Ministrar i heta debatter om religion

I tidningen Dagen kan vi läsa två aktuella exempel på hur svenska ministrar ger sig in i den offentliga diskussionen om religion.

Dels försvarar samfundsminister Stefan Attefall (KD) religionsfriheten och understryker att muslimska böneutrop måste få ske i Sverige så länge den allmänna ordningen inte störs. Om grannar besväras av ljudet är det dock en fråga för polisen, men det duger inte att referera till den svenska kulturen eller traditionen för att motsätta sig böneutrop menar Attefall i tidningen Dagen. Han säger att vi måste vara medvetna att "vår" tradition förändras i och med att nya influenser kommer in i vårt land. Även om kristendomens plats är stark på grund av det historiska arvet måste vi vara medvetna om att det religiösa landskapet är under förändring. Som vi har skrivit tidigare delar de kristdemokratiska politikerna i Botkyrka kommun inte Attefalls positiva syn på böneutrop och flera andra röster har också uttryckt skarp kritik mot böneutrop.  

Dels gav sig utrikesminister Carl Bildt (M) in i en häftig debatt om gudstjänster i Sveriges radio under Allhelgona helgen enligt Dagens rapportering. När expressens politiske reporter Niklas Svensson kritiserade och ondgjorde sig över att nyhetsjournalistik fick utgå i SR:s tablå på grund av en gudstjänst svarade Bildt på följande sätt: "Men en dag som denna innebar det sannolikt radikalt fler lyssnare. Vi lever inte av tabloider allena". Med dessa hårda ord var ordfajten igång och ett flertal olika röster ventilerades i debatten som fördes via Twitter. Medan Svensson gav uttryck för en religionskritik som bland annat ifrågasatte att SR skulle ha med religiösa program överhuvudtaget var Bildt snarare villig att försvara dessa programs plats i etern.

Dessa två exempel kan kanske ses som tydliga exempel på att svenska politiker och ministrar de facto är intresserade av frågor som rör religion och politik och att religionsfrågor skapar debatt. Kanske dessa inlägg kan ses som exempel på att det finns en slags svensk religionspolitik - eller vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Springsteen och Jehovas Vittnen. Två väckelsemöten samma helg

Det kan knappast ha undgått någon av våra läsare att den amerikanske musikern Bruce Springsteen gästar Göteborg i helgen. Men kanske är det mer okänt är att endast ett par hundra meter från Ullevi erbjuder Jehovas Vittnen ett alternativ till rockmusikens väckelsemöte i form av en tredagars konferens i Scandinavium. Under dessa dagar samlas cirka 11000 deltagare från hela världen för att lyssna till vittnesmål och religiösa utläggningar.

Den rörelse som idag är känd under namnet Jehovas Vittnen bildades 1881 i USA av grundaren Charles Taze Russell (1852-1916). Läran är centrerad kring en eskatologisk och apokalyptisk uppfattning – det vill säga att vi lever i den yttersta tiden och att de troende skall skiljas från de som inte tror i samband med slutstriden mellan gott och ont. Vid ett flertal tillfällen har Jehovas Vittnen förutspått jordens undergång, men dessa förutsägelser har inte infriats och istället har datumet flyttats fram. Precis som många eskatologiskt inspirerade rörelser ser Jehovas Vittnen inte jordens undergång som något tragiskt som bör undvikas – det är istället en slags glädjens tidpunkt då guds löfte infrias.

Tillskillnad från majoriteten av kristna trossamfund avvisar Jehovas Vittnen treenighetsläran och betonar istället tron på en gud. Jesus ses som guds skapelse och inte som gudomlig. Efter att satan har bekämpats vid slaget vid Armageddon skall de rättrogna enligt rörelsens lära bygga upp ett gudsrike. På grund av sin teologi ser Jehovas Vittnen ofta statsmakter, regeringar och andra religioner som onda och till och med som satans tjänare. Därför är ett centralt mål att frälsa andra människor genom att missionera om Jehovas lära.

Rörelsen har framför allt blivit uppmärksammad för att de förvägrar sina medlemmar blodstransfusion. En lära som baseras på 3 Mosebokens föreskrifter om det rituella offrandet i templet i Jerusalem. I Mos 3, kapitel 17, verserna 10-14 kan vi bland annat kan läsa: 

Om någon av israeliterna eller invandrarna äter något med blod i, skall jag vända mig mot den som gjort det och utstöta honom ur hans folk. Ty varje varelses liv är dess blod, och jag har gett er blodet för att ni skall stänka det på altaret och bringa försoning åt er själva. Blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det. Om någon av israeliterna eller invandrarna under jakt fäller ett djur eller en fågel som får ätas, skall han tappa ut dess blod och täcka över det med jord. Ty om varje varelses liv gäller att blodet är dess liv. Därför har jag sagt till israeliterna att de inte får äta någon varelses blod, ty varje varelses liv är dess blod; var och en som äter av det skall utstötas.

På grund av sina teologiska övertygelser, syn på medicin och starka kontroll av sina medlemmar har Jehovas Vittnen ofta utsatts för kritik av det omgivande samhället. Efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage om missförhållanden i svenska moskéer och muslimska föreningar som vi har skrivit om menade till exempel Noomi Lappalainen och Vera Lanängen från Föreningen Hjälpkällan att religiösa rörelser som Jehovas Vittnen borde få statsbidrag för sin verksamhet så att staten skulle kunna ställa större krav på insyn. När samfund förvägras statsbidrag sluter sig rörelserna och det blir allt svårare för staten att förändra och påverka samfunden i en mer öppen, demokratisk och jämlik riktning enligt Lappalainen och Lanängen. Ett liknande synsätt framfördes även av finansminister Anders Borg på ett seminarium under Almedalsveckan (läs om Borgs inlägg här på bloggen). Han menade också att muslimska föreningar borde få statsbidrag i större omfattning för att minska inflytande från externa krafter. Statsbidraget blir på detta sätt en möjlighet att demokratisera och öppna upp religiösa rörelser enligt Borg.

Återigen blir det intressant att reflektera över vilken roll, funktion och ställning staten skall inta när det gäller frågor som rör religion och politik. För att uttrycka det på ett annorlunda sätt, vart skall gränsen gå mellan individens frihet och statens vilja att skydda sina medborgare och vad innebär egentligen religionsfrihet i ett mångreligiöst och pluralistiskt Sverige? 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ps. Den som istället vill få en inblick i Bruce Springsteens religiösa rötter och influenser rekommenderas att läsa boken Springsteenland. Svenska texter om Bruce Springsteen som bland annat innehåller en analys av Ola Sigurdson som har skrivit här på bloggen.