Emel - ett muslimskt livsstilsmagasin

-->

I Storbritannien finns ett livsstilsmagasin som heter Emel. Det är ett ”glossy magazine” som till utsidan påminner om Vogue eller MåBra med artister, recept och kläder på utsidan men som till innehållet snarare är en blandning mellan Fokus, Hemmets Journal och Amelia. Som läsare upptäcker man dock ganska snart att det livsstilsfokus som Emel har också skiljer sig något från ovanstående tidningar genom att det är samtida brittisk muslimsk livsstil som fokuseras.

Tidningens namn kommer från bokstäverna "M" och "L", som står för "Muslim Life" men som också liknar det arabiska ordet för "hopp". Idag är Emel den mest lästa muslimska tidskriften i Storbritannien. Det är också den första muslimska tidskriften i Storbritannien som väckt intresse hos icke-muslimska läsare med sina reportage om allt från muslimskt mode, andlighet, mat och politik.

Emels grundare och nuvarande chefredaktör heter Sarah Joseph och har som ledarskribent för tidningen, men också som kulturdebattör, blivit rankad som en av världens 500 mest inflytelserika muslimer. I mars kommer hon till Sverige för att föreläsa på Södertörns högskola om sitt engagemang för Emel men också om medias påverkan på formandet av muslimsk identitet. Sarah Joseph är en av tre föreläsare som bjudits in till evenemanget The Role of the Media in the Shaping of European and Us Muslim identities som är ett samarbete mellan Södertörns högskola och British council. De två andra två föreläsarna är professor John L. Esposito från Georgetown University ochprofessor Mattias Gardell från Uppsala universitet, mer information här.

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap på Södertörns högskola.

Akademiker om jordens eventuella undergång

Idag intervjuades docent Henrik Bogdan från Göteborgs universitet om jordens eventuella förestående undergång och olika de olika teorier som har funnits om apokalyptiska tendenser i världshistorien i morgonsoffan i SVT:s program Godmorgon Sverige. Klicka på länken för att se hela intervjun med Bogdan.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Katolska kyrkan och nya medier - en analys

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om att påven och Vatikanen har erövrat ytterligare ett socialt media - denna gång handlar det om Twitter. Enligt uppgifter från media skall påven twittra på åtta språk och hans så kallade hashtaggen #askpontifex skall redan ha fått tusentals följare. Samtidigt som påven och den katolska kyrkan ser en ny möjlighet att nå ut till sina trosfränder och potentiella nya troende är det också tydligt att de nya medierna kan användas för att ifrågasätta och till och med förlöjliga kyrkans makt. SvD rapporterar till exempel att skämten om påvens användning av twitter har blivit mycket vanliga under den gångna veckan. Ett exempel som återges i SvD lyder på följande sätt: ”Så nu kommer Påven inte längre att slänga ut folk ur kyrkan, han kommer bara avfölja folk på Twitter.”

Men samtidigt som katolska kyrkan börjar använda ett nytt socialt medium har ett flertal svenska tidningar - liksom vi här på bloggen - rapporterat om hur en präst i katolska kyrkan har uttryckt stark kritik mot årets julkalender eftersom den anses sprida ockultism och en tro på spöken och magi. Hur går dessa diametralt olika uppfattningar ihop - påven är positiv till den nya tekniken och lokala präster är oroliga för julkalenderns möjlighet att påverka barn på ett negativt sätt?

På många sätt illustrerar dessa två motsatta tendenser hur religiösa företrädare ofta har sett på nya media enligt mig. Å ena sidan har kyrkan (liksom andra samfund) ofta uttryckt en rädsla för nya medias möjlighet att vilseleda människor och leda dem bort från tron. Att kontrollera och förbjuda nya medier som tryckpressen, filmen och internet har inte varit ovanliga. När det gäller den katolska kyrkan är dessa tendenser exempelvis tydliga i samband med det Femte Laterankonciliet (1512-1517) där kyrkan uttrycker ett behov av att kontrollera tryckmediet så att tryckpressen inte användas för att sprida "fel" uppfattningar. När det gäller filmindustrin har katolska kyrkan och flera frikyrkor uttryckt en oro för dels filmernas innehåll - de kan sprida omoral, dryckenskap och leda till att människor tappar tron - och dels vad som händer i biografen när ljuset släcks. Könsblandade miljöer som inte kan kontrolleras av vuxna är ett skrämmande scenario för många religiösa ledare i både historia och nutid. Nu är detta inte någon rädsla som är unik för kristna, liknande uppfattningar återfinns till exempel även bland muslimska företrädare. 

Samtidigt som det alltid har funnits en oro från religiösa ledares håll för vad de nya medierna kan göra med människorna är det många som också har sett en potential i nya tekniker. Tryckpressen är ju till exempel motorn i många religiösa rörelsers mission och idag är det möjligt att finna så gott som alla religiösa riktningar på internet och andra sociala medier. Därför har det vuxit fram en attityd som ungefär kan uttryckas som "if you can't beat them, join them!" Därför ser vi idag en stark framväxt av olika former av religiösa alternativ när det gäller serietidningar, böcker, filmer och dataspel. Till skillnad från kommersiella mainstream medier har dessa religiösa produkter som främsta syfte att sprida ett "säkert" budskap som inte fylls av vare sig svordomar, nakenhet, våld, otro eller andra former av oanständigheter. Troende ses som potentiella kunder och som en ny marknad för produkter som Mangabibeln och den apokalyptiska Left behind-serien, bara för att ge två kristna exempel. Som religionsvetare utgör dessa nya produkter och deras bakomliggande strategier nya och centrala forskningsfält som bör utforskas. Men samtidigt som detta kan beskrivas som ett nytt fält är den historiska kopplingen till religion och ekonomi tydlig och som religionshistoriker är det lätt att konstatera att det inte tycks finnas mycket nytt under solen - inte ens när det gäller internet, twitter eller upprörda känslor för populärkulturella företeelser som julkalendern. Liknande attityder har ofta uttrycks när det gäller det skrivna ordet, tryckpressen, teater eller radio och tv. Ur dessa perspektiv tycks debatterna som rasar i vår egen tid inte vara speciellt unika. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* Den som vill läsa mer om just muslimska teologers attityder till nya media rekommenderas min bok Muslims and the New Media. Historical and Contemporary Debates (Ashgate 2011).

Är julkalendern farlig?

Idag har årets julkalender - Mysteriet på Greveholm: Grevens återkomst - premiär på SVT. Samtidigt som många förväntansfulla barn och vuxna bänkar sig framför teven rapporterar bland annat Aftonbladet att Zbigniew Golebiewski, katolsk kyrkoherde vid Sankta Annas katolska församling i Nyköping, har gått ut och varnat för att julkalendern är farlig. Prästen beskriver SVT som "den ondes hantlangare" och enligt Golebiewski kan julkalendern vara "en inkörsport till spiritism och det ockulta" eftersom barnen i serien bland annat skall utföra ”Anden i glaset” enligt Aftonbladets rapportering. Serien innehåller också andeväsenden, vampyrer och referenser till den "mörka sidan".

När det gäller SVT:s ansvar och agerande säger Golebiewski:

"Precis som i paradiset där de första människorna låter sig luras av den onde. Den onde verkar än i dag i världen och använder sig av alla medel för att komma åt eventuella offer. Att just de som sköter public service vill vara den ondes hantlangare är deras sak och deras ansvar."

Därför har han gått ut och varnat föräldrar för serien i sitt församlingsblad. Julkalenderns manusförfattare och regissör Dan Zethraeus försvar sig dock och betonar att julkalendern inte är bunden till någon speciell religion och eftersom vi har religionsfrihet i Sverige så kan flera olika perspektiv komma med i serien. Detta uttalande skall dock inte tolkas som att Zethraeus vill föra fram någon annan religion och han betonar i samma intervju att han är mer lagd åt det vetenskapliga hållet enligt Aftonbladets rapportering.

Även den kristna tidningen Världen idag innehåller en artikel som uppmärksammar den nya julkalendern. Precis som den katolske prästen oroar sig både beteendevetare och föräldrar för den nya serien enligt Världen idag. Torbjörn Freij som är beteendevetare och föreläsare i många kyrkor yttrar sig på följande sätt i Världen idag:

"Det är inte religiöst neutralt. Kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem i dag och vi tror att det finns en andevärld som inte är god och som är ute efter att förföra människor. Det är en pedagogisk fråga att möta detta på ett bra sätt."

Samtidigt som den stora majoriteten av troende generellt inte tycks ha något större problem med populärkulturella uttryck i form av böcker, filmer, dataspel eller julkalendrar är det viktigt att betona att till exempel Harry Potter böckerna ha utsatts för liknande kritik av bland annat den nuvarande katolske påven Benedictus den XVI. Strax innan han tillträde som påve uttryckte han sig till exempel positivt om Gabriele Kuby bok Harry Potter - gut oder böse som gav uttryck för en katolskt färgad kritik av Rowlings böcker om Harry Potter. Enligt LifeSiteNews.com skrev han på följande sätt för att visa sin uppskattning:

“It is good, that you [Kuby] enlighten people about Harry Potter, because those are subtle seductions, which act unnoticed and by this deeply distort Christianity in the soul, before it can grow properly.”

Precis som i det aktuella svenska fallet med julkalendern ansåg påven och ett flertal andra kristna präster (både katoliker och lutheraner) att Harry Potter var en farlig bok eftersom den innehöll referenser till magi och ockultism. På ett liknande sätt har muslimska teologer också fördömt Harry Potter och den japanska serien Pokemon. Men samtidigt som Harry Potter fördöms har betydligt mindre kritik riktats mot till exempel C.S. Lewis böcker om Narnia. En möjlig förklaring är att C.S. Lewis skriver utifrån ett tydligt kristet perspektiv och att författaren var uttalat kristen. På detta sätt blir läsning trygg och säker till skillnad från J.K. Rowlings

Diskussionen om årets julkalender skall därför inte ses som en isolerad eller unik svensk händelse. Runt om i världen hör vi röster från religiösa grupper som oroar sig för hur populära medier framställer och diskuterar religion och för dessa röster är det viktigt att skydda sina anhängare från att utsättas för vad som uppfattas vara farlig eller omoralisk information. Innehåll som anspelar på ockultism, magi, sexualitet och alternativa livsstilar uppfattas ofta som något hotande och farligt. För att lösa dessa problem finns egentlig två strategier. Den första går ut på att man varnar och informerar sina efterföljare så att de kan avstå från att ta till sig vad som uppfattas vara skadlig information. Speciellt viktigt är det att informera om program eller böcker som vid en första anblick inte tycks vara farliga som i fallet med årets julkalender. Den andra strategin går ut på att man skapar egna medier som för ut ett så kallat säkert innehåll. Här återfinns religiöst färgade teveserier, böcker, filmer och tevespel. Samtidig som jag lyfter dessa två strategier är det viktigt att betona att de flesta troende (obereonde av religionstillhörighet) inte är intresserade av att följa de religiösa ledarnas uttolkningar, slutsatser och rekommendationer. Därför kan vi med största sannolikhet utgå från att både ateister, kristna, muslimer, hinduer och satanister läser och tittar på filmerna om till exempel Harry Potter. Ur detta perspektiv är diskussionen en bra illustration av det faktum att troende sällan gör vad deras ledare säger åt dem att göra. Gapet mellan teori och praktik är därför ofta stora - ett faktum som religionsvetare ofta pekar på men som sällan kommer fram i den mediala diskussionen. Att lyfta fram en katolsk präst som fördömer en julkalender lockar nog till mer läsning än att lyfta fram den stora mängd kristna må de vara katoliker eller lutheraner som utan några större problem bänkar sig framför teven för att se premiären av årets julkalender.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Sociala medier och ökad kontroll av kvinnor

Det är vanligt att förknippa ny informationsteknik med positiva egenskaper som ökad demokratisering och en större möjlighet att göra sin röst hörd. Speciellt tydligt är kanske denna utveckling i den pågående arabiska våren och den begynnande demokratiseringen av Mellanöstern och Nordafrika. Men samtidigt som det finns en stor tilltro till sociala media som Facebook, youtube, SMS och internet är det många som också har framhållit teknikens dystopiska potential. Likt George Orwells mörka framtidsroman 1984 kan ny teknik användas för övervakning och kontroll. Ett tydligt exempel på denna funktion återfinns i GP:s reportage om hur Saudiarabien har låtit installera en ny funktion som har kopplats till landets nya digitala pass. Så fort en kvinna lämnar Saudiarabien sänds ett SMS till kvinnas "förmyndare", det vill säga till hennes make eller far enligt GP.

Teknikens införande har dock skapat upprörda känslor i både Saudiarabien och i flera sociala medier. Bland annat har kvinnorättsaktivisten Mamal al-Sherif lagt ut information om den nya tekniken på Twitter. I GP publiceras till exempel följande upprörda röst:

"Om jag behöver ett sms för att veta om min fru lämnar Saudiarabien är jag antingen gift med fel kvinna, eller så behöver jag en psykiatriker"

Den nya tekniken drabbar först och främst kvinnor i Saudiarabien, men också gästarbetare och privatanställda utlänningar som är anställda av Saudier. Detta är ett tydligt exempel på att ny teknologi också kan användas för kontroll och för att upprätthålla patriarkala strukturer som bygger på en tydlig uppdelning och separation mellan män och kvinnor.

Samtidigt som detta är ett typiskt exempel på en dystopisk funktion är det uppenbart att ny teknologi också har en potential att utmana rådande politiska, religiösa och kulturella strukturer. Det är dock uppenbart att det inte finns en given utveckling i och med att ny teknologi introduceras. Återigen är det viktigt att betona att tekniken kan användas både i "befriande" och "bevarande" strukturer och att det är människors avsikter som styr hur tekniken kommer att brukas i samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Känd bloggare tipsar om anti-semitisk litteratur

Bloggaren och programledaren Gina Dirawi har fått ta emot kraftigt kritik efter att ha publicerat ett kontroversiellt litteraturtips på sin blogg. Aftonbladet och andra media (bland annat DN och Expressen) rapporterar att Dirawi har lagt ut ett lästips till den anti-semitiske författaren Lasse Wilhelmssons bok "Är världen upp och ner". I en kort intervju med Aftonbladet berättar Jonathan Leman från Expo att:

 

"Han [Wilhelmsson] ifrågasätter Förintelsen och menar att det var judarna som förklarade krig mot Tyskland. Och ifrågasätter folkmordet och talar om en judisk världskonspiration. Han har i allt väsentligt samma propaganda som finns i nazistiska grupperingar..."

Enligt Leman på Expo är det speciellt oansvarigt och problematiskt att en bloggerska som Dirawi väljer att lägga ut ett lästips som kan knytas till anti-semitiska uppfattningar eftersom hon är en välkänd och uppskattad person som många personer följer via sociala medier. Dirawi är också aktuell som programledare för melodifestivalen och musikhjälpen. Dirawi har i efterhand lagt ut en ursäkt på sin blogg där hon beklagar lästipset. Den 23 november skriver hon på sin blogg:

Rakt på sak, angående bilden på boken av Lasse Wilhelmsson som jag la upp igår. Såhär enkel och dum är den historien. Jag hade varit ute för ca 1-2 år sen på nån grej,konferans/föreläsning eller liknande, sen kommer en blek lång kille fram till mig,jag känner igen honom,tror han intervjuat mig någon gång för länge sedan. Hur som så ger han mig en bok och säger LÄS! Jag tog emot boken, sa ”jaha” och tänkte ”inte orkar jag läsa den här boken den ser fett tråkig ut”. Nu har jag precis flyttat till ny lägenhet och gick igenom en massa böcker jag hade som jag inte läst,och då fanns den här boken där. Så tänkte jag ”jag läser lite och ser vad den handlar om”. Jag pallade bara läsa typ 9 sidor innan jag bytte bok så har fortfarande inte riktigt fått grepp om vem Lasse är eller vad boken säger. Dock har jag förstått av era kommentarer att han verkar stå för saker som anses vara odemokratiska, något jag inte vill förknippas med. Som sagt har jag inte tillräcklig info för att uttala mig om honom, men jag kan uttala mig om mitt handlande. Jag fick en bok,jag fick för mig att läsa den utan att ha koll på författaren. Att inte ha koll på författaren är vanligt eftersom det är omöjligt att förväntas ha koll på allt och alla, men om man lägger upp det på sin blogg så kan det bli fel för människor kan tro att du håller med om personens agerande eller åsikter. Jag förstår att vissa anser att det verkar naivt och ovetande, men det var jag faktiskt i den här situationen. Jag hade inte koll och så är det ibland, man lär sig nått av allt. Ber om ursäkt om någon tog illa vid sig,för det var inte min avsikt.

Dirawi har dock tidigare skrivit inlägg på sin blogg där hon riktar skarp kritik mot staten Israel. Bland annat skrev hon ett inlägg på sin blogg i maj 2010 med rubriken ”Israel tar efter Hitler” enligt SvD. Den 4 november 2011 tar hon avstånd från den kritik som riktas mot detta inlägg och hon menar att hon blivit missförstådd. Dirawi skriver då enligt SvD:s rapportering:

”Jag tar avstånd från alla jämförelser mellan Israels agerande och Förintelsen. Det var en klumpig och ogenomtänkt formulering som jag ångrar idag. Därför har jag tagit bort dessa formuleringar från min blogg. Mitt syfte har aldrig varit att kränka judar eller förringa Förintelsen.”

Även om Dirawi har uttryckt sig på ett naivt och oinformerat sätt är det tydligt att flera av hennes inlägg har tolkats som att hon har gått över gränsen. Som populär bloggare och kändis är det uppenbart att Dirawi har ett stort ansvar och därför är det inte konstigt att hon utsätt för kritik för ovan nämnda blogginlägg. I vilken utsträckning Dirawis ursäkter och avståndstaganden kommer att leda till att hon frias från anklagelser om att ha anti-semitiska åsikter kvarstår att se.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Våldets globala dimensioner

Tidningen Dagen rapporterade nyligen att en kristen kyrka attackeras förra fredagen av en mobb på hundratals demonstranter i staden Mardan, Pakistan. Attacken skall ha utlöst av den kontroversiella Muhammad-filmen, en film som de kristna i Mardan hade tagit avstånd från. Polisens slappa agerande i samband med attacken kritiseras starkt av den lutherska biskopen Peter Majeed och han menar att det är ett skämt att myndigheterna endast sände fem polismän att skydda de kristna i Mardan. Attacken har också fördömts av pakistanska myndigheter.

Den tragiska händelsen i Mardan är en sorglig illustration av att det framför allt är lokala samfund som drabbas hårdast av globala händelser. Anti-muslimska filmskapare som lever i västvärlden blir sällan själva föremål för den vrede som kan utlösas av deras provokationer. På samma sätt kommer förmodligen även de våldsamma demonstrationerna och övergreppen i Nordafrika, Mellanöstern och Pakistan att drabba framför alla muslimer i västvärlden och vi kan utgå från att dessa händelser kommer att användas för att uttrycka kritik mot islam. Medan kristna minoriteter drabbas i Mellanöstern, Asien och Afrika drabbas muslimska minoriteter i västvärlden. Men liknande tendenser är även tydliga när det gäller konflikter i Palestina och Israel. Händelser som exempelvis kan kopplas till israeliska myndigheters agerande kan ofta utlösa anti-semitiska attacker vilket drabbar judiska minoriteter i västvärlden. Gång på gång tycks lokala, isolerade och icke-representativa eller marginella händelser utlösa en global vrede som ofta drabbar oskyldiga människor som inte har haft någon inblandning eller ens sympati med de som vill provocera.

Samtidigt som religionskritik är en viktig förutsättning för ett öppet och demokratiskt samhälle illustrerar diskussionen ovan att dagens globala media ofta bidrar till att sprida och försvåra internationella konflikter och att relationen mellan de som har makt och de som saknar makt är avgörande. Medan det tycks vara relativt lätt att skapa en konflikt är det desto svårare att stoppa en negativ våldsspiral. Att år, månader och timmar av dialog, diplomati och konflikhantering kan grusas av en amatörmässig film som laddas upp på nätet är en sorglig baksida av dagens allt mer global, medialiserade och våldsamma värld. Som religionsvetare innebär dessa processer stora utmaningar och behovet av tolkning och analys är stor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet.          

YouTube stoppas i flera länder

Efter publiceringen av trailern till den anti-muslimska filmen ”Innocence of Muslims” har ett flertal länder som framför allt domineras av muslimer försökt att stoppa och blockera ut sociala medier som YouTube. Detta gäller till exempel Iran och Saudiarabien. Att förhindra oönskad information från informationskanaler som internet, facebook och YouTube har dock visat sig vara mycket svårt, ett faktum som inte minst ledare i Egypten, Tunisien, Libyen och Syrien har blivit medvetna om under den så kallade arabiska våren.

Samtidigt som länder som Iran och Saudiarabien kan ange religiösa skäl för att försöka stoppa filmen är det uppenbart att dessa två länder också kan ha anledning att försöka hindra sociala medier som kan orsaka politisk och social oro. I flera fall där demonstrationer och protester har uppstått har religiösa frågor används för att mobilisera massorna mot dels utländska intressen och dels mot missförhållanden i det egna landet. Ur dessa perspektiv kan länder som Iran och Saudiarabien ha flera skäl att försöka begränsa tillgången till sociala medier. Samtidigt som dessa medier gör det möjligt att skärpa kontrollen över medborgarna är det också uppenbart att de erbjuder oanade möjligheter att ifrågasätta rådande ordningar.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Fin- och fulislam

Så var det dags igen. I dagens (6/9) DN finns en artikel som går igenom salafisters våldsamma attacker på sufiska helgedomar framför allt i Nordafrika, och som också försöker reda ut i snårskogen kring ”olika riktningar” inom islam, med en till synes nästan tvångsmässig ambition att leta efter skurkar och hjältar. 

Sufismens roll att representera ”god” islam i media blir allt mer uppenbar. I artikeln återges visserligen en intervju med professor David Westerlund där han försöker kvalificera bilden något, och artikelförfattaren gör även en hänvisning till att sufier minsann också krigat, fast då i Libyen och mot kolonialmakten. Men bilden är dock fortfarande en av sufism=bra, salafism=dålig.

Kanske har vi religionsvetare en viss skuld i det hela. Nog har sufism i den akademiska litteraturen, åtminstone fram till för några årtionden sedan, framför allt varit en fråga om näktergalar, rosor, kärlek, djup (läs obegriplig) visdom och direkt extatisk upplevelse av det gudomliga. Dans, sång, vin och skägglösa pojkar.

Är det fel då? Nej, men skevt och präglat av romantisering. Beskrivningen av sufismen i dagens artikel i DN är, trots informationen från Westerlund, genomsyrad av romantik, om än framför i passiv form som döljer vem det är som anser när sufismen ”anses allmänt vara fredlig tolerant och inriktad på den mystiska dimensionen inom islam”. Framför allt intressant blir den lilla faktarutan som åtföljer artikeln. Här står att sufismen ”inte är någon rörelse med en ledare utan en samlingsbeteckning på för de mystiska trosriktningarna inom islam”. Tja, är det något som präglar sufiska brödraskap är det väl den starka betoningen på ledaren och hans (för det är nästan alltid en han) auktoritet. Den klassiska ”romantiska” förståelsen av sufismen blir tydlig när sufismen ”betraktas (notera passivformen utan agent) som tolerant mot oliktänkande men (?) samtidigt fokuserad på asketism och gemenskapen med Gud”. 

När kända sufier ska namnges är det idel prestigefulla och fint ”andliga” och konstnärliga människor som lyfts fram: Cat Stevens (Yusuf Islam) [som för övrigt nog i början av sin karriär som kändis-konvertit snarare drog sig åt det salafistiska hållet], Nusrat Fateh Ali Khan och Ivan Aguéli.  

Det går faktiskt ganska lätt, om man vill, att vända på värderingen i motsättningen salafi-sufism. Så här till exempel: 

Salafismen präglas av en grundläggande demokratisk och individualistisk syn på tillgången till frälsning. Det är individen som själv står inför Gud på den yttersta dagen, och som har ett personlig ansvar för att leva i enlighet med Guds vilja.  Salafister vänder sig mot auktoritet baserad på släktskap och traditionella hierarkier. Syftet med salafistisk aktivism är att befria människor från traditionella maktstrukturer. Alla människor har direkt tillgång till Guds vilja. Det handlar bara om att kunna läsa vad som står i skrifterna. Det behövs ingen mellanhand mellan Gud och människa. 

Sufiska brödraskap präglas ofta av elitism. Frälsning för den enskilde är avhängig av relationen till ledaren, som är den som fördelar Guds välsignelser till anhängarna. För den enskilde troende handlar det om att visa lojalitet och givmildhet gentemot ledaren, vars makt ofta är ärftlig. Det är ledaren som besitter den yttersta insikten om Guds vilja, och ”sann” och fullständig kunskap om islam är inte något som är förunnat den vanliga troende. Exempel på sufism är muridiyyaorden i Senegal där den högsta formen av gudstjänst är skänka större delen av sina arbetsinkomster till ledaren. 

Så...nya hjältar och nya skurkar. Även detta är en korrekt bild, men skapad genom ett skevt urval av fakta. Religioner, inklusive islam, är komplexa. Det framstår för mig som att en av våra viktigaste uppgifter som religionsvetare är att beskriva, ständigt påpeka och analysera denna komplexitet, och i största möjliga mån avhålla oss från att värdera vad som är fint och fult, önskvärt och förkastlig. 

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Siewert och andligheten

Den kristna debattören Siewert Öholm har i en serie reportage på bloggen Churchmill kritiserat Sveriges Radios livsåskådningsredaktion. Inläggen är religionsvetenskapligt intressanta i flera avseenden, eftersom de följer mönster som vi kan observera också i andra sammanhang och bland andra religiösa aktivister.

Här följer några exempel på detta hämtade från ett inlägg som mer specifikt behandlar SRs sändningar under den muslimska fastemånaden ramadan, men det är teman som återkommer i flera inlägg.

1. Öholm menar SR driver, mot sitt uppdrag, en form av religionspolitik vars yttersta mål är att skapa någon form av "synkretism" (religionsblandning) mellan olika religioner. Om detta tycker han inte. Han ogillar "flummeri" och "romantik" (det är dock lite oklart vad som avses med det senare). Bakom skymtar en föreställning, medveten eller ej, om att religioner är, eller rättare sagt bör vara, tydliga i kanterna. 

Detta krav på religiös "renhet" är återkommande i religiösa sammanhang världen över, i historia och nutid bland reformivrare och religiösa experter. Problemet som de alla stöter på, allt som oftast, är att hur mycket de än förmanar, så skapar "vanligt folk" ofta sina egna föreställningar och praktiker, inte sällan sådana som går på tvärs mot "teologisk korrekthet". Så sker också i dagens Sverige. De undersökningar som vi har tillgång till när det gäller svenskars religionsuppfattning i gemen tyder på att just luddighet, gränsöverskridande och nyskapande i föreställningar och praktiker är mer norm än undantag. Härvidlag är en "flummig" policy i SRs livsåskådningsprogram med betoning på luddiga begrepp som "kärlek" och "andlighet" som trancenderar konfessionsgränser nog ganska så väl synkroniserad med religion ute i stugorna. 

Varför bilden av en "ren" religion är så viktig för Öholm, och säkerligen för andra religiösa auktoriteter, och varför de lägger tid och möda på att med kraft hävda den, och bekämpa "teologisk inkorrekthet" tål att studeras närmare.

2. Öholm menar vidare att SR inte tar hänsyn, i avvägningen mellan vilka religiösa traditioner som ska få ta plats i etern, till den religiösa tro som finns hos majoriteten av den del av befolkningen som konsumerar deras livsåskådningsutbud. Denna kritik kan naturligtvis tillbakavisas genom att peka på en hel del av inte minst P1s programutbud (Mitt i musiken, dagens dikt, Ekonomiekot, Meny) som kanske inte appellerar till den stora massan, utan just till minoriteter. Men det intressanta här är att Öholm framställer en grupp  rentroende "kristna" som en avgränsad och signifikant del av befolkningen. Varför skapar han sig denna bild? Vilken roll fyller den för honom, och andra som delar hans synsätt? Enligt honom pekar det fortfarande höga medlemsantalet i samfundet Svenska kyrkan och det faktum att folk ber till en högre makt (mer eller mindre diffus) på denna grupps existens.

Det finns gott om andra rimliga förklaringar till att SvK fortfarande har höga medlemsantal, men Öholm väljer att se det som ett resultat av en religiös övertygelse i linje med hans egen. Personligen tvivlar jag starkt på detta, och tror att ett enkelt test skulle kunna ge svar på frågan. Om samfundet istället för att dra avgiften för medlemskap på skattsedeln skickade ut ett inbetalningskort skulle vi på ett enkelt sätt kunna få svar på frågan hur viktig just samfundstillhörigheten egentligen är för de nuvarande medlemmarna i gemen.

På liknande sätt förhåller det sig med bönen. För att veta om människors böner till en högre makt är tecken på en tro enligt t.ex. Svenska Kyrkans bekännelse behöver vi undersöka deras föreställningar närmare. Vem/vad är denna övernaturliga makt som man riktar sig till? Attitydundersökningar indikerar att det är en minoritet bland de som idag kallar sig kristna och är knutna till SvK som dels a) vet vad dess bekännelse är b) tror på den.

Socialpsykologisk forskning ger för handen att vi människor är benägna att anpassa våra föreställningar efter vad vi tror är andra människors föreställningar, ett drag som förmodligen har varit evolutionärt gynnsamt. Att hålla avvikande åsikter är psykologiskt påfrestande. Detta kan vara en av förklaringarna till att Öholm skapar en betydande grupp kristna, som delar hans tro, åtminstone på ett eller annat sätt, och som upplever att de är förfördelade av SR. 

3. Öholms resonemang speglar också ett tydligt konspirationstänkande, som han också givit uttryck för i andra sammanhang (Homolobbyn i Melodifestivalen). "Kristna" i Sverige är offer för ränker smidda av en religionssynkretistisk medieelit. Detta sätt att tolka en upplevd utsatthet som ett resultat av medvetna illvilliga intentioner hos en mer eller mindre abstrakt fiende är vanlig i religiösa (och icke-religiösa) sammanhang. Ibland handlar det om en annan grupp människor, ibland en övernaturlig varelse (t.ex. Satan). Det gemensamma är just benägenheten att projicera intentionalitet bakom processer som man uppfattar påverkar en själv (onda eller goda). Fenomenet är också det väl belagt i forskningen, inte minst när det gäller religiösa föreställningar om osynliga makters agerande i världen. 

Siewert Öholms inlägg är således intressanta som studieobjekt för den som önskar forska närmare kring de olika former religion tar sig i offentligenheten i dagens Sverige, och varför de tar sig just dessa former.  Sedan kan hans åsikter i sakfrågan naturligtvis också bemötas i en debatt, men det lämnar jag åt dem som har intresse av en sådan. 

Jonas Svensson
Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet

Beröringsskräck och religion

Enligt deltagarna på seminariet religion och medierna som organiserades under Almedalsveckan finns det en omfattande beröringsskräck när det gäller religion i våra medier. Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson menar till och med att det är ”som att komma ut ur garderoben” när man skriver om andlighet. Enligt deltagarna i debatten är journalister som skriver om religion antingen ointresserade eller rädda för att bli associerade med religion. Det finns till och med en slags ”garderobsreligiositet i den svenska journalistkåren som inte alltid syns så tydligt i spalterna” enligt Erik Helmerson. Enligt den kristna tidningen Dagen ger den liberala livsstil som dominerar bland journalister inte något utrymme för andlighet och religiositet.

Huruvida denna analys är korrekt eller inte kan diskuteras men det är tydligt att de flesta svenskar tycks uppfatta religion som något privat som inte skall synas i det offentliga livet. Denna förståelse av religion tycks därför försvåra ett offentligt samtal och hindra en seriös analys av religion i samhället och ur detta perspektiv har seminariedeltagarna en poäng. Kanske är det så att religion har blivit en allt för svår uppgift för många journalister och många är kanske rädda för att sammanblanda sin privata syn med en objektiv analys. För att kunna överbrygga detta problem och skapa utrymme för en välbehövlig rapportering, debatt och analys av religion i Sverige är det kanske på plats att utbilda journalistkåren i religionsvetenskaplig teori och metod. Journalister är ju inte rädda för att skriva om ekonomi eller politik trots att de alla har en privat ekonomi och en politisk övertygelse. Varför finns det inte en beröringsskräck för dessa områden men för religion?   

Oberoende av hur vi svarar på ovan nämnda fråga är intresset för religion och religiositet stort enligt Åsa Furuhagen som arbetar på "Människor och tro" på Sveriges Radio. Detta program har uppskattningsvis 130,000 – 140,000 lyssnare. Intresset för religion och religiositet är omfattande, vilket vi har sett här på bloggen som på ca 2 månader har haft nästan 20.000 besökare. Det tycks därför finnas ett behov av att analysera, diskutera och försöka förstå religionens plats och funktion i det offentliga samhället. Hur kan till exempel människors tolkningar av religion knytas till och förstås i relation till rådande samhällsförhållanden och vilken plats och funktion kan religion fylla i det svenska samhället med tanke på gällande lagar? Eftersom så många människor är intresserade av dessa och liknande frågor borde journalister kanske skriva mycket mer om religion än vad de gör idag. Intresset saknas inte, men kanske kompetensen för att skriva och rapportera om dessa frågor.

Men måste journalister vara religiösa eller ”andliga” för att skriva om religion? Är det nödvändigt att själv ha en tro för att kunna analysera, belysa och förklara religion i samhällsdebatten? Blir man mer kompetent att skriva om religion om man själv är troende? Dessa frågor kan givetvis besvaras på flera sätt – men enligt mig är det tveksamt om den svenska journalistkåren automatiskt skulle bli bättre på att bevaka religion om de själva vore religiösa. Att ha en tro innebär inte nödvändigtvis att individen är bättre rustad att kunna analysera vilken plats och funktion religion kan ha i det offentliga rummet i historia och nutid. Kanske journalister istället borde gå en kurs i religionsvetenskap eller så borde de läsa om journalistkårens riktlinjer om en objektiv och saklig journalistik?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Saknas Gud i den offentliga debatten?

Den som tittade på SVT:s Debatt från Almedalsveckan kunde bland annat ta del av en hetsig debatt mellan Alexander Bard (Zoroastrier), Roland Poirier Martinsson (katolik, Timbro), Stefan Attefall (Civilminister, KD), Christer Sturmark (Humanisterna) och Rosanna Dinamarca (Vänsterpartiet) om religionens plats i det offentliga samtalet. Trådarna var många och åsikterna, liksom de avhandlade ämnena, gick isär och programmet framstod som rörigt och ofokuserat.

Enligt Alexander Bard talas det dock allt för mycket om gud och gudar, men allt för lite om religion. I linje med en etymologisk definition betonade Bard att religion är det som binder samman människor. En utgångspunkt som också delades av Christer Sturmark, men till skillnad från Bard menade han att det vore lämpligare att tala om livsåskådningar än enbart religion. I linje med denna argumentation kritiserade Sturmark Atterfall för att Humanisterna inte får ta del av SST:s stöd till trossamfund. Debatten kom även att handla om skolavslutningar och religion i skolan; ett ämne som vi har behandlat här på bloggen vid tillfällen. 

Den mest upprörda diskussionen uppstod när Bard menade att islam och kristendomen legitimerar hat och våld mot homosexuella och förtrycker kvinnor. Ett påstående som väckte arga reaktioner och kommentarer från bland annat Poirier Martinsson och deltagare i publiken. Samtidigt som Bard betonade att uttolkningen av vissa religioner tycks vara föränderliga och öppna för interna variationer var han lika övertygad om att vissa religioner inte förändras på ett liknande sätt. Till och med när en deltagare i debatten betonade att hon var muslimsk kvinna och inte uppfattade sig som förtryckt och att hon inte hatade homosexuella blev Bard upprörd och refererade till rådande lagar i Saudiarabien. Konflikten illustrerar på ett tydligt sätt det som vi ofta har diskuterat här på bloggen. Vem är det som företräder en religion? Enligt Bard tycks islamtolkningen som dominerar i Saudiarabien vara normerande och ”mer muslimsk” än den muslimska kvinnans mer liberala synsätt. 

Till skillnad från till exempel Katolska kyrkan som också omtalades i debatten finns det inget centrum eller någon slags muslimsk påve eller ärkebiskop som kan sägas föra islams talan. Förvisso kan både Koranen och Bibeln tolkas som skrifter som kan sägas legitimera homofobiska och patriarkala strukturer, men detta faktum tycks tyvärr gälla de flesta världsreligioners skrifter och traditioner. Som Ashk Dahlén har skrivit om på bloggen är Zoroastrism inte heller en religion som tolkas på ett enda sätt – även inom denna religiösa tradition finns liberala respektive konservativa tolkningar.

Så vem är det som skall ha tolkningsföreträdet? Och hur gör vi med det faktum att vissa troende inte tycks följa de religiösa ledarnas synsätt? Är det Bard som skall avgöra att Poirier och den muslimska kvinnan inte är riktiga katoliker eller muslimer om de säger att de inte är motståndare till homosexuella? En sådan invändning skall givetvis inte ses som ett försök att förneka att kristendom och islam kan tolkas homofobiskt – men det är också tydligt att dessa religioner kan tolkas på andra sätt.

En annan intressant tråd i debatten handlade om ”konstiga religioner”. I ett upprört svar till Bard betonade Poirier Martinsson att majoriteten fortfarande tillhör kristendomen i Sverige och att det endast är en minoritet som konverterar till ”konstiga asiatiska religioner”. Uttalandet var förmodligen ett resultat av det uppskruvade samtalsläget, men det illustrerar också spänningen mellan majoritet och minoritet, tradition och föränderlighet i det religiösa landskapet. Är det historia och tidsaspekter som skall avgöra vad som skall klassas som ”normal” religion respektive ”konstig” religion? Även detta har berörts tidigare här på bloggen.

Trots samtalets spretighet är det intressant att se vilka upprörda känslor en diskussion om religion kan väcka. Det är också positivt att media uppmärksammar att religion – speciellt om vi pratar om uttolkningen av religion och religionsvetenskapens koppling till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning snare än essentialistiska föreställningar om gud – är viktigt att diskutera i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Samtliga deltagare i debatten var faktiskt fullständiga eniga om en enda sak– samhället har ett allt större behov av att förstå vilken plats och funktion religion kan fylla i samhället. För att klara av denna uppgift är det tydligt att det behövs kompetenser i religionsvetenskap.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet