Springsteen och Jehovas Vittnen. Två väckelsemöten samma helg

Det kan knappast ha undgått någon av våra läsare att den amerikanske musikern Bruce Springsteen gästar Göteborg i helgen. Men kanske är det mer okänt är att endast ett par hundra meter från Ullevi erbjuder Jehovas Vittnen ett alternativ till rockmusikens väckelsemöte i form av en tredagars konferens i Scandinavium. Under dessa dagar samlas cirka 11000 deltagare från hela världen för att lyssna till vittnesmål och religiösa utläggningar.

Den rörelse som idag är känd under namnet Jehovas Vittnen bildades 1881 i USA av grundaren Charles Taze Russell (1852-1916). Läran är centrerad kring en eskatologisk och apokalyptisk uppfattning – det vill säga att vi lever i den yttersta tiden och att de troende skall skiljas från de som inte tror i samband med slutstriden mellan gott och ont. Vid ett flertal tillfällen har Jehovas Vittnen förutspått jordens undergång, men dessa förutsägelser har inte infriats och istället har datumet flyttats fram. Precis som många eskatologiskt inspirerade rörelser ser Jehovas Vittnen inte jordens undergång som något tragiskt som bör undvikas – det är istället en slags glädjens tidpunkt då guds löfte infrias.

Tillskillnad från majoriteten av kristna trossamfund avvisar Jehovas Vittnen treenighetsläran och betonar istället tron på en gud. Jesus ses som guds skapelse och inte som gudomlig. Efter att satan har bekämpats vid slaget vid Armageddon skall de rättrogna enligt rörelsens lära bygga upp ett gudsrike. På grund av sin teologi ser Jehovas Vittnen ofta statsmakter, regeringar och andra religioner som onda och till och med som satans tjänare. Därför är ett centralt mål att frälsa andra människor genom att missionera om Jehovas lära.

Rörelsen har framför allt blivit uppmärksammad för att de förvägrar sina medlemmar blodstransfusion. En lära som baseras på 3 Mosebokens föreskrifter om det rituella offrandet i templet i Jerusalem. I Mos 3, kapitel 17, verserna 10-14 kan vi bland annat kan läsa: 

Om någon av israeliterna eller invandrarna äter något med blod i, skall jag vända mig mot den som gjort det och utstöta honom ur hans folk. Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det. Om någon av israeliterna eller invandrarna under jakt fäller ett djur eller en fågel som får ätas, skall han tappa ut dess blod och täcka över det med jord. Ty om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod; var och en som äter av det skall utstötas.

På grund av sina teologiska övertygelser, syn på medicin och starka kontroll av sina medlemmar har Jehovas Vittnen ofta utsatts för kritik av det omgivande samhället. Efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage om missförhållanden i svenska moskéer och muslimska föreningar som vi har skrivit om menade till exempel Noomi Lappalainen och Vera Lanängen från Föreningen Hjälpkällan att religiösa rörelser som Jehovas Vittnen borde få statsbidrag för sin verksamhet så att staten skulle kunna ställa större krav på insyn. När samfund förvägras statsbidrag sluter sig rörelserna och det blir allt svårare för staten att förändra och påverka samfunden i en mer öppen, demokratisk och jämlik riktning enligt Lappalainen och Lanängen. Ett liknande synsätt framfördes även av finansminister Anders Borg på ett seminarium under Almedalsveckan (läs om Borgs inlägg här på bloggen). Han menade också att muslimska föreningar borde få statsbidrag i större omfattning för att minska inflytande från externa krafter. Statsbidraget blir på detta sätt en möjlighet att demokratisera och öppna upp religiösa rörelser enligt Borg.

Återigen blir det intressant att reflektera över vilken roll, funktion och ställning staten skall inta när det gäller frågor som rör religion och politik. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt, vart skall gränsen gå mellan individens frihet och statens vilja att skydda sina medborgare och vad innebär egentligen religionsfrihet i ett mångreligiöst och pluralistiskt Sverige? 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ps. Den som istället vill få en inblick i Bruce Springsteens religiösa rötter och influenser rekommenderas att läsa boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen som bland annat innehåller en analys av Ola Sigurdson som har skrivit här på bloggen.  

Fattigdom, nöd och religion i det svenska folkhemmet

Den ljuva sommartid bär med sig förhoppningar om sol, bad och lata dagar för vuxna och barn. Men för allt fler människor innebär sommaren snarare en prövningens tid – en tid då pengarna inte räcker till och nöden känns mer påtaglig än under det vanliga året. Vid högtider som jul och påsk, men också under sommarhalvåret är det många kyrkor som får öppna sina dörrar för behövande människor. Mat, skor och fickpengar till utflykten till havet är exempel på utgifter som många inte klarar av i dagens Sverige.

I Svenska Dagbladet kunder vi läsa om hur antalet hjälpsökande som vänder sig till kyrkor i Stockholms stift har ökat med uppskattningsvis 25 procent under de senaste åren. Hårdare krav och en växande nöd är förklaringen till uppgången. När skolan slutar är det till exempel många barnfamiljer och ensamstående med barn som har svårt att få pengarna att räcka till och det blir en utmaning för ekonomin att laga flera mål mat om dagen. Nöden är inte endast koncentrerad till Stockholms förorter och liknande behov rapporteras också från på ytan sett mer välmående statsdelar som till exempel Östermalm. Hårdare krav på bidragsbehövande kombinerat med försämrade möjligheter till sjuk- och socialförsäkringar och en vikande arbetsmarknad innebär att många hamnar utan sysselsättning vilket gör att nöden växer enligt kyrkornas diakonala omvårdnad. Men nu drar Stockholms församlingar i nödbromsen. Pengarna räcker inte till och även kyrkorna får svårt att klara av det växande behovet. Att socialsekreterare uppmanar bidragssökande att vända sig till kyrkornas diakoner är fel enligt både Svenska kyrkan och Fredrik Jurdell som är chef för stadsövergripande sociala frågor i Stockholms stad. Trots detta konstaterande och att kyrkorna får allt svårare att klara av det sociala uppdraget på grund av vikande medlemstal som genererar mindre pengar för församlingarna återstår problemet med växande fattigdomen.

SvD:s reportage visar på ett tydligt sätt att religiösa organisationer får ta ett allt större ansvar för människors ekonomiska behov när det sociala skyddsnätet blir allt mer grovmaskigt. Före den moderna statens framväxt var den sociala omvårdnaden en av kyrkans viktigaste uppgifter men i och med folkhemmets utbyggnad reducerades detta uppdrag och kyrkans primära syssla blev istället att ta hand om människors tro och andlighet. Ur detta perspektiv är det nya behovet dels ett exempel på att staten har förändrat synen på det sociala skyddsnätet och dels en illustration av att religiösa organisationer ofta får ta vid där staten misslyckas.

Vänder vi blicken utanför Sverige så ser vi att religiösa organisationer ofta fyller en sådan social funktion i flera länder i Latinamerika, Afrika och Mellanöstern. Stödet för organisationer som till exempel Muslimska brödraskapet och Hamas tycks öka med att de har en omfattande social hjälpverksamhet i områden där staten inte kan eller vill ta sitt sociala ansvar. Denna utveckling förknippas vanligtvis med länder i tredje världen men inte med västvärlden. Men hur skall vi då förstå det faktum att kyrkor i Sverige tvingas att ta ett allt större ansvar för de som inte klarar sitt dagliga behov? På vilka sätt kommer barnfattigdom, hemlöshet och utanförskap att påverka det religiösa landskapet i Sverige? På vilka sätt har dessa processer en potential att förändra synen på religion och religiositet i Sverige. Och är denna form av religiöst baserade hjälpverksamhet egentligen annorlunda än den sociala hjälpverksamhet som till exempel Hamas och Muslimska brödraskapet bedriver i Mellanöstern?

Har ovan tecknade utveckling en möjlighet att påverka hur staten förhåller sig till religiösa organisationer och hur dessa skall finansieras? Nyligen kunder vi läsa här på bloggen att finansminister Anders Borg ansåg att de kristna kyrkorna hade fått tillräckligt med ekonomiskt stöd i Sverige och att det nu var dags att hjälpa och stödja de muslimska gruppernas behov. Hur rimmar denna politik med det faktum att kyrkorna i Stockholm i en ökad utsträckning får ta ett ansvar för de nödställds i dagens Sverige? Samtidigt som nöden är blind för människors religionstillhörighet är det viktigt att på peka att människor som tillhör en minoritet har svårare att komma in på arbetsmarknaden och därför är risken större för utanförskap bland dessa grupper. Oberoende av hur vi svarar på dessa frågor är frågan om diakoni och människors nöd tydligt sammankopplad med frågor som rör religion, politik och ekonomi. Områden som vi sällan förknippar med religion och religiositet i Sverige. Kanske det är dags att tänka om?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet    

Anders Borg om religion

Som vi har rapporterat i flera inlägg på bloggen har religion varit ett återkommande diskussionsämne under Almedalen i Visby. I ett seminarium arrangerat av Humanisterna kunde vi till exempel läsa i tidningen Dagen hur finansminister Anders Borg ser på religion. Förutom att ge sig in på en krånglig diskussion om sekularism och statens förhållande till religion uttalade sig Borg framför allt om frågor som rör islam och muslimer i Sverige. Tillskillnad från Utbildningsdepartementets imam-utredning (SOU 2009:52) som inte gav något ensidigt stöd för en svensk imamutbildning öppnar Borg för att det skulle vara möjligt för staten att hjälpa muslimer att bygga moskéer och etablera imamutbildningar. Finansministern menar att ett sådant stöd skulle kunna hindra att ”wahabiterna, saudierna och andra mer extrema grupper” kommer in och tar över. Ett uttalande som har väckt flera starka reaktioner i sociala media. Medan vissa har menat att Borg äntligen har insett problemet med så kallade extrema politiska tolkningar av islam menar andra att uttalandet skall ses som ett exempel på att moderaterna tillåter islam och muslimer att ta över Sverige. Borgs stöd blir enligt detta synsätt ett exempel på en tilltagande islamisering och uttryck av politisk korrekthet.

Huruvida ett ökat stöd till muslimska grupper i Sverige är ministerns privata åsikter eller om dessa tankar och planer är förankrade i regeringen återstår att se. Det är dock klart att ministern inte håller med Utbildningsdepartementets utredning om imamutbildningar. I denna utredning fastslås till exempel att staten bör vara konfessionsneutral och att det vore fel att inleda ett nära samarbete med någon religiösgrupp eftersom staten sedan år 2000 har fått ett förändrat förhållande till Svenska kyrkan. Etableringen av en svensk imamutbildning är också kantad av praktiska problem och det är tveksamt om en sådan utbildning skulle uppnå de syften som staten eftersträvar. Men det är kanske så att en ny attityd till imam-utbildningar håller på att växa fram i regeringen efter Uppdrag gransknings kritiska reportage om brister i svenska moskéer som vi har rapporterat om här på bloggen.

Trots att Borg uppmärksammar det faktum att muslimska kvinnor som bär huvudduk har extra svårigheter att komma in på arbetsmarknaden är det anmärkningsvärt att ministern tycks argumentera för att problem endast finns på muslimernas sida. Självklart kan religiösa attityder förhindra kvinnors deltagande i utbildning och samhället – ett faktum som i och för sig inte endast gäller för muslimska grupper. Men det är desto mer förvånande att frågor om diskriminering och exkludering av muslimer på arbetsmarknaden helt lyser med sin frånvaro i Borgs resonemang. För en diskussion om religiösa minoriteters svårigheter på arbetsmarknaden se till exempel mitt tidigare inlägg om Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) här på bloggen.

Mot denna bakgrund kan man undra hur väl insatt Anders Borg de facto är i frågor som rör religion och staten. Hans resonemang kan, även om det inte är hans avsikt, spela i händerna på de grupper i samhället som hyser anti-muslimska uppfattningar. Invandrares svårigheter att komma in på arbetsmarknaden kopplas uteslutande till kultur och religion medan strukturella problem nedtonas. Men samtidigt som Borg tycks resonera att individen går före kollektivet och strukturen menar han att det är riktigt att stödja gruppen – i detta fall den muslimska gruppen. Hur ministern får ihop dessa motsatta uppfattningar återstår att se och vi får kanske anledning att återkomma till dessa frågor i samband med nästa budgetproposition. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet