Vad är religion för vem?

Kanske är det på grund av att vi skrivit om frågan flera gånger tidigare, bland annat här och här, som ingen av bloggens skribenter kommenterat den pågående debatten om luciafirandet, skolan och kyrkan. Som vi skrivit tidigare kan skolverkets direktiv framstå som naivt i sin tolkning av lagskriften:

I skollagens första kapitel står att ”Utbildningen vid en skolenhet eller förskoleenhet med offentlig huvudman ska vara icke-konfessionell”. Vi kan inte komma fram till någon annan slutsats än att bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan och annan religiös utövning måste betraktas som konfessionella inslag. Samtidigt säger vi att det är möjligt att samlas i kyrkan, att prästen kan medverka och att man kan sjunga någon enstaka psalm som starkt förknippas med traditionen. 

Man får ha skolavslutning i kyrkan, fira advent och hålla luciatåg – så länge det inte försiggår något religiöst, ungefär.

I gårdagens Debatt på Svt kunde man höra kyrkoherden Ann-Louise Trulsson – precis som jag och många andra gjort tidigare – peka på juristernas blindhet inför luciafirandets religiösa symbolik. 

Men kanske kan man vända på det?

Förknippar verkligen skolbarnen, eller ens de flesta (protestantiska, post-protestantiska eller icke-protestantiska) svenskar, lucia med åminnelsen av det katolska helgonet Lucia? Läser de symbolerna – den vita skruden, det röda skärpet, ljuskronan – på samma sätt som kyrkoherden? Vem är den där stalledrängen egentligen? Själv hade jag inte en aning när jag gick i skolan. Fålar fem? 

De flesta svenskar verkar förknippa religion med metafysisk tro, snarare än med fysiska ting. Med prästens ord, mer än med hens initiation, kläder eller med kyrkans arkitektur och symboler. Och religion är ju inget i sig. utan vad människor gör det till. Kanske är kyrkan mindre kristen om, som Christer Sturmark brukar kräva, prästen tar ledigt? Kanske är Staffan var en stalledräng mindre religiös än Herren av himlen är kommen till jorden. 

Frågan är bara vem som ska värdera graden av religion i olika praktiker, ritualer, artefakter och uttryck. Skolverkets jurister, sveriges rektorer eller skolbarnen och deras föräldrar?

Med i Svt-studion fanns också en förälder med starkt negativa föreställningar om religion. Hon ville absolut inte att hennes barn skulle behöva delta i några religiösa ceremonier, vare sig de förstod symboliken eller inte. Uppenbarligen hade hon, precis som Ann-Louise Trulsson, svårt att läsa bort kyrkans, Lucias och Staffans kristna dimensioner.

Den hetsiga debatten är i sig ett uttryck för frågans komplexitet. Vem bestämmer vad som är religion för vem?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Koranundervisning och hemspråk

I gårdagens pappersutgåva* av GT rapporteras att ett flertal föräldrar har anmält modermålsundervisningen i somaliska i Göteborg. Anmälan som bland annat har lämnats in av Qamar Claesson handlar om att lärare i somaliska har blandat in islamiska komponenter i undervisningen och att lärarna i Somaliska är obehöriga och saknar kunskap om hur undervisning skall bedrivas i svensk skola. Bland annat skall vissa lärare som har varit knutna till modersmålscentrum i Göteborg exempelvis frågat varför flickor inte bär slöja och blivit upprörda när eleverna saknar kunskaper om islam och Koranen. Anmälarna anser att undervisningen dels varit bristfällig och dels konfessionell. Enligt skollagen får inte undervisning innehålla konfessionella element och det är mot denna bakgrund som modersmålsundervisningen anmäls.

Att föräldrar blir upprörda över bristfällig och osaklig undervisning som tycks bryta mot skollagen är lätt att förstå. Samtidigt är det svårt att få en bild av på vilka sätt läraren/lärarna har försökt att få eleverna att lära sig Koranen. Har läraren i Somaliska försökt att undervisa eleverna i arabiska? Koranen är ju nedtecknad på arabiska och inte Somaliska. Från rapportering tycks det snarare handlat om att lärare har haft synpunkter på elevers kunskaper om islam och att de inte följer lärarnas uppfattningar om hur islam borde tolkas och inte om någon slags koranskola vilket GT antyder. Att elever och föräldrar kan reagera kraftigt på dessa "pekpinnar" är inte konstigt och att det kan tolkas som ett brott mot skolans konfessionsneutralitet är inte heller konstigt. Både föräldrar och elever skall vara säkra på att inte utsättas för religiös påverkan och om GT:s rapportering är korrekt är det möjligt att lärarnas undervisning kan ses som konfessionell. Huruvida bristerna i hemspråksundervisningen skall likställas med en koranundervisning är dock en öppen fråga.

I artikeln kan vi även läsa att anmälarna menar att lärarna i Somaliska är utskickade från "moskén" för att de "vill fånga upp unga och lära ut tron". Vilken moské eller organisation det handlar framgår inte och Inger Fält som är områdeschef på Språkcentrum i Göteborg varken kommenterar eller dementerar detta påstående. Istället framhåller hon att de berörda lärarna skall informeras om situation och problemen som anmälaren framhåller. Nu återstår att se huruvida anmälningen leder till att lärarnas undervisning ändras eller om de tas ur tjänst och Språkcentrum avslut kontrakten med de berörda lärarna. Samtidigt är det viktigt att anmälarens anklagelser om att lärarna skulle vara utsända av en moské för att rekrytera och lära unga människor om islam utreds och granskas mer ingående.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* De aktuella artiklarna "Barnen fick läsa koranen på språkkurs" och "svårt att hitta behörig lärare" och båda skrivna av Erik Terneborn och de är publicerade i GT, lördagen den 3 november, sidorna 8-9. Om artiklarna publiceras på nätet kommer vi att lägga ut länkar till dem.  

Panelsamtal om religionskunskap

I förra veckan organiserade den religionspedagogiska föreningen KERUB ett panelsamtal med imam Mohammad Muslim Eneborg, rabbin Peter Borenstein och prästen Sara Blom i Göteborg om de nya ämnes- och läroplanerna om skolämnet religionskunskap. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshem kan man bland annat läsa: 

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om religioner och andra livsåskådningar i det egna samhället och på andra håll i världen. Genom undervisningen ska eleverna bli uppmärksamma på hur människor inom olika religiösa traditioner lever med, och uttrycker, sin religion och tro på loka sätt. Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social sammanhållning och som orsak till segregation.

Samtalet inleds med att de tre deltagarna fick kommentera och ge sin övergripande syn på de nya läroplanerna. Med vissa mindre variationer vara Borenstein, Muslim och Blom relativt nöjda med de nya texterna, men de uttryckte också en viss oro för att läroplanerna och det centrala innehållet i religionskunskapsämnet var något överambitiöst samtidigt som det fanns en ganska otydlig progression från grundskolan till gymnasiet. Muslim betonade till exempel att gymnasiet ger ett intryck av att framför allt vara en tid då studenterna framför allt skall lära sig att inte glömma det som de har lärt sig i grundskolan.  

Borenstein, Muslim och Blom

Den främsta skillnaden mellan de tre deltagarna kom framför allt att handla om deras olika syn på pedagogik. Skall ämnet vara fokuserat på fakta eller är syftet att vara problemorienterat och skapa förutsättningar för studenterna att lära sig att förhålla sig till sin egen eventuella religiositet och andra människors övertygelser? På denna punkt tycks skillnaderna inte i någon större utsträckning vara relaterade till specifika religiösa traditioner utan till individuella skillnader. Alla som har undervisat vet att det är nödvändigt att göra val och i samtalet mellan de tre deltagarna manifesterades dessa skillnader på ett tydligt sätt. Borenstein ville se mer av fakta och Blom och Muslim förespråkade ett mer problembaserat synsätt. Blom reagerade också på läroplanens beskrivning av och åtskillnad mellan "kristendomen och andra världsreligioner". Vem är det som har tolkningsföreträde att definiera och vilken tolkning är det som avses när man skriver kristendomen i bestämdform singularis, menade hon.

Överlag var deltagarna positiva till läroplanstexterna, men det fanns en viss skepsis mot att texterna allt för starkt betonade historiska dimensioner. Detta faktum kan innebära att religion framställs som något dött och på grund av detta riskerar ämnet att inte förbereda studenterna för att möta och förhålla sig till människor som faktiskt har en religion/livsåskådning i dagens samhälle. Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiöstradition kan framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs menar Muslim och Blom.

Muslim och Borenstein var positiva till att den nya läroplanen framhåller kristna traditioners plats i det svenska samhällets historia och den svenska kulturen. Muslim är speciellt positiv till att de förkristna traditionerna i form av fornskandinavisk och samisk religion också lyfts fram i styrdokumenten. Samtidigt är religionsämnets viktigaste funktion att "ge eleverna möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de vågar prata om religion" enligt Muslim.

Samtaget visade samtalet och den efterföljande diskussionen på svårigheterna att skriva kursplaner i ämnet religionskunskap. Olika synsätt och positioner i frågan tycks framför allt handla om olika synsätt på pedagogik och didaktik snare än tillhörigheten till en viss religiös tradition. Vem är det som har tolkningsföreträdet och vem kan representera vem och vad skall man välja och välja bort är ständigt återkommande utmaningar för den som undervisar i religionskunskap/religionsvetenskap. Tydliga kursplaner, transparanta betygskriterier och väldefinierade kunskapsmål i all ära, men i slutänden tycks innehållets och ämnets utformning i hög utsträckning handla om enskilda lärares val och studenters intressen vara avgörande.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Yoga i skolan

I SVT:s Debatt, torsdag den 4 okt, debatterades om den asiatiska traditionen yoga, som idag praktiseras på en del svenska skolor, hör hemma i en verksamhet som ska vara konfessionslös. En fråga gällde varför samma motstånd som förts mot kristna inslag i skolans vardag (som avslutningar i kyrkor) inte även skulle gälla andra religiösa traditioner. Debatten sätter också sitt finger på viktiga frågor som sysselsätter religionsvetare idag: vad är religion? Är det skillnad på att vara religiös och andlig? Vad är det för skillnad på en rit och en teknik? Kan förbön (som Siwert Öholm nämnde), liksom yoga, delas upp i ett religiöst spår och ett spår som renodlat tekniken?

Min nyutkomna bok, Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse? vill diskutera dessa frågor.  Utövarna av yoga som framträdde i programmet lyfte fram just den linje som flera entreprenörer inom dessa verksamheter brukar göra: Jag är andlig men inte religiös. Andlighet blir en essens som har sin (medfödda) plats i mänsklighetens inre, medan religion är de kläder kulturen tilldelar oss. Här finns ofta ett missionerande, globaliserat budskap till mänskligheten och som religionsvetare är det viktigt att se vilka som sänder detta budskap, vilka syften som ligger bakom och hur det speglar samhällsandan. Forskarna Carrette och King har i sin bok ”Selling Spirituality – The Silent Take-Over of Religion” visat att det finns vinster med att koka ner olika religioners särarter till ett budskap: andlighet. Andlighet som varumärke är lättare att sälja, även till arbetsplatser, då det inte anses störa olika trosutövare, som istället kan rikta in sig på ”den inre kraften” ladda denna med energi (empowerment) och få som resultat en mindre stressad, mer energiladdad ( ”flow”) - och därmed (till arbetsgivarens glädje) - en mer produktiv medarbetare. Med mina erfarenheter från långvariga fältvistelser och arbeten om kanadensiska mi’kmaqindianer, en grupp som sedan romantiken tillskrivits epitet som ”visa” och ”andliga” kan jag tydligt se att den andlighet som idag i väst omskrivs som ”Native spirituality” är förvånansvärt lik en modern, västerländsk andlighet som inte alls omfattar reservatsliv, betoning på släkt och gruppen och vardagslivets rytm under svåra villkor. Även mi’kmaq talar om andlighet – men den är långt från det begrepp som beskrivs på nyandliga entreprenörers hemsidor. Begreppet andlighet bör därför skärskådas noga av religionsvetare, så att de inte blir företrädare och missionärer för den andlighet som definierats utifrån en viss grupps perspektiv.

Debattprogrammet pekar också på den praktik som följer den nyandliga vågen sedan New Age introducerades på 1960-talet.  Nya rituella entreprenörer erbjuder idag verksamheter som framställs som teknik, samtidigt som rötter i ”gamla traditioner” åberopas – i detta fall asiatiska. Traditioner som flyttas mellan kontexter förändras naturligtvis – det är första punkten att utgå från i en analys av t.ex. yoga. En andra punkt är: finns det vinster med förändringen? Det är naturligtvis lättare att sälja in en ”stressreducerande teknik” till en arbetsplats än buddhistisk vipassanmeditation. Mindfulness kan idag hittas i flera olika kontexter: som en religiös praktik, som en teknik inom den kliniska psykologin och i den stora grupp av lekmannaterapeuter och coacher som idag etablerat sig i samhället. Entreprenören kan således vara en munk, en psykolog eller en coach/lekmannaterapeut som läst en självhjälpsbok om ämnet.

Så på frågan: Vad  är yoga eller mindfulnesss?  kan svaret bli: Det varierar – vem som säljer paketet: Det kan vara allt från komplicerade övningar till vardagsråd som att ta en promenad på lunchen och försöka koncentrera sig på något annat än jobbet eller bara sitta stilla i en bekväm ställning och koppla av. Det intressanta är väl kontexten: att studera vilka utövare i skolor som tar på sig träningen, hur de har upphandlats av skolan, vilka metoder de vetenskapligt kan visa på har goda effekter. För religionsvetaren är det intressanta att studera de olika kontexterna. Upphandlare, föräldrar eller politiker står inför andra utmaningar och jag kommer att med stort intresse följa hur politiker/offentliga institutioner nu ska ta sig an ett fenomen som detta!

Anne-Christine Hornborg

Professor i Religionshistoria,

Lunds Universitet