitismen i Malmö med att "muslimer ligger bakom". Visst, många av de unga män som exempelvis trakasserar rabbinen Shneur Kesselman har familjebakgrund i Mellanöstern. Sannolikt identifierar de flesta sig som muslimer. Men jag undrar ändå hur mycket religionen spelar roll här. Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna. Det ser man hela tiden, hur en demonstration mot Israels bombningar av Gaza 2009 urartade med att flaskor och ägg kastades mot judar på Stortorget, och hur rop som "jävla judar" hördes, eller i kedje-SMS:et som skickades runt "Personalen på McDonald's har bestämt att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna". Det är inte så att Israels politik orsakar antisemitismen - den fanns där sedan innan - men när Israel uppfattas som aggressivt kommer den här antisemitismen i öppen dager. Och då tänker jag att det som gör att man ropar "jävla jude" inte handlar så mycket om att man är muslim, som att man fått med sig judehat från sin uppväxt och från arabisk antijudisk propaganda och att man dessutom är förbannad på Israel. Judehataren kan lika gärna vara sekulär ateist. Jag har svårt att se religionens stora roll i judehatet.

Extremhögerns judehat finns förstås, jag ser det på nätet på nazistsajter som för fram teorier om judisk makt hela tiden. Men extremhögern är inte ett så närvarande hot för Malmös judar, upplever jag. Däremot finns ju spår av den gamla svenska köksbordsantisemitismen kvar. Jag tycker fortfarande att det talats för lite om det judiska barnlägret i Höllviken - i Vellinge kommun, söder om Malmö - som två kvällar i oktober 2010 attackerades av ett stort ungdomsgäng som ropade saker som "Ni ska gasas!" och "Judejävlar förstör Höllviken!". Därinne satt judiska barn mellan sju och tretton år och var livrädda. Det handlade om över tjugo Höllvikenungdomar som kastade ägg och trampade sönder kursgårdens staket. De var ungdomar från familjer som varit svenska i flera generationer, de hade inte sin bakgrund i Mellanöstern. Så den svenska antisemitismen är långtifrån utdöd.

3. Jag upplever det som att dessa frågor i allt högre grad fokuserats i media senaste åren, och inte minst sedan Hannah Rosentahls besök i Malmö tidigare i år. Hur tänker och arbetar du kring dessa frågor?

Självklart satte Hannah Rosenthals besök strålkastarljuset på Malmö och på judehatet. Ett officiellt sändebud från USA:s president som skickas till en svensk stad för att undersöka rasism, och som dessutom riktar skarp kritik mot ett svenskt kommunalråd! Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare, att USA officiellt lägger sig i hur en svensk kommun sköts.

Tyvärr tror jag att det har funnits ett motstånd från vissa journalister att verkligen börja undersöka hur judehatet i Malmö ser ut. Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp - folk med arabiskt ursprung - på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp. Det är svårt för nyhetsjournalistiken, som ofta gillar tydliga "bad guys" och "good guys". Själv känner jag: det vore väl konstigt om bara folk med svenskt ursprung kunde vara rasister? Det är en väldigt underlig utgångspunkt. Rasism finns förstås hos judar, muslimer, kristna, ateister. Att inte orka se det är i sig diskriminerande, tycker jag.

Nu när det skrivs mycket om judehat, så tycker jag också att det är viktigt att påminna om andra gruppers utsatthet. Inte minst är rasismen mot romer väldigt underbevakad, tycker jag.

Hatet mot muslimer är också väldigt starkt. I Sverige och i andra västländer. Jag är just nu på reportageresa i USA, och märker hur djupt antimuslimska föreställningar om Barack Obama fått fäste. Obama är kristen, men väldigt många vanliga amerikaner - frisörer, restaurangägare, surfare, pensionärer - som jag träffar är övertygade om att han "egentligen" är muslim. Och att detta är något mycket dåligt och oamerikanskt. Även högt uppsatta konservativa politiker underblåser de här föreställningarna om "muslimske Obama".

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

En färgkänslig kristendomstolkning

Ibland rapporteras det i svenska media att vissa präster och pastorer vägrar att viga homosexuella par. Att någon skulle neka ett par att gifta sig på grund av deras hudfärg är dock helt otänkbart i dagens Sverige. Så är det dock inte i USA rapporterar tidningen Dagen som har hämtat sin information från ABC NEWS.

När Charles och Te’Andrea Wilson skulle gifta sig i The First Baptist Church i Crystal Springs, Mississippi, lät kyrkans pastor meddela att han inte kunde gifta paret på grund av att de var svarta! Pastorn i kyrkan beklagade sig och berättade att vissa delar av församlingen var emot att paret skulle gifta sig i kyrkan. Enligt den kritiska fallangen har ett svart par aldrig vigts i kyrkans sedan den bildades 1883. Pastorn var därför rädd att förlora jobbet om han gick emot denna del av församlingen. Fallet har skapat häftiga diskussioner i det lokala samfundet och många har ifrågasatt församlingen i Crystal Springs och ställer sig frågan – ”Vad hade Jesus gjort”! Enligt majoriteten hade Jesus inte tvekat att viga paret Wilson enligt ABC News. 

Trots att det tillhör ovanligheterna idag är det viktigt att vara medveten om att kristna kyrkor också kan stödja rasistiska ideologier och förtryck av minoriteter. Till exempel i Sydafrika var det framför allt den reformerade holländska kyrkan som gav sitt stöd till Apartheid, den rassegregerande och rasistiska politiken. Tolkningar som delade upp mänskligheten i ett vi-och-dom var speciellt viktiga under kolonialismens tidevarv. Men även i nazityskland spelade kyrkorna en viktig roll för att upprätthålla tredjeriket och vissa kristna grupper är också positiva till dagens kritik av invandring, det mångkulturella samhället och speciellt den muslimska närvaron i västvärlden. Här är det givetvis på plats att påpeka att viktiga kristna teologer som till exempel Dietrich Bonhoeffer (1906-1945) har kämpat emot totalitära tolkningar och att Desmond Tuto (f. 1931) var en av de ledande kritikerna av Apartheid. Bonhoeffer dog till och med för sin övertygelse i slutskedet av andra världskriget. Men oavsett att fallet från Crystal Springs inte tillhör en dominerande tolkning av kristendomen är det aktuella exemplet från USA en viktig påminnelse om att religion också kan användas för att legitimera politiska ideologier som inte accepteras av majoritetssamhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet