Dera Sacha Sauda: oroligheter i Indien när religiös ledare döms för våldtäkt

Den indiska polisens speciella domstol för säkerhetsfrågor dömde den 25 augusti Gurmeet Ram Rahim Singh, ledaren för den religiösa organisationen Dera Sacha Sauda, skyldig till våldtäkt på två kvinnliga anhängare. Våldtäkterna ska ha ägt rum år 2002. Medan domstolsförhandlingar pågick i Panchkula, som ligger i delstaten Haryana, samlades uppskattningsvis 150,000 efterföljare som hävdade att deras “guru” var oskyldig. Anhängarna reagerade sedan med våldsamma protester när domen kom. Åtminstone 38 människor förlorade livet och mer än 250 blev allvarligt skadade i upploppen. För att undvika ytterligare oroligheter och förhindra ryktesspridning stängde indiska myndigheter ner internet- och mobiltjänster under 72 timmar i de två delstaterna Haryana och Punjab samt införde utegångsförbud i flera distrikt där många av anhängarna till Dera Sacha Sauda var samlade. Tre dagar efter domslutet meddelades straffet, att Gurmeet Ram Rahim Singh får 20 års fängelse.

För att förstå dessa starka reaktioner krävs bakgrundskunskap både om denna ledare som blivit en folklig och kontroversiell “guru” i norra Indiens religiösa landskap och om hans organisation. Dera Sacha Sauda, som kan översättas till “lägret/platsen för den sanna affären,” grundades redan 1948 av Shah Mastana från Baluchistan och blev populär när den nuvarande och tredje gurun Gurmeet Ram Rahim Singh tog över ledarskapet 1990. Huvudcentrat ligger i staden Sirsa i delstaten Haryana och organisationen har mer än ett 40-tal ashrams i främst norra Indien. Ideologiskt sett betonar Dera Sacha Sauda humanitära värderingar och social välfärd för alla utifrån idéer hämtade från sikhismen. Rörelsen är starkt centrerad kring ledaren som ger daglig vägledning. Detta har gjort den populär framför allt bland lägre samhällsklasser och kaster.

Deras är religiösa institutioner med olika läror och ledare. Uppskattningar anger att det kan finnas över 10,000 olika typer av deras i delstaten Punjab och de flesta av dessa är centrerade kring guruer eller andliga vägledare. Deras är ofta icke-sekteristiska till sin natur, i den bemärkelsen att de inte kräver att alla anhängare ska strikt följa normer eller bli initierade. Individer kan följa sin identitet och praktik som sikher, hinduer, eller muslimer medan de samtidigt besöker ett dera för välsignelser och andlig vägledning (Jodhka 2017). Detta förhållningssätt till religiös identitet och lärare är inget nytt fenomen utan snarare en integrerad del av historiska guru-traditioner i Indien. I Punjab har deras länge fungerat som ett element av folklig religiositet vid sidan av mer traditionella religiösa institutioner (Jodhka 2008). När det anges att en organisation som Dera Sacha Sauda har 60 miljoner anhängare så motsvarar detta inte medlemmar i ett trossamfund, utan är snarare överskattade uppskattningar utifrån antalet besökare vid rörelsens centra och mottagare för dess budskap via sociala medier.

 

Poster för filmen "The Messenger" med Gurmeet Ram Rahim Singh i huvudrollen.

Många forskare hävdar att deras har blivit alltmer populära under de senaste årtiondena. Sociologiska förklaringar till detta delger sociala och ekonomiska förändringar som följde när neoliberalism introducerades i Indien under slutet av 1900-talet. I en studie av byar i Haryana har exempelvis Surinder Singh Jodhka visat att den nya framväxande medelklassen ersatte tidigare berättelser om nationell utveckling och säkerhet med andra om privat kapital, liberal handel, och hyperkonsumtion. Frågor som berörde det agrara livet marginaliserades samtidigt som det skedde en fragmentering av sociala relationer som tidigare varit organiserade efter kastsystemet. Tillsammans skapade detta en känsla av förlorad kollektiv identitet. Olika deras i nordvästra Indien kunde bemöta denna utveckling genom att erbjuda en ny form av “konsumerande religiositet” och tillhörighet (Jodhka 2017). Andra har på liknande vis påvisat hur den ekonomiska utvecklingen försvagades och tillsammans med en förändrad social miljö öppnade upp en ny plattform för moderna gurus som kunde erbjuda en ny form av religiöst och politiskt ledarskap där kapitalism och religion verkade i symbios (Rajahekhar 2016). 

För att förstå hur ledaren för Dera Sacha Sauda har fått status likt en religiös popstjärna kan dessa förklaringsmodeller kompletteras med perspektiv på hur rörelsen aktivt använder ny teknologi och medier. Under de senare åren har organisationen exploaterat olika medier och populärkultur för att nå ut till en bredare publik. Förutom en hemsida, e-tidningar, och deltagande i sociala medier så sänds Gurmeet Ram Rahim Singhs tal via flera TV-kanaler och mobilapplikationer som gör det möjligt att följa direktsändningar från Sirsa. Det kanske mest anmärkningsvärda med Dera Sacha Sauda är dess tävlingsinriktade karaktär som genomsyrar olika sociala aktiviteter med exempelvis trädplantering och medicinska undersökningar av ett stor antal människor som har tagit sig ända till Guinness rekordbok. Organisationens obehindrade syn på populistisk marknadsföring av ledaren är kanske mest framträdande i de filmer för vilka Gurmeet Ram Rahim Singh själv har agerat både regissör, manusförfattare, och skådespelare, och framställts som den andliga hjälten – “the Messenger of God” – med uppdrag att bekämpa samhällets ondska i Bollywoodstil. I ljuset av denna populistiska framtoning framstår Dera Sacha Sauda mer likt ett religiöst företag med offensiv marknadsföring och kommodifiering av religion för en andlig konsumentkultur. Enligt Anna Bochkovskaya kan organisationens framgång spåras till väl genomtänkta strategier för att förbättra människors levnadsförhållanden genom olika sociala projekt (mot drogmissbruk, sjukdomar, prostitution, osv.) i kombination med ett flexibelt propagandamaskineri och aktiv användning av medier (Bochkovskaya, kommande). Gurmeet Ram Rahim Singh har i sin ledarroll och image kombinerat indiska traditionella och folkliga element: ena stunden har han varit en vitklädd guru som gett andlig vägledning och anvisningar om socialt arbete för samhällets mest utsatta; andra stunden har han deltagit i rockkonserter, musikvideos och annat där han presenterats som en färgstark och rikt utsmyckad stjärna utan några skrupler för överdrivet glitter och glamour. 

Att Dera Sacha Sauda har en guru som marknadsför sig på detta vis har återkommande skapat konflikter med majoritetsikhismen som anser att sikhernas skrift Guru Granth Sahib är den enda “levande gurun” sedan 1700-talet och ingen människa kan längre inneha denna auktoritet. När exempelvis Gurmeet Ram Rahim Singh år 2007 klädde ut sig likt sikhernas historiska guru Gobind Singh och delade ut ett heligt vatten (amrit) tolkade sikher detta som en grov kränkning av deras tradition. Följden blev våldsamma sammandrabbningar mellan sikher och anhängare till Dera Sacha Sauda. Enligt flera skribenter gjorde konflikterna det möjligt för organisationen att tillfälligt mörklägga skandaler om ledarens sexuella övergrepp på kvinnliga efterföljare. Att anhängare nu har protesterat våldsamt när ledaren arresterades och dömdes måste förstås i ljuset av den auktoritet som tillskrivs en levande guru. Likt många andra deras har Dera Sacha Sauda ingen välutvecklad teologi eller befrielselära utan blandar på ett pragmatiskt sätt element från olika religiösa traditioner och ger auktoritet till ledarens ord och vilja som bestämmer organisationens inriktning och verksamhet. Även om Gurmeet Ram Rahim Singh självklart nekade till våldtäktsanklagelserna och uppmanade sina anhängare att agera fredligt så har indisk polis istället påstått att grupper inom organisationen förberedde en konspiration för att utlösa oroligheter om domen inte var till ledarens fördel (Jagga 2017). Medan nordvästra Indien nu verkar återgå till det normala och ny information laddas upp genom medier som tillfälligt varit nedstängda kommer nog mer förfinade analyser av händelserna presenteras inom det närmaste. 

Kristina Myrvold

Docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet

Referenser:

Bochkovskaya, Anna. Kommande. “Promoting Punjabi Deras’ Ideologies Online: A Case of Dera Sacha Sauda.” I Religion and Technology in India: Spaces, Practices, Authorities, Knut A. Jacobsen och Kristina Myrvold (red.). London: Routledge.

Jagga, Rakhi. 2017. “Ram Rahim Convicted: Coded Messages Used to Trigger Violence, Say Punjab Police.” The Indian Express, 29 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2008. “Of Babas and Deras.” India-seminar.com.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Mobile Religiosity: As Old Social Structures Change, Deras Offer A New Sense of Community.” Scroll.in, 28 augusti.

Jodhka, Surinder S. 2017. “Why Do People Go to the Dera?” The Wire, 27 augusti.

Rajshekhar, M. 2016. “Why is Punjab Increasingly Turning to New Gurus for Comfort?” Scroll.in, 28 maj. 

T-shirt-religion?

Snart är det dags!

Den 21 juni firar alla älskare av den kortärmade tröjan t-shirtens dag! Precis som vi tidigare har diskuterat här på bloggen så är det givetvis svårt att säga att en t-shirt kan betraktas som en central aspekt eller viktig komponent inom någon religion. Det är ju knappast så att någon kan sägas dyrka sin t-shirt och plagget anses ju inte ha någon form av kraft att förändra tillvaron.

Samtidigt finns det en tydlig koppling mellan t-shirtens historia, populärkultur och religion. 

Precis som SvD:s modereporter Lena Ollmark påpekade är t-shirtens tidiga historia och uppkomst omgärdad med myter. Enligt en obekräftad myt var det drottning Elizabeth som skall ha tvingat flottister att sy på ärmar på sina linnen eftersom hon förfasade sig över deras håriga armar. Huruvida denna myt är sann eller inte är bäst att ha osagt. Plaggets historia är dock nära förknippad med armen och militären. Dess egentliga genombrott kom först när rebelliska filmstjärnor som James Dean och Marlon Brando började använda t-shirten på film under 1950-talet. Mannen blev nu ett rebelliskt sexobjekt som revolterade mot den tillknäppta kostymen och skjortans herravälde.

Idag är det knappast rebelliskt att bära t-shirt och plagget har blivit var mans och kvinnas egendom. Snarare än en upprorssymbol har plagget blivit en slags reklampelare för vem vi är, vad vi tycker, hur vi vill uppfattas eller vilka platser vi har besökt. T-shirten har blivit en säker identitetsmarkör.

Men vad har nu allt detta att göra med religion? Svaret är givetvis: Det beror på hur vi definierar religion! Om vi väljer att sammankoppla frågan om religion och religiositet med identitet så är kanske även t-shirten att betrakta som en slags religiös artefakt. Precis som pilgrimscertifikatet bekräftar t-shirts att vi faktiskt har varit där. Och handen på hjärtat; många av oss har svårt att slänga gamla och utslitna tröjor eftersom de är minnen. Men först och främst är t-shirten en reklampelare som uttrycker vem jag är eller vad jag vill uppfattas som. En snabb sökning på internet visar till exempel att det är mycket lätt att hitta butiker som är specialiserade på att sälja kristna kläder – det vill säga kläder som med hjälp av bilder och text visar att konsumenten är kristen. Dessa butiker skall givetvis ses som svar på populärkulturens vurm för den mörka sidan av religion. Medan vissa väljer att bära tröjor med tryck av Grateful dead eller satanistiska budskap kan andra välja tröjor som ”I Love Girls that love Jesus” eller ”Forgiven”. Liknande budskap finns även för muslimska konsumenter som också vill uttrycka sin tro. Texter som ”I’m Muslim, Don’t Panic” visar också på en humoristisk eller sarkastisk strategi för att bemöta omvärldens misstankar samtidigt som man vittnar om att man är muslim. 

Konsumtion är ett ledord när det gäller religion, identitet och populärkultur. Den som handlar på en kristen nätbutik som C28 donerar pengar till kristna organisationer. På just denna hemsida finns det också en tydlig koppling mellan religion och politik. Flera t-shirts pryds med budskap som ”patriot” medan vissa anspelar på president Ronald Reagans styre i Förenta Staterna. Ett tydligt exempel på ett sådant budskap lyder: ”Lord, if you’re not coming back soon, could you at least send back Ronald Reagan?”. Huruvida detta skall tolkas som att Reagans politik under 1980-talet var influerad av kristna värderingar eller om det helt enkelt var bättre för människor under denna period är oklart.

Förutom att det finns en intressant koppling mellan religion och mode – ett ämne som är allt för lite uppmärksammat enligt mig och som vi bör återkomma till här på bloggen – är det uppenbart att det finns en tydlig koppling mellan religion och konsumtion. Att uttrycka sin tro och solidaritet genom att handla är inte något nytt fenomen, men idag har konsumtion fått en mycket tydlig koppling till identitet. Du är det som du handlar! På den fria marknaden kan du både välja religionstillhörighet och vem du skall vara.

För muslimer eller för den delen kommunister kan konsumtion av Qibla cola eller Cuba cola vara politiskt och religiöst motiverade val som vill markera ett avståndstagande från amerikanska eller kapitalistiska produkter. Men oberoende av våra övertygelser så är vi tvingade att göra val. Det är också intressant att notera att alternativen till den dominerande majoritetskulturen alltid medvetet eller omedvetet tycks eftersträva att efterlikna originalen. Trots att kristna klädbutiker försöker att få sina konsumenter att avstå från populärkulturens förföriska motiv i form av sex, droger och rocken roll är även deras t-shirts utformade efter liknande mallar. Precis som vi har skrivit tidigare har skrivit på bloggen är det lätt att hitta till exempel kristna eller muslimska musikgrupper som spelar punk, death metal och black metal eftersom de också vill vara en del av den populärkulturella musikscenen. För att citera ett gammalt känt uttryck: Varför är det bara djävulen som skall ha den bra musiken?

Oberoende av religionsdefinition är det tydligt att konsumtion och identitet är centrala aspekter i de flesta religiösa system. Att inte välja att konsumera är också en form av religiöshandling och därmed är vi tillbaks till ruta ett – religion, konsumtion och identitet tycks vara nära sammankopplade.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap Göteborgs universitet