Våldsam buddhist - en motsägelse?

Vi var många imorse som reagerade på Expressens rubrik till en artikel om den tragiska dödsskjutningen på en militärbas i Washington, USA. Sköt ihjäl 12 personer – ville bli munk står det under en bild på gärningsmannen Aaron Alexis. ”De ställer tuffa krav i klostren nuförtiden” kommenterade någon på Facebook. I artikeln förbryllas journalisten Lars Näslund över det faktum att gärningsmannen sedan en tid tillbaka praktiserade meditation, tyckte om att besöka buddhistiska tempel och tydligen haft planer på att bli buddhistmunk.

Våldsam buddhist - en motsägelse? Ur Expressen 170913

Hade Aaron Alexis istället varit muslim, eller attraherats av islam, hade reaktionen gissningsvis varit en annan. Mer troligt är att gärningsmannens religiösa preferenser då getts förklaringsvärde framför psykosociala, ekonomiska eller andra aspekter. Detta har naturligtvis flera förklaringar. En viktig orsak är att buddhistiskt kodat våld (vilket massakern i Washington inte tycks ha varit!) sällan drabbat Amerikaner eller Européer i modern tid, medan både USA och Europa drabbats av flera attacker som legitimerats med islam. Buddhism har huvudsakligen praktiserats i länder långt borta, medan Europa delvis definierats som en kristen gemenskap i förhållande till grannländer med en muslimsk majoritetsbefolkning. Bilden av islam och muslimen som fienden har gamla anor.

I förra årets SOM-rapport I framtidens skugga framgick att buddhism är den religion flest svenskar är positiva till efter kristendomen. I åldersspannet 16-29 år är buddhism till och med den religion man har mest positiva attityder till. Samtidigt visade rapporten att islam är den religion flest svenskar har negativa attityder till. Buddhism förknippas med en icke-hierarkisk, apolitisk, individuell andlighet eller livsfilosofi – islam uppfattas ofta istället som en mer politisk religion med tydliga dogmer som styr muslimers religiösa liv.

Bakgrunden till dessa föreställningar kan spåras genom historien, sökas i nyhetsrapporteringen och populärkulturen eller påvisas i våra läromedel. I en intervju i tidningen Tro & Politik säger islamologen Jonas Otterbeck som studerat bilden av religion i svenska skolböcker: ”Genuskritik och fundamentalism finns överhuvudtaget inte i beskrivningen av buddhism. De bitarna faller utanför hur vi vill se buddhismen, medan de är main­stream när man skriver om islam.”

I ett pågående forskningsprojekt försöker religionshistorikern David Thurfjell finna rötterna till svenskars bild av buddhism. Även Thurfjell visar hur svenskar tenderar att föreställa sig buddhism som en apolitisk och fredlig religion. Samtidigt, i en intervju i Amos magasin, pekar han på forskning som menar att buddhism är den religion vars utövare procentuellt sett varit inblandade i flest krig mellan 1500-talet och andra världskriget. I boken Mystik och andlighet – kritiska perspektiv pekar han även på hur många är blinda för politiska, patriarkala och hierarkiska drag i buddhisters religionsutövning.

På senare tid har vi också kunnat läsa i svenska tidningar om etniska rensningar och brutalt våld utövat av buddhister i Burma. 2011 disputerade även religionshistorikern Niklas Foxeus på en avhandling som delvis behandlade politiska tendenser i samtida burmesisk buddhism. I vilken mån denna rapportering nyanserat svenskars uppfattningar om buddhism är förtidigt att säga. Våra föreställningar om religioner och kulturer har långa rötter och attitydförändringar går långsamt.

Man kan dock efterlysa en större kunskap om religion som fenomen och en större medvetenhet bland journalister kring egna onyanserade föreställningar som påverkar nyhetsrapporteringen – och i förlängningen allmänhetens förståelse och attityder.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Ministrar i heta debatter om religion

I tidningen Dagen kan vi läsa två aktuella exempel på hur svenska ministrar ger sig in i den offentliga diskussionen om religion.

Dels försvarar samfundsminister Stefan Attefall (KD) religionsfriheten och understryker att muslimska böneutrop måste få ske i Sverige så länge den allmänna ordningen inte störs. Om grannar besväras av ljudet är det dock en fråga för polisen, men det duger inte att referera till den svenska kulturen eller traditionen för att motsätta sig böneutrop menar Attefall i tidningen Dagen. Han säger att vi måste vara medvetna att "vår" tradition förändras i och med att nya influenser kommer in i vårt land. Även om kristendomens plats är stark på grund av det historiska arvet måste vi vara medvetna om att det religiösa landskapet är under förändring. Som vi har skrivit tidigare delar de kristdemokratiska politikerna i Botkyrka kommun inte Attefalls positiva syn på böneutrop och flera andra röster har också uttryckt skarp kritik mot böneutrop.  

Dels gav sig utrikesminister Carl Bildt (M) in i en häftig debatt om gudstjänster i Sveriges radio under Allhelgona helgen enligt Dagens rapportering. När expressens politiske reporter Niklas Svensson kritiserade och ondgjorde sig över att nyhetsjournalistik fick utgå i SR:s tablå på grund av en gudstjänst svarade Bildt på följande sätt: "Men en dag som denna innebar det sannolikt radikalt fler lyssnare. Vi lever inte av tabloider allena". Med dessa hårda ord var ordfajten igång och ett flertal olika röster ventilerades i debatten som fördes via Twitter. Medan Svensson gav uttryck för en religionskritik som bland annat ifrågasatte att SR skulle ha med religiösa program överhuvudtaget var Bildt snarare villig att försvara dessa programs plats i etern.

Dessa två exempel kan kanske ses som tydliga exempel på att svenska politiker och ministrar de facto är intresserade av frågor som rör religion och politik och att religionsfrågor skapar debatt. Kanske dessa inlägg kan ses som exempel på att det finns en slags svensk religionspolitik - eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Koranundervisning och hemspråk

I gårdagens pappersutgåva* av GT rapporteras att ett flertal föräldrar har anmält modermålsundervisningen i somaliska i Göteborg. Anmälan som bland annat har lämnats in av Qamar Claesson handlar om att lärare i somaliska har blandat in islamiska komponenter i undervisningen och att lärarna i Somaliska är obehöriga och saknar kunskap om hur undervisning skall bedrivas i svensk skola. Bland annat skall vissa lärare som har varit knutna till modersmålscentrum i Göteborg exempelvis frågat varför flickor inte bär slöja och blivit upprörda när eleverna saknar kunskaper om islam och Koranen. Anmälarna anser att undervisningen dels varit bristfällig och dels konfessionell. Enligt skollagen får inte undervisning innehålla konfessionella element och det är mot denna bakgrund som modersmålsundervisningen anmäls.

Att föräldrar blir upprörda över bristfällig och osaklig undervisning som tycks bryta mot skollagen är lätt att förstå. Samtidigt är det svårt att få en bild av på vilka sätt läraren/lärarna har försökt att få eleverna att lära sig Koranen. Har läraren i Somaliska försökt att undervisa eleverna i arabiska? Koranen är ju nedtecknad på arabiska och inte Somaliska. Från rapportering tycks det snarare handlat om att lärare har haft synpunkter på elevers kunskaper om islam och att de inte följer lärarnas uppfattningar om hur islam borde tolkas och inte om någon slags koranskola vilket GT antyder. Att elever och föräldrar kan reagera kraftigt på dessa "pekpinnar" är inte konstigt och att det kan tolkas som ett brott mot skolans konfessionsneutralitet är inte heller konstigt. Både föräldrar och elever skall vara säkra på att inte utsättas för religiös påverkan och om GT:s rapportering är korrekt är det möjligt att lärarnas undervisning kan ses som konfessionell. Huruvida bristerna i hemspråksundervisningen skall likställas med en koranundervisning är dock en öppen fråga.

I artikeln kan vi även läsa att anmälarna menar att lärarna i Somaliska är utskickade från "moskén" för att de "vill fånga upp unga och lära ut tron". Vilken moské eller organisation det handlar framgår inte och Inger Fält som är områdeschef på Språkcentrum i Göteborg varken kommenterar eller dementerar detta påstående. Istället framhåller hon att de berörda lärarna skall informeras om situation och problemen som anmälaren framhåller. Nu återstår att se huruvida anmälningen leder till att lärarnas undervisning ändras eller om de tas ur tjänst och Språkcentrum avslut kontrakten med de berörda lärarna. Samtidigt är det viktigt att anmälarens anklagelser om att lärarna skulle vara utsända av en moské för att rekrytera och lära unga människor om islam utreds och granskas mer ingående.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* De aktuella artiklarna "Barnen fick läsa koranen på språkkurs" och "svårt att hitta behörig lärare" och båda skrivna av Erik Terneborn och de är publicerade i GT, lördagen den 3 november, sidorna 8-9. Om artiklarna publiceras på nätet kommer vi att lägga ut länkar till dem.  

Islamist hotar norska journalister

I slutet av förra veckan fylldes norska media av nyheten att en ung islamist vid namn Arslan Maroof Hussain, mer känd som Ubaydullah Hussain, arresterats efter att han hotat journalister på grund av deras rapportering om islam och muslimer i Norge. Hussain är knuten till gruppen Profetens Ummah, en grupp som bland annat demonstrerat utanför den amerikanska ambassaden i samband med filmen The Innocencs of Muslims. Hotet som skickades via e-post var dock inte menat som hot utan som ironi enligt Hussain. Syftet var snarare att starta en dialog med de journalister som skriver om islam och speciellt gruppen Profetens Ummah. Ironin var dock inte tydlig för journalisten Nina Johnsrud som mottog följande e-post:

"Artikkelen er mottatt av kjente og ukjente brødre, og den er IKKE godt mottatt.
At du har snoket i folks privatliv har satt sinnene i kok og du må ikke bli overrasket dersom noe eller noen dukker opp i privatlivet ditt også. 
Med ord eller handlinger, det vet ikke jeg!
Dette er ikke en trussel, kun nyttig informasjon til ditt eget beste.
Ubaydullah Hussain
Profetens ummah"

Utdraget från e-posten har bland annat publicerats av NRK och bakgrunden till brevet vara att Johnsrud bland annat hade skrivit en artikel om att islamister försökte att få tillgång till lagliga vapen genom att skaffa jaktlicens. Johnsrud har tidigare fått sin bostad beskjuten, men ingen person har ännu kunnat knytas till detta brott. För henne är e-posten och skotten endast exempel på att någon försöker att skrämma journalister till tysthet.

Den norska polisen ser mycket allvarligt på hoten och Hussain är för närvarande anhållen två veckor, men fallet skall utredas vidare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

BBC:s religionsbevakning granskas

Tidningen Dagen rapporterar att det engelska medieföretaget BBC har fått kritik för sin bevakning av frågor som rör religion och immigration. Enligt missnöjda röster har BBC brustit i sin bevakning och företaget anklagas för att inte vara opartiska i sina beskrivningar. Dagen har tidigare rapporterat att radioprofilen Roger Bolton, journalist på radioprogrammet Sunday, anser att BBC präglas av "liberala skeptiska humanister" som "skrattar åt kristna, men som är rädda för att skämta om islam". Kritikerna menar också att BBC präglas av vänsteråsikter och att man väljer extrema exempel när kristendomen diskuteras. Istället för att försöka förstå kristna ståndpunkter bidrar BBC, enligt kritikerna, till att förlöjliga och exotisera kristna traditioner. Medan det är okej att skämta om kristna är det inte möjligt att skämta på samma sätt när det gäller andra traditioner.

Vad den externa granskningskommittén kommer att få fram i sin utredning återstår att se. Men det är intressant att notera att vissa kristna också har framfört liknande kritik mot SR:s livsåskådningsprogram Människor och tro. Även SR har anklagats för att ge allt för stort utrymme åt islam och muslimer och att behandla kristendom som något exotiskt och främmande. Men vad som avses med en objektiv bevakning av frågor som handlar om religion och livsåskådningar är uppenbarligen ett känsligt ämne för många människor i både Sverige och Storbritannien. För personer som exempelvis har en anti-muslimsk uppfattning kan en beskrivning av muslimer som accepterar och bejakar demokrati och alla människors lika värde uppfattas som en ensidig och allt för islamvänlig rapportering. På samma sätt kan muslimer uppfatta ett reportage som framhåller att vissa muslimer kan tolka islam på ett sätt så att religionen legitimerar våld och terror som allt för ensidigt och negativt. Vad som är en objektiv beskrivning av till exempel islam och muslimer kan därför variera beroende på vems utgångspunkt som beaktas. 

På samma gång som diskussionen om religion tar ett allt större utrymme i det mediala flödet och i det offentliga samtalet är det uppenbart att journalister som rapporterar om religion löper en allt större risk att få kritik av både troende och personer som är kritisk mot vissa eller alla former av religion. Samtidigt är det tydligt att religionsjournalistiken har en viktig samhällelig funktion att fylla och behov av akademiska och sakliga analyser av religion i vårt samhälle är stort. Men den kritiska diskussionen rörande BBC och SR visar på ett tydligt sätt att religionsjournalister har ett mycket svårt uppdrag.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Ny e-tidskrift om svenskkyrklig kultur, idé och kritik

För den som är intresserad av att läsa om samtida teologi och dess koppling till kultur, debatt och politik kan med fördel vända sig till den nystartade nättidskriften Evangelium. På tidskriftens webbsida kan vi läsa:

Tidskriften Evangelium är en kulturtidskrift där sakernas komplex i bästa fall blir synliga, inte förenklad men genomlyst. Som torget utanför kyrkobyggnaden vill vi att Evangelium ska vara ett rum för öppna samtal om svenskkyrklig kultur, idé och kritik.

I det första numret återfinns bland annat bokrecensioner och en nyskriven dikt av Göran Greider. Evangelium har också fått en viss uppmärksamhet i sociala medier och SvD har skrivit en kort notis om tidskriften. En av de främsta uppgifterna skall vara att belysa och diskutera vad som är kyrkans framtida uppgift. Vem som skall definiera denna uppgift och hur uppgiften kommer att diskuteras och formuleras skall bli intressant att följa och på samma sätt skall det bli intressant att se vilka motreaktioner tidskriften kommer att ge upphov till. Ur dessa perspektiv har vi all anledning att återkomma till tidskriften Evangelium.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Karikatyrer – igen

Al Watan, en anrik statsstyrd tidning i Egypten, allmänt kallad sekulär, har i ett nummer de senaste dagarna valt att kommentera hur ”väst” rackar ned på den muslimska världen. Detta har man gjort genom ett antal syrliga politiska karikatyrer. Man bör dock notera att egyptiska tidningar så väl som andra arabiska tidningar regelbundet kommenterar detta i karikatyrer. Ett återkommande tema är att Israel toppstyr USA och att detta påverkar USA:s politik mot arabiska eller muslimska länder. Ganska ofta använder man sig av klockrena antisemitiska föreställningar i tema, bild och text.

Vad som är speciellt denna gången är att man har låtit karikatyrerna ta större utrymme och dessutom lanserat numret genom dem. Det har uppenbarligen gett önskat resultat. Både nationellt och internationellt har numret väckt uppmärksamhet. Karikatyrerna presenteras specifikt att de publiceras i samband med ”oförskämdheterna om profeten”.

Vad är det då som karikatyrerna visar? Det rör sig om tretton karikatyrer. Merparten kommenterar att ”västvärlden” har ett sedvridet perspektiv av den muslimska världen och anklagar muslimer för att vara våldsamma, alternativ bara ser de våldsamma medan de fredliga är i majoritet. Ytterligare ett tema är att ”väst” utför eller sanktionerar våldshandlingar i den muslimska världen. Ännu ett är att ”västvärlden” överöser muslimer med förolämpningar, t.ex. står en man med ett paraply och regnet är i form av det arabiska ordet för förolämpningar. En ytterligare teckning visar en karikatyrtecknar på väg till arbetet med en pensel och en hink med bajs. Givetvis lyckas man få in temat om det judiska också. En fundamentalist inom islam kallas terrorist av en västerlänning medan en judisk fundamentalist får en blomma. Skillnaden mellan väst och öst uttrycks med en moské med minaret och en nukleär anläggning med en raket bredvid som till formen påminner om moskékomplexet.

Det är intressant att en sekulär tidning bekymrar sig om att bemöta vad de ser som smädelser av Muhammad. Man kan notera att de tar parti för en fredlig islam och för fredliga muslimer som de hela tiden presenterar som majoriteten. Det påstås att teckningarna har blivit väl mottagna i Egypten. I de franska och engelska artiklar jag har läst har det inte varit särskilt upprörda röster. Teckningarna är långt mindre aggressiva än många av de antiamerikanska, anti-israeliska och ibland antisemitiska teckningar som har publicerats i arabisk media under åren. Kritik av amerikansk militär och politisk selektivitet har varit ett tema i årtionden.

Det enda som egentligen är nytt är att för en gångs skull en arabisk tidning skrivs in i den globala dramaturgin om förolämpningar över s.k. kulturgränser. Givetvis har detta uppmärksammats tidigare av de som bevakar arabisk språkig media, men nu återfinns nyheten på BBC:s och SVT:s hemsidor. Hur kan man tolka det? Dels kan man påpeka att internet gjort just även lokal media globalt åtkomlig, dels kan man konstatera att tidningar och annan media söker uppmärksamhet för sina sidor och att denna den globala kulturella kränkthetens dramaturgi har en stark attraktionskraft för media. Man kan ana sig till att de är alla vi som sitter emellan belackarna och de som vill provoceras som får betala för kalaset.

Jonas Otterbeck, docent i islamolog vid Lunds universitet

Våldets globala dimensioner

Tidningen Dagen rapporterade nyligen att en kristen kyrka attackeras förra fredagen av en mobb på hundratals demonstranter i staden Mardan, Pakistan. Attacken skall ha utlöst av den kontroversiella Muhammad-filmen, en film som de kristna i Mardan hade tagit avstånd från. Polisens slappa agerande i samband med attacken kritiseras starkt av den lutherska biskopen Peter Majeed och han menar att det är ett skämt att myndigheterna endast sände fem polismän att skydda de kristna i Mardan. Attacken har också fördömts av pakistanska myndigheter.

Den tragiska händelsen i Mardan är en sorglig illustration av att det framför allt är lokala samfund som drabbas hårdast av globala händelser. Anti-muslimska filmskapare som lever i västvärlden blir sällan själva föremål för den vrede som kan utlösas av deras provokationer. På samma sätt kommer förmodligen även de våldsamma demonstrationerna och övergreppen i Nordafrika, Mellanöstern och Pakistan att drabba framför alla muslimer i västvärlden och vi kan utgå från att dessa händelser kommer att användas för att uttrycka kritik mot islam. Medan kristna minoriteter drabbas i Mellanöstern, Asien och Afrika drabbas muslimska minoriteter i västvärlden. Men liknande tendenser är även tydliga när det gäller konflikter i Palestina och Israel. Händelser som exempelvis kan kopplas till israeliska myndigheters agerande kan ofta utlösa anti-semitiska attacker vilket drabbar judiska minoriteter i västvärlden. Gång på gång tycks lokala, isolerade och icke-representativa eller marginella händelser utlösa en global vrede som ofta drabbar oskyldiga människor som inte har haft någon inblandning eller ens sympati med de som vill provocera.

Samtidigt som religionskritik är en viktig förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle illustrerar diskussionen ovan att dagens globala media ofta bidrar till att sprida och försvåra internationella konflikter och att relationen mellan de som har makt och de som saknar makt är avgörande. Medan det tycks vara relativt lätt att skapa en konflikt är det desto svårare att stoppa en negativ våldsspiral. Att år, månader och timmar av dialog, diplomati och konflikhantering kan grusas av en amatörmässig film som laddas upp på nätet är en sorglig baksida av dagens allt mer global, medialiserade och våldsamma värld. Som religionsvetare innebär dessa processer stora utmaningar och behovet av tolkning och analys är stor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet.          

Heberlein, vi och religionen

Ann Heberlein skriver i dagens DN en kommentar till en krönika av Johan Croneman i lördagens upplaga av samma tidning. Heberlein läser måhända Croneman lite väl hårt när hon tillskriver honom åsikten att alla religioner borde förbjudas (det säger han inte riktigt). Jag håller med henne om att ett sådant förslag är orimligt, för att inte tala om praktiskt ogenomförbart.

Det är dock inte just denna diskussion som jag finner intressant i Heberleins inlägg. Snarare är det intressanta hur inlägget exemplifierar ett av problemen med att analysera religion i den offentliga debatten. Heberlein avslutar nämligen sin kritik med följande:

Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme åt de tolkningar som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter.

Vem är "vi" här? Mot bakgrund av vem Ann Heberlein, som offentlig person, är kan svaret bli olika, och därmed kan också uttalandet bedömas olika:

Ann Heberlein är krönikör i DN. Alltså journalist. Hon vänder sig här direkt till en annan journalist och hennes ord kan därmed tolkas som en uppmaning till kollegorna i journalistkåren att ta ställning genom urval av vad som rapporteras om. Att spegla mångfalden av religionstolkningar är i sanning en viktig uppgift här. Sedan är det naturligtvis en intern yrkesetisk fråga om detta också ska innefatta att också aktivt bekämpa vissa tolkningar (till exempel att ge dem mindre spaltutrymme).

Ann Heberlein är också kristen. Med andra ord kan "vi" förstås som "vi kristna" eller "vi som är religiösa". I egenskap av teolog är hon deltagare i en inom-religiös debatt där hennes tolkning av religionen förmodligen går i en mer liberal riktning. Från denna utgångspunkt blir hennes uppmaning till kamp mot tolkningar som går på tvärs mot hennes egna helt förståelig, och intressant för en religionsvetenskaplig analys.  

Det är dock i förhållande till en tredje roll som uppmaningen i citatet blir lite problematisk. Heberlein är också statsanställd religionsvetare. Att i denna roll "bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar" framstår som ett inte helt okomplicerat ställningstagande. Jag är personligen av den åsikten att religionsvetares uppgift är att kritiskt analysera såväl  "misogyna och patriarkala tolkningar" som de "tolkningar som leder åt annat håll", blottlägga deras premisser på lika villkor och sträva efter såväl förståelse som förklaring. Detta innefattar också en strävan att sätta våra eventuella sympatier och antipatier i "karantän", snarare än att ta ställning i vad som i grunden är en inom-religiös diskussion. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Krönika om religion

Paulina Neuding, som är jurist och chefredaktör för det borgerliga samhällsmagasinet Neo, har skrivit en intressant krönika om religion i helgens SvD. Till skillnad från många skribenter väljer Neuding att bemöta de röster som slentrianmässigt hävdar att religiösa människor måste vara mindre intelligenta och mindre utvecklade än de som inte har någon religion. Hennes krönika tar sin utgångspunkt i Richard Dawkins besök i Sverige och biståndsdebattören Fredrik Segerfeldt som är kritisk till att pingströrelsens biståndsorgan, PMU, får offentliga medel för att bedriva bistånd.

För att bemöta den ensidiga kritiken refererar Neuding till forskning som bland annat visar att ett religiöst engagemang också kan leda till en ökad vilja att studera och ifrågasätta rådande ordningar. Exemplen är framför allt hämtade från Israel och muslimska kvinnor som lever i Israel, men en motsvarande bild återfinns även i till exempel Pia Karlsson Mingantis avhandling om muslimska kvinnor i Sverige. Som religionsvetare är Neudings slutsatser föga förvånande. Gång på gång tjatar vi religionsvetare om att vi måste titta på hur människor tolkar och praktiserar det som de kallar för religion istället för att tala om religion som ett objekt med en egen förmåga att handla. Religioner kan inte tänka och handla, det är människor som tolkar och handlar i namn av något som de kallar för religion! En tolkning kan därför vara anti-modern, men en annan tolkning kan vara förenlig med det som vi uppfattar som ett modernt och sekulärt leverne som inte har några problem att till exempel ta till sig Charles Darwins läror (ett faktum som till exempel Richard Dawkins tycks ha svårt att acceptera). Religiösa människor är med andra ord inte stöpta i en och samma form. Att vara religiös behöver därför inte innebära att individen per definition är anti-modern, medeltida och bakåtsträvande, något som många kritiker till religion ofta tycks anta.

En aspekt saknas dock i Neudings krönika enligt min läsning och det är kritiken av modernismen och det sekulära tänkandet. Precis på samma sätt som religiösa inte är stöpta i samma form så är inte heller ”moderna” människor stöpta i en och samma form. Eftersom graden av religiositet (om man nu kan mäta en sådan – ett ämne som är omtvistat bland många religionsvetare) inte en säker indikator på ”underutveckling” är inte heller graden av sekularisering en garanti för att människan har börjat klättra uppför en evolutionistisk trappa som per automatik leder till en bättre värld. Hade det varit så att moderniteten och sekulariseringen på ett enkelt sätt hade gjort världen till en bättre plats så borde vi kanske inte ha så många krig i världen och inte heller några andra samhälleliga problem, eller? Precis som idéhistorikern Svante Nordin visar i sin bok Filosofernas krig: Den europeiska filosofin under första världskriget så är upplysning, bildning och utbildning inte någon garanti för att människor blir mer fredliga och civiliserade, något som vi ofta tycks anta i det offentliga samtalet. Immanuel Wallerstein visar på ett liknande sätt i sin bok Europeisk universalism: maktens retorik att dagens krig motiveras med hjälp av mänskliga rättigheter och demokratisering snarare än religion. Skälen är nya, men motiven till att föra krig är kanske de samma idag. Igår religion, idag mänskliga rättigheter resonerar Wallerstein.

Skälen till att världen ser ut på ett sätt beror givetvis på en mängd komplexa relationer och förhållanden som kan knytas till samhällsvetenskapliga, humanistiska och kanske till och med naturvetenskapliga förklaringar. Oavsett vilken av dessa utgångspunkter som vi väljer är det endast en sak som forskare kan vara överens om – det finns inga monokausala förklaringar! Dessa problematiseringar och positiva ord om Neurings krönika skall dock inte läsas som att religion inte kan förknippas med våld, förtryck och krig. Om vi är intresserade av dessa aspekter kan vi religionsvetaren på ett enkelt sätt presentera en hel garderob av skelett, död och elände som har motiverats av religiösa tolkningar och påbud.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Göran Greider om religionens väsen

I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 

Artisten, mormonen och ateisten

Gårdagens snackis när det gäller religionsvetenskapliga frågor måste vara teveprogrammet Skavlan som i fredags bland annat gästades av Björn Ulvaeus, sångare Brandon Flowers i The Killers och professor Richard Dawkins. Programmet som inleddes med att Ulvaeus slog fast att den 11 september visade att religionen vara tillbaks – något som mänskligheten bekämpat sedan upplysningen – kom till stor del att fokusera på frågor som rör religion. Men vad som avsågs eller inkluderades i begreppet religion och vilket förklaringsvärde detta begrepp skall tillskrivas var oklart och Skvalan ställde få  fördjupande eller kritiska frågor rörande dessa centrala teoretiska utgångspunkter. Religion framstod därför som en oproblematisk och självförklarande kategori. Men istället för att se religion som något objekt som existerar av sig själv och som har en förmåga att agera och handla tycks det flesta religionsvetare idag mena att det är viktigt att sätta in diskussionen om religion i ett samhällsvetenskapligt, humanistiskt och naturvetenskapligt perspektiv. Religionsvetenskapen studerar framför allt människors referenser till något som kan kallas för religion och vad dessa referenser kan betyda och hur de manifesteras i historia och nutid. 

Efter inledningen med Ulveaus inbjöds en tillsynes ovetande Flowers till ett samtal som framför allt kom att handla om dennes tillhörighet till mormonkyrkan. Istället för att ges möjlighet att prata om sin musik kom samtalet snarast att bli en brygga och övergång till Richard Dawkins och dennes kritik av religion. Professor Dawkins som har varit på besök i Sverige gav en kort sammanfattning till sin syn på religion och konstaterade kategoriskt att det inte finns något vetenskapligt fog för att vara troende. Istället för att förlita sig på myter och religion borde människligheten ta till sig vetenskapliga upptäckter som evolutionsläran. Utan att ha gett sig in i debatten fick Flowers snabbt reda på att hans religion var ett falsarium och att Mormons bok var en mänsklig produkt. Något märkligt tycktes Dawkins i sammanhanget också mena att äldre föreställningar om religion som återfinns i till exempel Bibeln och Koranen var mindre falska än Mormons bok som var en uppenbar förfalskning enligt Dawkins. Istället för att få svara på kritiken var Flowers tvungen att göra sig redo för att sjunga med sitt band. Stämningen blev minst sagt pinsam och Dawkins tycktes till och med be om ursäkt för sitt påhopp och Skavlan berättar senare i media att diskussionen skulle kunna hållit på en vecka utan någon lösning.  

En viktig uppgift för religionsvetare är att analysera och studera den offentliga diskussionen om religion och ur detta perspektiv är ateistiska attityder precis som troendes uppfattningar exempel på hur religion kan framställas och diskuteras i dagens samhälle. Till skillnad från Dawkins är det dock inte vårt primära uppdrag att bevisa att troende människor tror fel eller att religion är ett falsarium. Huruvida Mormons bok är skriven vid en senare tidpunkt än vad mormoner menar kan givetvis vara en intressant och viktig uppgift för historiker och språkvetare, men de flesta religionsvetare studerar framför allt vad det innebär för människor att tro på och följa vad som uppfattas stå i denna text. Men det är inte heller vår uppgift att försvara religion eller religiösa förställningar – detta är möjligtvis en uppgift för troende. Det är dock viktigt att påpeka att ett demokratiskt samhälle också skall ge utrymme för tro så länge som den inte tolkas eller praktiseras på ett sådant sätt att den inte bryter mot rådande lagar. Att tro på Mormons bok är därför en möjlighet precis på samma sätt som det är möjligt att ta till sig och lyssna på Dawkins argument. 

Som religionsjournalistik framstod det aktuella programmet med Skavlan som ensidigt och det saknades framför allt röster som kunde problematisera och kontextualisera Dawkins och Ulvaeus synpunkter och det var uppenbart att Skavlan saknade kompetens att diskutera religionsvetenskapliga frågor. Trots denna kritik vill jag betona att Dawkins och Ulvaeus hade många bra poänger och att deras argumentation bygger på en logisk naturvetenskaplig analys som är lätt att följa och ta till sig. Men samtidigt är det viktigt att framhålla att deras åsikter endast är ett exempel på hur religion kan tolkas och förstås i samhället. Här kan det också vara på plats att påminna om några av våra tidigare diskussioner som har handlat om att vissa ateister har upplevts som arroganta och fundamentalistiska av personer som inte delar deras synsätt. Men är det egentligen så svårt att förstå varför vissa uppfattar en del företrädare för den så kallade nya ateismen som militanta i sina åsikter när vi hörde Dawkins frontalattack på The Killers sångare Brandon Flowers? Alla som inte håller med Dawkins tycks framstå som okunniga och mindre vetande. Om vi byter ut ”okunniga” och ”mindre vetande” och ersätter dem med heretiker och kättare är kanske steget till den religiösa fundamentalismen inte så lång, eller vad säger ni?   

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Shari‘a eller shari‘a

I dagens DN återfinns en intressant artikel av Håkan Boström om Boko Haram i Nigera. Den är på det stora hela informativ och jag finner också analysen som görs där rimlig. Däremot studsade jag till över en formulering i beskrivningen av rörelsen. Artikelförfattaren skriver:

Liksom Egyptens salafister eller talibanerna i Afghanistan är Boko Haram bokstavstroende, vill återvända till islams oförstörda fundament och införa sharialagar

Det blir här lite förvirrande. De flesta troende muslimer världen över är bokstavstroende i den mening att de till exempel menar att Koranen är Guds rena ord direkt nedsänt till människorna. Likaså skulle få muslimer ha något emot att ”återvända till islams oförstörda fundament”. Det är inte i detta avseende Boko Haram (eller salafister eller talibaner) skiljer sig från den stora majoriteten. Skillnaden ligger i den konkreta uppfattningen av hur bokstaven ska förstås och vad ”islams oförstörda fundament” egentligen innebär.

Än mer problematiskt är dock hänvisningen till shari‘a. Det fanns en tid i svensk mediarapportering då ordetfatwa översattes med ”dödsdom”. Tack och lov är detta inte länge fallet. En fatwa betecknar, som de flesta nu vet, ett utlåtande om rätt och fel islam, inom i princip vilket område som helst. De frågor som behandlas i en fatwa kan röra allt från vilka ringsignaler som är lämpliga till att ha i mobilen, till hur man som muslim bör förhålla sig till klimatförändringarna. Tydligen finns dock fortfarande en viss okunskap om ordet shari‘a. Det sätt på vilket ordet används i artikeln är extremt snävt. Vad som förmodligen avses är hudud-straff, vilket utgör en försvinnande liten del av det fält som täcks in av den traditionella förståelsen av begreppet inom ramen för islamisk rättstänkande. Här är shari’a beteckningen på den ”gudomliga lag” som ideal sett ska reglerahela livet, innefattande allt från toalettvanor, till religiösa ritualer, till vett och etikett, till mellanmänskliga transaktioner av olika slag, konstitutionell rätt och ja, även straffrätt. Att begränsa begreppet till frågan om rättsskipning, och ännu snävare till straffrätt, är att missa något väsentligt.

Att följa shari‘a handlar för troende muslimer i de allra flesta fall om vardagsaktiviteter och religiösa ritualer som ligger helt och hållet utanför vad som regleras i rättssystem världen över. Det är frågor om privat tro och praktik som ryms inom ramen för ett liberalt religionsfrihetsbegrepp. Som nämnts ovan är det område därshari‘a är relevant för lagstiftning och lagtillämpning i de flesta muslimska länder begränsat till familjerätt och arvsrätt. Således finns redan shari‘a-lagar i Nigeria, och då inte enbart i de delstater som infört religiöst grundad straffrätt. Det gör de till yttermera visso i nästan alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning och även i länder där muslimer utgör en mer eller mindre betydande minoritet, såsom till exempel i Indien, Kenya och Israel. Även i Sverige har det förekommit att enskilda rättsfall till exempel vad gäller ekonomisk ersättning för kvinnor vid äktenskapsskillnad avgjorts inte i enlighet med svensk lag, utan i enlighet med den lag som gäller i det land som parterna kommer ifrån, med rötter i shari‘a. 

Det är säkerligen inte intentionen hos artikelförfattaren att på ett försåtligt sätt misstänkliggöra muslimer i allmänhet och speciellt då övertygelsen om det riktiga i att ordna sitt liv efter shari‘a (vad det nu må innebära för den enskilde), men ett slarvigt språkbruk riskerar att ta bort fokus från det han egentligen vill säga. Boko Haram är en extrem religiös rörelse som har som ett av sina uttalade mål att expandera tillämpningen avshari‘a, både i förhållande till existerande rättssystem, och, skulle jag vilja hävda, i förhållande till hur rättssystem faktiskt tagit sig uttryck i historien runt om i den muslimska världen. 

Jonas Svensson

Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Islamkritik och islamofobi

Den islam- och invandringskritiska bloggen Avpixlat har fått en ny krönikör i den tidigare sjömannen Stefan Torssell. En anledning till att han börjat skriva för Avpixlat är att han upplever hur ”journalistkåren […] upplåter spalter och eterfrekvenser åt att benämna alla som kritiskt granskar islam för islamofober.” Han fortsätter:

I en ideologi ingår en mängd föreställningar. Det är tanklöst att tro att det bara handlar om värderingar. De innehåller också en serie av angivna medel för att uppnå samhälleliga mål. Självklart ska dessa kunna granskas och analyseras.

Lika självklart gäller samma sak för religioner. I varje religion finns en mängd regler som församlingen rekommenderas följa. Vilken skicklig filosof, religionsforskare eller argumentationsanalytiker som helst kan gå in i texterna och spalta upp vad som är trossatser, värderingar och vad som är handlingsplaner. Kristendomen har varit utsatt för denna granskning ända sedan medeltiden. Det är vanligt intellektuellt hantverk som är lika viktigt som att bygga vägar och broar.

Som religionsvetare med fokus just på islamstudier håller jag med Torssell om att det är viktigt att man får analysera och kritisera uttryck för islam, på samma sätt som man kan analysera andra religiösa eller politiska uttryck och traditioner. Det är problematiskt, och direkt kontraproduktivt, att på ett lättvindigt sätt stämpla kritiska röster som islamofoba, rasistiska, antisemitiska.

Religionskritik är inte helt enkelt, men utifrån ett religionsvetenskapligt perspektiv finns det några grundläggande förhållningssätt som jag tror kan vara nyttiga att reflektera över även för andra som skriver och uttalar sig om religion. För att undvika missförstånd är det viktigt att försöka definiera, för såväl sig själv som för andra, vad man menar med religion eller vilken aspekt av en religion man fokuserar på. Genom att göra så kan man gardera sig mot slarviga beskyllningar om islamofobi eller liknande.

Det stämmer, som Torssell skriver, att det i varje religion finns en mängd regler, trossatser, värderingar och handlingsplaner. Men det är också uppenbart att det inte råder någon koncensus bland religionsutövare kring vilka dessa regler och värderingar är – med några få undantag. Det gäller även för islam och muslimer.

Att ”gå in i texterna och spalta upp vad som är trossatser, värderingar och vad som är handlingsplaner” liknar vad som kallas systematisk teologi vilket är ett i grunden konfessionellt arbete. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det också problematiskt att sätta likhetstecken mellan religion och urkund. Är texten religionen – eller de tolkningar av texten som tar sig uttryck i människors livsval, vardag och värderingar?

Som religionsvetare intresserar vi oss för förhållanden mellan text och tolkning, inte för vilka tolkningar av texter som är "rätt" eller "fel". Det lämnar vi till religionsutövarna.

Därmed inte sagt att det inte finns en uppsättning föreställningar som en absolut majoritet av världens muslimer delar. Alla muslimer, får vi anta, tror på Gud och att Muhammad var Guds profet. Många muslimer tror dessutom att Muhammad var den siste profeten.

En majoritet av världens muslimer, i historia och nutid, har också ansett att Koranen är Guds uppenbarade ord, liksom att en god muslim bör be fem eller tre gånger om dagen, dela med sig av sin egendom, fasta i månaden ramadan och minst en gång i livet göra vallfärden till Mecka.

Men långt ifrån alla muslimer följer dessa ideal.

Förra veckan publicerade amerikanska Pew Research Center’s Forum on Religion & Public Life rapporten ”The World’s Muslims: Unity and Diversity”. Susanne Olsson har skrivit om denna tidigare här på bloggen. Undersökningen visar hur muslimer (nästan) är eniga rörande centrala dogmer som Guds enhet eller Muhammads profetskap. Men rapporten visar också att världens muslimer är oeniga i förståelsen av vad dessa trosdogmer innebär. Hur man föreställer sig Gud, hur man menar att Koranen ska tolkas, liksom vilka speciella kvalitéer Muhammad hade skiljer sig åt. Om det skvallrar inte minst motsättningar mellan muslimska grupper och tolkningstraditioner i historia och nutid. Är man intresserad av detta kan man läsa Göran Larssons inlägg om religion och världsbild här på bloggen.

Vissa muslimer har fokuserat på koranverser och berättelser om Muhammad som kan legitimera våldshandlingar, andra har fokuserat på texter som framställer islam som fredssträvan. De flesta muslimer försöker nog bara få vardagen att gå runt och reflekterar inte nödvändigtvis så mycket kring dessa frågor.

Islamofobi utmärks av föreställningen om muslimer som en homogen grupp och om ett enhetligt och oföränderligt islam vilka tillskrivs ensidigt negativa egenskaper. Att kritiskt granska exempelvis militant extremism eller patriarkala tendenser i Koranen är inte uttryck för islamofobi. Analytiska studier av destruktiva religionstolkningar är viktiga, och kan förhoppningsvis bidra till att stävja eller förhindra framtida våldsdåd i religioners namn. 

Om det är det senare Stefan Torssell vill göra ska det bli intressant att följa vad han i framtiden kommer att skriva på Avpixlat.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet