Profetens Ummah håller presskonferens

-->

I tisdags valde den radikala muslimska gruppen Profetens Ummah som vi har skrivit tidigare om här på bloggen att hålla presskonferens på ett hotell i Oslo. Syftet var att visa att gruppen inte har något att dölja och att de anser sig förföljda av media. De journalister som deltog på presskonferens gavs möjlighet att ställa frågor och på frågan om hur Profetens Ummah ser på våld svarade gruppens tales person Egzon Avdyli på följande sätt i Aftonposten:

”Du må definere hva du mener med vold som virkemiddel. Da må du spørre om jeg tar avstand fra Stoltenberg, for at han bruker vold i Afghanistan for å fremme sitt demokrati, for å spre fred med kuler.”

På den video som publicerats av Aftonposten undviker deltagarna från Profetens Ummah samtliga frågor som handlar om våld och ett eventuellt stöd till radikala muslimska grupper i världen. Svaren är tvetydiga och undanglidande och den som vill få en bild av rörelsens teologi och ideologi tycks inte ha fått många svar.

Ledaren för Antirastistisk senter, Kari Helene Partapuoli, var därför mycket skeptisk till rörelsens retorik och speciellt problematiskt är det att gruppen menar att de talar för det stora flertalet muslimer i Norge. Denna uppfattning är dock högst tveksam och flera muslimer i Norge har förhållit sig kritiska till den retorik och åsikter som har framförts av ledare för Profetens Ummah. Förmodligen handlar det om först och främst om en mindre grupp unga män, men hot och våldsam retorik bör tas på allvar enligt norsk polis och myndigheter.

Den tidigare ledaren för Fremskrittspariet, Carl I Hagen, som redan på åttiotalet gav uttryck för anti-muslimska och invandrarfientliga uppfattningar menar att det är skrämmande att islamismen växer i Norge. Enligt Hagen kan denna utveckling skyllas på ett antal norska politiker och deras naiva attityd till islam.

”Mye av ansvaret for det Norge nå opplever ligger i naiviteten til Gro Harlem Brundtland, Kaci Kullmann Five, Ann Enger, Kjell Magne Bondevik, Erik Solheim, og dagens ledere som Jens Stoltenberg, Jonas Gahr Støre, Erna Solberg, Kristin Halvorsen og Dagfinn Høybråten…”

Hot och våldsretorik måste därför tas på allvar enligt Audun Lysbakken, ledare för Sosialistisk Ventreparti. Han föreslår ett antal konkreta åtgärder mot den tilltagande radikaliseringen och för att stoppa den negativa utvecklingen vill han bland annat engagera skolan och förhindra att ungdomar rekryteras av radikala grupper. Samtidigt skall polisen få bättre kontroll över tillgången på vapen och större befogenhet. Men även om behovet av konkreta åtgärder är stora kritiserar Lysbakken Carl I Hagens utspel i frågan. Till Aftonposten säger han:

”Det er ikke et innvandringsproblem, som Frp prøver å gjøre det til. Vi må bekjempe problemet i Norge. Vi må være tøffe mot ekstremisme og mot årsakene til ekstremisme. Ekstreme islamister er like marginale som de høyreekstreme er i det kristne miljøet, men de kan være farlige selv om der er små…”

Personerna som är knutna till Profetens Ummah är norrmän och de flesta är uppvuxna i Norge och därför är det inte ett invandringsproblem enligt Lysbakken. Samtidigt som Norge har all anledning att ta allvarligt på grupper som tolkar islam på ett radikalt och våldsbejakande sätt är det viktigt att understryka att den största terrorattacken i Norges historia inte utfördes av en muslim utan av en etnisk norrman som bland annat hade blivit influerad av kristendom och radikala politiska åsikter på den yttersta högerkanten.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Salman Rushdie blickar tillbaks

Den läsaren som är intresserad av religionshistoria kan knappast ha missat publiceringen av Salman Rushdies självbiografiska bok Joseph Anton (Albert Bonniers förlag). Titeln på boken alluderar på författarna Joseph Conrads och Anton Tjekovs namn och Joseph Anton blev också det fiktiva namn som Rushdie valde efter att han gick under jorden 1989. Memoarerna tar läsaren tillbaks till händelserna kring den iranske ledaren Ayatolla Khomeinis dödsdom 1989 och avslutas med terrordåden den 11 september. I Kay Schulers recension i SvD framträder en komplex bild av en bok som både vittnar om tiden kring Khomeinis dödsdom och nutida händelser. Samtidigt som memoarerna innehåller tillbakablickar pekar de också mot framtiden. För den läsare som är intresserad av att sätta in publiceringen av boken Satansverserna och den efterföljande debatten i ett historiskt sammanhang rekommenderas ett besök på Sveriges radios hemsida SR Minnen. Här kan man bland annat lyssna på nyhetsrapporteringar från 1989, Rushdies uttalande efter publiceringen av boken och Svenska akademins reaktioner på boken.

Publiceringen av Satansverserna är intressant ur flera perspektiv. För det första är boken intressant eftersom den innehåller en mängd referenser till islam och Koranens historia, men också till frågor som berör kolonialism, migration, integration och mångkulturalism i England. För det andra är reaktionerna som följde på publiceringen kanske det första exemplet där frågor om yttrandefrihet och religion blev synliga på ett påtagligt sätt i västvärlden. Stormen som följde efter Khomeinis dödsdom var global och reaktionerna var på många sätt relaterade till rapporteringar i media. Hur många som egentligen hade läst Rushdie är tveksamt. Här finns många paralleller till de senaste veckornas reaktioner i Mellanöstern och Asien på publiceringen av den så kallade Muhammad-filmen och de tidigare teckningarna som publicerats av Jyllands-Posten och Lars Vilks. Att frågan var känslig blev också tydlig efter att Svenska Akademin inte lyckades enas kring ett gemensamt utlåtande och sedan denna strid står fortfarande ett antal stolar hos akademin tomma. För det tredje innebar kontroversen att ordet fatwa blev en del av det västerländska språkbruket. För många människor blev ordet en synonym för en dödsdom och den som spelar sällskapsspelet TP kan till och med läsa att detta är en korrekt beskrivning av termen! Som religionsvetare är detta ett exempel på hur en term kan förvrängas och fyllas med en felaktig innebör som inte korresponderar hur den används i islamsk historieskrivning, teologi och juridik. Ordet fatwa kan snarare likställas med ett ickebindande juridiskt utlåtande och termen är vanligt förekommande inom islamisk juridik. Det är också på plats att betona att det fanns konkurrerande uppfattningar bland teologer och ett flertal mot-fatwor publicerades som ifrågasatte Khomeinis utlåtande. För det fjärde så kan vi se att reaktionerna som följde efter publiceringen också blir en slags inledning på en reell eller upplevd konflikt mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden. Denna konflikt har ofta utnyttjats av både muslimska grupper och anti-muslimska grupper för att påvisa och förstärka skillnader mellan ett vi-och-dom.

Som religionsvetare är det därför med stor nyfikenhet som jag ser fram mot att få börja läsa Rushdies memoarer – en utmaning som förhoppningsvis kan resultera i ett ytterligare inlägg här på bloggen – men en sådan text får dröja tills jag har läst igenom Rushdies cirka 600 tätskrivna sidor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

Den arabiska gatan och självcensur

Författaren Torbjörn Elensky skriver i en understreckare, ”Farligt att låta rädslan för vreden styra”, om vikten av att värna om tolerans och yttrandefrihet som metod för att få bukt med extremism. Han frågar om det som sker idag kan jämföras med hur Khomeini kapade den iranska revolutionen. Är det idag krafter som är ute efter att kapa den sk. arabiska våren och öppna upp för mer hårdföra islamister? Motiven till oroligheterna och våldet vi sett på slutet i den muslimska världen menar han vi snarast bör söka i de inrikespolitiska situationerna i dessa länder där USA-hatet kan ses som ett verktyg i en inrikespolitisk kampanj, vilket det nog ligger mycket i.

Behovet av att upprätthålla en klyfta mellan västvärlden och den muslimska världen verkar finnas bå båda sidor. I detta ”spel” tas filmer och karikatyrer upp som brickor som eldar på protester och aggressioner då de utgör ”bevis” om den kamp som många antar pågår mellan ”islam” och ”västvärlden”. Understreckaren diskuterar hur de ”bildstormar” vi upplevt på senare år som gett upphov till protester inte varit spontana, utan snarast bör ses ha en bakgrund i att vissa personer varit intresserade av att skapa upploppen och därför aktivt arbetat för att skapa protester. Många andra nidbilder cirkulerar också på internet som aldrig får samma uppmärksamhet. Salman Rushdie-affären tas upp, som i och med filmtrailern till The Innocence of Muslims, fått nytt liv, och Elensky visar hur Salman Rushdie-affären blev en sak först när Khomeini hakade på och att det här är en trend som gått igen i samband med Jylland Postens bilder och filmtrailern till The Innocence of Muslims. Elensky frågar sig vem som tjänar på upploppen och menar det är de mest extrema, underblåsta av hysteriska medier liksom politiker som vill knipa poäng snarare än att jobba för förståelse och fredliga relationer.

Protesterna efter filmen har nu lagt sig i stora delar av världen och många ledare har uppmanat till lugn och fredliga protester mot nidbilderna i filmen och lovat skydda utländska ambassader. I Egypten har t.ex. den islamistiske presidenten gjort just detta, liksom företrädare för det salafitiska partiet al-Nour och det Muslimska brödraskapet. Många vill säkert knipa poäng genom detta som Elensky hävdar, men samtidigt är det viktigt att se att många centrala politiker och religiösa företrädare talar om vikten av att bevara fredliga relationer och en demokratisk utveckling. Säkert spelar önskan om fortsatt ekonomiskt stöd från omvärlden också in i många politiska ledares ageranden, vilket är av yttersta vikt för att kunna utvecklas demokratiskt och bidra till att göra livet bättre för befolkningar som i många fall lever under existensminimum utan några större framtidsutsikter – vilket säkert också är ett skäl till att många är beredvilliga att ge sig ut och protestera. Många framträdande personer har därför sannolikt bidragit till att protesterna inte blivit värre än vad de redan blivit, och många hoppas att oroligheterna nu skall ebba ut.

Att vissa mer extrema grupper och individer vill elda på protesterna har säkert delvis att göra med det Elensky hävdar är en känsla av att de inte kan vinna kampen som enligt deras uppfattning står mellan deras egen religiösa tolkning och en västlig sekulär modernitet, som antas försvaga religion. Och genom protesterna får de stöd för sin svart-vita världsbild där en kamp mellan ”islam” och ”västvärlden” (ofta specifikt USA) målas upp. Ett exempel är Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah som i ett tal nu uppmanat till fler protester.

Som ett resultat av bildstormarna har yttrandefriheten försvagats enligt Elensky – av psykologiska skäl – genom att en rädsla för reaktioner gör att försiktihetsprinciper styr och självcensur råder.  Elenskys slutsats är att tolerans och yttrandefrihet är det som vi ska bemöta extremister med och att vi måste hålla stenhårt på våra principer (rättsäkerhet, yttrandefrihet etc.) och aldrig ge vika för hot. En idealistisk slutsats förvisso men samtidigt något viktigt. Men kanske det först kan bli verklighet när världen ser lite annorlunda ut. Om demokratiska krafter i länder som upplevt den ”arabiska våren” får fortsätta utvecklas och samhällsutvecklingen går mot ett bättre liv för alla medborgare så finns sannolikt inte heller samma behov av att höra på mer extrema röster som uppmanar till våld och polariserade världsbilder. När vi kommit dit blir det sannolikt också enklare för många att sluta bedriva självcensur.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Lars Vilks talar på anti-muslimskt möte i USA

Strax efter Swedish Defense Leagues möte i Stockholm som vi har skrivit om här på bloggen rapporterade ett flertal media att den svenske konstnären Lars Vilks skall tala på ett anti-muslimskt möte i New York, USA. Mötet som skall hållas den 11 september arrangeras av den löst sammansatta organisationen SION (Stop Islamization of Nations). Bakom förkortningen SION återfinns bland annat Pamela Geller och medlemmar ur EDL (English Defense League) som bland annat är drivande krafter i den globala anti-muslimska counter-jihad rörelsen och som också stod bakom mötet i Stockholm.

Lars Vilks som framför allt har gjort sig känd för sin provocerande konst och speciellt för sin rondellhundsteckning av Muhammad, islams profet, motiverar sitt deltagande med att han är nyfiken på vad människorna i SION säger. I en intervju med Helsingborgs Dagblad säger han:

”Jag har ju läst en del om organisationen och vet hur de tänker. Men jag vill gärna bilda mig en mer konkret bild genom att åka till New York. Jag ser det som en del av mitt projekt.”

Däremot är Vilks noga med att poängtera att hans nyfikenhet inte skall ses som att han sympatiserar med de åsikter som återfinns inom Counter-jihad rörelsen. Samtidigt ger han uttryck för att islam inte tycks vara förenligt med ett modernt samhälle. I en uppföljningsintervju som publicerats av Sveriges Radio säger han bland annat att muslimer inte har ”har en chans att bibehålla sina religiösa föreställningar” eftersom dessa ”är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.” Direkt efter citatet förklarar Vilks dock att han anser att vissa muslimer givetvis kan passa in i det moderna samhället, men att dessa röster är allt för svaga i dagens debatt. 

Precis som Anna-Sofia Quensel från Expo påpekar i Helsingborgs Dagblad tycks Vilks deltagande i den anti-muslimska demonstrationen i New York framför allt handla om yttrandefrihet. Efter publiceringen av Muhammad som rondellhund har Vilks utsatts för hot och mordförsök och ur detta perspektiv är hans engagemang och åsikt i yttrandefrihetsfrågan kanske inte så svår att förstå. Samtidigt är det uppenbart att anti-muslimska krafter kommer att utnyttja Vilks som ett affischnamn och ur deras perspektiv är reaktionerna på hans teckningar ett exempel på vad islam ”egentligen” står för och vad som kommer att hända när muslimer får diktera villkoren för vad man får säga och inte säga.

Trots att frågan om yttrandefrihet och religionsfrihet ofta kan skapa konflikter och motsättningar är det viktigt att betona att konflikten kring Lars Vilks också innefattar en mängd olika och motstridiga röster. Till skillnad från händelserna och reaktionerna i Danmark efter publiceringen av tidningen Jyllands-Postens Muhammad-karikatyr var reaktionerna i Sverige betydligt mer nyanserade. Bland annat reagerade statsministern Fredrik Reinfeldt på ett helt annat sätt än sin danska kollega när Vilks-konflikten startade. Dialog och samtal var ledord i Sverige, medan konflikt och motsättningar ökade över tid i Danmark. Flera muslimer i Sverige uttryckte att de var upprörda över Vilks teckning, men att de samtidigt accepterade att han fick framställa sin konst som han ville. Även om det finns behov av nyansering är det också viktigt att understryka att Vilks faktiskt också har utsatts för mordförsök på grund av sin konst. Men huruvida Vilks konstprojekt bidrar till ökad dialog och en konstruktiv diskussion om yttrandefrihetens gränser eller om hans engagemang snarare bidrar till konflikt och ökade motsättningar är öppenfråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Samtidigt som det är viktigt att alla former av religionstolkningar som legitimerar våld måste kritiseras och förkastat i ett öppet demokratiskt samhälle är det också viktigt att belysa och analysera hur och på vilka sätt en ensidig religionskritik (i detta fall i form av den anti-muslimska counter-jihad rörelsen) snarare bidrar till att uppfylla sina egna farhågor och skapa motsättningar snarare än lösningar på samhälleliga problem. Vi har all anledning att återkomma till frågor och konflikter som berör spänningen mellan yttrandefrihet, religionsfrihet och politik i framtida inlägg här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet