Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 16 oktober 2012

Ras och religion


I dagarna har Mångkulturellt centrum i Fittja stått som värdar för en konferens om det multirasiala samhället. Temat är ras och vithet i det samtida Sverige och syftet har varit att belysa diskrepansen mellan en antirasistisk självbild och ett samhälle med ökad segregation, systematisk diskriminering och med rasstereotyper av olika slag inom kulturvärlden och medierna. Konferensen anknyter tydligt till de många diskussioner om rasism som tagit plats i kölvattnet efter tårt- och Tintinskandaler under det gångna året. Det faktum att mångkulturellt centrum väljer ordet ”multirasial” indikerar möjligtvis en intressant förskjutning i de svenska diskussionerna kring dessa frågor.

Rasbegreppet är som bekant mycket kontroversiellt. Som vetenskaplig kategoriseringsprincip för olika grupper av människor fungerar inte ras som en hållbar analytisk kategori och skall det tillämpas konkret i samhället (till exempel i mångfaldsarbete) stöter man ovillkorligen på en massa problem, för var skall man dra gränsen? I Sverige har det därför gjorts försök att få bort rasbegreppet både från akademiska diskussioner och från lagstiftningen. I lagstiftningsfrågor har dock detta arbete försvårats av att EU-lagstiftningen använder ras som juridisk kategori.

Samtidigt är de andra begrepp som fått ersätta rasbegreppet – till exempel kultur (som i mångkulturellt centrum) eller etnicitet – även de djupt problematiska. Detta bland annat för att de lätt kommer att användas på ett sätt som inte nämnvärt skiljer sig från det sätt det övergivna rasbegreppet användes. De rymmer också element av subjektivitet som gör dem juridiskt svårhanterliga.

Frågan är nu om de diskussioner som förts och multikulturellt centrums konferens indikerar att "ras" är på väg tillbaka som analytisk kategori i den svenska debatten om dessa frågor. Det skulle i så fall kunna ses som en amerikanisering av debatten. I Förenta staterna används ju som bekant ordet ”ras” med självklarhet i det offentliga samtalet och i många människors självförståelse. Det är inte svårt att spåra rasistiska tendenser i det sätt på vilket detta görs. Att till exempel Barack Obama med självklarhet betecknas som ”African American” trots att hans mor är ”Caucasian” avslöjar skevheten i denna typ av kategorisering.

I en nyutkommen bok diskuterar de amerikanska forskarna Edward Blum och Paul Harvey ras och religion i relation till det annalkande amerikanska presidentvalet. Enligt Blum och Harvey finns det en ”sakralisering av vithet” kopplad till det amerikanska nationsbygget. Under 1900-talet exploderade, menar de, bilden av Kristus som en man med accentuerade vita drag. I deras bok, som heter just ”The color of Christ: The son of God and the saga of race in America”, analyserar de hur denna bild av Kristus som vit är sammanvävd med en rasistisk struktur i det amerikanska samhället. I ett rundabordsamtal återgivet i Religion Dispatches magazine betonar de hur denna koppling mellan ras och religion märks i presidentvalskampanjerna och i de kontroverser som omgivit Barack Obama och Mitt Romney: Obamas relation med den kontroversielle pastorn Jeremiah Wright, som bland annat talat om Jesus som svart; Mitt Romneys mormonkyrkas påfallande vita Jesus-porträtt och de religiösa undertonerna i kritiken mot Obama ser de som indikatorer på detta.

Människor föreställer sig sina hjältar och gudar på sätt som kopplar dessa till dem själva. En av de mest väletablerade religionshistoriska sätten att förstå gudagestalter (som kristendomens Jesus) är som projektioner av den egna gruppidentiteten. När människor samlas för att dyrka sin gud, dyrkar och sakraliserar de i själva verket sin egen gemenskap. Det är därför inte konstigt att Jesus bland de flesta kristna porträtteras på ett sätt som möjliggör identifikation – Jesus ser ut som en dalmas på dalakyrkornas väggmålningar och som en etiopier i Etiopien. I linje med detta är det heller inte märkligt att vita konstnärer som den svensk- och finskättade amerikanen Warner Sallman porträtterade Jesus som en blond nordbo.

Samtidigt är religiösa bildvärldar inte politiskt oskyldiga och i ett samhälle där människor under- och överordnas baserat på deras föreställda ”ras”-tillhörighet blir oundvikligen också raskategoriserade bilder av Gud en del i de strukturer som upprätthåller rasismen och ger den legitimitet. Enligt Paul Harvey lär Martin Luther King en gång ha blivit frågad om vilken ras Jesus tillhörde. King ska då ha svarat att ”Jesus inte är mindre betydelsefull för att han var vit”. Ett svar som avslöjar hur de vita överordnades självreflekterande bild av Gud blir definierande också för de som förtrycks av den.

David Thurfjell, religionshistoriker

1 kommentar:

  1. Rasisterna blir kultur- och religionskritiker, och "de mångkulturella" börjar prata om vithet och ras. Intressant.

    SvaraRadera