Replik: Den humanistiska religionsforskningens kulturrelevans

I vårt svar på professor Stefan Arvidssons debattinlägg följer vi rimligt hans struktur i syfte att diskutera de olika frågor och den kritik som framförs. I några fall avser vi att vidga diskussionen och vi önskar fortsätta på den inslagna linjen från ämneskonferensen, det vill säga att renodla argumenten och att provocera i högsta möjliga mån. Men först vill vi påpeka att Stefan Arvidsson inte deltog i hela konferensen. Han har så vitt vi vet inte läst de instruktioner som vi tilldelats inför den session som vi modererade. Inte heller har han läst vår gemensamma text som Susanne Olsson läste upp som en förutsättningslös, men avsiktligt provokativ, inledning. Huruvida han lyssnade kommer nedanstående att klargöra.

En inledande generell iakttagelse är att Arvidsson väljer och vrakar ur diskussionen. Summan blir en såväl elitistisk och nostalgisk som arrogant beskrivning av våra argument. Vi känner följaktligen ett visst obehag inför det sätt varpå vi blir refererade. Vi hoppas att denna godtyckliga källbehandling inte är symptomatiskt för humanistisk religionshistoria eller debatt.

Arvidssons inledande diskussion om ”elfenbenstorn”, ”statstjänstemän”, ”skattebetalare” och ”relevans” innehåller, förutom flera sakfel när det gäller återgivningen av samtalet, stoff för vidare diskussion. En huvudpunkt i vår inledning var deltagande i offentliga debatter och på vilket sätt detta kan vara berikande. Det står säkert klart för de flesta religionshistoriker att i arbetsuppgifterna vid lärosäten ingår forskning, undervisning och det som tidigare kallades den tredje uppgiften. Vårt resultat inom dessa tre områden kan vara avgörande för hur forskningsmedel dels fördelas internt på ett lärosäte, dels är det ofta ett krav att beskriva förmedlingen av forskningsresultat även till en bredare publik vid anslagsansökningar. En av de poänger vi gjorde var att vi ser uppgiften att kommunicera resultat till en bredare publik som betydelsfull. Det är såväl en demokratisk fråga som en av våra arbetsuppgifter. Det kan dessutom genom en klok och strategisk planering bli en inkomstkälla där medel kan användas i syfte att finansiera forskning. Medel, som vi sade på seminariet, gärna kan bekosta angelägen historiskt inriktad forskning och följaktligen vara en väg att skapa nya forskningsmöjligheter.

I relation till ovanstående önskade vi inledningsvis belysa vår roll i ett större universitetssammanhang. När våra folkvalda representanter i utbildningsutskottet fördelar medel till Sveriges lärosäten och när dessa pengar vittrat ner genom tjänstemän i departement till universitets- och högskoleadministrationer utgör varken humaniora eller det religionshistoriska ämnet något unikt, inte ens något viktigt. En uppfattning vi ville förmedla på konferensen var att synlighet i offentliga debatter tillsammans med ett ansvarsfullt deltagande i det administrativa arbetet på respektive lärosäte inte är av ondo, snarare tvärtom. När det gäller det sistnämnda ser vi få, om någon, person som definierar sig som religionshistoriker som axlat manteln från tidigare generationers ämnesföreträdare och påtagit sig uppdraget att administrera och driva forskning inom ramen för ett svenskt lärosäte. Detta är, menar vi, ett allvarligt problem som bidrar till att religionshistoria som ämne för en alltmer tynande tillvaro.

Diskussionen kring deltagande i utbildning av poliser var inte initierad av oss utan från en deltagare i konferensen. Däremot bygger vår uppfattning på två argument. Det första rör att polisutbildningen är en del av högskolan. Det är en akademisk utbildning bland andra. Möjligen kan det utifrån personliga politiska preferenser kännas problematiskt att utbilda poliser, men kan religionshistoriker efter liknande preferenser avfärda deltagande i undervisning av jurister, ekonomer eller statsvetare? Vi menar att inga av dessa studentkategorier eller utbildningar bör kollektivt kategoriseras i sig som goda eller onda och att det snarare är av stor vikt att den kunskap och analytiska förmåga som religionshistoriker kan förmedla sprids utanför snäva ämnesgränser och luddiga formuleringar om ”rätt” och ”fel”. Det andra argumentet rör den villfarelse många humanistiska akademiker gärna odlar, det vill säga att dessa är en slags finare individer som inte är arbetstagare på en arbetsplats, utan representerar några luddiga högre värden som ska förmedlas till mänskligheten. Att ge relevant och kompetent utbildning i sann demokratisk anda till andra medborgare som kan komma att verka i viktiga samhällsfunktioner i framtiden blir en slags nedsmutsning i vilken vi inte ska delta. I motsats till detta vill vi delta i formandet av det demokratiska samhället.

Vi anser med stöd i de senaste 50 åren av kultur- och samhällsrelaterad forskning att det som professor Arvidsson kallar ”kulturrelevans” och ”samhällsrelevans” inte måste vara ömsesidigt exkluderande. Vårt resonemang byggde på att vi ser ”samhälle” och ”kultur” som relativa termer som begreppsliggörs i ett historiskt sammanhang och inte som begrepp som kan ges ett närmast statiskt innehåll. När humanister, i detta fall religionshistoriker, retirerar in i närmast oförståeliga särskiljanden av humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner står det även i bjärt kontrast till utvecklingen inom dessa områden. Vi tror inte att det i dag finns något unikt normerande humanistiskt perspektiv, utan den forskning och utbildning som idag bedrivs inom humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen delar teoretiska och metodologiska utgångspunkter och en antropolog kan lika gärna ha en humanistisk blick som en litteraturvetare eller religionshistoriker. En skillnad är dock huruvida ämnen är teoridrivna eller empiriskt grundade. Det är sålunda närmast självklart att även religionshistoriker bör inse att inom ämnet kommer det att bedrivas forskning med olika teoretiska och metodologiska ansatser, om olika religioner, tidsepoker, på olika typer av material och språk. Vi lägger här inget värde inom vilken tidsepok forskning utförs. Det är inte ett kvalitetskriterium. Samtidigt är någon drömlik flykt tillbaka till svunna tider inte vårt mål och en viss historielöshet framskymtar i professorns nostalgiska tillbakablick när han för fram Müller, Söderblom, Frazer och Eliade. Dessa namn kom även upp i återblickar på ämneskonferensen i Stockholm och ett problem för religionshistoria som disciplin är uppenbarligen förnyelsen av ämnet, förutom omnämnandet av Bruce Lincoln vid ämneskonferensen, en akademiker som dock inte har någon större betydelse inom humanistisk forskning utanför en krets av religionshistoriker. Ett annat problem är förstås att en person som Eliade visserligen initierade diskussion, men inflytandet av hans elitiska och antidemokratiska synsätt på ”kulturlivet” är närmast beklagligt och inte särskilt eftersträvansvärt. Detta dock förutsatt att man inte delar hans elitism.

I vår inledningstext berörde vi frågor om om kritisk och okritisk forskning i relation till vårt uppdrag. Vi avslutade introduktionen med att fråga seminariets deltagare om de ansåg att det är tillräckligt att vi beskriver och kritiskt tolkar religiösa fenomen. Och vad kritik i så fall skulle betyda. Och, sist men inte minst, om vi har, eller borde ha, den moraliska uppgiften att försöka bidra till den intellektuella ambitionen att förbättra världen? Vi propsade inte på någon specifik väg och hänvisade inte till något slags humanistiskt löfte. Det blir ett problem i Arvidsson argumentation att samtidigt som humanistiska religionshistoriker ska ge medborgaren glädje av att läsa om Bhavad-Gita på svenska, så ska de som arbetar inom migrationsverk, arbetsförmedlingar, flyktingmottagande inom kommuner inte få diskutera frågor som rör konflikten i Syrien, eftersom de inte kan ha någon nytta av denna kunskap. Här ser vi inte motsatsförhållandet och här kommer även Arvidssons elitism till uttryck. Stenberg har kuskat land och rike runt i samtal med personer som i sitt yrkesliv arbetar med flyktingar. Han har gjort sitt bästa i syfte att förmedla cirka 18 års erfarenhet av Syriens religiösa, kulturella och sociala liv. Påståendet att de inte har nytta av denna kunskap kan Arvidsson inte avgöra och när den ställs mot en allmän önskan om bildning så slår det helt enkelt fel. Vår åsikt är att ett samtal på en arbetsplats eller ett radioprogram om frågor som berör oss alla är av värde och är berikande för hela livet, såväl kulturellt som socialt. Om bara de som har råd att bilda sig på egen hand ska få tillgång till bildning blir det en klassfråga och Arvidssons åsikt ett konkret uttryck för elitism, där vi ska bidra till högre och finare kulturdebatt, men vi ska inte i konkreta sammanhang bistå med vår kunskap i syfte att diskutera fram ett bättre flyktingmottagande.

Avslutningsvis vill ta upp tre problem som vi uppfattar som allvarliga i relation till ämneskonferensen och ämnet religionshistoria. Frågor som delvis ingick i vår inledningstext, men som aldrig riktigt diskuterades. Den första rör frågan om deltagande i verksamhet utanför universitet. Professor Arvidssons beskrivning av hur irrelevant och onyttig information och utbildning utanför universitetet är visar att han inte känner till varken innehåll eller omfattning i detta, som vi ser det, ambitiösa och tidskrävande arbete. Den arrogans gentemot yrkesarbetare och tjänstemän som i sitt arbete och sin vardag har nytta av kunskap om islam och Mellanöstern tyder på att Arvidsson inte har en aning om vad detta arbete innebär. Det menar vi är påtagligt arrogant syn på kollegors arbete, men vi bjuder gärna med Arvidsson nästa gång vi ska besöka en arbetsplats eller myndighet. Han kanske kan bidra med något kulturrelevant!

Den andra frågan rör religionshistorias ämnesidentitet. I sitt inlägg gör Arvidsson en poäng av att vi är islamloger. Det finns bland vissa religionshistoriker en närmast tragisk offermentalitet. Ämnets tillvaro upplevs som tynande och syndabockar blir om inte universitetsväsendet så det faktum att många vill studera och forska om islam. Islamologer påstås endast syssla med nutidsmaterial och att det är detta som gör dem framgångsrika. Vi menar att beskrivningen är närmast pinsam i relation till vad islamologisk forskning och undervisning faktiskt innebär. Dessutom har islamologer varit framgångsrika vid tjänstetillsättningar i religionshistoria och religionsvetenskap och det kan knappast förklaras enbart med hänvisning till ett allmänt intresse för islam. Vi menar att det finns all anledning att de som definierar sig som religionshistoriker funderar likt Arvidsson kring sin egen roll, men även kring självbilden. Universitetsdiscipliner är formade i historiska sammanhang och att inte inse att så är fallet är även det ett uttryck för historielöshet. Discipliner är inte statiska och för evigt givna och bärs inte av några givna förhållanden eller strukturer. Fixeringen vid ämneskonferensen och i Arvidssons inlägg vid religionshistorieämnets egen historia vittnar om en nostalgi och ett sökande efter identitet som är djupt problematiskt och frågan är om det inte är dags att förnya tankarna om vad det religionshistoriska ämnet innebär. Konkurrensen när det gäller studiet av religion i bred bemärkelse från forskare inom andra humanistiska och samhällsvetenskapliga discipliner är hård och idén om en humanistisk jämförande religionshistoria har svårt att hävda sig såväl strukturellt inom universitetsväsendet som i anslagssammanhang. Religionsvetenskap i vid mening har förändrats i samspel med den generella utvecklingen i världen och möjligheten att i dag vara kompetent med någon större trovärdighet inom flera religionsområden är nog i de flesta sammanhang ett avslutat kapitel, oavsett vad man tycker om det. På ämneskonferensen nämndes emellertid vid två tillfällen att det var ett problem att endast studera en religion. Samtidigt så vittnar de flesta religionshistorikers publikationslistor inte om att dessa publicerar sig framgångsrikt internationellt inom en rad religionsområden.

För det andra, och som en konklusion av ovanstående, visade uttalanden på ämneskonferensen och Arvidssons debattinlägg om ett tänkande som kan beskrivas som en diskursivt grundad religionshistorisk hegemoni. På samma sätt som religionshistoriker ofta gnäller över en underordning i relationen till ämnet teologi behandlas islamologi som en lillebror som bör rätta in sig i ledet. Religionshistoria ska vara den korrigerande normen för alltför framgångsrika och ibland till förskräckelse samhällstillvända subdiscipliner som till exempel islamologi. Denna diskursiva över- och underordning förstås som en självklarhet, men samtidigt kanske det mer analytiskt är uttryck för en brytpunkt. Det kanske är så att framtiden ligger i fördjupad kunskap, historisk och samtida, i ett religionsområde snarare än en översiktlig kunskap ofta förknippad med en oförmåga att tydliggöra sin kompetens. Det kanske är så att islamologins utbildning har varit framgångsrik i träningen av studenter och forskarstuderande teoretisk och metodiskt till den grad att dessa kanske bättre motsvarar Arvidssons dröm om en humanistisk religionsvetenskaplig forskning? Slutsatsen blir att islamologi står starkt utan religionshistoria, men frågan är om religionshistoriska ambitioner såsom de framställs av Arvidsson har överlevnadspotential på svenska universitet eller i svensk kultur- och samhällsdebatt.

Leif Stenberg, professor i islamologi

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap

Vilken forskning ligger bakom forskningssatsningen?

”Lägg jantelagen åt sidan och satsa på elitforskarna” skriver utbildningsminister Jan Björklund på DN Debatt.

Björklund konstaterar att ”det är inget fel på bredden i svensk forskning”. Det verkar ju glädjande. Han fortsätter: ”Det forskas i mängder av olika ämnen, på många olika lärosäten, i många forskargrupper.” Här blir man genast lite osäker på grund av den oklara terminologin: ”Många” verkar betyda för många för Björklund. Jantelagen verkar i det här sammanhanget betyda att alla akademiska lärare även ska forska som en del av sitt yrkesliv, vilket förefaller vara något som enligt utbildningsministern står i vägen för de allra bästa forskarna. Genom att koncentrera forskningen till ett fåtal särskilt begåvade och redan framgångsrika individer skulle Sverige få bättre valuta för investerade forskningspengar.

Låt oss pröva dessa antaganden mot forskning på området. Jag är själv religionshistoriker. Religionshistoria är ett synnerligen brett ämne. Det omfattar all världens religioner i historia och nutid. I vårt ämne skulle det alltså vara önskvärt att det fanns en sådan bredd i forskningen i landet. Så är dock inte fallet. Jag håller just på att avsluta en undersökning om religionshistorisk forskning i Sverige och den visar tvärtom att de senaste decenniernas decentraliseringsreformer på högskoleområdet riskerar att leda till en långtgående likriktning inom forskningen.

En mycket stor del av den forskning av som bedrivs vid svenska lärosäten görs av doktorander som en del av deras forskarutbildning. Forskarutbildningen i Sverige idag är verkligen en sådan elitsatsning som Jan Björklund eftersträvar. 1998 genomfördes en reform som innebar att ingen kunde antas till forskarutbildning som inte hade någon form av försörjning för de fyra år som utbildningen får ta. Det har inneburit en stor förbättring i doktorandernas arbetsvillkor, en snabbare genomströmning, men även en radikal minskning i antalet doktorander varje lärosäte har kunnat anta. Det innebär alltså en hård konkurrens om platserna. Vilka doktorander har då antagits inom det religionshistoriska fältet sedan 1998? Min undersökning visar en tydlig övervikt för vissa ämnen: islam, alternativandlighet, nya religiösa rörelser och en genomgående tyngdpunkt på samtidsinriktade ämnen. Vissa stora områden: till exempel afrikanska religioner och religioner i Kina är nästan helt frånvarande. Även när det gäller vissa av de stora världsreligionerna, t ex hinduism, buddhism och judendom är återväxten mycket svag. Detsamma gäller områden som kräver omfattande språkstudier.

Men kanske lämpar sig den här typen av elitsatsningar framför allt på redan etablerade forskare, såsom Björklund vill göra i den nya satsningen? Då kanske man kan få till den där självständiga spetsforskningen? Delegationen för jämställdhet i högskolan presenterade 2010 rapporten Hans excellens. Om miljardsatsningarna på starka forskarmiljöer (Ulf Sandström mfl). Den visar bland annat på två intressanta resultat av ett decennium av satsning på elitforskning:

-         Dessa satsningar har i huvudsak blivit en manlig angelägenhet. Färre kvinnor än män har ansökt om dessa stora medel, och av de som har ansökt har en lägre andel kvinnor beviljats medel. Rapportförfattarna skriver: ” I flera fall har kvinnor helt sållats bort, trots att de varit toppkvalificerade. Man kan inte undgå misstanken att fördomar spelat in vid bedömningen, som ofta gjorts av övervägande manliga internationella experter.” Det innebär att omkring en miljard kronor har förts över från kvinnliga forskare till manliga, jämfört med om dessa excellenssatsningar inte hade gjorts.

-         En av tankarna med satsningen är att dessa excellenta forskare skulle befrias från att skriva ansökningar om forskningsmedel under en längre period, för att istället kunna forska, helt i linje med det Björklund nu vill uppnå med det han kallar ”mindre byråkrati för forskare”. Undersökningen visar dock att forskningsproduktiviteten tvärtom går ner efter att dessa stora anslag tilldelats. Rapportförfattarna skriver: ”Att de flesta som söker excellenssatsningar har sjunkande produktivitet antyder att det rör sig om grupper som tidigare varit mycket framgångsrika, men nu passerat sin höjdpunkt. Det är mycket tveksamt om satsningen på sådana grupper ger det resultat som önskats – innovation och ökad konkurrenskraft för svensk forskning.”

Det är alltså ett problem att på något objektivt sätt sortera fram dessa elitforskare. Och det tar tid. Agneta Stark, professor i företagsekonomi räknade redan 2004 ut att för en enda ansökningsomgång till Vetenskapsrådet, en av de största forskningsfinansiärerna i landet, så gick det åt 417 ÅR i sammanlagt arbetstid för att skriva ansökningar, hantera ansökningar och bedöma ansökningar (Tvärsnitt 3/2004). Betänk då att bara en bråkdel av dessa ansökningar beviljades medel och ledde till någon forskning. Lägg till detta all tid som går åt i alla andra utlysningar från olika forskningsfinansiärer. För att inte tala om all tid som forskare redan lägger på att i olika sammanhang redovisa hur mycket vi forskar, hur mycket vi har publicerat, hur stort genomslag vår forskning har fått: allt för att vi ska få stämpeln EXCELLENT och därmed få pengar för att forska. Man kan leka med tanken: vad skulle hända om vi struntade i allt detta och helt enkelt lät akademiska lärare få forska istället för att skriva ansökningar om att få forska? Hur mycket excellent forskning skulle vi då producera?

Lena Roos, docent i religionshistoria, Lunds och Uppsala universitet.