Religionsvetares relevans

Den kritik som framkommit sedan vår kommentar på FHS senaste rapport om våldsbejakande (religiös) extremism och som publicerats den 5 november här på bloggen kan delas upp i några lösa kategorier: 1) religionsvetarnas självgodhet är oberättigad (d.v.s. dessa akademiker gör inte sin forskning tillgänglig för den breda allmänheten eftersom de inte riktigt tror att allmänheten kan förstå deras komplexa argument, eller så är de självupptagna och instängda i sina egna teoretiska föreställningar); 2) religionsvetarna begår epistemologisk ”synd” genom att inte inkludera muslimers diskursiva ramverk som relevant i sina försök att besvara deras sekulära föreställningar om religiösa personer; 3) religionsvetarna gillar att problematisera religion, d.v.s. dekonstruera andras föreställningar om vad dessa tror att religion är och därmed påvisa hur fel dessa föreställningar är, än värre blir det eftersom religionsvetare inte riktigt verkar erbjuda alternativa förklaringar till själva frågan om vad religion skulle kunna vara. Med andra ord, de tillför inte mycket nytta till vår förståelse av religion eller dess roll i radikaliseringen av ett till synes fåtal unga människor.

Alla dessa punkter är relevanta och viktiga att adressera, samtidigt som åtminstone några av kritikerna kan ha missat huvudsyftet med vårt inlägg. Vi gjorde ett försök att identifiera på vilket sätt religionsvetenskap kan bidra till en ökad förståelse av hur, varför, när och var radikaliseringen sker. En viktig tanke har varit att forskare i samhällsvetenskap och humaniora i allt större grad behöver samverka eftersom den sociala och ideologiska komplexiteten kräver många insikts- och infallsvinklar för att få en samlad och empiriskt förankrad bild av vad radikalisering är (teoretisk kategori), hur och var (empirisk kategori) den sker, samt varför (förklarande/teoretisk).

FHS-rapporten togs som ett exempel där vi tror att religionsvetenskapliga förklaringsmodeller kan erbjuda viktiga verktyg till att förstå på vilket sätt religionen används av våldsbejakande extremister till att rättfärdiga olika typer av våld. Religionsdiskursen är central i hur IS/al-Qaida formulerar och analyserar den sociala och politiska verkligheten de upplever, så frågan är inte om de är islamiska eller inte - för deras retorik är ju uppenbart förankrad i delar av den mångfacetterade traditionen med en historia som vi kallar islam, utan den viktiga frågan rör varför vissa ungdomar stödjer dessa gruppers (religiösa) föreställningar. Vi kan notera att den absoluta majoriteten av muslimska lärda, teologer, ledare samt den muslimska allmänheten inte tycker att dessa föreställningar/tolkningar/praktiker passar in i dagens värld. Verkligheten är att de flesta offer för IS våld, och samtidigt dess mest högljudda kritiker är just andra muslimer, inte minst majoriteten av salafistiska grupper, som vanligtvis brännmärker IS-anhängare som khawarij, den tidiga versionen av muslimska extremister som förespråkade våld – men det är en annan historia. 

Vi vet också att det finns hundratusentals muslimer i vårt land utav vilka mindre än trehundra personer ska ha anslutit sig till olika våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Vad säger det om religionens roll i våldsbejakande radikaliseringsprocesser i Sverige? Att dessa processer är marginella på det stora hela? Ja, det verkar så. Men även om så är fallet är det en akademikers jobb att problematisera dessa till synes uppenbara fakta och sätta dessa i ett sammanhang (social, politisk, historisk, ekonomisk o.s.v.). För att det är just genom att problematisera olika fenomen som vi kan förstå vad de betyder och hur de påverkar samhället i stort. Detta innebär inte att relativisera dessa fenomen. I bästa fall betyder det att separera det relevanta - t.ex. det som kan hjälpa oss förstå hur individer dras till radikala tolkningar och praktiker, från det mindre relevanta i sammanhanget – det som försvårar vår förståelse av radikaliseringen, som t.ex. polemik och politisering av olika slag. Det är därför viktigt att påminna oss om att de olika teoretiska och metodologiska verktyg som vi använder oss av är själva grunden för vår systematiska förståelse av verifierbar kunskap. Och det är just här en del av kritiken mot vårt ursprungliga inlägg riktar sig mot.

Det har skrivits hyllmeter om olika epistemologiska och ontologiska paradigmdebatter. Det är bara att konstatera att oenigheten finns, men att den är obalanserad till fördel för den sekulära paradigmen, inte minst p.g.a. att den akademiska eliten som befattar sig med religionsvetenskap och andra typer av samhällsvetenskap och humaniora i vårt land accepterat det som norm. Det betyder givetvis inte att denna majoritet hushåller ”Sanningen” – utan hen får se det som den dominanta verkligheten som alla måste förhålla sig till och inte minst kritisera. Vi får samtidigt inte glömma att teorier existerar för att hjälpa oss att systematisera observerbara data (t.ex. skrivna texter, kollektiva och individuella beteenden, visuella uttryck, statliga institutioner, ritualer o.s.v.) som vi samlar in och analyserar i syfte att förstå och slutligen föra fram slutsatser som vi kan förhålla oss till. Så när vi skriver att religionsvetenskaplig forskning kan bidra till bättre förståelse av religiös våldsbejakande extremism är det inte samma som om att hävda att det är det bästa sättet.

Och sen då, kan man fråga sig? Varför är religionsvetare tysta om dessa till synes djupa insikter? Som det påpekats av andra är forskarna inte tysta, de är helt enkelt upptagna med att både fördjupa sina kunskaper och undervisa om den på våra universitet och högskolor – en ganska viktig uppgift, inte sant?

Samtidigt är det viktigt att påpeka (inte skjuta ifrån sig ansvaret, om någon nu tror det) att statliga myndigheter, politiker, journalistkåren och den breda allmänheten har ett ansvar att ta del av dessa slutsatser. Forskarna finns tillgängliga. Kan de bli bättre? Naturligtvis. Ett sätt, som det föreslagits, är att fortsätta utveckla meningsutbytet med muslimer och andra typer av minoriteter i samhället, så att det inte blir så att vi endast pratar om dessa samhällsgrupper utan med dem.

När det gäller att hitta lösningar till problem som rör radikaliseringen är det svårare. Bara för att man kan identifiera olika orsakssamband mellan upplevd utanförskap, fattigdom, rasism, våldsbejakande onlinediskurser and andra socio-psykologiska faktorer betyder det inte att man är effektiv policyanalytiker. För att lösa komplexa samhällsproblem (inklusive radikaliseringar av olika slag) så behövs det en bred sammanslutning och samordning av existerande kunskap – och på många sätt sker detta även om det inte är lika uppenbart för alla som deltar i samtalet.

 Emin Poljarevic, Qatar University

Yoga i skolan och vad är konfessionslöshet

SvD rapporterar idag om en skola i Stockholm som nu anmälts för att barnen har fått lektioner i Yoga. Detta, anser anmälaren, strider mot kravet på konfessionslöshet.

Det känns som om media fullkomligt kryllar av exempel på verksamheter som befinner sig i gränslandet för vad som kan kallas religion. För de som är lärare och rektorer måste detta vara en något förvirrande situation och man kan ju tänka sig att många är intresserade av en tydlig definition på vad som gäller: Vad är egentligen religion? När är något för religiöst för att vara med i skolan? Vad betyder egentligen konfessionslöshet? Dessa frågor vore det ju rimligt att vi som

forskar och undervisar inom religionsvetenskap skulle kunna svara på. Tyvärr är detta inte så lätt som det låter. Några korta reflektioner:

För det första är det viktigt att skilja på akademiska och juridiska definitioner. Inom akademin är det vår uppgift att vrida och vända på saker, att ifrågasätta i oändlighet och att aldrig rygga för sakers komplexitet, allt för att beskriva, förstå och förklara på ett så sant och korrekt sätt som möjligt. I juridiken är det annorlunda. Här gäller det att ha användbara och otvetydigt definierade kategorier som går att omsätta i praktiken, allt för att ha ett så fungerande och rättvist system som möjligt. Dessa två syften – vetenskapens att vara sann och juridikens att vara tydlig och rättvis – är inte alltid helt förenliga. I juridiken blir det nämligen nödvändigt att fastslå och ge juridisk tyngd åt förenklande ställningstaganden. Akademiska psykologer kan dividera i oändlighet huruvida Anders Breivik är sjuk eller frisk, och sanningen ligger förmodligen nånstans mitt emellan. Men för juristerna som skall skipa rättvisa måste en tydlig position väljas. För dem finns inte plats för några nyanser, perspektivdeklarationer, brasklappar eller ’å ena sidan och å andra sidan’.

Samma sak gäller förstås detta med konfessionslöshet i skolan. I den akademiska religionsvetenskapliga diskussionen finns inga klara gränser här. Religion är ett begrepp med månskiftande vardagsbetydelser som inte håller som analytisk kategori. Och även om vi stipulerar en tydlig definition (som till exempel: ’religion är kommunikation med överempiriska makter’) blir gränsdragningarna svåra. För är det kommunikation med överempiriska makter att sjunga Den blomstertid nu kommer, även om de som sjunger inte bryr sig det minsta om att ordet gud nämns i en av verserna? Eller är det ett övertramp att låta barn göra yogaövningar i skolan för att ursprunget till dessa åtminstone delvis finns inom en tradition för vilken gudar och överempiriska maker är en självklarhet? Vår kultur är full av traditioner, beteenden och tankar som har sina rötter i en livsvärld som var teistisk och religiös: språket, bildkonsten, den klassiska musiken, popmusiken, matkulturen. Är det konfessionellt att äta semlor på våren för att detta är en tradition som är kopplad till den kristna fastetiden innan påsk, en fastetid som finns för att de troende skall förbereda sig för den stundande påsken och Kristi högst överempiriska försoningsdöd och uppståndelse?

Forskare är inte lagstiftare och inte jurister. Precis som riksdagens ledamöter avvek från sin roll som lagstiftare när de för några år sen fick för sig att besluta om huruvida det hade skett ett folkmord på armenier och syrianer eller inte, vore det, tycker jag, ett avsteg från vår uppgift om vi skulle tillhandahålla raka svar om huruvida yoga eller Den blomstertid faller under konfessionslöshetskravet i juridiskt hänseende.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola