Poeten
Mohamed Omar, som
fram till nyligen definierat sig som islamist, skrev ett debattinlägg i
tidningen Kulturen 26 juni: Katastrofen
i Egypten. Där beskriver han läget i
Egypten och islamisternas framgångar som en ”nakba”; ett ord som används för att beteckna fördrivningen av palestinierna under kriget 1948. Omar vänder sig
också i kraftiga ordalag mot Saudi och wahhabism – vilket han beskriver som en
intolerant, våldsam och steril sekt. Vidare uppfattar han ”det religiösa
problemet” i arabvärlden vara akut och att de som vill utvecklas måste göra upp
med fundamentalismen och särskilt wahhabismen. Han varnar för följderna av vad
som nu sker i Egypten.
Det
är ganska vanligt att blanda ihop islamism med wahhabism och dra alla islamister
över en kam, liksom att använda ordet fundamentalism utan nyanseringar och se
religiositet som något som är i motsättning till utveckling. För en religionsvetare
är det däremot problematiskt även om det naturligtvis är lätt att förstå att en
sådan retorik kan vara användbar som skrämselpropaganda.
Det
muslimska brödraskapet i Egypten är något annat än wahhabism i Saudi även om
det säkert finns kontakter mellan individer. I Egypten har det muslimska
brödraskapet bildat ett politiskt parti, Frihet och rättvisepartiet, som rönt
stora framgångar i valen och den nyvalde presidenten Mohamed Morsi kommer därifrån.
Ska
man då vara rädd för att Egypten får ett nytt wahhabitiskt styre?
Jag
tror inte det.
Den
wahhabitiska islaminriktningen är fundamentalistisk på så vis att den strikt följer
vissa källor och tidigare tolkningar och fria nytolkningar ses som otillåten innovation.
Tittar vi istället på det muslimska brödraskapet i Egypten så är de negativa
till att okritiskt efterhärma tidigare laguttolkningar av källorna. En öppning för nytolkningar och anpassningar
till nya omständigheter har funnits med från bildandet av brödraskapet. De vänder
sig även t.ex. emot de tolkningar som förespråkas av det egyptiska teologiska
högsätet al-Azhar, som värnar om imitation av de lagskolor som utvecklades
tidigt i islams historia, och som har strikta regler för nytolkning, ijtihad. Ijtihad utgörs av juridiska metoder som ger det muslimska brödraskapet
en större frihet att själva tolka textkällor och införa t.ex. politiska förändringar.
Denna
acceptans av nytolkning är säkert också ett bidragande skäl till varför det
muslimska brödraskapet i Egypten beslutade sig för att skapa en religiös (det
muslimska brödraskapet) och en politisk gren (Frihet och rättvisepartiet), som de
menar skall vara oberoende av varandra. Ofta hör man att islam är ett
holistiskt system där religion och politik inte kan separeras, men beroende av
utvecklingen i Egypten har detta system vuxit fram, vilket återigen illustrerar
att religion inte är något statiskt utan något som förändras med sin kontext. Frihet
och rättvisepartiet talar idag i termer av demokrati och värnande av alla
medborgares rättigheter och har öppnat för ett ökat deltagande av kvinnor t.ex.
Det blir mot denna bakgrund lite för enkelt att dra paralleller mellan Saudisk
wahhabism och det muslimska brödraskapet i Egypten, menar jag, och jag tror
inte att det bidrar till att bättre förstå läget, vare
sig i Egypten eller Saudi.
Susanne
Olsson, docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola
