Islam - En religionsvetenskaplig introduktion

   

En ny lärobok i islam har precis kommit från tryckpressen, som riktar sig till grundstudenter och en intresserad allmänhet!

Boken beskriver islam och muslimsk kultur i all sin mångfald. Här ges en rik historisk bakgrund till islams uppkomst och framväxt liksom en inblick i nutida islamtolkningar och praktiker. Likheter och skillnader mellan sunnitiska och shiitiska traditioner uppmärksammas genom hela boken.

Bokens första del behandlar Muhammads liv och islams grundläggande skrifter. Här tas också islamisk lag, teologi, rituellt liv och sufism upp. Den andra delen rör sig genom den senare medeltiden och den tidigmoderna perioden och gör nedslag i en rad olika regioner och traditioner; från Sydostasien till Sydafrika och Spanien, från osmaner till mongoler och safavider. Bokens tredje del rör sig in i vår egen samtid, med initierade kapitel om islam och modernism, politisk islam, och islam i Europa och Förenta staterna.
Redaktörer är Susanne Olsson (Stockholms universitet) och Simon Sorgenfrei (Södertörns högskola) som båda har en forskningsinriktning mot islam. Övriga författare är alla ledande svenska forskare inom ämnet.

                     

En modern inkvisition i ärkebiskopsvalets spår?

I DN idag skriver Lena Andersson en mycket roande och intressant artikel om ”dunbolsterteologi”. Detta gör hon mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner i samband med valet av ny ärkebiskop inom det kristna samfundet Svenska kyrkan. 

Jag förstår till fullo Anderssons frustration. Hon är religionskritiker. Hur tusan ska hon kunna kritisera denna teologi som varken säger det ena eller andra? Hur ska hon kunna föra en allvarlig filosofisk diskussion om Guds natur med någon som vägrar att uttala sig om vad denna natur består i, någon som möter varje argument med en fråga, eller som svänger sig med otydliga formuleringar som att ”Gud är relation”?  

Som religionsvetare har jag dock ett lite annat intresse. Vad är orsakerna till att samfundets främsta representant för fram en sådan teologi? Jag har ingen anledning att betvivla att ärkebiskopen själv är övertygad, men en viktigare fråga är varför samfundet i stort sällar sig till den. En möjlig, men kanske lite krass, förklaring är ekonomisk. 

En idéburen organisation som är beroende av medlemmars bredvillighet att finansiera verksamheten genom medlemsavgifter gör nog bäst i att synkronisera sina officiella idéer med medlemmarnas. Fortfarande är medlemsavgiften dold bland en mängd andra siffror i inkomstdekarationen, men det är nog bara en tidsfråga innan fler upptäcker att det i många fall är en ganska ansenlig summa man betalar årligen. Detta i kombination med att kollektivanslutningen av nyfödda upphörde 1996 borgar för ett stort framtida tapp i antalet betalande medlemmar.   

För samfundet gäller då att formulera en ideologi som är tillräckligt vag för att kunna omfattas av alla som nu är medlemmar. Detta innebär att man bör vara öppen för olika ståndpunkter i svensk folkreligiositet: de som har svårt med treenigheten och helst ser Jesus inte som Guds återuppståndna son och världens frälsare, utan som på sin höjd en vis man; de som har lite svårt med det där med helvetet, och hellre ser återfödelse; de som anser att alla religioner nog egentligen är densamma; de som omfattar någon form av vad jag brukar kalla Bamse-moral: man ska vara snäll, framför allt mot de svaga, och särskilt om man själv är stor och stark.

En snävare teologi leder till problem. Redan nu innebär ett konstant, om än litet, medlemstapp svårigheter för samfundet. Utgifterna är desamma, eller växande. I reklamkampanjer pekar samfundet på det utan tvivel viktiga arbete man bedriver på olika nivåer i det svenska samhället och internationellt. Samtidigt är det ett faktum att de stora kostnaderna inte ligger där, utan i löpande utgifter för uppvärmning och underhåll av byggnader och inte minst löner för att officianter ska utföra ritualer nödvändiga (nåja, kanske inte enligt dunbolsterteologin) för människors frälsning. I denna situation vore det ekonomiskt självmord att företräda något annat än just en "dunbolsterteologi".  

Men vad ska då de religionskritiker göra som likt Andersson tycker att situationen av teologisk oklarhet är ett problem (snarare än ett fenomen intressant att analysera och förklara)? De kan alltid pröva att gå vägen via Svea rikes lag. Här blottar jag nu inför kollektivet av religionsvetare i Sverige min djupa okunskap. Jag visste faktiskt inte förrän igår, tack vare en artikel i tidningen Dagen, att följande är del av gällande svensk rätt: 

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund [...].

Vad innebär denna formulering i det som benäms Lagen om svenska kyrkan (1998:1591)? Man kan jämföra med liknande beskrivande formuleringar i Regeringsformens första paragraf ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.Den offentliga makten utövas under lagarna.” 

Det är ingen tvekan i det senare fallet att det som ser ut som beskrivningar också är tydliga direktiv om hur det ska vara. Således är det inte orimligt att tolka formuleringen i Lagen om Svenska kyrkan på liknande sätt, alltså att samfundet, enligt lag, ska vara evangelisk-lutherskt

Jag lämnar för tillfället den lite pikanta detaljen i paragraf 4 av samma lag att till samfundets lagstadgade uppgifter hör att ”utöva [---] mission” och fokuserar den citerade första paragrafen. Här har vi nämligen en möjlighet för personer som, likt Lena Andersson, upprörs över samfundets otydlighet i trosfrågor. Jag är inte jurist, men i teorin borde väl vilken medborgare som helst genom anmälan till någon relevant myndighet (det lokala poliskontoret?) kunna sätta igång en rättsprocess där samfundet ställs till svars: är man ”evangelisk-luthersk” eller inte? Rättsväsendet skulle tvingas ta ställning till vilken teologi som är den rätta, också i detaljer. Olika vittnen med specialkompetens skulle kallas in för att nå klarhet i frågan. Är den rena lutherska läran om jungfrufödseln att denna ska tolkas symboliskt eller bokstavligt? Är det verkligen så att muslimer och kristna dyrkar samma gud? Hur bevisar man detta ”bortom allt rimligt tvivel”? Är Jesus den enda vägen, eller finns det flera? Tänk vilken religionsvetenskapligt intressant rättsprocess det skulle bli. En modern inkvisition. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Ledande svensk teolog lämnar sin kristendom

Eskil Franck – framstående teolog, före detta rektor för svenska kyrkans pastoralinstitut och tidigare ärkebiskopskandidat – har nyligen kommit ut med självbiografin Giv mig, min son, ditt hjärta (förlag: Fri tanke).  Eskil Franck är numera överintendent för Forum för levande historia och han har en lång och varierad yrkeskarriär bakom sig, förutom de teologiska uppdragen bland annat som rektor vid lärarhögskolan. Hans yrkesmässiga erfarenheter skulle vara nog så intressanta att läsa om, men det som gör denna biografi särskilt intressant ur ett religionsvetenskapligt perspektiv, är att den är en uppgörelse med den kristendom som Franck fostrats i och bidragit till att upprätthålla och utveckla.

Sedan några år tillbaka har Eskil Franck nämligen avsagt sig sitt prästämbete och lämnat sin kristna tro för en position som kanske inte kan kallas ateistisk men som författaren i varje fall inte vill beteckna som kristen. ”Det jag nu har kvar av tro”, skriver han, ”är en öppning mot något större än jag själv, en sorts ödmjukhet inför universums förunderlighet”. Ibland, skriver han vidare, kan denna öppning ta sig uttryck ”i ett lågmält, trevande tilltal till Någon, ett sorts tillitens möte. Utan anspråk. Odogmatiskt”. 

Detta sista ord ”odogmatiskt” är signifikant. För det är en synnerligen dogmatisk form av Luthersk kristendom som Franck är fostrad i. Han växte upp i en småstadsmiljö präglad av strikt lojalitet med den Schartauanska läran. Här fanns lite tolerans och intresse för andra tankevärldar än den egna, homosexualitet sågs som en styggelse, jämställdhet som ett otyg och svenska kyrkans gradvisa liberalisering som ett brott mot Guds lagar. I boken beskriver Eskil Franck hur han under ungdoms- och studieåren i en rad omvälvande aha-upplevelser succesivt gjorde upp med den biblicistiska och trångsynta uppväxtmiljön. Här blev teologistudierna vid Lunds universitet en hjälp, inte minst för att tänka kring de bibliska texterna på ett historiskt och kontextualiserande perspektiv.

Och Eskil Franck blev också så småningom präst och en framstående teolog. Han disputerade på en avhandling om Johannesevangeliet och blev sedermera både docent i teologi och kandidat till ärkebiskopsämbetet i Svenska kyrkan. Som rektor för pastoralinstitutet i Uppsala bidrog han till att reformera prästutbildningen och genom bibelteologiska inlägg bidrog han till att stärka en icke-fördömande hållning gentemot homosexualitet i Svenska kyrkan. Eskil Franck var alltså på hög ledarnivå med om att utveckla den liberala, antidogmatiska och rättighetsorienterade kristendomsform som idag präglar Svenska kyrkans hållning.

Samtidigt är det just hans problem med ohållbara dogmer som, om jag läser honom rätt, är det som fått honom att nu lämna sitt ämbete och kristendomen. Eskil Franck drivs av en längtan efter intellektuell hederlighet, han vill vara sann, ärlig och, med sitt eget ordval, rättskaffens. För honom håller det inte att predika utifrån Bibeln samtidigt som man känner till denna boks brokiga redaktionshistoria. Det håller inte att predika att Jesus är uppstånden och samtidigt inte tro att så verkligen är fallet. Att definiera tro som tillit snarare än försanthållande – så som är vanligt bland liberala teologer – räcker inte för Eskil Franck. Antigen tror man på de kristna dogmerna, resonerar han, eller så kan man inte på ett intellektuellt hederligt sätt, verka som präst i kyrkan. Här ekar hans berättelse av det lutherska ”allt eller intet”-tänkandet som också präglade de schartauanska sammanhang där han växte upp. Antigen är man med helhjärtat eller så står man utanför. Eskil Franck var helhjärtat med när han var barn, nu har livet, studierna och forskningen fått honom att ompröva sin position och då ställer han sig utanför.

Giv mig, min son, ditt hjärta kan läsas som ett tidsdokument över svensk modern religionshistoria, den är skildring av det religiösa landskapet i vårt land från dogmatisk gammalkyrklighet, via den svenskkyrkliga huvudfårans försök att både bredda och bevara det kristna arvet, till den explicita religionskritiken. Det är också en insiktsfull skildring av de utmaningar Svenska kyrkans står inför skriven av en man som i sitt eget liv levt och erfarit de positioner och predikament som skildras.

David Thurfjell
(Religionshistoriker, Södertörns högskola)

Vad vill Kristen opinion?

Skribenterna på bloggen Kristen opinion skrev nyligen ett inlägg om vad de vill uppnå med bloggen där de säger sig vilja ”väcka frågor, vända på stenar och höja det sänkta taket i Svenska kyrkan”. Mot bakgrund av den s.k. imamdebatten anser skribenterna att kyrkliga företrädare inte förmådde att argumentera teologiskt och att religionsdialogen styrdes av andra icke-teologiska agendor. Inlägget visar också en oro för att upplysningsarvet är satt på undantag i dessa postmoderna modeteoriers era, och som religionsvetare studsar jag knappast när skribenterna istället menar att det som är sant är sant i objektiv mening och att de samtidigt skriver att de vill försvara vetenskaplig metod. De punktar även upp några utgångspunkter där de bland annat vill kritisera ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum”, som ett led i att de vill problematisera Svenska kyrkans identitet. De vill också fungera som en ”front mot religiös paternalism och självgodhet, oavsett vilken religion som utövar den - även om den kallas ’religionsdialog’ och bedrivs av förment liberala kristna teologer.” Detta med flum återkommer också på bloggen Churchmill, som det länkas till på bloggen. Där skriver journalisten Siewert Öholm ett kritiskt inlägg om SR:s livsåskådningsredaktion, som han menar driver en teologiskt okunnig och religionssynkretistisk programpolitik, där urvalen präglas av flummighet och romantik. I inlägget stör han sig på att islam och kristendom blandas samman och att en präst i Svenska kyrkan deltagit i en bön för islams utbredning. Båda blogginläggen verkar anse att det ekumeniska arbetet inom Svenska kyrkan har gått för långt och blivit alltför inkluderande gentemot andra religiösa traditioner, och främst är det islam som kommer upp som exempel.

För en utomstående så framstår bloggen som en intressant religiös strategi som illustrerar hur några svenska kristna teologer försöker bemöta det förändrade svenska samhället och Svenska kyrkans roll i det. Samtidigt som det – åtminstone för mig – framstår som något luddigt och oklart vad som avses med ”kyrklig substanslöshet och teologiskt flum” och vilka agendor som skribenterna anser styrde religionsdialogen efter imamdebatten, vilket skulle vara intressant att läsa mer om. Sannolikt är bloggen ett uttryck för att medlemmar i Svenska kyrkan har olika åsikter om vad Svenska kyrkan är och bör vara, och att just denna blogg syftar till att göra teologin i svenska kyrkan tydligare på vissa punkter. Man får intrycket att skribenterna anser att Svenska kyrkan blivit för ”tam” och postkolonialt dialogorienterat. Det framgår inte i inlägget vad religionsdialog är, eller bättre uttryckt, vad skribenterna anser att det bör vara. De presenterar sig själva som att stå i en klassisk liberal protestantisk position, vilket de menar har få motsvarigheter i det offentliga samtalet, och man kan då undra vad som skulle skilja deras religionsdialog från de omnämnda liberala kristna teologernas paternalistiska och självgoda religionsdialog.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Ska präster i Svenska kyrkan kunna grekiska och hebreiska?

Ska de som utbildar sig till präst i Svenska kyrkan lära sig att läsa Bibeln på grundspråken? Den frågan aktualiseras i en boken Att predika en tradition av Anne-Louise Eriksson, svenska kyrkans forskningschef och docent. Svenska kyrkan kräver idag att prästkandidaterna lär sig åtminstone ett av språken – hebreiska eller grekiska. Eftersom språkstudierna är relativt krävande menar Eriksson att dessa tar alltför stort utrymme på bekostnad av studier i systematisk teologi. Skälet till denna ståndpunkt är intressant och väcker till eftertanke. Hon menar att denna prioritering av grundspråket vilar på en textuppfattning som betonar att det finns ”en ursprunglig och en gång för alla nedlagd sanning i texterna” (s 126). Ett sådant synsätt ser texten som en låda som har ett visst givet innehåll som exegeten helt enkelt packar upp. Men är det verkligen därför präster ska lära sig grundspråken?

I senaste numret av Kyrkans tidning bemöts Erikssons kritik av åtta skribenter (präster, prästkandidater och doktorander), se http://www.kyrkanstidning.se/debatt/radda-bibliska-grundsprak. Artikeln lyfter fram fyra skäl för varför grundspråken ska fortsätta vara obligatoriska i prästutbildningen. Inget av dessa skäl bekräftar den syn Eriksson har på kopplingen mellan språkstudier och en syn på texten som en låda med ett en gång för alla givet innehåll.

Det kan dock knappast råda någon tvekan om att en sådan textsyn har funnits bland exegeter. Den så kallade exegetdeklarationen från 1951 gjorde till exempel gällande att ”ett införande av s.k. kvinnliga präster i kyrkan vore oförenligt med nytestamentlig åskådning och skulle innebära ett avsteg från troheten mot den heliga skrift.” Ett sådant uttalande vittnar om just en sådan syn på texten som Eriksson kritiserar. I vilken grad en sådan syn fortfarande existerar bland bibelforskare kan diskuteras – exegeter är långt ifrån en homogen grupp.

Jag är själv exeget och undervisar i nytestamentlig grekiska och ser en risk i att en sådan textsyn mer eller mindre ofrivilligt förmedlas till studenterna när man grottar ner sig i verbformer och syntaktiska konstruktioner. Därför behöver större vikt läggas vid att diskutera texttolkningens villkor och hermeneutisk teori. Att lära sig grundspråken kan annars implicera en syn på texten som en låda. På så sätt menar jag att Eriksson lyfter fram ett problem som undervisningen i bibelvetenskap behöver beakta och presentera med största synlighet för studenterna. På så sätt kan grundspråken bli ett redskap för att finna nya betydelser i texterna utifrån samtidens frågor – betydelser som kanske utmanar traditionen.

Hans Leander, FD