Igår kväll lyssnade jag
på en föreläsning av Pål Levin, doktorerad i Internationella relationer och föreståndare
för det nyblivna Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet.
Titeln på fördraget var Islam och Europas
identitetskriser och utgick från hans bok Turkey
and the European Union: Christian and Secular Images of Islam. Föredraget arrangerades av Föreningen Svenska Istanbulinstitutets Vänner.
Levin pekade på två
olika föreställningar om islam och muslimer, som går tillbaka till 600-talet
och med viss kontinuitet sträcker sig in i vår egen tid. Å ena sidan, menade
han, finns bilen av islam som Guds straff. Dessa föreställningar, som var
framträdande inte minst hos Luther, har ett själv- och samhällskritiskt drag. Orsaken
till muslimernas härjningar menade man stod att finna i det egna beteendet, i
ett avfall från den sanna läran.
Det andra narrativet –
som Levin menar att vi tydligt finner bland annat hos Voltaire – är mer
offensivt. Här utmålas islam som en barbarisk religion och muslimen som dum,
våldsam, och översexuell. Som en fiende att bekämpa. Detta känner vi igen i den
samtida högerextrema och islamofoba diskursen.
Båda dessa
föreställningsvärldar och narrativ är närvarande i samtida europeisk
identitetspolitik och i relationen till Turkiet, menar Levin. Kanske handlar
inte negativa bilder av islam och muslimer – i diskussionerna om Turkiets
eventuella medlemskap i EU – så mycket om islam och muslimer, utan mer om
Europa och européer? Vad är europa? Vad utmärker en europé? Vad vill vi att
dessa utmärkande drag ska vara?
Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap,
Göteborgs universitet
