torsdag 4 april 2019

Sveriges andre muslim

I en rapport från kriminalpolisen, signerad 29 december 1939, framgår att det inkommit uppgifter om ”misstänka utlänningar” som träffas på Kjellsons Café på Birger Jarlsgatan 36 och där ”föra viskande samtal på tyska och ryska”.
Konstapel Brännström rycker ut och gör upprepade besök på Kjellsons. Han kan dock lugnande rapportera att där endast undantagsvis förekommer besök av utlänningar, och att ”dessa icke på något sätt givit anledning till misstanke om spionage el.dyl.” Men biträdet för caféets brödbutik kan redogöra för att de sedan en lång tid tillbaka ofta gästas av innehavaren till Turkiska magasinet och att det ”någon gång hänt att folk har tittat misstänksamt på honom.”
Detta var Haji Post Sahibi Akif Arhan från Kayseri i Turkiet. Han kom till Stockholm för 90 år sedan, i juni 1928, och drev mattaffären Turkiska magasinet på Birger Jarlsgatan 32. Då blev han också vän med Ebrahim Umerkajeff som kommit hit redan 1897 och innehade Ryska pälsvaruaffären på Birger Jarlsgatan 38.

Akif Arhan utanför Turkiska magasinet

De brukade träffas på Kjellsons Café, som alltså låg mittemellan deras butiker. Umerkajeff talade ryska, och Akif Arhan hade bott i Tyskland. Sannolikt bjöd de kunder och gäster till konditoriet, och uppenbarligen gjorde de ett exotiskt och, för vissa, misstänkt intryck i trettiotalets Stockholm.
Några år senare, under andra halvan av 1940-talet, kom ytterligare en grupp muslimer till Sverige. Från Ryssland, Estland och Turkiet. De lärde känna Akif och Ebrahim, och Kjellsons blev deras stamställe. Där grundade de Turk-Islam Föreningen i Sverige för religion och Kultur 1949. Men då hade kanske gästerna vant sig. Dessutom fick de hjälp att grunda föreningen av kriminalkonstapel Bror Hemphälä, som var en nära vän till gruppen.
Ebrahim Umerkajeff var initialt engagerad som revisor, och Akif Arhan lånade ut mattor när föreningen firade de stora muslimska högtiderna. Det var alltså, kanske lite oväntat, på Birger Jarlsgatan islam etablerade sig i Sverige.

fredag 22 mars 2019

Klassisk vårdagjämning

När Hannibal hotade romarriket tillfrågade prästerna de sibyllinska böckerna om råd och fick där veta att man skulle hämta fädernas gudinna som värn och skydd. Även oraklet i Delfi gav ett liknande svar. Eftersom romarna räknade sin härstamning från Troja uttydde man spådomen så att man skulle hämta den stora gudinnan Kybele från Mindre Asien och föra henne till Rom. Så skedde också. En sten föreställande gudinnan färdades till sjöss och sedan uppför Tibern för att placeras i Viktorias tempel på Palatinen. Inom några månader hade Hannibal lämnat Italien för att inte återkomma mera. 
Varje år firades Kybele och hennes älskade Attis en vecka om året vid tiden för vårdagjämningen med olika ceremonier i Rom under kejsartiden. Man började redan 15 mars med en åminnelse av Attis födelse vid floden Sangarius som kallades ”Vassens intåg”, där ett kollegium av cannoforer”vassbärare” tågade i procession. Den heliga veckan började 22 mars med åminnelsen av hans död. Nu bar man in en nedhuggen pinje – bilden av den döde Attis – in i Kybeles tempel på Palatinen under gråt och klagan. Tre dagar av sorg följde, som stegrades den 24 mars som kallades me”blodets dag”, där de troende piskade sig, ropade och grät. Uppgiften att Attis prästerskap kastrerade sig offentligt står att läsa i Frazers ”Den gyllene grenen”, men detta är dock en grov överdrift. Däremot följdes sorgedagen av en ”helig natt” i vaka över den döde. 

Den 25 mars som i den Romerska kalendern utgjorde vårdagjämningen kallades Hilaria,”glädje” över att Attis återfötts från döden. Nu utbröt en extatisk fest i form av ett glädjerus där både senatorer och samhällets toppar – även kejsarhuset – deltog. 
Den 26 mars kallades Requietioi den romerska festkalendern, vilket betyder ”vila”. De behövdes nog sedan man fastat, sörjt, vakat och festat i nio dagar. Riter skall kännas i kroppen, som någon har sagt. Men ännu är inte firandet av Kybele över.
Den sista dagen i firandet av Kybele utföll den 27 mars. Då bars gudinnans bild från templet uppe på Kapitolium ner till den lilla ån Almos utflöde i Tibern, numera Acquataccio för att renas. Riten kallades Lavatiooch det var inte bara bilden som tvättade utan också vagnen tillsammans med allt från templet som hörde samman med riten. Ett femtonmannakollegium övervakade riten så att allt gick rätt till. Gudinnan blev sedan tillfrågad om hon ville tillbaka till Rom och det brukade hon vilja. Återfärden hyllades med danser, regn av blommor och allmänt jubel över det goda tecknet.

Britt-Mari Näsström
Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet



onsdag 20 mars 2019

Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 
Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 
I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 
I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.
It’s the birthrates.
It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 
I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 
Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 
I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.
Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 



Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 
Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.
Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 
Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 
Ser vi en liknande utveckling idag? 
Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 
Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”
I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.
Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 
Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 
Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 
I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.
I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  
De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.

tisdag 5 mars 2019

Michael Skråmo gripen i Syrien - en reflektion kring radikalisering


Medier rapporterar att den svenske jihadisten Michael Skråmo kapitulerat och överlämnat sig till ett kurdiskt förband i Baghouz i nordvästra Syrien. 2014 reste Skråmo från Biskopsgården i Göteborg, med sin fru Amanda Gonzales och sina fyra barn, till Raqqa i Syrien för att ansluta sig till IS. Därifrån har Skråmo, eller Abou Ibrahim al-Swaidi som han också kallar sig, uppmuntrat fler att ansluta sig, men också uppmanat till terrorattacker i Sverige. I Syrien har paret sedan fått ytterligare tre barn. Medan medier för en tid sedan rapporterade att Amanda Gonzales omkommit i ett bombanfall, ska barnen vara vid liv och omhändertagna.

Skärmdump från Michael Skråmos Fadebooksida, 11 juni 2015. Källa

Som flera andra som anslutit sig till IS och andra jihadistiska grupperingar tycks Skråmo komma från en religiöst mer eller mindre indifferent bakgrund. Som ung ska han ha sysslat med hiphop och inte varit intresserad av religion, men sedan efter gymnasiet ganska plötsligt konverterat och då dragits till salafitiska kretsar.
          Under arbetet med boken Islam i Sverige – de första 1300 åren intervjuade jag en av dem som rörde sig i samma kretsar som Skråmo under dessa år, Dawid. ”Skråmo ja. Jo, han minns jag ju, såg honom ganska ofta i Biskopsgården…det bästa sättet att beskriva honom är nog som ’en go gubbe’ som drog Göteborgsskämt”.
          Första gången Dawid träffade Michael Skråmo var på spårvagnen tillsammans med en gemensam kompis:

Det jag reagerade på, förutom att han var jäkligt trevlig…var att han hade en röd palestinasjal på huvudet så som de bär den i Saudi. Det tyckte jag var en rätt komisk och märklig kombination. Så jag tänkte att han måste vara salafi…Jag frågade min kompis, som är hardcore-sufi, om han var salafi och han ba "skôjar du eller". Så jag förstod då att han var salafi.

Dawid berättade att Michael Skråmo brukade besöka en salafistiskt orienterad källarmoské i Biskopsgården och predikade där ibland åren omkring 2010. ”Jag minns att jag blev lite förvånad att han hade fått den rollen. När blev han en lärd man?” Men Skråmo samlade snart en grupp ungdomar från Biskopsgården runt sig, som lyssnade på hans predikningar. 
        Dawid mindes hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet.” Kanske var det därför han fick det inflytande han fick? ”Det kanske var precis de känslorna han ingav de yngre grabbarna som lyssnade till honom och gick på hans föreläsningar.”



Michael Skråmo var ju heller inte ensam om att ansluta sig till IS eller andra liknande grupperingar. Mellan 2013 och 2015 uppskattar Säkerhetspolisen att cirka 300 personer reste från Sverige för att ansluta sig till stridande grupper i Syrien och Irak. Dessa hade också flera likheter med varandra.
    I en analys av Säkerhetspolisens material om 267 av dessa resenärer framgår att majoriteten av dem anslutit sig till IS, samt en minoritet till Jahbat al-Nusrah. Tre fjärdedelar av dem var unga män med en medelålder på 26 år. Så många som en tredjedel av alla resenärer kom också från miljonprogram i Västra Götaland, som Biskopsgården. Av de övriga kom en fjärdedel från Stockholmsområdet, och resten från Skåne eller Örebro. Den absoluta majoriteten, fler än sjuttio procent av samtliga resenärer, bodde i alla fall tillfälligt i så kallade särskilt utsatta områden med stora sociala problem, låg utbildningsnivå och hög kriminalitet. I dessa områden finns låg tilltro till myndigheterna och andra strukturer än de staten tillhandahåller får betydelse för invånarna, om det så är familjen, klanen, församlingen eller de kriminella gängen. Liksom om Skråmo i Biskopsgården finns uppgifter om faktiska rekryterare i de aktuella områdena, men sociala medier har spelat stor roll i deras val att ansluta sig till stridande jihadister i Syrien och Irak. Av de som anslutit sig är en tredjedel födda i Sverige och tre fjärdedelar svenska medborgare, majoriteten har minst en förälder född utanför Sverige. Många har rötter till Nordafrika, Afrikas horn eller Mellanöstern, liksom till forna Jugoslavien eller Ryssland. Ett drygt femtiotal av dem har dött i Syrien eller Irak, och drygt 100 har hittills återvänt till Sverige. Som vi sett i medierapporteringen vill nu fler komma hem, när slaget är förlorat.


Sedan 11 september 2001 har det producerats en svåröverskådlig mängd forskning om radikalisering, vilket är det begrepp som numer används för att beskriva den process som leder fram till ställningstagande för våldsorienterade rörelser. Som vi sett ovan framträder vissa mönster. Unga män från socialt utsatta områden är överrepresenterade.
Men de flesta unga män uppväxta i socialt marginaliserade områden blir ju inte extremister. Hur kommer det sig att Michael Skråmo anslöt sig till IS, medan Dawid och hans kompis – som hade samma bakgrund som Skråmo –  inte gjorde det?
          Vi behöver mer forskning och kunskap om varför unga ansluter sig till våldsorienterad salafitisk extremism, högerextrema nätverk eller kriminella gäng – men vi behöver också forskning och kunskap om unga med samma bakgrund som inte ansluter sig, sådana som Dawid och hans kompisar som det gått bra för. Varför har det gjort det? Vad hade de (eller vad har de inte) som skiljer dem från Michael Skråmo? Kanske kan sådan kunskap hjälpa oss i arbetet mot att unga i Sverige hamnar i jihadism, nazism eller kriminalitet.

Simon Sorgenfrei
Södertörns högskola


måndag 4 mars 2019

Hjältar och amazoner

De flesta grekiska hjältar hade någon kontakt med amazonerna, de främsta inte bara på slagfältet utan även i sängen. Akilles, Bellerofon, Theseus och till och med en historisk gestalt som Alexander den store. 
Till de mera misslyckade hörde dock Akilles möte med amasondrottningen Penthesileia som ingripit med sin här av kvinnliga krigare i slaget vid Troja. De kämpade tappert mot varandra, men till sist dödade Akilles henne och förälskade sig i nästa sekund. Om man skall ge en i en prosaisk sammanfattning var kärlekssagan lika kort som misslyckad. Berättelsen står att läsa Aithiopis som ingår en det stora antal dikter som skildrar kriget i Troja, men den romantiska diktaren Heindrich Kleist använde sedan motivet, som blev en sinnebild för en omöjlig kärlek.



Atenarnas store hjälte Teseus rövade bort en annan amasondrottning vid namn Antiope. Hon födde honom sonen Hippolytos, men då hade hennes trogna krigare mobiliserat ett krigståg mot Athen och belägrade invånarna uppe på Akropolis. Själva slog de sig ned på Areopagen, Ares kulle, vilket var mycket passande emedan de ansåg sida vara döttrar r till krigsguden själv. Amazonerna blev så småningom besegrade och tågade hem utan Antiope.
Fanns amazonerna överhuvudtaget i verkligheten? Ja, lika mycket som eller lika litet som Herakles, Akilles eller Theseus eller kentaurerna. De var konstruktioner av fantasin blandad med uppfattningen att mannen var alltings mått. Amazonerna var helt enkelt en anomali som representerade allt som störde den grekiska livsstilen.
Myten om amazoner är en civilisationsmyt – de bildar en kontrast mot den civiliserade normala världen, där männen råder och kvinnor är underordnade. Likt de mytiska kentaurerna, som kunde vara både visa och hövliga, var amazonerna oberäkneliga. Det grekiska idealet var det civiliserade och balanserade som ansågs vara mannens natur – kvinnan representerade det vilda och labila.



Hur var det då med Alexander den store och amasondrottningen Thalestris? Hon skulle ha kommit med 300 amazoner till Alexanders här och besökt honom i akt och mening att få en dotter med honom. Redan under antiken tillbakavisades episoden som en skröna, som uppstått i den sagocykel som tidigt skapades kring Alexanders person.  Den bildar dock en slutvinjett till myterna om amazonerna.

Britt-Mari Näsström
Götebotgs universitet


måndag 25 februari 2019

Sveriges första imam

Den första kända grupp muslimer som vistades i Sverige var osmanska långivare som kom hit tillsammans med Karl XII för att försäkra sig om att få tillbaka de pengar de lånat ut till kungen under åren i Bender och Varnitza. Det rörde sig om ett sextiotal osmaner, varav majoriteten var muslimer och resten judar och armeniska kristna. De flesta av dem hamnade i Karlshamn, mellan 1715–1718, och sedan i Stockholm där de blev kvar ytterligare ett drygt år innan de kunde resa hem. 
Men några av dem tilläts också att uppehålla sig i andra städer. En Hajji Jusuf och sju andra kreditorer av arabisk bakgrund tog uppdrag som tältmakare i Göteborg, och som jag skrivit om tidigare satt bibliofilen Ali Pascha gärna på universitetsbiblioteket i Lund och läste. 
Bland dem som stannade i Karlshamn finns en ”Molla Mehemed” förtecknad. Molla, eller mulla som det oftare stavas på svenska, är en hederstitel som ges män med religiös utbildning. Under sin tid i Sverige ville dessa besökare praktisera sin religion, och den 12 februari 1718 beslutade därför Karl XII att exempelvis judar och muslimer skulle ha rätt att praktisera sin religion i landet, så länge det skedde bakom lyckta dörrar. 
Det får sägas vara en kvalificerad gissning att denne Mulla Mehmed agerade imam och alltså ledde denna första grupp muslimer i bön under åren i Sverige. 

Karl XII:s fribrev

Kontakterna med osmanska riket var inte slut i och med att dessa långivare åkt hem. 1727 anlände diplomaten Mustafa Aga och en stab om cirka 20 personer till Stockholm, där de inkvarterades i ett hus om 20 rum på Södermalmstorg. Mustafa Agas tid i Sverige är väl dokumenterad, inte minst genom tolken Jean Baptiste Savarys dagbok, Ett år i Stockholm. Samtida anteckningar om turkiska sändebudet Mustafa agas vistelse i Sverige 1727–1728. Här framträder en belevad man som finner sig väl i den svenska societeten och som regelbundet är på audience hos kungen och drottningen. Han är med på danser, maskerader, utflykter och middagar, där agan skålar ”i limonad.”

Said Mehmed med följe, porträtterad av Georg Engelhard Schröder

1733–1734 kom en andra ambassad från Istanbul, ett följe om 43 personer ledda av diplomaten Said Mehmed Efendi. De hämtades från kajen i kunglig kaross och Said Mehmed Efendi har själv, i en notering som kanske bör läsas källkritiskt, beskrivit hur tillströmningen av åskådare var så stor…

…att icke blott husen och taken utmed vår väg voro överfulla utan människor voro uppradade ända upp i tacklingen på de vid kajen liggande gallionerna, så att varje skeppståg påminde om en druvklase. Och allesammans – såväl de utmed vägen uppställda soldaterna som de personer, vilka blott voro där såsom åskådare – svängde sina hattar i luften, när de finge se oss, och ropade med enmun på sitt språk: ”Gud, den högste, förläne osmanernas padisjah ett långt liv!” Härvid trummade man samtidigt på en massa trummor och blåste på en mängd horn av ett slag, som kallas trumpeter, alltmedan dundret av ett sextiotal kanoner steg upp emot himlen.”

Den siste osmanske ambassadören i Stockholm var Cherif Pascha, som mellan 1898–1908 huserade på Kommendörsgatan 32. I tidningarna berättas om hans franska uppfostran, om hur han deltar i jakter och om middagar med den svenska societeten. 
Under dessa år får vi anta att bönerna bads i ambassaderna, men vilka som ledde har vi inga uppgifter om. Kanske var det ambassadörerna själva? 

Cherif Pasha i sitt tjänsterum

Sedan dröjer det innan Sverige får en muslimsk församling igen. 
Ungefär samtidigt som Cherif Pascha anlände kom också den tatariske muslimen Ibrahim Umerkajeff till Stockholm där han etablerade sig som pälshandlare på Birger Jarlsgatan 38 i Stockholm. Ett trettiotal år senare, 1928, kom turken Haji Post Sahibi Akif Arhan och öppnade efter en tid mattaffären Turkiska kompanieti samma kvarter som Umerkajeffs butik Ryska pälsvaruaffären. De båda firade muslimska högtider tillsammans och turades då sannolikt om att agera imam vid bönerna. 
       Umerkajeff var 1948 med att bilda landets första muslimska förening och församling: Turk-Islam Föreningen i Sverige för Religion och Kultur. Till imam för församlingen utsågs turken Osman Soukkan. Han föddes 1903 i staden Štip i Makedonien, som då var en del av osmanska riket, men växte upp i Izmir i nordvästra Turkiet. 27 år gammal bestämde han sig för att se sig om i Europa och lämnade Izmir. På cykel. Efter två års trampande hade han tagit sig hela vägen till Träskända strax norr om Helsingfors och där började han att arbeta som lärare bland stadens relativt stora grupp muslimska tatarer. Han undervisade islam, turkiska och historia. Bland studenterna fanns en ung kvinna som hette Emine Nisametdin. De gifte sig 1939 och fick i rask takt tre barn, en son och två döttrar. 
I slutet av 1940-talet flyttade familjen till Stockholm där de alltså blev en del av den nystartade församlingen, där Osman också utsågs till imam. Därmed kan man med fog säga att Soukkan var landets första imam i någon mer officiell mening.

Osman Soukkan (Foto: Türker Soukkans privatarkiv)

Under femtio- och sextiotalen hyrde föreningen Medborgarhuset på Södermalm eller Konserthuset vid Hötorget för att fira de stora muslimska högtiderna. Osman ledde bönen vid dessa högtider fram till 1962, då han på grund av sjukdom var tvungen att kliva tillbaka. Då hade också den muslimska gruppen i Sverige vuxit och andra kunde axla imamrollen.