torsdag 21 februari 2019

Sveriges första Muhammedbiografi skriven av en muslim?

Efter Koranen och hadithsamlingarna hör biografin över profeten Muhammed till den viktigaste muslimska fromhetslitteraturen. Biografin, eller sira-litteraturen, har länge varit viktig för muslimer, inte bara för att Muhammed blivit ett rättesnöre och ett ideal att inspireras av, utan även på grund av att Muhammeds biografi sätter Koranens uppenbarelser i sammanhang. Genom att känna till profetens liv, vet muslimer hur, när och i relation till vilka händelser Koranens verser ska ha blivit till. Det får betydelse för hur de kan förstås och tillämpas. ”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen” heter det i Koranen (33:21).

Den första kända biografin skrevs omkring år 760, alltså 130 år efter Muhammeds död, av Muhammed Ibn Ishaq (d ca 770). Denna har tyvärr gått förlorad, men två senare biografier skrivna av Abu Muhammed Ibn Hisham (d. 833) och Muhammed al-Jarir at-Tabari (d. 923) bygger på Ibn Ishaqs äldre arbete och citerar ymningt ur det, varför delar finns bevarade att läsa. Ibn Hisham uppger dock att han utlämnat partier vilka kunde uppfattas som stötande i hans samtid. Exakt vad för berättelser det kan ha rört sig om vet vi inte och det väcker onekligen nyfikenheten hos en religionsvetare... Men det tycks som att ett parti ur Ibn Ishaqs biografi som Ibn Hisham uteslutit, men som at-Tabari tagit med, är berättelsen om de så kallade Satansverserna

Att dessa biografier skrivits så långt efter Muhammeds död, och dessutom som en sorts hagiografier eller hyllande skildringar av muslimska författare innebär att de måste läsas källkritiskt. I vilken utsträckning de återger faktiska historiska händelser är omdiskuterat och det finns endast ett fåtal icke-muslimska källor från åren strax efter Muhammeds död som nämner honom. Den som är intresserad av dessa kan med fördel läsa Rober G. Hoylands bok Seeing Islam as Others Saw It: A Survey and Evaluation of Christian, Jewish and Zoroastrian Writings on Early Islam (1988).

Efter de ovan nämnda biografierna har långt många fler skrivits, och det kommer årligen nya. Den som är intresserad av genren kan läsa exempelvis Jan Hjärpes bok Bilden av profeten: berättelserna om Muhammed och deras funktion förr och nu (2011), Tarif Khalidis Images of Muhammad: narratives of the prophet in Islam across the centuries(2009) eller Kecia Alis The lives of Muhammad (2014). 


Nyligen publicerades vad som mycket väl kan vara den första biografin över Muhammed skriven av en svensk muslim, Det sista sändebudet av Salih Tufekcioglu. Tidigare har författaren Torbjörn Säfve, som konverterat till islam, skrivit en berättelse om Muhammed i romanform, De sanna och de falska (2007). Poeten Mohamed Omar gav 2008 ut hymnboken Parakletos: fragment tillägnade ljusets apostel, som inte var en biografi men ändå behandlade profeten. Muhammed Omar ska också ha skrivit en renodlad biografi 2008, men drog tillbaka denna från förlaget då han ändrade riktning i livet och omvärderade sin syn på Muhammed. Det finns också en akademisk biografi över Muhammed, skriven 1930 av religionshistorikern Tor Andræ (d. 1947).

I en analys av moderna profetbiografier visar Tarif Khalidi hur alla biografer gör urval ur den befintliga berättelsefloran och hur dessa urval, och vad författarna väljer att betona, framförallt säger något om författarna och den situation de skriver i. Vilka berättelser om Muhammed som väljs eller betonas skiftar mellan biografer, liksom över tid och rum. 

Många moderna biografer har exempelvis svårt att förhålla sig till Muhammed som krigare, och till profeten som polygamist. Ofta framhålls att Muhammed ytterst motvilligt tog till vapen och när så skedde endast då han och hans anhängare blev angripna. Hellre skrivs han fram som en fredsälskande profet, än som en krigare eller härförare. 

I moderna biografier finns också ett behov av att på olika sätt kontextualisera profetens många fruar. Snarare än erotiserade tolkningar, betonar man att dessa äktenskap var strategiska medel att knyta till sig olika familjer och stammar – eller att Muhammed huvudsakligen gifte sig med socialt utsatta kvinnor. Det finns också ett behov av att kontextualisera berättelsen om hustrun Aishah som ska ha gifts bort till Muhammed redan som barn. 

Som islamologen Jonas Svensson påpekar i sin bok Människans Muhammed (2015), vilken analyserar just funktioner olika traditioner om Muhammed haft för muslimer i olika situationer, kan det vara värt att notera att element som framstått som problematiska för samtida biografer, i andra perioder varit centrala i idealiseringen av profeten. 

Ett grundtema i den så kallade maghazi-litteraturen – berättelser om Profetens (och anhängarnas) krigståg – var Muhammeds exceptionella färdigheter på slagfältet och i vissa fall hans kompromisslöshet gentemot sina fiender. Likaledes, Muhammeds potens som älskare var också något som värderades positivt i andra tider. Så anges till exempel i en hadith i al-Bukharis hadithsamling att Muhammed kunde ha sex med alla sina nio hustrur under en enda natt (bok 62, nr 6), och samma sak, fast med elva hustrur, i en annan hadith (bok 5, nr 268) där det också klargörs att han hade ”trettio mäns styrka” i detta avseende. (s. 104)

Berättelserna om Muhammeds krigståg och om profeten som krigare spelar dock fortfarande en både inspirerande och legitimerande roll exempelvis i jihadistiska kretsar, som exempelvis inom terrororganisationen IS.  


Muhammeds himmelsfärd, sannolikt av persiske hovmålaren Sultan Muhammed (1500-tal)


Mot bakgrund av detta kan det då vara intressant att se närmare på hur Muhammed framställs i Tufekcioglus biografi. Redan i inledningen framgår att Tufekcioglu skrivit sin bok utifrån vad han kallar ”den islamiska historietraditionen.” (s. 7) Han har alltså inte haft ambitionen att skriva ett historiekritiskt arbete. Bokens olika kapitel behandlar också ofta återgivna traditioner och berättelser. Här får vi läsa berättelsen om hur änglar nedsteg och renade Muhammeds hjärta från synder då han var barn, om hur den kristne munken Bahira såg profettecknet på den unge Muhammed, hur han gifter sig med den äldre änkan Khadijah och om hur han som ung man blir ansedd som en rättrådig och trovärdig person i Mecka. Traditionerna om hur han kallades till Guds profet återges, liksom de om hur han predikar och samlar en skara anhängare och om hur de förföljs av den oförstående makteliten i Mecka. Tufekcioglu berättar också om flykten till Medina, om slagen mellan de styrande i Mecka och muslimerna i Medina och om hur Muhammed slutligen segrar och intar Kaba, om hans sista tid, hans avsked och död. 

Redan på de första sidorna kan vi ana drag i berättelserna som Tufekcioglu anser kan vara inspirerande eller vägledande för en läsekrets idag. Här framhålls hur Muhammed vände sig mot sin tids omoral, alkoholmissbruk och prostitution, mot socioekonomiska orättvisor, slaveri och patriarkala strukturer där ”kvinnan ansågs tillhöra mannens privata ägodelar.” (s. 8) 

I relation till Khalidis studie kan vi se hur Tufekcioglu utelämnat frågan om månggifte som tema i sin bok – att Muhammed ska ha haft flera fruar endast antyds på något ställe. Omständigheterna kring giftermålet med Aishah är helt frånvarande i texten även om hon som person förekommer. Vad som betonas är istället den kärlek och respekt Muhammed visade sin första hustru, Khadijah:

Muhammed (gfvh) var tjugofem år gammal när han gifte sig med Khadijah som då var fyrtio år gammal. Khadijah var Profetens (gfvh) enda hustru under tjugofem år, och under den tiden de var gifta var Khadijah ett stort stöd för Muhammed (gfvh); hon var stark, artig, trofast och självsäker. […] Vid sextiofem års ålder dog Khadijah och Muhammed (gfvh) skulle resten av sitt liv komma att sakna henne och hennes kompanjonskap och kärlek. (s. 24–25) (gfvh är en förkortning av ”må guds frid och välsignelser vara över honom”).

Liksom i de biografier Khalidi analyserat framhåller Tufekcioglu Muhammed som fredsbyggare, och menar att han ska ha tagit till våld endast som undantag och i försvarssyfte. ”Muhammed (gfvh) försökte under tiden [då de låg i konflikt med den ledande stammen i Mecka] att med fredliga medel få stammen Quraysh att inte välja den våldsamma konfrontationens väg.” (s. 73) 

I relation till dessa teman kan vi alltså se hur Tufekcioglus biografi ligger i linje med hur Muhammed vanligen framställts i moderna biografier. Man kan också notera att i den litteratur- eller referenslista som återfinns i slutet av Tufekcioglus bok, finns just moderna biografier angivna, av exempelvis syriern Sa’id al-Buti (d. 2013), saudiern Aid al-Qarni (f. 1960), schweizaren Tariq Ramadan (f. 1962) liksom av den brittiska författarinnan Karen Armstrong (f. 1944)   

Salih Tufekcioglus biografi över Muhammed kan alltså sägas syfta mer till att framställa ett muslimskt ideal för vår tid och dess utmaningar, än som ett dokument över en historisk person. Mest intressant utifrån en sådan läsning är de så kallade fokuspunkter som interfolierats bland bokens kapitel. Dessa behandlar i tur och ordning: Miljövård, Arbetsliv, Integration, Religionsdialog, Social rättvisa, Mänskliga rättigheter, Barn och ungas roll samt slutligen Räntefri ekonomi. 

I dessa korta avsnitt vill Tufekcioglu visa hur berättelserna om Muhammed kan vara vägledande för muslimer i dag, och dessutom hur islam är i samklang med rådande policydokument och regelverk. Avsnittet om miljövård inleds exempelvis med ett korancitat (55:7) och ett stycke om hållbar utveckling ur Regeringsformens första kapitel. Vidare heter det exempelvis att ”Koranen och Profeten (gfvh) uppmanar människan att respektera naturen som en av Guds skapelser.” (s. 13). Om arbetslivet heter det att ”detta [inte endast] fyller ett materiellt behov utan [även] stärker såväl den arbetandes självkänsla som dennes andliga behov. Vidare hjälper ett arbete till att bredda människans vänskapskrets och blir således en viktig nyckel in till samhället.” (s. 29). I avsnittet om mänskliga rättigheter tycks Tufekcioglu mena att dessa garanteras redan i Koranen, och han framhåller att ”[i]ngen enskild människa får ta lagen i egna händer, de av rättsväsendet redan etablerade myndigheter som polisväsende och domstolar måste respekteras och följas.” (s. 80)

Salih Tufekcioglus bok är tillgängligt skriven och lätt att läsa. Troligtvis är den tänkt för unga muslimer och kanske intresserade icke-muslimer utan större kunskap om islam och Muhammed. 

Att på detta sätt låta Muhammed representera moderna ideal som mänskliga rättigheter, miljömedvetenhet eller integrationsarbete kan naturligtvis upplevas som anakronistiskt. Men snarare än att vara en bok om en historisk person i historisk tid, syftar sannolikt Tufekcioglus biografi till att framhålla hur han tycker att muslimer kan förhålla sig till och följa islamiska traditioner idag. Härigenom blir biografin över profeten Muhammed ett exempel på hur religiösa narrativ kan användas, bearbetas, omskapas och vidareutvecklas för att möta nya utmaningar och situationer. Bilden av Muhammed, skriver Jan Hjärpe i den ovan anförda boken, blir beroende av vilka berättelser man väljer ur det stora förråd av texter som finns. Oberoende av frågan om vad som egentligen hände i den historiske Muhammeds liv, beror urvalet av författarens syften och de effekter som eftersträvas. 

Ett tänkbart uppsatsämne för någon hugad student kunde vara att analysera sådana effekter, hur unga muslimer i dagens Sverige kan förstå och inspireras (eller inte) av Tufekcioglus bok.

onsdag 13 februari 2019

Sveriges första muslimska bibliofil


Efter kalabaliken i Bender var Karl XII och hans karoliner skyldiga såväl den osmanske sultanen som en rad privata kreditorer ofantliga summor. Ett sextiotal av dessa långivare – osmanska muslimer, judar och armeniska kristna – följde med till Sverige för att försäkra sig om att få tillbaka vad de lånat ut. De hamnade huvudsakligen i Karlshamn.
Men några av dem tog sig också ut i landet. En Hajji Jusuf och sju andra kreditorer av arabisk bakgrund tog uppdrag som tältmakare i Göteborg, och några följde med Karl XII till Lund varifrån han styrde landet från 1716.
I en inkvarteringslista från november 1717 kan vi läsa att ”2:ne Turckar med sin Tolck” var inkvarterade hos en Jöns Hansson, och hos Håkan Bagge bodde fyra turkar. Men i listan finns också en namngiven person av intresse. Hon Jöns Sörensson Klensmedh var nämligen ”Turcken Ali Bassa” inkvarterad tillsammans med en tolk vid namn Maitre Schack.


Lundagård, Lunds domkyrka och Lilla torg. Efter en målning av Elias Martin (1739-1818).


Om denna Ali Bassa, eller Pascha, berättar källorna att han ofta besökte Lunds universitetsbibliotek för att läsa i de turkiska böcker som fanns där. Ali Pascha lär ha varit så stor bibliofil att han var beredd att efterskänka de pengar han lånat ut om han bara fick ta med sig böckerna hem, ”något som de akademiska myndigheterna begripligtvis ej kunde gå in på.”
I bibliotekets arkiv tycks inte finnas uppgifter om exakt vilka böcker Ali Pasha läste, men det bör ha varit skrifter som ingår i de samlingar som hade donerats till biblioteket av Gustaf Lillieblad och Johan Gabriel Sparfwenfeldt. I dessa samlingar finns så väl äldre avskrifter av Koranen, som av Hafiz Diwan och Bidpais Kalilah wa Dimnah.
1720 hade skulderna till de muslimska långivarna betalts och de fick lämna landet. Utan några bokskatter. Men då var Karl XII redan död och begraven.

måndag 11 februari 2019

Atlantis - myt eller verklighet?


I dialogerna Timon och Kritias beskriver Platon det stora riket Atlantis beläget i havet utanför Herkules stoder. Dessa var de höga bergen vid Gibraltar sund och här fanns en inskrift som löd " hit men inte längre". Detta brydde sig greker och fenicier föga om, utan seglade vidare ned längs Afrikas västkust liksom till de brittiska öarna.

De hittade till Kanarieöarna, som kan ha inspirerat till myten om Atlantis – ön som hade sjunkit i havet. Men det fanns emellertid andra som aspirerade på myten, bland andra Thera som hade förstörts av ett vulkanutbrott.