Konst och religion, igen

Som berörts i tidigare inlägg om Lars Vilks pågående konstprojekt kring islam och islamkritik menar konstnären att inte bara allt han gör – från rondellhundsteckningen till deltagande i islamofobiska konferenser – ska förstås som konst, utan att även andras reaktioner är en del av konstverket.

På senare år har vi sett flera projekt som problematiserat begreppet konst, samtidigt som de utmanat sociala konventioner och svensk lagstiftning. Som exempel kan nämnas Anna Odells ”Okänd, kvinna 2009-349701” från 2009 eller Karl Fredrik Mattsons falska mynt med texten ”Vår horkarl till kung” från tidigare i år. Att på detta sätt samtidigt experimentera med konstbegreppet och lagen medför naturligtvis risker. De egna verken kan användas på sätt som konstnärerna själva kanske inte hade föreställt sig. Det har Lars Vilks nu fått erfara då ett konstnärkollektiv monterat en högtalare som förmedlar det muslimska böneutropet på hans installation Nimis i naturreservatet Kullavik i Halland. Detta kan förstås som en kommentar till Vilks upplevda islamkritik, och som ett bidrag till debatten om rätten att förmedla böneutrop i svenska moskéer.

Konst, religion, yttrandefrihetslagstiftning och rätten till det offentliga rummet i (o)salig blandning alltså. Igen.

Medan Vilks kritiker menar att han gömmer sig bakom begreppet konst för att kunna bedriva en fördomsfull religionskritik eller för att ta sig friheter i relation till svensk lagstiftning, menar religionskritiker att religiösa gömmer sig bakom begreppet religion för att göra samma sak. Böneutrop betraktas som ett intrång i det gemensamma offentliga rummet, manlig omskärelse som ett brott mot barnkonventionen.

Varför, frågar sig religionskritiker, ska något som kallas ”religion” värderas högre och få kringgå viss lagstiftning än annat?

I vad som förståtts som ett experiment – eller kanske som konst? – i linje med dessa tankebanor bildade filosofistudenten och piratpartisten Isak Gerson år 2010 det missionerande kopimismsamfundet som menar att kopimism är en religion vars trossats är att kopiering och spridande av information ska betraktas som ett sakrament. I december 2011 gav kammarkollegiet kopimisterna rätt att registrera sig som trossamfund och alltså få någon sorts juridisk status som religion. På Svenska Dagbladets ledarblogg avfärdade man kopimismen som en ploj och menade att de härigenom endast eftersträvade att få fildela i skydd av religionsfrihetslagstiftningen.

Alla dessa uttryck kan förstås som bidrag i en pågående diskussion om rätten att definiera gemensamma och mångtydiga begrepp och fenomen som ”konst” och ”religion” och vilken plats eller eventuell särställning dessa ska ha i samhället och inför gemensamma lagar. I en ledare i dagens DN, som Susanne Olsson kommenterar här nedan, skriver Erik Helmerson om religions närvaro i samhället och hur denna aktualiserar diskussioner om religionsfrihetslagstiftningen.

Såväl Vilks konst som kopimisternas religion är exempel på detta.

Till grund för dessa diskussioner ligger viktiga frågor om hur vi ska dela på det gemensamma, och samtidigt förhålla oss till enskilda gruppers särintressen i samhället. En sådan diskussion är alltid nödvändig. Inte minst då många känner osäkerhet inför pågående samhällsförändringar.

Kanske kan just konst och litteratur – som gränsöverskridande reflexiva verksamheter – visa sig vara effektiva arenor för sådana diskussioner?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religionsvetare fakturerar Lars Vilks

I en kommentar till mitt inlägg nedan om religionskritik och konst berättar Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och skribent på Religionsvetenskapliga kommentarer, att kan fakturerat Lars Vilks för de inlägg han skrivit som rör Vilks. Anledningen till detta är att Lars Vilks menar att allt som rör hans teckning av Muhammad som rondellhund och engagemang i islamkritiska frågor är en del av konstverket. Janne Josefssons frågor i Uppdrag granskning är Vilks konst, liksom demonstrationer i Pakistan, och Jonas Svenssons blogginlägg är det. Detta också.

Om, tycks Jonas Svensson tänka, han nu vare sig han vill eller inte arbetar för Vilks kan han lika gärna ta betalt. I en kommentar på Vilks hemsida skriver han:

Jag skickar faktura och använder den vanliga timtaxan i mitt företag 500 kr + moms. Äh, du kan få lite rabatt. Vi säger 250, bara för att jag är intresserad av din undersökning av konstbegreppet. Är det ok?Hoppas det går bra om jag mailar fakturan, så sparar jag porto (jag är smålänning).[,,,]Går det bra om jag specificerar på följande sätt: ”Engångsersättning för medverkan i Konstverket enligt överenskommelse med Konstnären” eller ska det vara ”Projektet” istället för konstverket? Företaget har FA-skattsedel och verksamheten betecknas konstnärlig och litterär.

Vilks svarar:

Det bör vara ”för medverkan i RH-projektet”. Den begärda ersättningen, avser den alla aspekter av din medverkan? Vi talar här om ett oredigerat råmaterial. För utställningsbruk kan materialet bearbetas i andra former och visas/göras tillgängligt vid eventuellt många tillfällen. Det är rimligt att anta att det så småningom blir möjligt att genomföra reguljära utställningar.

Jonas poängterar, i ett mail till mig, att han fakturerar Vilks som egen företagare inom området ”konstnärlig och litterär verksamhet” och inte i egenskap av statsanställd religionsvetare (det är ju, enligt Vilks logik, han som är arbetsgivaren) och att han efter detta inte vidare kommer att kommentera fallet Vilks, då det i längden skulle bli för dyrt för konstnären.

Detta är en intressant utveckling som innehåller många metanivåer. Som konstnär tar sig Lars Vilks rätten att lägga beslag på mitt, ditt och andras inlägg om honom. Att skriva in både egna och andras göranden i konstverket kan kanske också förstås som en strategi för att slå ifrån sig kritik – ”en konstnär ska inte ta ställning” – säger Vilks, men kan konstnären svära sig fri från ansvar? Kanske kan vi också förstå Jonas Svenssons fakturering som ett sätt att återta makten över sina inlägg? Samtidigt, om Vilks nu betalar, äger åter igen Vilks situationen och inläggen?

Vi har flera gånger publicerat inlägg som fokuserar kopplingar mellan religion och ekonomi. Detta blir ännu ett exempel. Om Vilks skulle betala Jonas, skulle det då innebära att alla som skrivit om eller demonstrerar för/mot Vilks genom åren har rätt till ersättning? Det kan bli dyrt!

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Konst och religionskritik

I en krönika i Expressen kallar kriminologen Leif G W Persson konstnärerna Elisabeth Ohlsson Wallin och Lars Vilks landets ”minst betydande konstnärer” och menar att de sysslar med en sorts mobbing av religiösa grupper. Naturligtvis har han fel, i alla fall i det första påståendet. Få svenska konstnärer har fått sådant genomslag, såväl internationellt som nationellt som EOW och Vilks. Sedan kanske deras konstnärliga kvalité och betydelse kan ifrågasättas. Det ska jag inte uttala mig om. Men deras religionskritiska gärning kan vara intressant att reflektera lite kring.

EOWs utställning Ecce Homo har sedan 1998 skapat både upplopp, bombhot och ansträngda relationer mellan exempelvis Sverige och Vatikanen. Samtidigt ställer denna och senare utställningar intressanta frågor om kristendom och sexualitet, frågor som diskuterats på ett för många kristna HBTQ-personer ofta positivt. Även Lars Vilks rondellhund och pågående islamkritiska konstprojekt väcker frågor om yttrandefrihet i relation till religion och föreställningar om helighet och okränkbarhet. Dessa är viktiga, vare sig vi uppskattar Vilks projekt eller inte.

Personligen tycker jag att konsten är en bra arena för att väcka denna sorts frågor. Genom sin mångtydighet kan bildkonst provocera fram obekväma men angelägna diskussioner.

Samtidigt har G W Persson rätt i att såväl Ohlson Wallins som Vilks konst uppfattas som provocerande och stötande – som mobbing – av vissa troende. Det är också en viktig diskussion att ta. Har konsten något moraliskt ansvar?

Vad tycker ni?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Pengar, reklam och religion

Jag har tidigare skrivit om behovet av att analysera kopplingen mellan religion och ekonomi, ett område som allt för ofta negligeras i både forskning och den allmänna diskussionen om religion i samhället. Två tydliga exempel på denna koppling har nyligen belysts i media.

Det första exemplet är hämtat från Zaragoza, Spanien, och kvinnan som försökte och misslyckades att restaurera en väggmålning föreställande Jesus. Istället för att återställa den fuktskadade fresken lyckades kvinnan att förstöra bilden och skapa en bild av Jesus som mest liknande en ”hårig apa” för att använda medias språkbruk. Händelsen som blev en snackis i sociala media har nu visat sig vara en smart, om än omedveten, marknadsföringsstrategi. Kyrkan i Zaragoza har haft fler än 30000 besökare sedan händelsen och nu tar kyrkan betalt från den som vill gå in och se på väggmålningen. ”Konstnären” Cecilia Giménz har dock blivit sur eftersom hon också vill ta del av dessa intäkter! Från att ha varit ångerfylld och ledsen har både konstnären och kyrkan sett en möjlighet att tjäna pengar på det nya intresset för kyrkan.  

Det andra exemplet är hämtat från USA och portalfiguren för de anti-muslimska rörelserna Freedom Defense Initiative och Stop Islamisation of America, Pamela Geller, som nyligen har köpt anti-muslimsk reklam som skall placeras ut i New Yorks transportsystem. Geller har tidigare besökt det anti-muslimska kontrajihadistiska mötet i Stockholm och Lars Vilks har nyligen deltagit i aktiviteter i New York som har organiserats av Geller. Enligt Aftonbladet lyder de anti-muslimska reklamtexterna på följande sätt: ”I ett krig mellan vilken civiliserad man som helst och en vilde, stöd den civiliserade mannen. Stöd Israel. Besegra Jihad” samt ”Det är inte islamofobi, det är islamorealism”. Den sista texten syftar på våldsamma attacker som utförts av muslimer i västvärlden. Den ansvariga myndigheten för New Yorks transportsystem (MTA) har försökt att stoppa ”reklamen” men har inte lyckats eftersom det är en yttrandefrihetsfråga. Muslimska organisationer har dock uppmanat MTA att skänka intäkterna från reklamen till stöd för mänskliga rättigheter och de konstater uppgivet att det är lagligt att vara ”trångsynt och rasist” i USA enligt Aftonbladets rapportering. Geller tillbakavisar all kritik och menar att det är hennes rättigheter att få uttala sig som hon vill och att hon inte tar något ansvar för eventuella attacker som affischerna kan provocera fram. En argumentation som vi känner igen från de senaste dagarnas kontrovers kring filmen The Innocence of Muslims och de nya satiriska anti-muslimska teckningarna i Frankrike. 

Om vi åsidosätter innehållet i Gellers reklamkampanj (ett ämne som vi har skrivit om flera gånger tidigare) och de våldsamma reaktioner som filmen The Innocense of Muslims har skapat är det intressant att notera vilken betydelse pengar tycks ha för både stöd till och kritik av religion. Även i Sverige har organisationen Humanisterna köpt reklamplatser för att uppmana människor att tänka själva och tillslut lämna religionen bakom sig. Den som vill kan till och med göra testen ”Gud finns nog inte” på nätet. Reklam, må den vara pro-religiös eller anti-religiös, är ett tydligt exempel på religionens plats i det offentliga rummet. Diskussionerna som följde efter Gellers kampanj i New York visar också att religionskritik tangerar frågor som rör yttrandefrihet liksom frågor om hets mot folkgrupp och rätten att kunna praktisera religion. Det offentliga rummet blir på detta sätt en spelplan för olika intressen när det gäller religion och religiositet. Kanske är det så att den som har mest pengar också kommer att ta över det offentliga rummet och den publika diskussionen om religion i en snar framtid. Men hur rimmar detta faktum med att de flesta religiösa organisationer de facto inte vill framhålla och skryta om sina handlingar i den publika diskussionen? Att göra reklam för hur många hembesök och hemlösa som olika religiösa organisationer genomför och hjälper känns förmodligen främmande och långt från den dagliga praktiken för många troende. Men för att överleva i en konkurrensutsatt situation med allt fler alternativ och en krympande ekonomi tycks ekonomiska frågor bli allt viktigare för religiösa organisationer. Kanske är det så att PR-konsulter och ekonomer kommer att bli framtidens ledare inom kyrkor och andra religiösa organisationer. Och de samfund som inte vill beakta dessa frågor kommer kanske att gå en allt svårare framtid till mötes – eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Lars Vilks talar på anti-muslimskt möte i USA

Strax efter Swedish Defense Leagues möte i Stockholm som vi har skrivit om här på bloggen rapporterade ett flertal media att den svenske konstnären Lars Vilks skall tala på ett anti-muslimskt möte i New York, USA. Mötet som skall hållas den 11 september arrangeras av den löst sammansatta organisationen SION (Stop Islamization of Nations). Bakom förkortningen SION återfinns bland annat Pamela Geller och medlemmar ur EDL (English Defense League) som bland annat är drivande krafter i den globala anti-muslimska counter-jihad rörelsen och som också stod bakom mötet i Stockholm.

Lars Vilks som framför allt har gjort sig känd för sin provocerande konst och speciellt för sin rondellhundsteckning av Muhammad, islams profet, motiverar sitt deltagande med att han är nyfiken på vad människorna i SION säger. I en intervju med Helsingborgs Dagblad säger han:

”Jag har ju läst en del om organisationen och vet hur de tänker. Men jag vill gärna bilda mig en mer konkret bild genom att åka till New York. Jag ser det som en del av mitt projekt.”

Däremot är Vilks noga med att poängtera att hans nyfikenhet inte skall ses som att han sympatiserar med de åsikter som återfinns inom Counter-jihad rörelsen. Samtidigt ger han uttryck för att islam inte tycks vara förenligt med ett modernt samhälle. I en uppföljningsintervju som publicerats av Sveriges Radio säger han bland annat att muslimer inte har ”har en chans att bibehålla sina religiösa föreställningar” eftersom dessa ”är olämpliga att föra in i ett modernt samhälle.” Direkt efter citatet förklarar Vilks dock att han anser att vissa muslimer givetvis kan passa in i det moderna samhället, men att dessa röster är allt för svaga i dagens debatt. 

Precis som Anna-Sofia Quensel från Expo påpekar i Helsingborgs Dagblad tycks Vilks deltagande i den anti-muslimska demonstrationen i New York framför allt handla om yttrandefrihet. Efter publiceringen av Muhammad som rondellhund har Vilks utsatts för hot och mordförsök och ur detta perspektiv är hans engagemang och åsikt i yttrandefrihetsfrågan kanske inte så svår att förstå. Samtidigt är det uppenbart att anti-muslimska krafter kommer att utnyttja Vilks som ett affischnamn och ur deras perspektiv är reaktionerna på hans teckningar ett exempel på vad islam ”egentligen” står för och vad som kommer att hända när muslimer får diktera villkoren för vad man får säga och inte säga.

Trots att frågan om yttrandefrihet och religionsfrihet ofta kan skapa konflikter och motsättningar är det viktigt att betona att konflikten kring Lars Vilks också innefattar en mängd olika och motstridiga röster. Till skillnad från händelserna och reaktionerna i Danmark efter publiceringen av tidningen Jyllands-Postens Muhammad-karikatyr var reaktionerna i Sverige betydligt mer nyanserade. Bland annat reagerade statsministern Fredrik Reinfeldt på ett helt annat sätt än sin danska kollega när Vilks-konflikten startade. Dialog och samtal var ledord i Sverige, medan konflikt och motsättningar ökade över tid i Danmark. Flera muslimer i Sverige uttryckte att de var upprörda över Vilks teckning, men att de samtidigt accepterade att han fick framställa sin konst som han ville. Även om det finns behov av nyansering är det också viktigt att understryka att Vilks faktiskt också har utsatts för mordförsök på grund av sin konst. Men huruvida Vilks konstprojekt bidrar till ökad dialog och en konstruktiv diskussion om yttrandefrihetens gränser eller om hans engagemang snarare bidrar till konflikt och ökade motsättningar är öppenfråga som kan besvaras på en mängd olika sätt. Samtidigt som det är viktigt att alla former av religionstolkningar som legitimerar våld måste kritiseras och förkastat i ett öppet demokratiskt samhälle är det också viktigt att belysa och analysera hur och på vilka sätt en ensidig religionskritik (i detta fall i form av den anti-muslimska counter-jihad rörelsen) snarare bidrar till att uppfylla sina egna farhågor och skapa motsättningar snarare än lösningar på samhälleliga problem. Vi har all anledning att återkomma till frågor och konflikter som berör spänningen mellan yttrandefrihet, religionsfrihet och politik i framtida inlägg här på bloggen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet