Buddhistiska tempel beskattas för allmosegåvor

Tre buddhistiska föreningar har behövt registrera sig som arbetsgivare till munkarna som bor på klostertemplen, och Skatteverket beskattar föreningarna på kost- och bostadförmåner som de menar att munkarna får när de utför religiösa tjänster.

När ska Skatteverket börja kräva skatt på kollekten? Eller börja jaga präster som äter smörgåstårta på dop- eller begravningskaffet? När ska Skatteverket börja beskatta nunnor och munkar som bor på kristna kloster för motsvarande kost- och bostadsförmån?

Att beskatta de buddhistiska munkarnas mottagande och ätande av matgåvor innebär att en central religiös praktik beläggs med skatt vilket försätter buddhistiska kommuniteter i en sämre ekonomisk situation än andra religiösa grupper som mottar skattefria gåvor.

Gåvogivandet av mat är en central religiös ritual i thailändska tempel som äger rum varje dag. För lekfolket står dana, generositet, i centrum för den religiösa praktiken och dana uttrycks genom materiella gåvor till sanghan så som mat, kläder, mediciner eller pengagåvor.  Maten, och gåvogivandet av maten, utgör en bärande struktur för den religiösa verksamheten och praktiken. Det är en reciprok ritual som behöver sättas i relation till den mest grundläggande av indiska doktriner – den om karma. Doktrinen är transcendental – den som ger materiella ting till en buddhistisk kommunitet får religiösa meriter i retur, antingen i detta liv eller i nästa. Karma-doktrinen, och föreställningen om religiösa förtjänster, finns närvarande i varje religiöst givande i buddhism. Mer specifikt syftar gåvogivandet till att utveckla punya (sanskrit, pali: puñña) meriter. Meriter kan även ackumuleras genom ett moraliskt leverne och genom meditation, men generositeten i gåvogivandet (dana) anses alltså förtjänstfullt i sig självt. Munkarna, så som representanter för Buddha och Buddhas lära, utgör ett meritgivande fält. De har en skyldighet att tillgängliggöra sig som gåvomottagare, för att ta emot lekfolkets gåvor. Det innebär att när matgåvor ges, behöver munkarna äta av all mat (även om det bara är en tesked från varje rätt) för att det reciproka utbytet ska fungera. De ytterst få gånger som munkar avstått från att ta emot matgåvor, har det varit uttryck för en mycket kraftfull politisk markering - som under Saffransupproret i Burma 2007, när munkarna vände upp och ned på sina matskålar och vägrade ta emot mat från juntans män som protest mot den politik som fördes i landet. Det närmaste vi kan jämföra dana med är den kristna kollekten, som är skattebefriad i Sverige. Foto: Katarina Plank.

Mat och matregler utgör en bärande del i människors liv. Alltifrån odling, inköp, tillagning, servering samt förtäring av mat är viktiga aspekter som kan förknippas med, ses som en del av ritualer eller ses som självständiga religiösa ritualer. Religionsvetaren Graham Harvey menar till och med att mat och ätande är det som borde definiera vad vi förstår som ”religion” och inte tro: “[p]erhaps religion (as a locus of scholarly attention) ought to be defined not as believing but as eating”.

För att kunna analysera matregler och matpraktiker används begreppet matvanor som omfattar hur vi uppfattar mat och föda samt hur dessa uppfattningar styr hur vi konsumerar och hanterar mat. Religiösa matvanor särskiljer sig från sekulära matvanor genom att dess inre logik och centrala värden vilar på en auktoritet som kan hänföras till religiös ideologi eller till en praxis i en religiös tradition som upprätthålls av utövarna. Religiösa matvanor behöver förstås i relation till centrala frågor som identitet, frälsning och det gudomligas natur. Religiösa matvanor innehåller ofta perioder av avhållsamhet från mat, fasta, vilket även kan vara länkat till andra kroppsliga discipliner såsom sexuell avhållsamhet och perioder av celibat. Inom olika religiösa traditioner har därför mat, kroppslighet och sexualitet ritualiserats och kommit att omgärdas med en mängd föreskrifter. Detta gäller i mycket hög grad även för buddhistiska traditioner där religiösa matvanor är integrerade i rituell praktik som utförs varje dag vid templen.

Matens religiösa roll i buddhistiska traditioner har sina rötter i en asketisk indisk miljö; Siddharta Gautama var del av en samanera-rörelse, där asketer helt lämnade lekmannalivets ansvar och förpliktelser, för att leva på allmosor och på heltid kunna ägna sig åt ett religiöst liv där de kunde utföra ofta omfattande fastor och stränga fysiska och mentala övningar.  När Siddharta Gautama blev en Buddha, en Uppvaknad, instiftade han en orden, en sangha, som har bevarat sin struktur från Gangesdalens asketiska grupper. Ritualen, där en man lämnar lekmannaskapet för att bli novismunk, kallas för att ”gå in i hemlösheten” (pabbajja) och novismunkarna kallas fortfarande för samanera, medan de fullordinerade munkarna, benämns bhikkhus.

Det finns tre beståndsdelar som är centrala för att förstå hur dagens thailändska buddhism fungerar, och denna relation är central för alla buddhistiska traditioner där lekfolket stöttar sina munkar och nunnor: de som avsagt sig världen, gåvan och lekmannalivet. Den monastiska kommuniteten behöver förstås i relation till lekfolket. Det är en komplementär relation som, även om den är satt i motsatsförhållande, utgör en komplex helhet. Den grundläggande strukturen med avsägarna (monasterna som avsagt sig lekmannalivet) och Buddha på ena sidan, bärs i lika hög grad upp av lekfolket och idén den universella monarken (en världslig ledare) på den andra sidan. Hans H. Penner (2009) framhåller att avsägaren och lekfolket kan ses som ett motsatspar, men som motsatspar motsäger de inte varandra, istället bildar de, med sina inverterade positioner, tillsammans en enhet där gåvan medierar mellan de båda relationerna. Den mest basala strukturen som bär upp theravadabuddhism kan därför uttryckas (A) lekfolket, (B) gåvan, (C) avsägaren, där A och C associeras med två olika sfärer (en världslig och en utomvärdslig) och där gåvan medierar mellan dessa sfärer. Den tydligaste symbolen för detta utbyte är pindapata, som dagligen sker offentligt på gator och vägar i flera theravadabuddhistikska länder. Pindapata kallas den vandring munkar gör i gryningen, där de tyst tillgängliggör sig för matgåvor. I Sverige sker pindapata oftast i eller strax utanför tempelklostren, och några enstaka gånger arrangeras pindapata inne i städer. 

Kortfattat kan detta summeras med att matgåvorna utgör en central del av den religiösa praktiken; de ges varje dag och att ge en matgåva är således det sätt som den buddhistiska praktiken manifesterar centrala doktriner. Matgåvorna måste förstås i relation till Europakonventionens formulering i artikel 9, där det säkerställs att individen har rätt ”either alone or in community with others and in public or private, to manifest his religion or belief, in worship, teaching, practice and observance.” Matgåvor förekommer dagligen i templen, och sker även utanför templen. Genom att ge matgåvor, till Buddhastatyer, andehus, munkar, och att själv och tillsammans äta av de heliga rester som blir kvar, eller lämna resterna till djur som lever i närheten av templet, innebär att lekmannen eller lekkvinnan genom maten skapar och upprätthåller en buddhistisk kosmologi. Matgåvorna är en kosmicerande handling. När Skatteverket vill kalla detta för en kostförmån, beskattas i själva verket den religiösa praktiken och själva gåvan till munkarna.

Hur lyckas Skatteverket argumentera för att munkarnas ätande ska beskattas och förstås som en kostförmån? Jo, man utgår ifrån några formuleringar som finns inlämnade till Migrationsverket, när föreningen sökte tillstånd för munkarna att vistas i Sverige: ”I samband med att munkarna från Thailand skulle komma till Sverige sökte föreningen arbetstillstånd hos Migrationsverket. Av ansökningarna framgår att föreningen ska ta hand om dem under deras vistelse i Sverige, vilket inkluderar att ge dem mat. Om munkarna inte utför arbete såsom föreningen angivit skulle inte munkarna ha fått de beviljade arbetstillstånden. Munkarnas arbete är därmed en förutsättning för deras vistelse i Sverige. Det föreligger således ett samband mellan de arbeten som munkarna utför åt föreningen och den mat de tar emot från föreningen. Detta samband förstärks av det som föreningen angivit i ansökan om arbetstillstånd dvs. att de ska stå för munkarnas uppehälle i Sverige.”  Skatteverket anser att munkarna erhåller kosten på grund av deras arbete i föreningens verksamhet. ”I och med att föreningen angivit i ansökan om arbetstillstånd att de ska ta fullt ansvar för munkarnas uppehälle under sin vistelse i Sverige, så har föreningen tydligt angivit att de ska tillhandahålla maten till munkarna. Skatteverket anser därför att föreningen ska betala arbetsgivaravgifter för den tillhandahållna kostförmånen.”

Skatteverkets argumentation att det är tempelföreningarna som är ansvariga för att ge munkarna mat är felaktig. Merparten av de thailändska templen i Sverige är organiserade som ideella föreningar. Det är en föreningsform som sällan fungerar särskilt bra utifrån hur sanghan är organiserad i asiatiska länder. I den statliga utredningen om rättslig reglering för trossamfund, SOU 1997:41, konstateras att för många trossamfund fungerar de tillgängliga associationsformerna dåligt. Både kristna och ickekristna församlingar tvingas in i en ideell föreningsform som inte motsvarar hur de av tradition fungerar (s 122):

Det är inte föreningarna som förser munkarna med mat. Det är enskilda individer som besöker templet. När föreningarna ska ansöka om uppehållstillstånd för sina munkar tvingas de in i administrativa formuleringar och en praxis som inte är anpassad utifrån den verksamhet som bedrivs. Nej, munkar arbetar inte. Trots detta, tvingas buddhistiska föreningar registrera sig som arbetsgivare där de administrativt behöver förändra munkarnas status från religiösa personer som lämnat lekmannalivet till att bli arbetstagare.

Munkarna har i sina ansökningar om uppehållstillstånd tydliggjort att de inte arbetar för pengar. Avsägarna, munkarna, har helt lämnat lekmannalivet. Här vill jag mycket starkt betona att de inte är arbetstagare. De får heller inte någon ersättning, arvode eller lön för sitt leverne. De har inte längre någon privat sfär eller privatliv – de ger upp alla yttre tecken på en unik identitet när de går igenom ordinationen: de lämnar sitt lekmannanamn och får istället ett munknamn; de rakar av sig håret; och de ikläder sig den monastiska roben som suddar ut individuella uttryck. De har inget eget boende, istället utgör munkarna en religiös kommunitet och bor på ett tempelkloster. Munkreglerna (inom theravadatraditionen handlar det om 227 regler som munkarna måste följa) syftar till att förfina det religiösa livet, och förhindrar att de utför sådana saker som är förknippade med ett lekmannaliv. De får till exempel inte förvärvsarbeta, ha sex eller laga mat. Däremot tillåter munkarnas regler dem att ta emot tillagad mat och att förtära den mellan gryning och när solen står i zenith (senast kl 12, lunchtid), men maten får därefter inte sparas. Eftersom maten inte får sparas, måste tempelföreningarna arrangera ett schema som säkerställer att det alltid finns någon som kan komma till templet och ge munkarna matgåvor. Om gåvogivandet skulle utebli, kan följden bli att munken behöver fasta till nästa dag.

Ja, föreningarna måste gå i god för att de ansvarar för munkarnas uppehälle eftersom munkarna ska bo på klostertemplen. I ansökningshandlingarna från templet anges att det är ett ansvar som även åligger medlemmarna som individer – inte bara templet. Nej, det är inte föreningarna som ombesörjer mat till munkarna. Alla matgåvor och andra gåvor är individuella gåvor från enskilda medlemmar till munken. Nej, det är ingen kostförmån, det är en central religiös ritual.

Nej, munkarna har ingen egen bostad. De är religiösa experter som bor på ett klostertempel som de dessutom ansvarar för. En munk är inte längre en privatperson med egen bostad, utan har en förändrad status där man lämnat lekmannalivet och blivit ”hemlös”. De bor på klostertempel, men det är ingen permanent bostad. De har dessutom ett ansvar att ständigt finnas till hands för kommuniteten av thailändare och andra buddhister som kan tänka behöva stöd eller kontakt. Någon munk måste dessutom ständigt befinna sig på templet, ifall någon lekman eller lekkvinna kommer på besök. Templet får inte lämnas obemannat eller stängt.

För att Skatteverket ska kunna göra en adekvat bedömning av den religiösa verksamheten och ritualerna som utförs i thailändska tempel behöver jämförelser göras med kristna kloster och med hur ritualer i majoritetssamfundet Svenska kyrkan fungerar. Gåvor till kristna församlingar, det som kallas kollekt, är skattebefriade, liksom andra monetära gåvor i samband med dop, bröllop och begravning, är momsbefriade. Det utgår inga avgifter för religiösa ritualer från Svenska kyrkan, och ritualerna beskattas inte av staten.

Även i kristna sammanhang är måltider viktiga i samband med religiösa ritualer. I vilken utsträckning förmånsbeskattar Skatteverket präster som i sin tjänst deltar i dopkaffet, äter av smörgåstårtan på begravningskaffet, eller deltar i en middag i samband med ett bröllop? I vilket utsträckning krävs kristna kloster på kost- och bostadsförmåner?

Jag menar att Skatteverkets tolkningar leder till en beskattning av religiösa sedvänjor som står i skarp – och felaktig – kontrast till den självförståelse och den praktik som råder i buddhistiska tempel. De religiösa sedvänjorna vid buddhistiska tempel baseras på en mer än 2500-årig kontinuitet, där en strikt åtskillnad görs mellan lekfolk och munkar. Skatteverkets administrativa uttolkningar leder till en felaktig värdering av munkarnas status där man tvingar in munkarna i ett arbetsrättsligt förhållande som suddar ut gränsen mellan lekfolk och munkar. Munkarna arbetar inte vid templet, de erhåller inga ersättningar eller arvoden. Att beskatta munkarnas ätandet av mat i templen innebär att man beskattar en religiös ritual där religiösa matvanor är centrala, och det får som konsekvens att buddhistiska församlingar försätts i ett sämre ekonomiskt läge än andra religiösa grupper vars ritualer och gåvor inte beskattas.

Katarina Plank, docent i religionsvetenskap, Karlstads universitet

Asiaterna är de nya svenskarna

Vi fick en kommentar på vårt förra inlägg, som vi vill ge ett längre svar till eftersom det bland annat antyddes att vi ”exotiserade” asiatiska religioner.

Avsikten med vårt inlägg var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.



Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.



Eftersom SST kräver att samfund skall ”betjäna minst 3 000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet” har en möjlighet varit att skapa samarbetsråd.

Representanter för dessa nationella råd överlåts att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade, vilket också kan leda till att vissa grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan därför vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag som vi lyfter fram är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter rådande mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.

Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Strukturell diskriminering när asiatiska religioner utestängs från ökade statsbidrag till trossamfund

Det är lovvärt att regeringen vill skjuta till medel som möjliggör för andra trossamfund än Svenska kyrkan att kunna bygga nytt eller renovera befintliga lokaler. Men man kan ifrågasätta om kraven är rimliga som Nämnden för statligt stöd till trossamfund, SST, ställer på samfunden, eftersom de indirekt bidrar till att strukturellt diskriminera de religiösa samfund som inte kan följa normerna. Kanske är det hög tid att regelverket ses över?

För drygt ett år sedan när regeringen meddelade sin förra extra satsning på trossamfund (då 10 miljoner kronor)  hänvisades till att religiösa samfund spelar en viktig roll i många migranters integrationsprocess. Detta argument tycks överensstämma med vetenskapliga studier om invandrade religioner i Sverige och andra länder. Kollektivt föreningsliv och ”platsskapande” utifrån en religiös grund kan främja integration. Religiösa församlingar och gudstjänstlokaler fungerar ofta som trygga zoner där medlemmarna kan förmedla kulturella, religiösa, och språkliga traditioner, utöva sociala verksamheter, och samtidigt skapa dynamisk dialog med andra grupper och med majoritetssamhället.

Men tittar man på statistiken från SST så reflekterar den knappast dagens religiösa mångfald. De 22 samfund som i dag uppbär statsbidrag och därmed synliggörs offentligt består enbart av kristna, muslimska, judiska och ett icke-representativt urval av buddhistiska grupper. Detta beror på att regelverket kräver att religiösa föreningar ska organisera sig på nationell nivå genom att vara registrerade som trossamfund, betjäna minst 3000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet. Mindre religiösa grupper faller därför utanför statligt erkännande och understöd.

Frågan är hur väl regelverket är anpassat till integrationsprocesser i dagens mångreligiösa samhälle? Forskare i religionsstudier har påpekat att kriterier för statsbidrag i exempelvis Sverige och Finland bygger på kristna definitioner av religion och modeller för hur ett trossamfund ska organiseras, det vill säga likt en kyrka. Dessa organisationsstrukturer kan uppfattas som främmande i många invandrargrupper, och kanske speciellt i asiatiska religioner. Ofta tar det lång tid innan religiösa grupper anpassar sig till den normerande församlingsstrukturen genom att till exempel registrera medlemmar och införa medlemsavgifter. Många når heller aldrig dit eftersom deras anhängare är vana vid andra föreningsmodeller, osäkra på rättigheter och byråkrati i det nya landet, och ibland skeptiska till statlig inblandning.

Regelverket förutsätter även en mer centraliserad och homogen organisation än vad som i praktiken kan skapas inom religioner från asiatiska länder med stor mångfald. När hinduiska representanter år 2001 bildade Hinduiska Samfundet i Sverige (HSS) för att tillvarata olika föreningars intressen var det just förekomsten av så många olika hinduiska förgreningar som försvårade en representation på nationell nivå. Trots att hinduerna uppskattas till cirka 10000 individer, och därmed är fler till antalet än många kristna samfund med statsbidrag, är det problematiskt att anpassa religionens mångfald efter en svensk föreningsmodell.

Exemplet med Sverige buddhistiska samarbetsråd (SBS) visar att det är västerländska konvertiteter, snarare än invandrade grupperna från s.k. tredjeländer (utanför EU), som lyckas med den nationella samorganisationen. SBS grundades 1993 och blev 12 år senare det första icke-abrahamistiska samfundet berättigad till statsbidrag. Men trots att buddhister med asiatiskt ursprung från Thailand, Vietnam och Kina utgör en betydande del av Sveriges uppskattningsvis 30 000 buddhister är de underrepresenterade i samarbetsrådet.

Samtidigt går det att ifrågasätta vilken funktion SSTs nationella krav har. Både i Malmö, Stockholm och Göteborg har exempelvis Sveriges cirka 4000 sikher etablerat församlingar och gurdwaras baserat på egna donationer. Det är just på det lokala planet de gör betydelsefulla insatser genom bland annat barn- och ungdomsverksamhet, sociala projekt och dialog med skolor, universitet, kommuner och andra trossamfund.

Statsbidraget skulle kunna organiseras på ett mer demokratiskt sätt. Tittar man på grannländerna så har Norge förvisso en avsevärt större budget eftersom norsk lag föreskriver att lika stort bidrag som budgeteras till norska kyrkan även ska ges till andra trossamfund. Men understödet räknas ut efter antalet registrerade medlemmar, utan en lägsta gräns, med resultat att 650 lokala och nationella tros- och livsåskådningssamfund i Norge är bidragsberättigade. I Danmark kan grupper som har 150 medlemmar ansöka om att bli ”godkända” samfund och därmed få skattelättnader, vilket över 100 grupper gjort. Till skillnad från den svenska myndigheten SST bedöms numera ansökningar från samfund i Danmark av ett rådgivande organ bestående av religionsforskare och jurister istället för anställda med kristen bakgrund.

Medan argumenten för ökat statsbidrag till trossamfund i Sverige betonar integration verkar regelverket förutsätta en byråkratisk assimilering som gör det omöjligt för många religiösa grupper att få statligt understöd och erkännande. De grupper som kanske upplever de största kulturella skillnaderna och skulle gynnas allra bäst av bidrag osynliggörs i den offentliga diskussionen och diskrimineras strukturellt. Hinduer, buddhister, sikher och andra asiater från migrationsstarka länder får istället bära hela kostnaden för sin verksamhet och marginaliseras därför ytterligare.

Kristina Myrvold

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Religiösa och överviktiga diskrimineras på arbetsmarknaden

I rapporten ”Vad är rätt profil för att få ett jobb? En experimentell studie av rekryteringsprocessen” som publicerats av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) framgår det att människor som tillhör religiösa minoriteter har cirka 25 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna ett arbete. Med religiösa minoriteter avses framför allt muslimer och judar. Studien visar också att överviktiga, äldre, sökande med flera barn samt personer som har mer än fem dagar sjukfrånvaro det senaste året löper en liknande risk. Undersökningen som genomförts i Stockholms län bygger på en hypotetisk anställningssituation alternativt kallelse till jobbintervju där arbetsgivare (rekryterare) får en möjlighet att välja mellan två kandidater som sökt samma jobb. Enligt institutets pressmeddelande valdes 1000 arbetsgivare ut och studien bygger på svar från 426 rekryterare och totalt 4,895 observationer. Svarsfrekvensen var 46 procent. Rapportens författare Per Johansson, Sophie Langenskiöld och Stefan Eriksson sammanfattar de viktigaste resultaten på följande sätt:

… sökande som är äldre än 55 år, har icke-europeiskt ursprung, är muslimer eller judar, har mer än ett barn, är överviktiga eller har varit mycket sjukfrånvarande väljs bort. Diskrimineringen är omfattande.
Experimentet visar exempelvis att kraftigt överviktiga eller sjukfrånvarande mer än fem gånger under det senaste året har cirka 80 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna arbete jämfört med normalviktiga eller icke sjukfrånvarande.
Sökande från religiösa minoriteter samt sökande som har flera barn har båda cirka 25 procentenheters lägre sannolikhet att bli erbjudna ett arbete. Att vara äldre än 55 år ger en cirka 64 procentenheters lägre sannolikhet att bli kallad till anställningsintervju, jämfört med om den sökande är under 30 år.

Författarna till rapporten menar att arbetsgivarna är ”osäkra” på att anställa personer som uppfyller ovan nämnda kriterier. Oavsett skäl visar rapporten att arbetsgivare kan tänka sig att bryta mot rådande lagstiftning genom att diskriminera arbetssökande på grund av ålder, religion, etnicitet eller funktionshinder. För att anställa någon person med ovan beskrivna egenskaper menar företagen att de skulle behöva sänka lönen med 15 till 50 procent.

Resultaten indikerar att vissa grupper i samhället – där ibland religiösa minoriteter – löper en större risk att utsättas för diskriminering än andra grupper. Parallellt med diskriminering på arbetsmarknaden har vi här på bloggen rapporterat att religiösa minoriteter som judar och muslimer också löper en större risk att utsättas för hatbrott och att islam och judendomen är de två religioner som flest svenskar har en negativ syn på. På vilka sätt dessa processer samverkar och influerar religiösa minoriteters syn på sin plats och möjlighet i samhället och hur dessa faktorer påverkar människors förhållande till religion och religiositet är dock oklart.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet