Sexualitet och förtryck på väg att avstigmatiseras i Indien

Hur långt har Indien kvar för att uppnå en rättvis status för flickor och kvinnor? Den frågan ställer sig människorättsjuristen Parul Sharma i en artikel i tidskriften Sydasien.  Hon skriver om reaktionerna på den brutala våldtäkten i Indien, och menar att en genomgripande förändring är på väg att ske i samhället när det gäller öppenhet om sexualitet och förtryck: 

"Det pågående folkupproret i Indien är ett tecken på en stor avstigmatisering i ämnen som tidigare inte ens gick att diskutera på indisk radio. Döttrar kunde inte fråga sina mödrar om ett manligt beteende som verkat hotfullt, idag protesterar döttrar och mödrar sida vid sida mot den indiska polisens slapphet och politikernas idioti kring uttal om flickornas egna ansvar att se till att inte bli våldtagna genom att klä sig anständigt. Det är ett förändrat Indien. Dock är politikerna och rättsväsendet till stor del oförändrat, och det är här Indien behöver en total rensning."

Parul Sharma menar att även om nedvärderingen av kvinnans status har en djup historisk förankring, har de senaste tidens kraftfulla reaktioner satt fokus på det kvinnorättsliga spektrumet och inkluderar nu frågor som rör både den psykiska nedvärderingen som kan förekomma i hemmen liksom den fysiska osäkerhet som kvinnor kan möta utanför hemmen. Och detta är något nytt i Indien. Även om det är en lång väg kvar tills mödrar inte längre behöver be omgivningen att inte avslöja att deras döttrar blivit våldtagna då detta kan dra skam över familjen.

Katarina Plank
FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Självimmolationerna i Tibet ökar

Den senaste månaden har självbränningarna i Tibet eskalerat.  Sedan mars 2011 har 80 tibetaner låtit bränna sig själva, och en fjärdedel av dessa har skett den senaste månaden. 

Den tibetanska exilregeringen är djupt bekymrad över utvecklingen, liksom FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay som den andre november uttalade att hon är starkt bekymrad över upprepade rapporter om att grundläggande mänskliga rättigheter, som att fritt kunna uttrycka sig och utöva sin religion, inte respekteras i Tibet. Hon uppmanade kinesiska myndigheter att angripa de missförhållanden som under lång tid bidragit till ”en alarmerande eskalering av desperata protester, inklusive självimmolationer”. 

Självimmolation som en politisk protesthandling är en ny företeelse i Tibet, och har inte förekommit inne i landet före år 2009. Fram till i somras var de flesta självimmolatörer har unga munkar (eller tidigare munkar) i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern som har haft kopplingar till Kirti monastery i Ngaba, i nordvästra Sihuan-provinsen. Utöver dessa unga män har även nunnor låtit bränna sig själva, och nu sprider sig självbränningarna även bland lekmän och lekkvinnor. Enligt International Campaign for Tibet har sammanlagt 77 män och 11 kvinnor låtit bränna sig själva sedan 2009. 

Enligt Robert Barnett, forskare med inriktning på moderna Tibet vid Colombia University, har självbränningarna gått in i en tredje fas. Den första fasen (2009-2001) var koncentrerad till den monastiska miljön och en direkt reaktion på kinesiska säkerhetstjänstens attacker mot klostren. Den andra fasen, som tog sin början vid nyåret 2012, innebar att protesterna spred sig både geografiskt och utanför klostermiljön, vilket medförde att vanliga människor också började antända sig själva. Den tredje fasen, som han menar kan märkas med början i oktober i år, låter allt fler bränna sig och att handlingarna sker mer samordnat. (Barnett intervjuas i papperupplagan av Göteborgs-Posten den 23 november.)

Tibets politiska nutidshistoria har medverkat till att tibetaner tar till detta extraordinära politiska offer – hittills har självimmolationerna utförts inte så mycket för att vädja till kinesiska myndigheter att ändra sin policy i Tibetfrågan, som för att inspirera tibetanerna att fortsätta sin nationalistiska kamp. Detta kan nu vara på väg att ändras, enligt Barnett.

Merparten av själv-immolationerna som inträffade 2011 och 2012 har ägt rum i södra Amdo och norra Kham-regionerna i östra Tibet, ett område som ligger på båda sidor av Sichuan-Qinghai gränsen. Det är ett område som de senaste tio åren har präglats av omflyttningsprogram, där kinesiska myndigheter tvingar nomader att bosätta sig i småstäder – och med detta följer utredd arbetslöshet och sociala problem. Detta kan vara en bidragande orsak som förklarar varför så många unga monaster har låtit självbränna sig i dessa områden. Att så många självimmolationer ägt rum tyder på att tibetaner införlivat föreställningen om självoffer i den nationalistiska kampen om ett fritt Tibet. Det saknas ord på tibetanska som uttrycker ett offer av den egna kroppen i politiska syften och tibetaner söker därför efter nya sätt att kunna infoga politiska betydelser till existerande termer

Det är svårt att utläsa vilka de enskilda motiven för självimmolationerna kan ha varit, då få av de tibetaner som sätter eld på sig själva lämnar efter sig ett meddelande, men det är påtagligt att självimmolationer blir till ett kommunikativt redskap i en repressiv miljö där individen har få uttrycksmöjligheter. Detta särskiljer emellertid de tibetanska själv-immolationerna från merparten av andra självimmolationer, som oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att få en politisk verkan. De tibetanska självimmolationerna kan därför hittills främst förstås som ett kommunikationsmedel riktat till andra tibetaner för att inspirera dem i fortsatt nationalistisk kamp, än vad det är riktat till de kinesiska myndigheterna. Det tycks emellertid som detta är på väg att förändras när självbränningarna nu tilltar i omfattning och går in i en ny fas.

Katarina Plank

FD i religionshistoria, Göteborgs universitet

Religionsfrihetsfrågan igen...

I dagens DN (18/10) skriver Erik Helmerson under rubriken Religionsfrihet: tron står inte över kritik, där han konstaterar att de gamla sekulariseringsteorierna där religion antogs successivt försvinna i  takt med att vi blev mer moderna inte stämmer överens med verkligheten. Snarare är religion fortfarande en central del av mångas liv och i många samhällen och även konflikter uppstår som relaterar till religion, som ofta utspelas på en yta där yttrandefrihet och andra mänskliga rättigheter kontrasteras mot religionsfrihet. Ofta är det synliga och ”exotiska” aspekter av religion som ofta ses som problematiska; t.ex. slöja, ritualslakt och omskärelse, vilket också är det som motståndare ofta angriper. Dessa är samtidigt ofta en viktig del av individers religiösa identitet, och i flera fall faller de också under andra rättigheter, såsom djurens och barnens.

Människor världen över blir utsatta på grund av sin religiösa tillhörighet och statistik finns som beläger detta. FN:s deklaration, artikel 18, omnämner rätten att praktisera religion, men det är många länder som ratificerat deklarationen som ignorerar detta och monopoliserar en viss tolkning av religion och ha kontroll på oppositionen.  Helmerson lyfter i sin artikel fram att vi måste kritisera religion i en civiliserad samtalston å ena sidan men också kräva att länder ska leva upp till de fördrag de undertecknat, och även att mänskliga rättigheter är viktigare än religionsfrihet, i de fall det blir konflikter.  Helmerson avslutar sin artikel med att konstatera att även t.ex. sekulära makter kan anse att demokrati och yttrandefrihet är icke förhandlingsbara storheter. Tolerans, dialog och respekt framhålls som viktiga redskap för att lösa konflikter.

Det är enkelt att säga att vi behöver tolerans, dialog och respekt, men desto svårare är det att omsätta det i praktiken och att försöka nysta ut vad de där olika fina begreppen betyder. Även här finns olika hållningar. Till exempel kan toleransbegreppet ses som en form av maktutövning, som kräver en medveten självkritik. Det är inte alla som har en sådan position att de kan bestämma vad som ska/inte ska tolereras. Därmed kan också tolerans bli förtryckande, då vi skapar ett ”vi” och ”dom” och bestämmer vilka av ”dom andra” som skall få fortsätta vara/praktisera som de vill. I en tidigare artikel i Ordfront har jag och Simon Sorgenfrei skrivit om detta i samband med frågan om religionsfrihetslagstiftningen i Sverige och hur vissa är kritiska mot den, där vi menar att religionsfrihetslagarna är viktiga och bör bevaras, inte minst blir det tydligt i vår tid med hatbrott och högerextremism och en historia av förintelse och förföljelse av minoriteter, där de kan fungera som en garant och en trygghet för de som inte omfattar majoritetens religiösa tradition.

 

Susanne Olsson, Södertörns högskola