I partiledare Åkessons sommartal i Sölvesborg (24/8) finns
åtskilligt att kommentera ur religionsvetenskaplig synpunkt. Först några
upplysningar om bakgrunden till kyrkovalet. Det som i dag heter Svenska kyrkan
kallades för inte så länge sedan Sveriges kyrka. Den har sedan 1500-talet varit
sammantvinnad med statsmakten men det är viktigt att vara medveten om att det
aldrig varit fråga om teokrati lika med präststyre. De svenska reformatorerna
var medvetna om Luthers åtskillnad mellan vad som kallats andligt och
världsligt regemente. Det betyder att Gud samtidigt verkar på två radikalt
olika sätt. Överheten, inklusive husfadern, har till uppgift att på Guds vägnar
skapa ordning, något som ofta skedde med mycket hårda nypor. Samtidigt har
kyrkan och alla kristna till uppgift att föra vidare Kristi budskap om frihet
och förlåtelse. Denna dubbelhet omformulerade Sveriges mest kända teolog och
religionsvetare, Nathan Söderblom, genom att skilja mellan kyrkans kropp och
själ: det yttre är den synliga och organiserade kyrkan samt uppgiften att hålla
ordning medan själen är ett levande budskap.
Söderblom dog 1931 och
mycket har hänt sedan dess. Det växte fram en anda av samarbete mellan
kyrkoledning och socialdemokrati under 1930-talet vilket belyses i en utmärkt
avhandling skriven av Urban Claesson i Folkhemmets
kyrka från 2004. Men efter Andra världskriget har dåvarande statskyrkan, i
första hand lika med prästerskapet, avlövats de flesta samhällsfunktioner man
tidigare haft, t ex inom undervisning och social omsorg. Men samtidigt har, särskilt under 1950- och
1960-talet ett otal kyrkor byggts i nya förorter med stöd av helt vanliga
kommunpolitiker.
I dag, inför kyrkovalet
2013, kan det vara viktigt att påminna sig innehållet i riksdagsbeslutet om
skiljande mellan stat och kyrka vilket trädde i kraft år 2000. Kraven som
riksdagen ställde på Svenska kyrkan och som bejakades av dess kyrkomöte formulerades
i termer av fortsatt öppenhet, evangelisk-luthersk identitet, att vara
rikstäckande samt demokratiskt organiserad. Öppenhet betyder att man inte ska ses som en
förening av likasinnade utan handlar om kyrkans erbjudande att vara till tjänst
för alla. Så det är ingen tvekan om saken, Åkesson och hans SD är i sin fulla
rätt att ställa upp som nomineringsgrupp i kyrkovalet. Det är heller ingen
tvekan om att Åkesson har rätt när han hävdar att svenska kyrkan är en viktig del
av det svenska kulturarvet. Företrädare för de etablerade partierna är i denna
fråga ofta generande historielösa och okunniga. Men att det andliga arvet
skulle vara så pursvenskt, ljust och harmoniskt som Åkesson vill påskina, det
är ett falsarium. Han påstår att svenskarna frivilligt anammade den kristna
tron, vilket högst är en halvsanning och när han påstår att ”svenska kyrkan är
svensk därför att dess ritualer och lära på många sätt är unika” kan man
verkligen undra vad han stöder sig på. De flesta ritualerna har en bakgrund i
den katolska medeltiden och läran har en lång historia innan Sverige som stat existerade. Hans polemiska paradexempel är att den av många
omtyckta psalmen Fädernas kyrka togs bort ur psalmboken på 1980-talet, enligt
Åkesson av socialister och liberaler. Psalmen som har en fin och lättsjungen
melodi är skriven av en av de mest aggressiva nationalisterna på tidiga
1900-talet. Det var J A Eklund, biskop i Karlstad, som år 1909 skrev psalmen,
strax före det helvete som bland annat nationalismen medverkade till 1914 – 18.
Åkessons
historieskrivning präglas av en balansgång mellan hans nationalistiska syfte
och det obestridliga faktum att det kristna arvet från början härstammar från
Mellanöstern och att det sedan Paulus, vars äkta skrifter är de äldsta i Nya
testamentet, har en universell syftning. Det är påtagligt att Åkesson är störd
av det i dag samfällda kristna stödet för hjälp åt invandrare och flyktingar och
av den nuvarande kyrkoledningens kritik av en omänsklig asylpolitik.
På en annan balansgång
befinner sig Åkesson när han kritiserar socialister och liberaler och samtidigt
påstår sig vilja värna om svenska välfärdssamhället, det som just formades av
samma socialister och liberaler. Det är intressant att konstatera att den
kulturkonservatism och nationalism som under tidiga 1900-talet kännetecknade
högerpartiet nu återkommer hos Åkesson fast på ett förgrovat och ofta okunnigt sätt.
Samtidigt har hans missnöjesparti en uppgift i den mån det aktualiserar
svagheter hos de etablerade partierna. Till exempel aktualiserar han i sitt tal
deras otydlighet i fråga om EU och den valhänta politiken i fråga om
landsbygdens problem.
Det är bra att Åkesson
agiterar för att man ska rösta i kyrkovalet. Om inte annat kommer det
förhoppningsvis att inspirera socialister och liberaler att vakna upp från
sofflocket.
Björn Skogar
Idéhistoriker och
religionsdidaktiker