lördag 20 oktober 2012

Panelsamtal om religionskunskap


I förra veckan organiserade den religionspedagogiska föreningen KERUB ett panelsamtal med imam Mohammad Muslim Eneborg, rabbin Peter Borenstein och prästen Sara Blom i Göteborg om de nya ämnes- och läroplanerna om skolämnet religionskunskap. I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshem kan man bland annat läsa: 

Undervisningen i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om religioner och andra livsåskådningar i det egna samhället och på andra håll i världen. Genom undervisningen ska eleverna bli uppmärksamma på hur människor inom olika religiösa traditioner lever med, och uttrycker, sin religion och tro på loka sätt. Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social sammanhållning och som orsak till segregation.

Samtalet inleds med att de tre deltagarna fick kommentera och ge sin övergripande syn på de nya läroplanerna. Med vissa mindre variationer vara Borenstein, Muslim och Blom relativt nöjda med de nya texterna, men de uttryckte också en viss oro för att läroplanerna och det centrala innehållet i religionskunskapsämnet var något överambitiöst samtidigt som det fanns en ganska otydlig progression från grundskolan till gymnasiet. Muslim betonade till exempel att gymnasiet ger ett intryck av att framför allt vara en tid då studenterna framför allt skall lära sig att inte glömma det som de har lärt sig i grundskolan.  
Borenstein, Muslim och Blom

Den främsta skillnaden mellan de tre deltagarna kom framför allt att handla om deras olika syn på pedagogik. Skall ämnet vara fokuserat på fakta eller är syftet att vara problemorienterat och skapa förutsättningar för studenterna att lära sig att förhålla sig till sin egen eventuella religiositet och andra människors övertygelser? På denna punkt tycks skillnaderna inte i någon större utsträckning vara relaterade till specifika religiösa traditioner utan till individuella skillnader. Alla som har undervisat vet att det är nödvändigt att göra val och i samtalet mellan de tre deltagarna manifesterades dessa skillnader på ett tydligt sätt. Borenstein ville se mer av fakta och Blom och Muslim förespråkade ett mer problembaserat synsätt. Blom reagerade också på läroplanens beskrivning av och åtskillnad mellan "kristendomen och andra världsreligioner". Vem är det som har tolkningsföreträde att definiera och vilken tolkning är det som avses när man skriver kristendomen i bestämdform singularis, menade hon.

Överlag var deltagarna positiva till läroplanstexterna, men det fanns en viss skepsis mot att texterna allt för starkt betonade historiska dimensioner. Detta faktum kan innebära att religion framställs som något dött och på grund av detta riskerar ämnet att inte förbereda studenterna för att möta och förhålla sig till människor som faktiskt har en religion/livsåskådning i dagens samhälle. Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiöstradition kan framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs menar Muslim och Blom.
Muslim och Borenstein var positiva till att den nya läroplanen framhåller kristna traditioners plats i det svenska samhällets historia och den svenska kulturen. Muslim är speciellt positiv till att de förkristna traditionerna i form av fornskandinavisk och samisk religion också lyfts fram i styrdokumenten. Samtidigt är religionsämnets viktigaste funktion att "ge eleverna möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de vågar prata om religion" enligt Muslim.

Samtaget visade samtalet och den efterföljande diskussionen på svårigheterna att skriva kursplaner i ämnet religionskunskap. Olika synsätt och positioner i frågan tycks framför allt handla om olika synsätt på pedagogik och didaktik snare än tillhörigheten till en viss religiös tradition. Vem är det som har tolkningsföreträdet och vem kan representera vem och vad skall man välja och välja bort är ständigt återkommande utmaningar för den som undervisar i religionskunskap/religionsvetenskap. Tydliga kursplaner, transparanta betygskriterier och väldefinierade kunskapsmål i all ära, men i slutänden tycks innehållets och ämnets utformning i hög utsträckning handla om enskilda lärares val och studenters intressen vara avgörande.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

2 kommentarer:

  1. Intressant!

    Religionsundervisning på gymnasiet är ett intressant ämne, särskilt när man tittar närmare på vad som är syftet med ämnet, vilka implicita religionsförståelser som kommer fram, vad som eftersträvas, etc.

    Jag är dock lite nyfiken på vad som föranledde detta samtal? Vilka frågeställningar (om några) fanns innan? Vad var syftet? Varför bjöd man in en präst, en rabbin och en imam - fanns det något speciellt syfte med detta?

    Om vi går till innehållet i själva samtalet så framträder också en del intressanta problemområden. Muslim verkar övertygad om att det viktigaste med religionskunskap är att "ge eleverna möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de vågar prata om religion". Är det i så fall meningen att läraren ska vara någon sorts andlig/religiös vägledare, eller hur är det tänkt? Vilka förhållningssätt ska läras ut? Hur pratar man om den extremt breda - eller tomma, beroende på hur man vill se det - termen "religiositet"?

    I läroplanen kan man också se:

    "Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social sammanhållning och som orsak till segregation."

    De som skrivit läroplanen verkar anta att religion som fenomen utgör någon sorts kausal kraft som beroende av sammanhang kan förklara fred, konflikt, social sammanhållning och segregation? För att göra ett understatement verkar det finnas många märkliga antaganden som kritiserats hårt av samtida forskning.

    En annan intressant passage:

    "Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiös tradition kan framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs menar Muslim och Blom."

    En religiös tradition kan inte framställas objektivt? Vad innebär detta? Och vad avses med den besvärligt belastade kategorin "inifrånperspektiv"? Bör inifrånperspektiv uppfattas som något sorts korrektiv till läroböckerna? Och vad är ett "dåligt" studiebesök? Det cirkulerar väldigt många antaganden här som kan granskas kritiskt!

    /Jimmy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jimmy

      Tack för ditt kritiska inlägg. Samtalet organiserades av KERUB som har som syfte att lyfta samtalet om religionspedagogik/didaktik. Därför kan religionslärare vara intresserad av att höra vad olika religiösa företrädare eller personer som tillhör en viss religiös tradition kan se på de nya läroplanerna - det vara syftet med samtalet. Ur flera perspektiv så tror jag att deltagarna i samtalet delar din syn på hur religionskunskap och därför har de inga problem att acceptera att en troende utgår från subjektiva uppfattningar om vad som är "rätt" respektive "fel" i en tradition. Samtliga menar dock att religionsämnets syfte är att ge elever färdigheter att diskutera religion, snarare än att fokusera på ett okritiskt "objektivt" framställningssätt. Förvånansvärt tyckte jag att flera av deras synpunkter var i linje med hur det akadmiska studiet av religion utformas. Vad som är målet med religionskunskapsämnet kan givetvis diskuteras. Precis på samma sätt som en "dålig" bok an vara en utmärkt källa till diskussion och kritisk reflektion så kan även ett "dåligt" studiebesök också ge upphov till liknande funderingar. När det gäller läroplanstexterna så skall jag se om inte vi kan få in någon text om detta lite längre fram.

      /Göran

      Radera