Den religionslika ateismen

I en krönika i dagens SvD skriver Annina Rabe om hur kyrkans ritualer lockar ateister, speciellt under julen, ”tiden då många av oss icke-troende beter oss misstänkt mycket som kristna.”I en intervju som Rabe läst i mellandagarna berättar ateisten Björn Ulvaeus om religiösa platser och ritualers betydelse i hans liv. ”Han går gärna in i kyrkor för en stunds stillhet och möjlighet att fundera över tillvarons mysterier. Han är döpt och konfirmerad, han gillar psalmer och tycker att den kristna kulturen ger ’skimmer åt en grå vardag’”, berättar Rabe.

Detta tudelade förhållande till kristendom och religion är inte helt ovanligt i den samtida ateistiska diskursen. Ett liknande förhållningssätt till religion presenterar exempelvis filosofen Alain de Botton i den omdiskuterade boken Religion för ateister som kom på svenska för en tid sedan. Det går, menar de Botton, att plocka russinen ur kakan. Ateister kan lära sig av och dra nytta av religion, men välja bort det de inte gillar.

Att välja och vraka ur de religiösa traditionerna har religiösa gjort i alla tider, kan man kanske invända. Just denna valfrihet och eklekticism kan sägas vara utmärkande för mycket av 1900-talets religiositet i väst. Föreställningen om att icke-religiösa kan dra nytta av religionernas lärdomar är inte helt ny den heller. Ett sådant pragmatiskt eller estetiskt förhållningssätt till religion där riter, ceremonier och berättelser får spela en guidande eller tröstande roll i livet även då man inte köper den ideologiska överbyggnaden – grejen med Gud – läste jag själv om i mellandagarna. Den tyske 1800-talsfilosofen Hans Vaihinger utvecklade en idé om värdet av vad han kallade fiktioner. Människan kan aldrig, menade Vaihinger, nå kunskap om tillvarons bakomliggande mening – utan tvingas leva sina liv ”som om” de hade sådan kunskap. Etik och religion, menade han vidare, kan betraktas som en sorts tröstande fiktioner. De flesta människor lugnas av att betrakta världen och tillvaron ”som om” den styrdes av en högre mening, varför postulerad gudsföreställning är att betrakta som mest pragmatisk.

Den ordnande och lugnande kraft religion kan ha på människor kan antagligen delvis förklara den religionslikhet, eller kanske ännu hellre kristendomlikhet, som i allt högre grad framträtt i vissa nyateistiska sammanhang. De svenska Humanisterna erbjuder exempelvis barnvälkomnande, konfirmation, vigsel och begravning – utan Gud – som en parallell till och i konkurrens med kyrkans inordnande ceremonier.

Men det finns en inte obetydlig skillnad mellan Vaihingers och Ulvaeus förhållningssätt. Medan den förre menade att även förhållandet till en eventuellt icke-existerande Gud var av värde, sätter Ulvaeus hellre sin tilltro till den sekulära vetenskapen. Han vill ha kyrkan, psalmerna, mystiken och ceremonierna – men inte Gud.

Även detta är ett välbekant tema i den svenska religionsdebatten. Man får ha skolavslutning i kyrkan så länge där inte förekommer några religiösa inslag, ungefär.

Vi religionsvetare är i sådana diskussioner ofta snabba med att påpeka att detta är uttryck för en starkt protestantisk-luthersk religionssyn, där ”tron allena” bidragit till en blindhet inför materiella och rituella religionsdimensioner. Kyrkobyggnaden och prästskruden med deras symboler, menar vi, kan vara minst så religiöst laddade som det talade ordet, eller den mer svårdefinierade tron.

Även Annina Rabe verkar osäker. Är det verkligen möjligt, frågar hon sig, att äta kakan och ha den kvar? ”Det blir nästan lite komiskt. Om man anammar ett antal kristna traditioner, älskar kyrkor, betalar kyrkoskatt och går i kyrkan för att tänka på livet, döden och existensen, kan man då verkligen helt och fullt kalla sig ateist?”

Ja, kan man det? Vem har rätt att definiera vem som är en ”riktig kristen” eller en ”riktig ateist”? Kanske är Ulvaeus en ”stockholmsateist”, motsvarande de ”stockholmsvegetarianer” som bara äter fisk. Och kyckling. Och kött ibland…

Om vi tar hänsyn till kontexten så verkar ju Ulvaeus och Humanisterna i just en luthersk-protestantiskt dominerad kulturmiljö. Många svenskar tycks onekligen förknippa religion med just tro, medan man lättare tänker på kyrkor och ceremonier som uttryck för kultur. Ateism betyder, etymologiskt, att man inte tror på Gud. Och om svenskar i så hög grad sätter likhetstecken mellan religion och gudstro kan det kanske förklara varför många faktiskt verkar kunna äta kakan och ha den kvar. Det protestantiska arvet av tron allena tycks, paradoxalt kan man tycka, erbjuda denna möjlighet.

Religiösa riter och byggnader är ofta medvetet och snillrikt konstruerade för att skapa ordning och upplevelser av lugn. Att de kan ha denna effekt även på ateister borde inte förvåna. I en sekulär stat, där religiösa auktoriteter inte har ett självklart tolkningsföreträde i dessa frågor, är det i slutändan upp till individen att bestämma vad som är ett religiöst sammanhang för henom. Detta kan också förklara den ofta högljudda diskussionen kring dessa frågor, där olika grupper och individer fyller samma praktiker och symboler med olika innehåll.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ingen jul i Australien

SvD har i dagarna rapporterat att en imam Yahya Safi i Sydney-förorten Lakemba har uttalat en fatwa mot julen. Enligt fatwan skall muslimer inte befatta sig med julfirandet och man skall inte utbyta julhälsningar med kristna enligt SvD.

Innan jag utvecklar min analys är det viktigt att känna till att en fatwa är en icke-bindande rekommendation som inte behövs följas av muslimer och att det inte är ovanligt med konkurerande fatwor som uttalar ett budskap med en annan innebörd. I västvärlden har dock ordet fatwa efter den iranske ledaren Khomenis dödsdom mot den brittisk indiske författaren Salman Rushdie felaktigt kommit att förknippas med en synonym för dödsdom och något som inte går att ändras. Mot bakgrund av ordets etymologiska och teologiska betydelser är det därför långt ifrån säkert att alla muslimer i Australien kommer att följa Safis rekommendation. SvD rapporterar även om att vissa imamer kommer att delta i ekumeniska och religionsöverskridande gudstjänster som syftar till att förena troende i ett gemensamt budskap om fred och försoning.

Att många muslimer kan delta i julens sekulära ritualer som att dricka julmust, se på kalle Anka på tv, ha julgran och köpa julklappar är förmodligen inte ovanligt. Speciellt vanligt är nog denna typ av firande för de som har barn som går i svensk skola. Att inte betona julens teologiska budskap är ju inte heller unikt för denna grupp av julfirare. Även om kyrkobesöken ökar i juletid är nog julen en sekulärhögtid för de flesta svenskar. En tid då man kan umgås med vänner, se på tv, ta det lugnt och köpa presenter.

Att julen kan vara religionsöverskridande blev även tydligt i den brittiska humorserien Friday Night Dinner som nu sänds av SvT. I helgens avsnitt firade den dysfunktionella judiska familjen i teveserien jul med blandad framgång. Mamman ville gärna duka bordet med röda färger och julpynt, men hon ville absolut inte ha någon julgran. När pappan tog in en gran utbröt vilda protester, men konflikten löstes när "trädet" fick ett nytt namn! Julgranen döptes om till ett Chanukkah-träd! Chanukkah som är namnet på den judiska ljushögtiden som firas till minne av oljeundret i samband med återinvigningen av templet i Jerusalem år 165 f.Kr har ju inte något med den kristna julen att göra - men här blir det en lösning för mamman i familjen. Avsnittet avslutades med att alla i familjen grät när den något påfrestande grannen Jim sjöng julpsalmer för hela den samlade familjen.  

Men låt oss återvända till den australienske imamens önskemål om att muslimer inte skall delta i icke-muslimska högtider. Ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är det ju inte speciellt förvånande att religiösa ledare vill dra gränser gentemot andra religioner eller mot vad de uppfattar vara tveksamma eller felaktiga tolkningar av sin religion. Denna uppgift ingår ju så att säga i jobbet att vara religiös ledare för en specifik tradition! Att en muslimsk imam inte vill att muslimer skall fira jul är inte mer förvånande än att en kristen präst inte vill att kristna skall delta i firandet av den muslimska Id al-Fitr, en den judiska Chanukkah högtiden eller Wicca anhängares firande av sommarsolståndet. Men samtidigt som många religiösa ledare menar att en gräns måste upprätthållas är det andra företrädare som anser att ekumeniska och gränsöverskridande aktiviteter skall främjas och uppmuntras. Att önska sin granne god jul eller id mubarak är inte det samma som att man blir kristen eller muslim enligt dessa röster. Att respektera varandra och vörda varandras högtider är en del av att vara människa och olikhet är inte något hot mot den egna tron enligt de som förespråkar ett ekumeniskt och dialogiskt perspektiv. Återigen ser vi hur uttolkningen av religion å ena sidan kan leda till exklusivitet och konflikt och å andra sidan till harmoni och samförstånd.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den ockulta julkalendern, igen

Idag rapporterar bland andra DN, SvD och AB att sju personer anmält årets julkalender Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst för att den ”indoktrinerar barn till spiritism” och lär dem ”hur de får kontakt med den mörka sidan.” Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan dessa protester förstås inom ramen för en historisk motsättning mellan kristna företrädare och uttryck för esoterism eller ockultism – föreställningar och praktiker som per definition avfärdats från kristet håll.

Dessa protester kan även kopplas till Jonas Svenssons inlägg nedan, om tolkningskonflikter kring julens ursprung och symbolvärden. För många firas julen i åminnelse av Jesu födelse och med ett ”kristligt budskap” i sinnet, medan andra påpekar att julfirandet är äldre än kristendomen och kan knytas till andra religiokulturella traditioner. Åter andra förknippar snarare julen med Kalle Anka och julklappar, sill och nubbe, kommersialism och Karl-Bertil Jonsson.

De flesta är dock överens om att julen är en gemenskapens högtid – vi har bara svårt att enas kring vad det är vi ska enas kring. Detta är inget problem när firandet sker i den privata sfären, utan det är just på gemensamma arenor – som i public service – konflikter kan uppstå.

Förknippar man julen med Kristi födelse och adventstiden med väntan på Herrens ankomst, kan det naturligtvis ses som en ren provokation att barnen varje morgon presenteras ett TV-program som flirtar med traditioner vissa uppfattar som okristliga.

Hallå?

Ännu värre blir det naturligtvis av att spökena Jean och Staffan – representanterna för den mörka sidan – inte är elaka (även om Jean är lite stingslig) utan snälla och hjälpsamma. Kalendern kan på så vis beskyllas för att framställa den ockulta sidan som attraktiv för barnen. En flirt med ondskan.

Samtidigt besitter troligtvis få barn i Sverige denna tolkningsram, och julkalenderns spöken och mysterier får andra betydelser. Likt annan barn- och ungdomskultur som Spöket Laban eller Harry Potter kan årets julkalender samtidigt förstås som ett spännande äventyr och som en hjälp att förhålla sig till, konfrontera och förhoppningsvis övervinna rädslor som många barn – likt Benny (spökrädsla) och Saga (ensamhet) i Mysteriet på Greveholm – bär på.

Inom den antika filosofin spekulerade man kring tragedins popularitet. Varför tyckte folk – som väl hade det miserabelt nog i vardagen – om att gå på teatern för att se tragiska skådespel. Aristoteles menade att tragedin hade en helande eller renande effekt på åskådaren. Genom att genomleva det svåra på distans, kunde åskådaren bearbeta sina rädslor och neuroser och gå stärkt från läktaren när skådespelet var över. Liknande idéer utvecklades senare inom den moderna psykologin och psykoanalysen.

I morgonens avsnitt av Mysteriet på Greveholm introducerades även alkemiska inslag. Kanske kommer nästa anmälan från uppretade naturvetare? Jag väntar med spänning på fortsättningen. Eller fortsättningarna…

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Duala och multipla religiösa och kulturella identiteter

I en debattartikel i tidningen Dagen, reagerar den buddhistiske zen-prästen Thorbjörn Carlsten på den pågående debatten om sekulariserade skolavslutningar och hur han tycker att den gått över styr. Carlsten skriver att han ser det kristna julfirandet som en del av sin kulturella identitet, som han värdesätter även som praktiserande buddhist.

”Som svensk buddhist har jag inga som helst problem med en svensk advent. Också jag söker ljuset med hopp om fred, försoning, kärlek och mänsklig gemenskap. Jag gör det tillsammans med andra. Alla på var sitt eget sätt.”

I debattartikeln menar Carlsten att kristendomen har varit det svenska samhällets meningsbärande åskådning ”så långt tillbaka att man inte kan sudda ut den från ett skrivbordsperspektiv”. Därför menar han att debatten om sekulariserade skolavslutningar tenderar att ”ta sig pubertala uttryck bortom allt sans och förnuft”. Man blir inte kristen bara för att man tar del av kyrkligt adventsfirande – lika lite som man blir buddhist för att man semestrar i Thailand menar han.

Carlstens debattinlägg reflekterar att identitet kan innefatta en dual religionstillhörighet, det som Carlsten här kallar en kulturell kristen identitet likväl som en buddhistisk identitet. Bland amerikanska konvertitbuddhister återfinns lärare som lyfter fram att de är både buddhister och kristna, både buddhister och judar. Detta bejakande av dubbla religiösa identiteter ger oss en påminnelse om att dubbelt religiöst deltagande visar att religiös identitet inte behöver singulärt, ett antingen – eller, utan dubbelt eller till och med mångfaldigt.  Som Jörgen Straarup skriver i sitt tidigare inlägg, ställer detta andra krav på forskares sätt att undersöka religion – men även hur vi undervisar om religion, inte bara på universitet och högskolor utan även i grund- och gymnasieskolor.

Katarina Plank

Fil.dr. och religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Nu är det (snart) jul igen

För ett par veckor sedan publicerade skolverkets Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo en debattartikel på DN. Kontentan var att det är ok att hålla adventssamling i kyrkan (förmodligen avsåg de kristna kyrkorum, inte exempelvis satanistkyrkans eller scientologikyrkans lokaler) så länge som man inte blandar in element av religionsutövning: bön, välsignelse eller trosbekännelse (med andra ord handlingar som involverar transaktioner med övermänskliga aktörer) eller predikan (i form av religiös förkunnelse). Skolverket har också tagit fram en speciell och detaljerad juridisk vägledning i frågan. Varken i debattartikeln eller vägledningen framkommer egentligen något nytt. 

Ändå kom arga reaktioner och övertolkningar: Skolministern Jan Björklund basunerade i ett nyhetsbrev och i en intervju i Dagens Eko ut att sjungandet av julpsalmer och prästlig läsning av julevangeliet minsann kunde vara del av adventssamling i kyrkan.  Detta var ju heller inget som Ekströms och Aggebos debattartikel, eller riktlinjerna från skolverket uteslöt. Allt annat skulle vara märkligt, eftersom båda aktiviteterna ju finns i det centrala innehållet i grundskolans kursplaner. Eleverna ska bekanta sig med religiösa urkunder. Dessutom ska de, efter Björklunds sista-minutentillägg till Lgr11 även sjunga kristna psalmer, både i religionskunskap och musik. 

Det som fångade mitt intresse var egentligen inte sakfrågan (eftersom inget nytt framkommit), utan ett av de argument som Björklund, och många andra debattörer, fört fram till stöd för adventssamlingar i kyrkobyggnader. Eleverna ska lära sig ”varför vi firar jul”. 

Om vi bortser från det mycket olustiga i formuleringen som sådan – alla i Sverige firar inte jul, men de som inte gör det exkluderas från "oss" – kan man undra om just de specifika aktiviteter som Björklund pekar ut som viktiga verksamheter: samling i kyrkan, psalmsång och bibelläsning, kan ge någon som helst användbar information i sakfrågan. Vidare kan man undra: är en kristen förklaring korrekt?  

Den kunskap som eleverna kan få från dessa aktiviteter torde vara följande: hur en religiös grupp i Sverige (låt vara dominerande) knyter, och historiskt har knutit, ett mer allmänt förekommande högtidsfirande i samhället till sina specifika föreställningar om att det vid denna tidpunkt, för 2000 år sedan, föddes den mest betydelsefulla övermänskliga aktören i just denna religion. 

Detta är i sig en viktig kunskap, det medges. Den är lika viktig som motsvarande kunskaper om andra religioner. Är då det bästa sättet att införskaffa denna kunskap att besöka den specifika gruppens kultplats, lyssna på dess rituellt initierade officianters utläggningar av det föreställda händelseförloppet och i detta sammanhang framföra samfundets lovsånger? Möjligen. Kan samma kunskap inhämtas på annat sätt. Förmodligen. Men återigen, när det gäller grundfrågan, det vill säga varför de flesta människor i Sverige idag firar jul, är de svar man kan få genom undervisningsmetod nog inte rimligaste, av flera skäl.  

I en debattartikel på SVTs sajt från gårdagen pekar Patrik Lindenfors på en problematik. Som sekulär och humanist vill Lindenfors hävda sin och alla andra icke-kristnas rätt till högtiden. Julfirandet är förmodligen, och i svensk kontext säkerligen äldre än kristendomen. Den historiska förklaringen till varför firandet överhuvudtaget kunnat etableras och spridas måste sökas någon annanstans. Korrekt, många symboler som förekommer i juletid har historiska rötter i kristendomen, liksom många sånger; merparten har det dock inte.  

Men även om man bortser från den historiska frågan förefaller det mindre troligt att besök i samfundet Svenska kyrkans lokaler, psalmsång och bibelläsning kan bidra med några som helst förklaringar till de drivande orsakerna bakom (det vill säga ”varför”) de flesta svenskar firar jul. Tvärtom, det kan ge en rent av felaktig bild. Det ter sig ganska uppenbart att högtiden kan leva kvar och frodas utan någon som helst kristen tro och övertygelse. Medan kristendomen kanske behöver julen (åtminstone om man ska tro besöksstatistiken för samfundet Svenska kyrkan och jämför vissa av julens gudstjänster med övriga gudstjänster under året), behöver knappast julen kristendomen.

Julhandeln slår rekord år efter år. Människor spenderar (kollektivt) enorma resurser i form av tid och pengar på mat, dryck, rumsliga förflyttningar över långa avstånd och gåvor till varandra. Beteendemönstren är kända från många håll i världen i samband med olika högtider vid olika tidpunkter på året. Detta tyder på att förklaringen till varför människor firar jul bör sökas någon annanstans än i ett enskilt samfunds självförståelse, inte minst om man ska leva upp till skollagens krav dels på konfessionslöshet och på att skolan ska vila på vetenskaplig grund. 

Det finns teorier som kan bidra med svar. Det handlar här till exempel om teorier kring varför människor tenderar att uppmärksamma och ritualisera förändringar, såväl sociala som i naturen, och varför vi har en tendens att göra som vi ser att andra gör utan att riktigt veta varför. Mer specifikt i relation till julen handlar det om teorier kring varför vi människor upplever glädje och tillfredsställelse i samband med utförandet av vissa handlingar: gemensam planering, gemensamma måltider, gemensam sång och dans och utbyte av varma ord och gåvor. 

Även religionsvetenskapen har en plats i detta större förklaringsprojekt. Här handlar det naturligtvis delvis om att beskriva historisk förändring och kontinuitet i de sätt på vilka föreställningar om övermänskliga varelser (inklusive Jesus) aktualiseras i förhållande till de handlingsmönster och tillhörande känslor som ingår i högtidsfirande. Delvis handlar det dock också om att förklara varför människor har en tendens att aktualisera sådana föreställningar i just dessa sammanhang. Religionsvetenskapen kan kanske bidra med förklaringar inte bara till varför Jesus födelse en gång i tiden knöts och fortfarande av många knyts till julfirande, men också varför världens frälsare med tiden fått sällskap med och i hög utsträckning konkurrerats ut av andra, nästan lika märkliga varelser: Jultomten, Lucia, Julbocken, sjungande pepparkakor och en talande anka med kavaj, men utan byxor.  

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet