Domen mot Breivik - 3 frågor till Sindre Bangstad

Med anledning av fredagens dom mot Anders Behring Breivik har vi ställt tre frågor till den norske socialantropologen Sindre Bangstad.

Hur tolkar du domen mot Breivik?

Dommen mot Breivik bekrefter at de terrorhandlingene Norge opplevde 22/7 2011 var politisk motiverte, og forankret i høyreekstrem og islamofob ideologi. Den bekrefter også at de første rettpsykiatriske sakkyndige, hvis særdeles problematiske sakkyndigrapport konkluderte med 'paranoid schizophreni', 'psykose' og derav strafferettslig utilregnelighet, bidro til å avspore debatten om 22/7 i Norge, og å underslå det ubestridelige faktum at det finnes en god del personer i Norge og ellers i Europa som deler barnemassemorderens oppfatninger.

Hur har den norska diskussionen om domen mot Breivik sett ut?

Det fremgikk alt ved rettssakens formelle avslutning i 06/2012 av en undersøkelse NRK foretok at kun 10% av de spurte i et nasjonalt representativt utvalg av befolkningen anså at Breivik burde betraktes som strafferettslig utilregnelig, og idømmes mental behandling, mens 74% anså ham som strafferettslig tilregnelig, og mente at han burde idømmes fengselstraff. I timene etter dommen falt foretok Respons en undersøkelse som indikerte at kun 4% var misfornøyde med domslutningen om tilregnelighet og fengselsstraff. Mye tilsier at dommen var det beste for den norske rettsstatens legitimitet. Den overveldende oppslutningen om den indikerer også at et overveiende flertall av den norske befolkning - i motsetning til en håndfull norske rettspsykiatere hvis makt i norske rettssaler etter dette utvilsomt vil bli sterkt beskåret i fremtiden - og på tross av at Norge er et svært sekularisert samfunn, mener at ondskap eksisterer, og ikke kan reduseres til et spørsmål om individuell psykopatologi. Det er imidlertid ikke til å undres over at Behring Breiviks ideologiske forbundsfeller blant norske høyreekstremister - som bloggeren Peder Are Nøstvold Jensen aka 'Fjordman' - er skuffet over dommen: De vet som de fleste andre at dommen gjør det svært vanskelig for dem å benekte de ideologiske forbindelsene som eksisterer.

Har terrordåden i Oslo den 22 juli påverkat den offentliga diskussionen och medias rapportering om islam och muslimer? Om ja eller nej - på vilka sätt i så fall?

 I det drøye året som har gått etter 22/7 2011 har vi sett at den politiske retorikken om muslimer og islam i Norge, og da særlig fra det partiet som Anders Behring Breivik var medlem i inntil 2006, nemlig Fremskrittspartiet (FrP) har vært mer behersket. Noe av det første som hendte etter 22/7 var da også at FrP skiftet ut talspersoner med en lang historie med 'innlån' av høyreekstrem retorikk, som f.eks. partiets stortingsrepresentant Per-Willy Amundsen. Det har også sammenheng med det forhold at FrP i lang tid har søkt et samarbeid med Høyre om regjeringsmakt etter Stortingsvalget i september 2013, at partiet hade behov for å distansere seg fra noe av den høyreekstreme retorikken enkelte (og ofte svært sentrale) politikere i partiet har anvendt seg av de siste årene, også for å fremstå som en mer seriøs samarbeidspartner for Høyre. Man skal imidlertid ikke la seg lure av dette: Politisk retorikk er en ting, faktiske holdninger noe ganske annet. Politisk retorikk kan endre seg ganske raskt; underliggende holdninger er en treg materie som det tar tid å endre. En undersøkelse fra HL-senteret i Oslo i 2012 viser at negative holdninger til særlig muslimer og romfolk er utbredte i Norge, og at det er individer med partipreferanse for FrP som har de mest negative holdningene til disse gruppene, samt til jøder. Det er kun to uker siden lederen for FrP i fylket Sogn og Fjordane erklærte på sin partiblogg at han "hater muslimer": Han fikk full støtte for sitt generaliserte hat av sine kollegaer; og bare en mild kommentar om at han nok kunne legge om språkbruken sin noe fra FrP sentralt. Å dømme etter høyreekstremes retorikk på ulike sosiale medier og i avisenes nettdebatter i det året som har gått er vi muligens gått fra vondt til verre det siste året; men da skal man også være klar over at høyreekstreme i Norge (i motsetning til høyrepopulister) har svært begrenset oppslutning og mobiliseringspotensiale. Noe av det mer positive vi har sett i det siste året er at mange nordmenn synes å ha forstått at snarere enn å ignorere islamofobien så må man ta til motmæle: Jeg vil nok også si at det later til at norske medieredaktører, som tidligere ville ha ropt over seg om ytringsfrihet dersom man kritiserte dem for å slippe til utøylet muslimhat fra norske høyreekstremister i sine kronikk- og leserbrevspalter, generelt synes å ha blitt mer kritiske overfor den type strømninger og ideologier etter 22/7.

Göran Larsson

Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Kommentar till Torbjörn Tännsjö

I en debattartikel i dagens DN skriver filosofen Torbjörn Tännsjö att Anders Behring Breiviks handlingar kan göras förståliga, om vi sätter oss in i hans idévärld. Jag håller med honom om det. Breiviks omvärldsanalys och ideologi har analyserats i den norske journalisten och terrorexperten Öyvind Strömmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa. Där framgår också med skrämmande tydlighet att Brevik är långt ifrån ensam att befolka denna föreställningsvärld. Snarare finns en islamfientlig plausibilitetsstruktur som upprätthålls av en växande mängd individer och grupper kanske främst på nätet. Troligtvis har rätten också tagit detta i beaktande i dagens dom.

Men i sin ambition att argumentera mot dessa föreställningar ger Tännsjö uttryck för en – ur religionsvetenskaplig synpunk – inte helt oproblematisk utsaga och riskerar att på ett oavsiktligt sätt reproducera en föreställning han vill kritisera. Han skriver ”Jag tror inte att islam kommer att ta över och jag är säker på att om detta skulle ske, så skulle det ske i en utspädd form, som det skulle gå bra att samexistera med.”

Även om det inte hans avsikt ger Tännsjö här uttryck för en essentialistisk religionsförståelse som ligger fundamentalistens nära – nämligen föreställningen att religioner existerar utanför eller bortom sina utövare, samt att dessa kan existera i mer eller mindre ren form. Man kan förstå Tännsjös utsaga citerad ovan som att han menar att islam på ett essentiellt sätt skiljer sig från ”västerländska värderingar” – men också att denna essens blandas ut till en mer smakfull saft genom påverkan från just dessa föreställda västerländska värderingar.

I muslimsk diskurs propageras föreställningen om en ”ren islam” främst av wahhabiter/salafiter – som vill rensa religionen från vad de uppfattar som icke-islamiska inslag. De vill praktisera islam enligt vad de uppfattar som en bokstavstrogen läsning av Koranen och på samma sätt som de menar att Muhammad och hans följeslagare praktiserade religionen.

Det är också bland dessa grupper vi finner representanter för sådana militanta islamtolkningar som legat bakom de senaste tio årens terrordåd. Man kan argumentera för att dessa gruppers ökade synlighet och inblandning i samhället bidragit – eller kanske är den direkta orsaken – till framväxten av den islamfientliga miljö Breivik tillhör. Det är varandras spegelbilder. Från båda håll menar man att ”sann islam” är oförenligt med ”väst”/demokrati/mänskliga rättigheter.

Utifrån ett icke-konfessionellt religionsvetenskapligt perspektiv tar vi inte ställning till vilken av alla tänkbara islamtolkningar som är ”rätt” eller ”ren”. Vi kan istället se att det i alla tider har funnits konkurrerande läsningar av Koranen. Det har också funnits en mängd lika motsägelsefulla berättelser, och tolkningar av dessa berättelser, om hur Muhammad och hans följeslagare praktiserade islam.

Den islam som finns tillgänglig för oss att observera och studera är den religiösa praktik muslimer ägnat sig åt i historia och nutid. Och bland dessa tolkningar finner vi såväl uttryck som står i motsats till demokratiska ideal eller förklaringen om mänskliga rättigheter, liksom uttolkningar som vill harmonisera islam med dessa ideal.

Att lyfta fram en tolkning som mer ”sann” än någon annan är att ta ställning i en inommuslimsk kamp om tolkningsföreträde, och därigenom bidra till att ge denna tolkning legitimitet framför andra. Om man nu, av någon anledning, som icke-muslim vill främja en islamtolkning framför andra kan man ifrågasätta varför man lyfter fram en upplevt negativ tolkning som mer sann än tolkningar man upplever som positiva.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breiviks första efterföljare?

Flera medier rapporterar att tjeckisk polis gripit en 29-årig man misstänkt för förberedelse till terrorbrott. Polisen fattade misstankar mot mannen i samband med att han använt sig av Breiviks namn på internet. I mannens lägenhet ska man ha funnit bland annat en polisuniform, flera vapen och en apterad sprängladdning med fjärrutlösare. Vad eller vilka som var målet för mannens planerade attack framgår inte från rapporteringen, men enligt brittiska BBC uppger den tjeckiska polisen att de arbetar utifrån hypotesen att mannen sympatiserar med Breivik ideologiskt.

Som jag skrivit tidigare här på bloggen kan delar av det kompendium Breivik publicerade på nätet strax innan terrordåden i Norge förra året läsas som en terrorhandbok. Brevik har själv menat att hans terrordåd är att anse som ett medel – vars mål är att sprida kompendiet 2083 – A European Declaration of Independence och inspirera andra att begå egna liknande terrorattacker.

Som Göran Larsson skriver i ett inlägg om nya terrorhot mot Norge kan man peka på viktiga likheter mellan terrorister oavsett hur de legitimerar sina handlingar, liksom att terrorister inspireras av varandras metoder oavsett ideologisk hemvist. Breivik tycks själv ha inspirerats i sina dåd av al-Qaida och den västerextrema Baader-Meinhofligan.

Jag har skrivit tidigare om intressanta likheter mellan den svenske självmordsbombaren Taymour Abdulwahhab och Anders Behring Breivik, och om hur emotionsforskning kan hjälpa oss att förstå drivkrafter bakom terrorism.

Det är uppenbart att samtida terrorism ställer oss inför viktiga tvärvetenskapliga utmaningar, och det faktum att terrorister oavsett ideologisk hemvist uppvisar likheter och inspireras av varandra understryker behovet av att mötas över ämnes- och intressegränserna för att lära oss mer om samtida terrorism och hur denna kan motarbetas.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs univesitet

Nya terrorhot mot Norge

Både svensk och norsk media rapporterar att en islamisk grupp vid namn Ansar ul-Sunnah har sänt ett brev till norska media och politiker där man hotar att genomföra ett terrordåd motsvarande den 11 september eller 22 juli. Hotet kommer att realiseras om inte Norge kallar hem sina soldater från så kallade muslimska länder och slutar samarbeta med vad som kallas islams fiender. Hotet riktar sig bland annat mot statsminister Jens Stoltenberg, utrikesminister Jonas Gahr Störe och försvarsminister Espen Barth Eide. Delar av hotbrevet som har publicerats av VG lyder på följande sätt:

«Kan norske soldater ta fly til Afghanistan, så kan Osama eller Mohammed også ta fly til Norge inshaAllah. Nå må regjeringen våkne opp og ta et ansvar før denne krigen kommer til Norge. Før motparten svarer. Før muslimene tar det nødvendige skrittet. Ikke forveksle muslimenes taushet med svakhet. Dra ikke nytte av muslimenes tålmodighet. Ikke tving oss til å gjøre noe som kan unngås. Dette er ingen trussel, kun sannhetens ord. Rettferdighetens ord. En advarsel om at konsekvensene kan bli fatale. En advarsel om 11. september på norsk jord, eller større angrep enn 22. juli. Dette er til deres eget beste og til deres egen interesse.»

Förutom sitt hot om terror vill gruppen också utropa den invandrartäta statsdelen Grönland i Oslo till en islamisk stat. Istället för att muslimer födda i Norge skall utvandra till länder dominerade av islam tycks gruppen vilja upprätta en islamisk nation i Norge. Även om dessa saker kan vi läsa vidare i den del av brevet som VG har valt att publicera.

«Vi vil ikke være en del av det norske samfunnet. Og vi ser det heller ikke som nødvendighet å flytte ut av Norge da vi er født og oppvokst her. Og Allahs jord tilhører alle. Men la Grønland bli vårt. Sperr av bydelen og la oss styre den slik vi ønsker. Dette er til det beste for begge parter. Vi ønsker ikke leve sammen med skitne udyr som dere.»

Vi vet inte så mycket om Ansar ul-Sunnah, om eller hur gruppen är organiserad, om det rör sig om enbart norska individer eller om det är en transnationell rörelse. Informationen är knapphändig i media, men den norska säkerhetspolisen (Politiets Sikkerhetstjeneste, PST) tar hoten på allvar. Det finns också spekulationer om kommplingar mellan Ansar ul-Sunnah och den kända terrorstämplade organisationen Ansar al-Islam och närverket Jamaat Ansar al-Sunna som båda delvis grundats av Mulla Krekar, som sedan början av 1990-talet bor i Norge. Enligt VG:s rapportering utgörs grupperingen av olika individer knutna till nätgrupper och facebook-sidor på internet.

Om vi tittar närmare på retoriken och språkbruket så framträder en tolkning av islam som understryker att muslimer inte skall beblanda sig med icke-muslimer, att man vill förbjuda det onda och stödja det goda (här betyder det onda först och främst det som inte förknippas med islam), bekämpa polyteism och oislamiska tillägg till islam. På arabiska kallas dessa tillägg för bid’a och denna term är ett utmärkande drag för salafitiskt och wahhabitiskt influerade gruppers tolkningar av islam. Gruppen har också presenterat sig med ett emblem, föreställande den muslimska trosbekännelsen, vilket använts av flera extremistiska grupperingar – däribland Al-Qaida.

Ur ett religionshistoriskt perspektiv kan man peka på att Ansar ul-Sunnah inte är ensamma om att vilja upprätta en egen ”nation” för sina anhängare. I USA har till exempel företrädare från kristna, muslimska och nyandliga religiösa grupper försökt att bygga och skapa sina egna avgränsade områden. Två exempel är Nation of Islam och The Nuwaubian Nation som har försökt att köpa land som endast skall befolkas av gruppens egna medlemmar. Båda försöken har misslyckats på grund av interna konflikter och externt motstånd.

Man kan också konstatera att Ansar ul-Sunnahs hot i hög grad riktar sig mot samma måltavlor som Anders Behring Breivik gjorde i sitt terrordåd. Båda ser mångkulturalism, religionsfrihet och det öppna demokratiska samhället som något negativt och ur dessa perspektiv finns det likheter mellan Ansar ul-Sunnah och Breiviks argumentation. Genom sin retorik – till exempel att allt oislamiskt är negativt och att det norska samhället är något dåligt – spelar också kontrajihadistiska miljön som vi också har analyserat i tidigare inlägg i händerna.

Trots att de på andra sätt är varandras motpoler kan man alltså finna likheter mellan våldsbejakande islamisk extremism och terrorister som Breivik. Den senare har ju också själv uttryckts att han lärt av al-Qaidas metoder. Sådana beröringspunkter har även uppmärksammats av den svenska säkerhetspolisen som visar att personer som attraheras av våldsbejakande ideologier har flera likheter – ett faktum som gäller oberoende om de väljer en vänster, höger eller religiöst motiverad livsåskådning. I sammanhanget kan man emellertid notera att media oftare tycks rapporterar om islamiskt motiverad våldsbejakande extremism än om högerextremism som ett hot mot det öppna samhället. Denna mediala ensidighet – uppmärksammad bland andra av den norske journalisten Øyvind Strømmen – skall givetvis inte förstås som att islam inte kan tolkas på ett sådant sätt att religionen kan legitimera våld och extremism. Som vi har skrivit om flera gånger här på bloggen så är dessa tolkningar dock inget unikt eller exklusivt för islam och muslimer.

Om Ansar ul-Sunnah avser att realisera sina hot eller inte är svårt att sia om. Det är viktigt att sådana hot tas på stort allvar. På senare tid har flera islamistiska extremister kunnat gripas innan de utfört planerade terrordåd – inte minst genom ett viktigt kartläggningsarbete av säkerhetspolisen och ett lyckt samarbete över nationsgränserna. Precis som extremistiska rörelser lär av varandras metoder, kan förhoppningsvis säkerhetspolisen använda sig av erfarenheter från de senaste tio årens arbete med islamistisk extremism i kartläggningen och förhindrandet även av annan extremistisk våldsbejakande verksamhet – vare sig denna kommer från höger eller vänster.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Jan Guillou om antiterrorlagar

Aftonbladets söndagskrönika med Jan Guillou erbjuder så gott som alltid kontroversiella och kritiska analyser av samhället. Idag skriver Guillou om hur media och politiker analyserar och förklarar terrorbrott och vilka konsekvenser dessa analyser kan få. Medan högerextremiska och främlingsfientliga terrorister som till exempel Breivik, lasermannen Ausonius och Peter Mangs i Malmö beskrivs som ”enskilda galningar” förklaras inte islamiskt motiverad terrorism på samma sätt enligt Guillou. Istället är muslimska terrorister betraktade som ”friska” och ”vid sunda vätskor” för att låna Guillous uttryck. Men vilka konsekvenser får denna skillnad och varför finns det en tendens att bedöma terror på olika sätt beroende av vem som utför dessa handlingar?

Enligt Guillou har de olika förklaringsmodellerna resulterat i att Sverige – liksom flera andra länder i Europa – har infört allt strängare antiterrorlagar och att dessa framför allt är inriktade mot invandrare och speciellt muslimer. Guillou menar till och med att en stor del av SÄPO:s resurser går åt till att ”förfölja muslimer”. Huruvida denna analys är korrekt kan givetvis diskuteras och det är viktigt att understryka att SÄPO också har ägnat betydande kraft åt att dels kartlägga högerextrema och främlingsfientliga grupper och dels vänsterradikala och autonoma grupper. Att dessa rapporter har fått begränsad uppmärksamhet i media är beklagligt och problematiskt, speciellt om vi jämför med den uppmärksamhet som muslimska hot mot rikets säkerhet genererar. Istället för att möta hot mot demokratin med mer demokrati och en större öppenhet tycks de flesta länder i Europa reagera med hårdare lagar och inskränkta friheter, en utveckling som oroar både Guillou och andra skribenter.

Rädslan för att muslimer skall begå terrorbrott är enligt Guillou betydligt överdriven. Han skriver:

"I Sverige, Norge och Danmark har den islamistiska terrorismen, sedan våra antidemokratiska terrorlagars införande, utgjort en mindre fara för medborgarna än risken att dö till följd af kycklingben i halsen eller att halka i badkaret."

Att detta citat kommer att generera hårda kommentarer och en skarp kritik mot Guillou kan vi vara säkra på. Men låt oss istället återgå till det grundläggande problemet – det vill säga att terrorbrott tycks förklaras på olika sätt beroende av vem som utför dem. När det gäller muslimskt motiverad terrorism söks förklaringen oftast i utövarens religionstillhörighet istället för individuella personlighetsdrag. Denna tillhörighet beskrivs ofta i termer av ideologi – det vill säga att islam är mer än en religion; islam är till och med en ideologi! Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är denna förklaring tveksam och de flesta religionsvetare menar istället att islam inte utgör ett undantag från andra religioner. Detta faktum innebär givetvis inte att islam kan användas som en kraft för att motivera våld. Något som terrorattackerna den 11 september och bomberna mot Londons transportsystem tydligt visar. Men på samma sätt kan andra religioner också brukas för att motivera våld och terrorism. Här kan till exempel dödsskjutningar på abortläkare nämnas och tragedin i Waco 1993 då ett stort antal människor dödades. Istället för att se islam som ett undantag och den enda förklaringen så bör vi kanske istället se vilka faktorer som ligger bakom att människor radikaliseras. Här har SÄPO bland annat visat att det finns stora social-psykologiska likheter mellan individer som attraheras till våldsamma tolkningar oberoende av vilken ideologi eller religion som ligger bakom. Likheterna tycks alltså vara större än skillnaderna.

De som vill framställa högerextrema och främlingsfientliga terrorister som ensamma och isolerade galningar bortser vanligtvis från det faktum att dessa gärningsmän ofta är inspirerade av tankevärdar, ideologier och nätverk som ger stöd för deras handlingar. Detta faktum har till exempel Øyvind Strømmen kartlagt i sin bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa som vi tidigare har skrivit om. För att förstå de bakomliggande tankarna och för att kunna förhindra framtida terrorhandlingar är det viktigt att terrorism förklaras och analyseras på samma sätt oberoende av vem som utför dessa handlingar. Det kan säkert finnas olika motiv till olika handlingar, men som religionsvetare är jag skeptisk till att en individs religionstillhörighet är den enda förklaringen och den utlösande faktorn. För att förstå människors handlingar behövs en bred samhällsvetenskaplig och humanistisk analys. Och tyvärr är det på det sätt att alla religioner, liksom ideologier, kan användas för att legitimera våldsamma och odemokratiska handlingar.

Som avslutning till denna dystra analys kan det kanske vara bra att tänka på att religioner och ideologier faktiskt också kan tolkas på ett sådant sätt att de används för att försvara demokrati och ett öppet samhälle. Att denna typ av tolkningar återfinns bland hinduer, muslimer, buddhister, kristna och andra religioner är ett faktum och dessa röster är givetvis också intressant att studera. Men huruvida dessa positiva tolkningar egentligen kan förklaras utifrån människors religionstillhörighet är också en öppen fråga och som religionsvetare är jag skeptisk till att religion per automatik bidrar till en bättre och mer fridfull värld. Återigen är det människors tolkningar och praktiker som är avgörande och som religionsvetare är det endast dessa tankar och handlingar som vi kan studera.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breiviks bakgrund

I samband med årsdagen av Anders Behring Breiviks besinningslösa handlingar i Oslo och på Utøja den 22 juli 2011 publiceras en insiktsfylld bok som erbjuder analys och en belysande bakgrund till terrordåden på svenska. Tackvare utgivningen och översättningen av den norske journalisten och bloggaren Øyvind Strømmens bok Det mörka nätet. Om högerextremism, kontrajihadism och terror i Europa har den svenska publiken fått en god möjlighet att sätta sig in i Breiviks tankevärld.

Trots att Breiviks handlingar är extrema visar Strømmen på ett övertygande sätt att hans åsikter inte är unika och att många individer delar hans världsbild. Inte minst på internet frodas en stark kritik av det mångkulturella samhället, men också gentemot de personer som vill stå upp för ett samhälle där alla människor behandlas lika oavsett kön, religion, hudfärg eller livsåskådning. Trots att den främsta måltavlan för Breivik var islam och muslimer är det viktigt att betona att hans avsky inte är begränsad till muslimer. Attentaten i både Oslo och på Utøja var framför allt riktade mot politiker och ungdomar som vill stå upp för och försvara ett öppet demokratiskt samhälle. Den som vill läsa mer om Strømmens bok kan till exempel läsa min korta text i Göteborgs-Posten. Ytterligare kommentarer och recensioner av boken har publicerats Svenska Dagbladet, Sveriges Radio, Expressen, Värmlands Folkblad, Helsingborgs dagblad, och Tidningen Kulturen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breivik och Islamofobin - terrorism som pedagogisk utmaning

Jag stod i köket och förberedde middagen när nyheterna om bombattentatet i Oslo strömmade ur radion. Som så många andra spekulerade jag om möjliga islamistiska gärningsmän och som så många andra blev jag förvånad när det visade sig vara en högerextrem norrman som låg bakom. Sedan 9/11 har terrorism blivit närmast synonymt med militant islamism. Det är en sentida koppling. På 1970–90-talet förknippades terrorism snarare med vänsterextrema rörelser som tyska RAF, och separatister som irländska IRA och spanska ETA. Anders Behring Breivik och terrordåden i Norge kräver att vi reflekterar över de stereotyper vi omges av, och att vi tar med oss även historiska perspektiv in i klassrummet eller föreläsningssalen.  

Den här artikeln ska fokusera på de ideologiska partierna i Breiviks kompendium 2083 – A European Declaration of Independence, som mailades ut till ett tusental individer en dryg timme innan bomben briserade i Oslo. Jag kommer kort att sammanfatta den världsbild och islamsyn som framträder i 2083 och avslutningsvis peka på några utmaningar vi som lärare ställs inför i relation till de föreställningar som kommer till uttryck i detta material.

2083 – A European Declaration of Independence

Snarare än Breiviks eget arbete är 2083 en samling texter av olika upphovsmän med likartade politiska idéer. Kompendiet kan läsas som en programförklaring, och som en ideologisk legitimering av terrordåden. Vissa har kallat det för ett manifest. Men 2083 är också en detaljerad manual och dagbok som inte bara redogör för Breiviks egna förberedelser, utan även instruerar andra i hur de kan komma över vapen och utrustning för att planera och utföra terrordåd. Titeln syftar dels tillbaka på 1683, då osmanska trupper besegrades utanför Wien, och fram mot 2083 – det år då Europa ska vara rensat på muslimer och mångkulturella förrädare.

Kompendiet är strax över 1500 sidor och löst indelat i fyra kapitel. Det första av dessa innehåller en politisk omvärldsanalys och texter om islam. Därpå följer ett kapitel om de problem Breivik anser att Europa står inför, samt förslag till lösningar. Dessa kapitel får utgöra underlag för min artikel. Den avslutande halvan av kompendiet, A Declaration of Pre-emtive War, kan närmast beskrivas som en terrorhandbok vilken avslutas med en självbiografi och dagbok som leder fram till attackerna i Oslo och på Utöya.

De omständigheter under vilka kompendiet sammanställts och publicerats gör 2083 till en unik produkt. Men texternas karaktär och innehåll är snarare typiska för sitt sammanhang. Den globala islamkritiska diskurs kompendiet kan sägas sammanfatta existerar i hög grad på internet, och det är med material från olika webbforum som Breivik har klippt och klistrat ihop 2083. Utöver hans egna texter samlas bidrag från en mängd olika skribenter, som den norske bloggaren Peder Jensen (Fjordman), den amerikanske författaren Robert Spencer, den egyptisk-brittiska författaren Gisèle Littman (Bat Ye’or) och den amerikanska bloggaren Pamela Geller. Alla dessa är på olika sätt engagerade i ett löst sammanhållet anti-islamiskt nätverk som går under namnet Counter Jihad. De är verksamma på internetforum som Gates of Vienna, där Fjordman publicerat sig, Pamela Gellers Atlas Shrugs och Robert Spencers Jihad Watch.

Att läsa 2083 är som att läsa en kontrafaktisk dystopi. Västvärlden har förlorat det kalla kriget och Europa styrs av politiskt korrekta kulturmarxister i maskopi med islam. Denna politiska korrekthet sägs ha sin grund i den filosofi och vetenskapsteori som utvecklades av den så kallade Frankfurtskolan på 1930-talet. För Breivik är denna filosofi ursprunget till den politiskt korrekta mångkulturalism och feminism som ödelägger västvärlden och betraktar ”muslimer, feministiska kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoriteter som dygdiga” medan den anser att ”etniskt kristna europeiska män är onda.” (s. 13)

Denna världsåskådning har dessutom blivit hegemonisk. Alla som på något sätt tillhör etablissemanget är därför per definition kulturmarxister. Etablerade politiker – med undantag för högerextremer som exempelvis Sverigedemokraterna – liksom journalister, forskare och lärare kategoriseras som förrädare. Feminismen har bidragit inte bara till ett sammanbrott för kärnfamiljen som bärare av traditionella kristna värderingar, utan även till en feminisering av det västerländska samhället. Detta i kombination med mångkulturalismen har möjliggjort ett arabiskt/muslimsk maktövertagande av Europa. Problemet är alltså inte islam i sig, utan den politiska ideologi som gett muslimer tillträde till västvärlden och, vad värre är, lyssnar till deras krav och behov.

Liksom Bat Ye’or menar Breivik att Europas regerande elit har lierat sig med islam/arabvärlden och skapat det hemliga projektet Euro-Arab Dialogue (EAD) som syftar till att göra Europa till Eurabien. Varför är oklart, men britternas allians med Osmanska riket mot Ryssland under 1800-talet anges som en startpunkt. Ekonomiska intressen under 1970-talets oljekris som en annan. Men huvudsakligen tycks den kulturmarxistiska ideologin i sig innebära en nedvärdering av det egna – religionen, nationen, kulturen, könet – till det främmandes fördel.

Bilden av islam

Den bild av islam som kan sägas vara karaktäristisk för Breiviks kompendium presenteras i en artikel med titeln Islam 101, skriven av statsvetaren Gregory M. Davis. Den komplexitet och mångfald som kännetecknar all religion har här fått lämna plats för en islam som ser likadan ut oavsett tid och plats. Denna islam har Davis själv tolkat fram ur en handfull utvalda koranverser och hadithtraditioner (berättelser om vad profeten Muhammad gjort och sagt), samt några historiska termer och situationer. Davis arbetar alltså ungefär som en muslimsk teolog, fast med det omvända syftet att visa hur dåligt islam är. Enligt Davis exeges är islam en till sin kärna krigisk religion, i direkt motsättning till ”väst”. Kontentan av koranen och haditherna är att muslimer påbjuds att kriga mot icke-muslimer för att erövra världen i Allahs namn. Detta kodifieras, fortsätter Davis, i sharia­-lagarna som omfattar varje aspekt i alla muslimers liv. ”Att stena äktenskapsbrytare, avrätta apostater och hädare, förtrycka andra religioner, och en påbjuden fientlighet gentemot icke-islamiska nationer och regelbunden krigföring är normen.” (s.68) Det är karaktäristiskt för den islamkritiska diskursen att islam framställs som ett handlande subjekt och en enhetlig ideologi som determinerar muslimers tankar och beteende.

Davis tar även upp begreppet taqiyya i sin introduktion. Detta kan tyckas kuriöst då det är en relativt marginell företeelse som de flesta muslimer nog inte har någon relation till. Historiskt har taqiyya varit en shiitisk angelägenhet och tolkats som att en shiamuslim har rätt att dölja sin religionstillhörighet under hot om våld från den sunnimuslimska majoriteten. I den islamkritiska diskursen lyfts istället taqiyya strategiskt fram som en central muslimsk lära och definieras som ”religiöst påbjuden lögn”. Att systematiskt ljuga för de otrogna är en del av islamisk taktik i kriget för ett islamiskt välde, skriver Davis (s. 71). Genom att välja ut en handfull texter och situationer, vilka alla uppfattas som negativa, ur islams historia och låta dessa representera sann islam skapar Davis en religion som det är naturligt att vara kritisk till. Men det är också en islam som få muslimer känner igen sig i. Men alla muslimska invändningar kan avfärdas som taqiyya, lögn i syfte att dupera icke-muslimer som ett led i islamiseringen av världen.

Den slutgiltiga lösningen

I Breiviks föreställningsvärld sanktioneras alltså den pågående islamiseringen av Europas politiska och kulturella elit. Kulturmarxisterna regerar, mångkulturalismen har blivit norm och islamiseringen är inne i ett kritiskt skede. EU, USA och FN utpekas som västfientliga institutioner som svikit sitt folk. Islamiseringen är därför ett resultat av, inte orsaken till, västvärldens problem skriver Breivik. Lösningen är att medborgarna tar till vapen mot den elit som förrått dem. Resultatet av dessa tankegångar såg vi den 22 juli 2011.

We know who you are, where you live and we are coming for you. […] You will be punished for your treasonous acts against Europe, and Europeans. We will ensure that all category A and B traitors, the enablers of Islamisation and the destroyers of our cultures, nations and societies, will be executed and your property expropriated. (s. 791)

Islamofobi – en pedagogisk utmaning

Idag är det vanligare att söka information på nätet än på biblioteket och en internetsökning på frågor om islam leder ofta till islamkritiska sidor. Som lärare ska vi hjälpa våra studenter att förhålla sig källkritiskt. I religionsundervisningen kan vi göra så genom att identifiera utsagor från såväl religiösa representanter som för den anti-islamiska diskursen. Dessa har gemensamt är att de båda vet att berätta vad islam är, även om de kommer till skilda slutsatser.

Men det kräver också en djupare diskussion om religion som fenomen. Många upplever att man bäst lär sig om en religion genom att läsa dess urkunder, snarare än i de ofta motsägelsefulla uttryck som tolkningar av dessa urkunder tar sig hos praktiserande människor. Denna religionsförståelse finns ofta också i våra läromedel. Som lärare behöver vi därför ett starkare antropologiskt och sociologiskt, snarare än ett hermeneutiskt eller omedvetet teologiskt, perspektiv i undervisningen. Vi måste hjälpa studenter att se det komplicerade förhållandet mellan texter och tolkningar, mellan urkunder och levd religion i vår omgivning.

Religion bygger liksom all mänsklig verksamhet på relationer och maktstrukturer, och ”samma” religion kan tolkas och praktiseras olika av olika grupper och individer. Människor påverkas av såväl tidigare tolkningar, som av sin direkta omgivning, utbildningsbakgrund och sina socioekonomiska förutsättningar i sin religionsutövning. Genom att förmedla en sådan förståelse kan vi också uppmuntra till viktiga tvärvetenskapliga och kritiska perspektiv som ett alternativ till en naivt generaliserande religionskritik, som exempelvis islamofobi.

.. . .. .

Texten har tidigare publicerats i Religion och Livsfrågor 1: 2012

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Breivik & psykiatrin - intervju med Tobias Lihoff

Med anledning av rättegången mot den norske terroristen Anders Behring Breivik, och dess fokus på Breiviks psykiska tillstånd har jag ställt tre frågor till Tobias Lihoff, legitimerad psykolog vid Rättsmedicinalverket i Huddinge. Lihoff arbetar med rättspsykiatriska bedömningar på uppdrag av domstol.  

Finns det skillnader mellan Sverige och Norge vad gäller rättspsykiatriska utvärderingar och rättspraxis?

Ja, det finns ganska stora skillnader. I det norska rättssystemet har man ett tillräknelighetsbegrepp vilket är en uppsättning kriterier som inte får vara uppfyllda för att man skall kunna dömas till ansvar för det brott man begått. I Norge innebär detta att man inte får vara under 15 år, inte ha varit psykotisk, inte vara psykiskt utvecklingshämmad i hög grad eller att man har en stark störning av sitt medvetandetillstånd. Om någon av dessa kriterier föreligger, oavsett om det finns ett direkt kausalsamband med brottet eller ej,  anses man vara otillräknelig och kan således inte straffas.

Man kan dock även som otillräknelig bli föremål för en straffrättslig reaktion som mer är en form av samhällsskyddsåtgärd och som består i en ”dom på överföring till psykiatrisk tvångsvård”. För att detta skall vara möjligt måste en del kriterier vara uppfyllda angående brottets allvarlighetsgrad (brott som kränker annans liv, hälsa eller frihet), återfallsrisk i allvarlig brottslighet (som kränker eller medför fara för annans liv, hälsa eller frihet). En sådan vård är inte tidsbegränsad utan fortgår tills de förutsättningar som gjorde att åtgärden vidtogs inte längre anses utgöra en risk och det är åklagarmyndigheten som ansvarar för bedömningen när den skall upphöra. Den psykiatriska tvångsvården kan bedrivas i öppen form men inleds alltid i sluten form de första tre veckorna.

I det svenska systemet som det ser ut i dag saknas begreppet tillräknelighet och man döms alltid till straffrättsligt ansvar för en gärning till vilken man kan anses ha haft uppsåt, oavsett graden av psykisk sjukdom. Begreppet som tillämpas i Sverige, allvarlig psykisk störning, är i grunden ett juridiskt begrepp som inte är knuten till specifika diagnoser. Man kan dömas till fängelse (alternativt någon form av frivårdspåföljd) eller rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild utskrivningsprövning beroende på om det anses finnas en återfallsrisk i allvarlig brottslighet eller ej. Den rättspsykiatriska vården är inte tidsbegränsad och vid särskild utskrivningsprövning prövas permissioner, utskrivningar m.m. alltid av en förvaltningsdomstol. Det svenska systemet som det är utformat är mycket ovanligt, man brukar säga att det endast är ett fåtal länder i västvärlden som tillämpar ett liknande system. Under våren kom det ett betänkande från psykiatrilagsutredningen där man haft i uppdrag att se över den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen i stort. Där föreslår man en övergång till ett tillräknelighetsbegrepp som har vissa likheter men också skillnader jämfört med det norska. För vidare detaljer angående detta se betänkandet Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd (SOU 2012:17).    

Systemet gällande förfarandet vid rättspsykiatrisk undersökning skiljer sig också ganska mycket åt mellan Norge och Sverige. Den tydligaste skillnaden är kanske att vi i Sverige har en särskild myndighet som ägnar sig åt detta, Rättsmedicinalverket, där man arbetar i utredningsteam bestående av en rättspsykiater (som ansvarar för bedömningen), en forensisk socialutredare, en psykolog och en rättspsykiatrisk kontaktperson som ansvarar för observationerna när den intagne befinner sig på vårdavdelningen. I Norge är systemet mindre reglerat och där uppdrar man åt enskilda psykiatrer eller psykologer som ibland arbetar enskilt och ibland tillsammans med att utforma ett utlåtande. I Norge föredras det hela muntligt i rätten medan domstolen i Sverige oftast nöjer sig med det skriftliga utlåtandet men naturligtvis har möjligheten att kalla in de sakkunniga för att ställa frågor om bedömningen. Gemensamt för de bägge systemen är att det är domstolen som i slutänden bestämmer påföljden och att man har möjlighet att begära in ytterligare ett yttrande. I Sverige är det Socialstyrelsens rättsliga råd som ansvarar för detta.    

De två norska utredningarna har ju kommit fram till väldigt olika resultat. Vad är dina tankar kring detta och vad tror du det kan betyda för förtroendet för rättspsykiatrin?

Att man kommer fram till olika slutsatser i sådana här sammanhang är i sig inget som jag tycker är märkligt eftersom det rör sig om bedömningar av komplexa personer med oftast komplicerade och svårutredda och ofta, som i fallet med Breivik, motsägelsefulla och svårtolkade symptombilder. Vid den andra bedömningen som görs känner den undersökte till resultatet och slutsatserna från den tidigare och kan, om denne så önskar, anpassa sitt beteende och sina utsagor i den riktning man uppfattar som gynnsam. Det kan också finnas andra omständigheter som förändras, nya fakta kan ha tillkommit, det kan ha gått längre tid i nykterhet etc. vilket gör att bilden kan bli en annan vid ett senare tillfälle. Men bedömningarna kan ju gå isär även hos två kliniker som träffar samma person vid samma tillfälle eftersom det rör sig om kategorier som ofta är svåra att ta ställning till och där olika psykiska störningar inte så lätt låter sig införlivas. Psykiatrin är som bekant inte heller den någon exakt vetenskap.  

Angående förtroendet för rättspsykiatrin så är det svårt att uttala sig om det påverkas i positiv eller negativ riktning. Jag kan tycka att det är bra att man i och med den diskussion som förs får en ökad inblick i komplexiteten i problematiken och de system som ligger till grund för olika typer av påföljder. Det ställer dock stora krav på medias förmåga att förklara och kontrollera fakta för att undvika felaktigheter och alltför grova förenklingar, något det ofta inte verkar finnas tid till. Däremot kan jag tycka att det hela i Norge har försiggått inför väl öppen ridå väl tidigt vilket riskerar rättssäkerheten för den som skall bedömas och gör att de som skall bedöma kan utsättas för påtryckningar av olika slag, både direkta och indirekta. 

Kritiken mot den första utredningen har bland annat bestått i att de två utredarna ska ha haft bristande kunskap om och insikter i den ideologiska diskurs Breivik är en del av. Någon sa att om Breivik förklaras sjuk kan ingen religiös eller politisk terrorist dömas till fängelse i framtiden. Hur viktig är kunskapen om den religiösa/ideologiska bakgrunden för en rättspsykiatrisk utredning? Hur kontext-/diskursbunden är en diagnos?

Principen vid en rättspsykiatrisk bedömning (eller vilken annan klinisk bedömning som helst) måste enligt min mening vara att man bedömer den individ man har framför sig och och att man gör detta på ett så nyanserat och rättvist sätt som det bara är möjligt. För att kunna göra en vettig värdering av den berättelse och den symptombild som framkommer så måste man naturligtvis ta del av kringinformation gällande patienten och sätta det fynd jag anser mig ha iakttagit i förhållande till den övriga information som finns. I det aktuella fallet är kunskapen om den politiska kontext där B rört sig naturligtvis viktig för att bedöma eventuell nedsatt verklighetsförankring. Men det att fastställa att någon är en politisk extremist och formulerar sig och tänker i sådana termer utesluter ju inte att denne också kan anses lida av en psykisk sjukdom. Bedömningen av helheten och den grad av funktionsnedsättning sjukdomen ger upphov till måste vara det avgörande. Men det är ju inget som hindrar att jag som undersökare rådfrågar expertis på ett område som jag själv inte behärskar, exempelvis terrorism eller politisk extremism likaväl som det ofta görs neurologiska frågeställningar för att göra bedömningen så nyanserad och rättssäker som möjligt.

Slutsatsen att ingen politisk eller religiös extremist någonsin skulle kunna bedömas som tillräknelig (i ett norskt system får vi påminna oss) om B anses psykiskt sjuk förefaller något snäv och teoretisk. Man bör komma ihåg att fakta i det individuella fallet alltid ser olika ut och att det ju inte egentligen är extremisten X som bedöms utan individen X som visserligen har en extremistisk världsbild men som också kan ha en psykisk störning av olika art och allvarlighetsgrad.                

Ämnet kan ju naturligtvis göras oändligt komplext och det finns i princip en oändlig mängd faktorer man borde ta hänsyn till i den perfekta bedömningen. För den kliniker som är satt att göra bedömningar av det här slaget finns det dock alltid en praktisk verklighet att ta hänsyn till. Domstolen vill ha svar inom en viss tid, information finns inte alltid tillgänglig och den som undersöks samarbetar kanske inte alltid fullt ut och man avkrävs i praktiken ett ja eller nej-svar, tillräknelig eller ej? Då får man ta fasta på de resultat man tycker sig få fram och göra den bästa bedömning som man kan. 

Generellt kan man säga att diagnostik i allmänhet kräver en kunskap om den kultur varifrån den man skall bedöma kommer ifrån. Det kan ju vara så att saker som i en allmän svensk kulturell kontext kan inge misstanke om psykisk sjukdom, olika former av andetro eller liknande, i en annan kulturell eller religiös kontext är ett uttryck för vedertagna uppfattningar. Gränsdragningarna är ofta svåra. När är en upplevd kontakt med gud genom konkret uttryckta bönesvar och meddelanden på olika sätt uttryck för en djupt känd religiositet och när går det över till att vara en vanföreställning? Frågan är svår att besvara men en förutsättning för att det skall anses diagnostiskt är att det leder till en kliniskt signifikant funktionsnedsättning på flera områden i livet vilket inte är fallet för de allra flesta religiösa.

Ett kort svar på huruvida diagnostik är kontext/kulturbunden är således att visst är den det. Vissa diagnoser finns bara i vissa kulturer och en del sjukdomar tar sig olika uttryck i olika kulturer. Över tid har man sett tillstånd och beteenden som uppstått och tolkats på ett visst sätt under avgränsade perioder (se exempelvis Ian Hackings Mad Travellers: reflections on the reality of transient mental illnesses eller någon av idé och lärdomshistorikern Karin Johannissons böcker). Psykiatrisk diagnostik är ju också föränderlig och baserar sig på den vetenskap och kunnande som finns vid ett visst tillfälle. Exempelvis kommer det inom några år en ny version av den diagnosmanual som oftast används inom svensk psykiatri, DSM-IV, där det kommer att vara diagnoser som tas bort och nya som kommer till.

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet.