Vad är religion för vem?

Kanske är det på grund av att vi skrivit om frågan flera gånger tidigare, bland annat här och här, som ingen av bloggens skribenter kommenterat den pågående debatten om luciafirandet, skolan och kyrkan. Som vi skrivit tidigare kan skolverkets direktiv framstå som naivt i sin tolkning av lagskriften:

I skollagens första kapitel står att ”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell”. Vi kan inte komma fram till någon annan slutsats än att bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan och annan religiös utövning måste betraktas som konfessionella inslag. Samtidigt säger vi att det är möjligt att samlas i kyrkan, att prästen kan medverka och att man kan sjunga någon enstaka psalm som starkt förknippas med traditionen. 

Man får ha skolavslutning i kyrkan, fira advent och hålla luciatåg – så länge det inte försiggår något religiöst, ungefär.

I gårdagens Debatt på Svt kunde man höra kyrkoherden Ann-Louise Trulsson – precis som jag och många andra gjort tidigare – peka på juristernas blindhet inför luciafirandets religiösa symbolik. 

Men kanske kan man vända på det?

Förknippar verkligen skolbarnen, eller ens de flesta (protestantiska, post-protestantiska eller icke-protestantiska) svenskar, lucia med åminnelsen av det katolska helgonet Lucia? Läser de symbolerna – den vita skruden, det röda skärpet, ljuskronan – på samma sätt som kyrkoherden? Vem är den där stalledrängen egentligen? Själv hade jag inte en aning när jag gick i skolan. Fålar fem? 

De flesta svenskar verkar förknippa religion med metafysisk tro, snarare än med fysiska ting. Med prästens ord, mer än med hens initiation, kläder eller med kyrkans arkitektur och symboler. Och religion är ju inget i sig. utan vad människor gör det till. Kanske är kyrkan mindre kristen om, som Christer Sturmark brukar kräva, prästen tar ledigt? Kanske är Staffan var en stalledräng mindre religiös än Herren av himlen är kommen till jorden. 

Frågan är bara vem som ska värdera graden av religion i olika praktiker, ritualer, artefakter och uttryck. Skolverkets jurister, sveriges rektorer eller skolbarnen och deras föräldrar?

Med i Svt-studion fanns också en förälder med starkt negativa föreställningar om religion. Hon ville absolut inte att hennes barn skulle behöva delta i några religiösa ceremonier, vare sig de förstod symboliken eller inte. Uppenbarligen hade hon, precis som Ann-Louise Trulsson, svårt att läsa bort kyrkans, Lucias och Staffans kristna dimensioner.

Den hetsiga debatten är i sig ett uttryck för frågans komplexitet. Vem bestämmer vad som är religion för vem?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Göran Greider om religionens väsen

I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 

Att göra Gud

I en krönika i Dagens Nyheter berättar Malin Ullgren hur hon under semestern råkade hamna i en kyrka. Där tände hon ett ljus för en vän - trots att hon inte längre tror på Gud.

Händerna får hänga löst knäppta i nonchalant livmoderhöjd och jag kisar in i lågan – att knäppa händerna hårt och sluta ögonen helt hade blivit för mycket – men jag försöker ändå gå in i känslan av det jag önskar för min kompis, så att bönen faktiskt ska bli hörd.

Ullgren berättar att hon hade någon sorts barnatro – på en Gud som huserade som en sträng gubbe i himlen – men att denna tro aldrig fick utvecklas. ”Trots att jag inte längre tror på Gud har det hänt att jag knäppt händerna och bett om något viktigt. Och jag tycker att det har gett resultat.”

Hur kan vi förstå att det faktum att Ullgren, som inte tror på Gud, ändå utför tydligt ritualiserade handlingar i hopp om bönhörelse – och dessutom upplever att dessa handlingar ger resultat?

Det är vanligt bland protestanter att tänka på religion som en fråga om tro. Inte minst bland sekulariserade protestanter. Är det något arv Martin Luther lämnat efter sig är det nog det om ”tron allena” – snarare än en exceptionell arbetsmoral. Som jag skrivit tidigare här på bloggen bidrar ibland denna religionsförståelse till en religionsblindhet i förhållande till religiöst laddad arkitektur, symbolik eller ritual. Religion är något man tror, inte något man gör.

Inom andra religiösa traditioner är det inte nödvändigtvis trossatser och dogmer som får definiera religion. Ritualiserade handlingar och sociala relationer kan vara minst lika viktiga. Bland exempelvis sekulariserade judar är det vanligt att man deltar i gudstjänster eller firandet av religiösa högtider utan att man definierar sig som ”troende”. Religion är någonting man gör, snarare än något man tror.

Inom vissa judiska traditioner har man också talat om Gud som ett verb. Liknande föreställningar finner vi också inom nyandliga traditioner. Istället för att föreställa sig Gud som en gubbe i himlen som betraktar världen som sin privata marionetteater, blir Gud namn på en drivande positiv kraft i skapelsen. Gud blir något människor deltar i.

Utifrån denna gudsbild behöver akten att tända ett ljus för en vän i en kyrka inte föregås av någon tro på en personifierad och interventionistisk Gud, snarare är det ett sätt att göra Gud.

Malin Ullgren skriver att hon upplever att hennes sporadiska böner ger resultat. Detta resultat – om det så är en varm känsla i bröstet, eller att saker och ting går bra för hennes vän – skulle enligt en sådan förståelse vara det Guds verk som Malin Ullgren själv var delaktig i. Mer än om himmel, helvete och mirakel kommer religion att handla om att må bra och känna sig harmonisk. Att ta hand om varandra.

Många svenskar känner nog igen sig i Malin Ullgrens krönika. Många har tänt ett ljus i en kyrka (inte minst under semestern, då vi tenderar att besöka religiösa platser när vi turistar men inte annars), eller bett en tyst bön inför en tenta eller löneförhandling. Detta utan att tänka på sig själva som religiösa. Ullgrens semesterminne är ett bra exempel på hur svårt det är att definiera religion eller vem som är religiös.

Kanske är vi svenskar inte så sekulariserade som vi gärna vill tro?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Är löpning en ny religion?

Precis som många människor i vårt avlånga land har jag ägnat en del av sommarens sköna dagar åt löpning och träning. Men istället för att ge sig ut i skogen och den friska luften har jag en fallenhet för att träna på löpband och i svettiga citygym. Men nu är det inte min träning som vi skall tala om – den är allt för obefintlig och ointressant för det här sammanhanget. Istället vill jag säga ett par ord om Kenneth Gysings intressanta och underhållande bok, Ett år av magiskt löpande (Pocketförlaget, 2012). Vid sidan av otaliga diskussioner om löpningens vedermödor, misslyckanden och njutningar uppehåller sig Gysing, som är redaktör på tidningen Runner's World, vid att likna löpning med religion. I inledningen av boken kan vi till exempel läsa följande utdrag:

”Det var för ett par år sen när jag såg ljuset. Himlen öppnade sig, ner steg en ängel iklädd löparshorts och ett par löparskor av odefinierbart märke. Löp och allt skall vara dig givet, dundrade ängeln. Sen vankande jag. Men tog ängeln på allvar.” (s. 11)

För Gysing är upptäckten av löpning närmast att likställa med en religiös upplevelse. Efter ängelns inträde ser världen inte längre likadan ut och löparens rutiner måste följa vissa givna riter och ritualer. Tidig träning måste kombineras med intervallträning, rätt mat måste ätas, speciella kläder för löpning måste införskaffas, och personbästa måste diskuteras och debatteras med likasinnade. Löpningens högtidsstunder är maror, enmilslopp, Göteborgsvarvet och söndagen är långlöparens heliga dag enligt Gysing. En ritualisering av vardagen och året som kanske inte ligger så långt ifrån det religiösa livets inordning av vardagen.

Trots att Gysing inte erbjuder någon djupare religionsvetenskaplig analys är hans iakttagelser intressant och på många sätt träffsäkra. Allt fler människor tycks faktiskt se löpningens ensamma slit som avkopplande och meningsskapande och som ett desperat försök att förlänga vårt liv här och nu. Döden och åldrandet är ständigt – medvetet eller omedvetet närvarande i Gysings krönikor. Men är det verkligen möjligt att se löpning som en form av religion? Spontant skulle de flesta förmodligen svara nej på denna fråga eftersom löpning inte på något sätt kräver en föreställning om någon transcendent verklighet eller några uppfattningar om något som vi kan kalla för gud eller något liknande. Som religionsvetare kan frågan dock bli mer komplicerad om vi istället väljer att betona religioners funktion och betydelse för många människor. Återigen blir det avgörande hur vi väljer att definiera vad som avses med religion – väljer vi att betona vad religion är för något eller vill vi istället se vilken funktion den fyller i människor liv. Ur det senare perspektiv är identitet och meningsskapande av central betydelse och här tycks löpning faktiskt kunna uppfylla vissa av de krav som ställs på ”religioner” om vi väljer att betona deras funktion för människor. Det är också viktigt att påpeka att löpningen faktiskt har sina egna högtidsstunder och ritualer som samlar stora mängder funktionärer och observatörer. Dessa passiva observatörer är alla potentiella löpare i en snar framtid. Kan man till och med se dessa som potentiella konvertiter och loppen som stora missionerande tältmöten för en ny livsstil?

Men innan vi drar för stora växlar på Gysings observationer är det viktigt att påpeka att han inte är ensam om att jämföra idrott, naturupplevelser och stora fysiska och psykiska vedermödor med de erfarenheter som många troende anser att de får av religiösa upplevelser (se till exempel Sorgenfreis inlägg här på bloggen om fotboll och religion). Att känna att man står utanför sin egen kropp, att uppleva en obeskrivbar gemenskap och samhörighet med något som är större än jaget tycks vara typiska drag för både religiösa upplevelser och stora påfrestningar i samband med träning och idrott. Kanske dessa upplevelser är den moderna människans sökande efter religion och mening i livet? Är det till och med möjligt att se löpning som en ny religion? Vad tror ni?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Swedish Defence League om islam och demokrati

I en intervju med Svenska dagbladet säger Isak Nygren, talesperson för islamkritiska Swedish Defence League som skall demonstrera i Stockholm på lördag, att majoriteten av unga muslimer i Europa inte vill ha demokrati. Han bygger detta påstående på att islamistiska rörelser vuxit sig starka sedan 1980-talet och att utvecklingen gått bakåt i Iran och Afghanistan. Hur situationen i dessa länder ska kopplas till unga muslimers attityder i Europa är oklart.

Att muslimer i mindre grad än andra skulle efterlängta demokrati kan upplevas som ett märkligt uttalande i en tid då vi dagligen på TV kan se muslimer kämpa och dö i kampen för demokratiska val i ett flertal länder i Mellanöstern och Nordafrika. En rad undersökningar utförda av exempelvis World Value Surveys, och amerikanske PEW Research Center (den senaste publicerad för tre veckor sedan) visar också att en överväldigande majoritet av befolkningen i så gott som alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning är positiva till demokrati. I några av de länder inblandade i vad som kallas den arabiska våren är den positiva bilden av demokrati till och med större än i länder som Sverige, USA och England.

Vad olika människor menar med demokrati, och hur de föreställer sig denna varierar naturligtvis – och dessa siffror säger inget om vilka demokratiska system de svarande vill ha. Men även i exempelvis Sverige varierar idealen, och få svenskar delar nog Isak Nygren och SDL:s föreställning om en demokrati som gör skillnad på individer beroende av religiös tillhörighet.

Nygrens påstående om att det inte finns några demokratiska länder tillbakavisas effektivt av SvD:s journalist. Vid sidan av Kosovo som har hållit flera demokratiska val och som framställs som ett land dominerat av muslimer skulle journalisten också kunna peka på flera länder i som Turkiet, Malaysia, Indonesien, eller Bangladesh.

Utöver detta faktafel är det på plats att fråga sig vad Nygren egentligen avser med ett muslimskt land. Hur definieras ett sådant land och hur mäter man graden av muslimskhet? Om vi tar ett annat exempel – är Sverige ett kristet land? Kanske om vi med kristendom avser att cirka 75 procent av befolkningen fortfarande är medlemmar i Svenska kyrkan. Men detta faktum innebär inte att majoriteten är aktiva och går i kyrkan regelbundet eller läser bibeln dagligen. Det innebär heller inte att det politiska styret eller lagstiftande myndigheter är religiöst legitimerat eller utövar ett så kallat kristet styre. 

Inom den kontrajihadistiska miljö som Swedish Defence League tillhör är det vanligt att peka ut islam som en religion som inte är förenlig med demokrati. Som vi har påpekat ett flertal gånger i våra texter här på bloggen är religioner inte några egna storheter som agerar eller tänker på egen hand – det är människor som tänker, handlar och agerar i namn av något som de kallar religion.

Lika lite som kristendomen kan ha en syn på demokrati kan till exempel islam eller hinduism ha en motsvarande syn. Det är kristna, muslimer och hinduer som formulerar åsikter om exempelvis demokrati och statsskick. Ur ett religionshistoriskt och samhällsvetenskapligt perspektiv är det tydligt att religiösa människor kan använda sina tolkningar för att stödja eller förkasta demokrati. I ett tidigare inlägg kunde vi till exempel läsa om hur en pastor i USA vägrade att viga ett afroamerikanskt par eftersom de var svarta och det finns otaliga exempel där kristendom inte har används för att motverka fascism och totalitära system, snarare tvärtom! Men detta faktum gör vare sig Europa, européer eller kristna till fascister per automatik.

På ett motsvarande sätt kan givetvis muslimer ge stöd till anti-demokratiska åsikter (tänk till exempel på rörelsen Hizb ut-Tahrir i Danmark som är motståndare till demokratiska val) ett faktum som inte någon seriös religionsvetare skulle kunna förneka. Men på samma sätt så ser vi också en mängd såväl kristna som muslimska och hinduiska teologer och människorättsaktivister runt om i världen som kämpar för demokrati och alla människors lika rättigheter.

När sympatisörer för den kontrajihadistiska rörelsens åsikter uttalar sig om vad islam ”egentligen” är och att muslimer som inte delar denna beskrivning ”egentligen inte är riktiga muslimer” – att vara liberal eller moderat muslimer är en motsägelse som inte existerar enligt denna retorik – gör de själva konfessionella uttalanden liknande dem muslimer själva kan ge uttryck för.

Enligt detta resonemang måste människorna som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati i Mellanöstern och Nordafrika antingen ljuga eller så är de inte ”riktiga” muslimer eftersom inga ”riktiga” muslimer kan vara demokrater enligt den logik röster inom rörelsen företräder. Denna essentialistiska och svart-vita syn snubblar på sin egen orimlighet och istället för att framstå som en klarsynt och nykter analys som ser hur det ”egentligen” ligger till blir den faktiskt inte något annat än en teologiskt motiverad analys. Genom att på detta sätt ge slå fast vad islam ”egentligen” konkurrerar företrädare för denna form av islamkritik på ett märkligt sätt med muslimska teologiska uppfattningar. Men till skillnad från representanter för den kontrajihadistiska rörelsen menar dessa röster ofta att islam ”egentligen” står för fred, harmoni och det goda samhället. Som religionsvetare är det vår uppgift att problematisera och se bakom all sådan normativ och konfessionell retorik.

Men vem skall avgöra vem som är muslim? Är det muslimerna själva eller är det icke-muslimer som har tagit till sig en islamkritisk retorik som har tolkningsföreträdet?

På detta sätta har vi kommit tillbaks till ruta ett. Det som återstår att göra är att observera, studera och analysera vad människor säger och gör i namn av något som de kallar för religion – vare sig de är positiva eller negativa till denna religion.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Fotboll är religion och Zlatan är vår frälsare

To the aesthete football is an art form, to an athletic ballet. To the spiritually inclined it is a religion. - Paul Gardner

Fotbollsfans och USA-hatande muslimer i Pakistan. Mer hängivet än så blir det inte. I alla fall inte i min TV. Fotboll och religion är, speciellt i EM-tider, närbesläktade ämnen och inte sällan hör man någon hävda att fotboll är religion. Ligger det något i detta?

Det är inte lätt att svara på, eftersom det inte finns någon allmänt accepterad definition av religion. Men det finns bra förslag på hur man kan studera och förstå fenomenet. Ett formulerades av religionsvetaren Ninian Smart. Han menade att det vi kallar religion i varierande grad utgörs av och kommer till uttryck genom följande element:

1.      Doktriner och läror
2.      Myter och berättelser
3.      Etik
4.      Ritual
5.      Känslor och upplevelser
6.      Institutioner och sociala sammanhang
7.      Materiell kultur

En viktig och intressant detalj med Smarts sju definierande element är att tro på gud eller andra så kallade suprahumana element inte uttryckligen är en förutsättning för att ett kulturellt uttryck ska klassas som religion. Troselementet finns potentiellt medräknat, men är alltså inte avgörande.

Andra religionsdefinitioner har betonat religionens funktion och fokuserat på religioners möjlighet att ge tröst eller hjälpa människor att finna mening i livet, och att religion ofta har en sammanhållande effekt på en grupp människor. Här kanske man kan tillägga att religion samtidigt ofta har en särskiljande effekt i relation till andra grupper av människor. Den tyske teologen Paul Tillich har,slutligen, definierat religion som the ultimate concern. Många supportrar skulle nog kunna skriva under på att fotboll är deras viktigaste angelägenhet, som skänker dem mening, tillhörighet - och fiender.

I vilken grad kan vi finna Smarts element inom fotbollen? Fotboll har ju definitivt doktrinära och rituella dimensioner. Spelet har tydliga regler och är dessutom kringgärdat av ett rituellt ceremoniel, både bland spelare och åskådare. Där finns också en mer spekulativ etisk dimension – kopplad till narrativa/mytologiska element – som ställer upp ideal om sportslighet och osjälvisk kampvilja för spelarna, liksom lojalitet och tillit hos fansen

Liksom de religiösa berättelserna har fotboll sina arketypiska gestalter, som fansen kan hata eller älska, och dessa berättelser återskapas om och om igen – i TV och tidningar, romaner och filmer. Nick Hornbys roman Fever Pitch, TV-serien Åshöjdens BK, Zlatans memoarer, Stefan Gurts Kvällarna på San Siro, eller Tommy Deogans Män av våld: om svenska huliganer är kända exempel.

Även de institutionella och sociala elementen är viktiga – och liksom religion bygger fotboll på hierarkiskt uppbyggda gemenskaper. Från makthavare och experter i UEFA, Hammarby BKs styrelse eller Svt:s sportredaktion, till ett panteon av spelare med olika roller i laget, och den stora majoriteten av supportrar.

Fotboll är också, för utövare som för åskådare, en social verksamhet – där den sociala praktiken och interaktionen stärker individens engagemang och upplevelse, och påverkar individens självuppfattning och meningsskapande. Fotbollens rituella och institutionella element erbjuder också kalendariska element som liknar dem religion ofta tillhandahåller. Om året för religiösa är indelade i signifikanta datum knutna till meningsskapande ritualer och narrativ, är fotbollens tideräkning upphängd kring träningar och matcher, EM och VM. Och liksom det religiösa engagemanget varierar – från dem som endast går i kyrkan vid dop och begravning, till regelbundna besökare – har fotbollen sina mästerskapstittare och hardcorefans.

Under matcher och turneringar uppstår de starka känslor av upprymdhet, kärlek, hat och inte minst av tillhörighet och mening – som huvudsakligen gör att så många vill mena att fotboll är religion. Fotbollen har också sina fundamentalister och fanatiker, och liksom religiösa apologeter säger fans och experter att huliganismen inte har med fotboll att göra, egentligen.

Slutligen har vi den materiella dimensionen, som är lika påtaglig inom fotboll som i mer uppbenbart religiösa sammanhang. Fotbollens rituella arena – planen – liksom de identitetsskapande kläderna och symbolerna, har mycket gemensamt med de materiella kulturer vi gärna förknippar med religion. Fotboll har också sina helgedomar och pilgrimsmål – som San Siro i Milano, Wembley Stadium i London, och, främst, Stora Valla i Degerfors.

Dessa likheter till trots tror jag ändå att de flesta inte skulle kalla fotboll för religion. Dels kanske för att de förknippar religion med något negativ och fotboll med något positivt, men kanske främst på grund av fotbollens avsaknad av en tro på suprahumana entiteter (Zlatan får ursäkta) - även om många nog menar att Guds hand spelar en roll även på fotbollsplanen. Fotbollens ritual och regelverk har heller inte, för de flesta människor, vägledning att erbjuda i vardagen på det sätt vi förknippar med religion och livsåskådning.

Men dessa kriterier behöver alltså inte, enligt Ninian Smarts förklaringsram, vara avgörande för att en kulturyttring ska kunna klassas som religion. Men om vi skulle komma överens om att fotboll ska klassas som religion, kan vi i alla fall slå fast att det skulle vara världens största religion. Kanske kommer fler svenskar vara av den uppfattningen om Sverige vinner över England i fredagens match.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den blomstertid nu kommer...

Skolavslutningar och debatten om huruvida dessa skall hållas i ett kyrkorum är två säkra tecken på att sommaren är här. Föga förvånande fylls tidningar och bloggosfären vid denna tid på året av inlägg om kyrkorummet är en lämplig lokal eller inte. Skolverket, som är medvetna om debatten, betonar till exempel på sin hemsida att skolan skall vara konfessionsneutral, men att det är ok att hålla avslutningar i kyrkorum om detta inte innebär att det förekommer några inslag av religion. Detta har vi fokuserat tidigare här på bloggen. Till exempel får skolor inte tvinga sina elever att delta i religiösa riter och avslutningar får därför inte innehålla välsignelser eller böner. Däremot är det inga problem att sjunga psalmer som ”Den blomstertid nu kommer” eller betona traditioner. För konfessionella friskolor gäller andra regler och här är det möjligt att tillåta inslag av religion.

Enligt Benjamin Katzeff Silberstein på SvD är frågan endast en konflikt mellan ett ”gäng paragrafryttare” och därmed en icke-fråga. Att tillåta prästen att uttala ”gud välsigne er” bör enligt Katzeff Silberstein inte spela någon större roll. För de som är troende är dessa ord endast positiva och för de som inte har någon tro bör orden ”rimligtvis sakna all form av betydelse”. Vid en första anblick tycks resonemanget rimligt och korrekt, men skolavslutningar i kyrkor väcker flera intressanta frågor. För det första tycks Katzeff Silberstein endast utgå från att skolbarnen antingen är kristna eller sakna religion. Denna utgångspunkt är orimlig och felaktig eftersom Sverige har blivit allt mer mångreligiöst och mångkulturellt under de senaste decennierna. Elever kan mycket väl ha andra religioner än kristendom. För det andra visar frågan på hur svårt det kan vara att skilja mellan religion, kultur och tradition. Hur kommer det sig att en psalm blir religiös i vissa sammanhang men inte i andra?

Låt oss ta ett exempel: när sångaren Bono i U2 sjunger ”I Still haven’t Found What I’m Looking For”, är detta att förstå som en religiös/andlig sång eller en (icke-religiös) poplåt? Ett sätt att ta reda på hur detta förhåller sig är givetvis att fråga om Bono avsåg att skriva en religiös sång eller om han menar något annat med sin sång. Men vad händer om U2s musik används i gudstjänster (till exempel i samband med temamässor) och vissa av åhörarna möjligtvis läser in ett religiöst budskap i texten? Gör då deltagarnas tolkning och kyrkorummet i sig låten religiös oberoende av vad Bono ”egentligen” avsåg? Låt oss fundera vidare. Om vi nu istället tar samma låt och spelar den på en förfest – är den fortfarande då religiös? 

Resonemanget visar på ett övertygande sätt att gränsen mellan vad som uppfattas vara religion och kultur oftast är flytande och beroende av deltagarnas intention och rummets symbolik. Självklart så är det inte en fråga om antingen eller och ur detta perspektiv så kan jag hålla med om att Katzeff Silbersteins resonemang är logiskt. Kanske vi just skall låta deltagarna själva avgöra huruvida avslutningar i kyrkor är upprörande eller inte. I vissa fall kan det vara olämpligt att använda kyrkorummet och i andra är det både praktiskt och trevligt.

Men om vi nu anser att ceremoniernas eller riternas innehåll egentligen inte spelar någon roll – man kan ju fylla dem med vilken betydelse man vill – så kan vi fundera på om diskussionen hade sett ut på samma sätt om skolavslutningar hade hållits i andra religiösa traditioners lokaler. Kanske i frimurarloger, synagogor, sporthallar, folkets hus eller varför inte i stora rymliga moskéer? Böneutrop, blåsandet i Shofar-horn, ringandet i böneklockor, tändandet av rökelser eller andra religiösa traditioner borde enligt denna logik inte heller vara något problem. Eller?

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet