Islam – en medelväg till dialog och samexistens

I helgen (8-9 juni) var jag på en konferens i Stockholm  som handlade om islam som en religion som förespråkar tolerans och samexistens. Den rubrik som satts för mötet var: ”Tillsammans för att främja värden av dialog, tolerans och samlevnad” och det var också något som gick igen i många av talen. Teman för talen i de olika sessionerna var Religion, Kultur och Media och för en religionsvetare var det naturligtvis extra intressant att höra vilken islambild som presenterades. Återkommande ord var tolerans, samexistens, dialog, kommunikation och ordet ”wasatiya” i betydelsen centum eller medelväg, nämndes och stod också med i texter som delades ut från det Kuwaitiska Awqaf-ministeriet, som var en huvudsponsor. Islam presenterades som en medelväg som var emot extremism av alla slag och det betonades att man skulle vara god mot alla, inte bara muslimer, och att det var viktigt att inte bara komma med vackra ord utan att dessa också skulle avspeglas i människors beteende. Det betonades också att det var viktigt att jobba emot alla former av rasism, islamofobi och antisemitism. Många talare under båda dagarna var eniga om att, som Jan Henningsson uttryckte det, den kortaste vägen mellan två hjärtan är leendet. Det återkom också att dialog inte var ’dawa’, mission, så initiativet bakom konferensen var alltså inte att konvertera andra till islam.

Bland arrangörerna fanns många muslimska organisationer i Sverige, t.ex. al-Risalah Skandinaviska stiftelse och Svenska fatwarådet. Jag hade blivit inbjuden av Abdelhafid Mebrouk som deltog i organisationen. Även Hassan Moussa som är ordförande för Svensk islamisk stiftelse för dialog och kommunikation deltog i organisationen och han höll några inlägg där han passionerat talade om Sverige som hade tagit emot honom och att han såg det som av yttersta vikt att försvara Sverige och de utländska delegaterna måste ha fått ett intryck att Sverige var väldigt generöst och tolerant mot muslimer. Inga större diskussioner om det svenska politiska klimatet eller svensk media kom upp. Den danske imamen Abdelwahed Petersen talade dock om hur muslimer och islam demoniseras i dansk press. Under mediadiskussionen togs också upp att det i västvärlden finns en rädsla för islam och muslimer och även tvärtom att muslimer har en rädsla för västvärlden, och att man kan förstå det historiskt och att det är viktigt att journalister tar sitt ansvar och försöker nyansera.

Bland de inbjudna gästerna fanns arabiska diplomater och religiösa företrädare, t.ex. stormuftin från Oman, Ahmed bin Hamad al-Khalili ovh Ahmed Hlayyel från Jordanien och många många fler. Organisatörerna hade ansträngt sig att få deltagare från olika länder och en talare var t.ex. från Iran. Men förutom religiösa dignitärer återfanns även journalister som Othman Othman från al-Jazeera, Mohammed Salam från den saudiska kanalen Iqra’ Och Mohammed Safi från al-Jazeera, som bidrog till att diskutera mediabilden.

Bland svenska talare återfanns t.ex. Mehmet Kaplan från Miljöpartiet, Professor Klas Borell från Mittuniversitetet, Max Stockman från SST, Kaj Engelhart från katolska kyrkan och Jan Henningsson, UD, som förövrigt talar vansinnigt bra arabiska vilket imponerade på alla deltagare. Här kan tilläggas att de två översättarna onekligen hade ett tufft jobb under konferensen och förtjänar en varsin guldstjärna!

Endast vå muslimska kvinnor återfanns bland talarna, Suad Buhamra frå Kuwait och norska konvertiten Sandra Meriem Moe, som i sitt tal berättade att hon är den enda muslimska ledaren i Norge. För övrigt kan jag tillägga att kvinnor deltog i konferensen och lyssnade på samtalen och de var engagerade och hade väldigt insiktsfulla kommentarer, men dessa hölls inom gruppen av kvinnor endast, vad jag lade märke till åtminstone. Så förhoppningsvis får fler muslimska kvinnor tillfälle att tala vid nästa dialogkonferens! Tanken är nämligen att detta skall vara en återkommande konferens och då får vi också hoppas få höra mer om konkreta förslag på hur dialogarbete i praktiken kan gå tillväga. Personligen tycker jag också att det är synd att svensk media inte var på plats och rapporterade om detta dialoginitiativ från svenskt muslimskt håll men förhoppningsvis ändras även det till nästa konferens.

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

10 juni, 2012

(O)kritisk religionsforskning

I DNs ledare 3 juni, 2012, Terrormålet: Tystnad dåligt vapen mot extremisterna, signerat Erik Helmerson, problematiseras att terrormålet i Danmark ges lite uppmärksamhet i media, vilket blir väldigt tydligt om man jämför med uppmärksamheten Breivik-målet i Norge ges. Det diskuteras olika förklaringar till denna medietystnad i ledaren. En förklaring som Helmerson lyfter fram är att journalister nog iakttar en försiktighet då de skriver om våldsbejakande islamism med tanke på att de är medvetna om att effekterna av att skriva kan vara att andra utnyttjar det till att generalisera och peka ut samtliga muslimer som potentiella våldsverkare. Jag undrar om det att inte skriva om våldsbejakande religionstolkningar också kan förstås mot en bakgrund av en rädsla för att själva bli utpekade som islamofober.

Helmerson nämner Magnus Sandelin som har skrivit boken Jihad - svenskarna i de islamistiska terrornätverken, som menar att mer forskning om islamisk radikalisering snarare kan bidra till att minska fördomar mot islam och muslimer. Helmerson håller med och skriver i ledaren att ”Ett första steg är att tala om det, inte av missriktad hänsyn iaktta medietystnad.”

Det Helmerson problematiserar i ledaren fick mig att tänka på hur det ser ut inom religionsvetenskaplig forskning. Kan vi finna liknande tendenser där? Sannolikt är det så att den större delen av religionsvetenskaplig forskning rör material (texter, människor, rituell praxis, trosföreställningar etc.) som forskarna själva tycker är intressant och som ofta kan anses vara relativt oproblematiskt. När vi studerar material som vi lätt kan tolerera eller ha överseende med, eller sådant vi kan identifiera oss med eller till och med sympatisra med, så framstår det som att vi forskare ibland tar till andra verktyg än när vi studerar andra som vi inte på samma sätt kan tolerera eller till och med ogillar eller föraktar. Det här är ett tema som problematiseras av flera religionsvetare idag, t.ex. Russell T. McCutcheon i en artikel*. (McCutcheon är för övrigt en av huvudtalarna på den stora religionsvetenskapliga konferensen på Södertörns högskola i augusti.)

I McCutcheons artikel lyfts fram att forskare alltid gör en ”översättning”. Det som forskarna producerar i sina forskningsrapporter handlar om en beskrivning och i beskrivningen ligger alltid en tolkning. En forskare (eller journalist för den delen) kan inte beskriva verkligheten i helhet utan väljer ut vissa delar av ett material, typologiserar, använder sig av teoretiska ramar, gör urval etc. I samtliga fall är det inte så att det material som studerats håller med om beskrivningen och i vissa fall kan en forskare få kritik för att ha missförstått, för att ha missrepresenterat något, från materialets synvinkel vill säga. Och säkerligen är inte det något som någon tycker är speciellt roligt och i vissa fall är det nog direkt otrevligt. 

Wilfred Cantwell Smiths gamla diktum att de troende själva måste känna igen sig i beskrivningar för att de ska anses vara giltiga - “no statement about a religion is valid unless it can be acknowledged by that religion’s believers” - beskriver nog en attityd som lever kvar bland forskare idag, men det är också ytterst problematiskt att göra forskning till en slags konversation med det som studeras och syfta till att nå en slags överenskommelse om hur beskrivningen/tolkningen skall se ut. Om forskning bedrivs på så sätt reduceras forskarna snarast till att bli ”lärjungar” som troget återger vad informanter eller annat material presenterar som ”sanningen”. Men McCutcheons artikel visar hur även sådan forskning trots allt gör sig skyldig till en tolkning. (Han tar t.ex. upp Robert Orsi som nämns i Simon Sorgenfreis inlägg ”Snake Handling Churches” nedan. Orsi får sig ett antal i min mening välförtjänta kängor, men jag ska inte gå in på det i detalj här.) En fråga som de som förespråkar en sådan hållning måste ställa sig är vilka av ”de andra” som i så fall måste skriva under på att forskningen stämmer överens med det som de hävdar är riktigt. Räcker det med påven? Eller måste man nå konsensus med samtliga katoliker i världen? Och hur drar man gränserna för vem som är katolik och inte? Vem bestämmer det i så fall? Och utifrån vilka kriterier? Det här frågor som inte enbart gäller teologer som sysslar med religionsdialogfrågor, utan även religionsvetare som har en sådan ”inkluderande” attityd till forskningen.

Vi kan också fråga oss vilken roll forskare har – eller borde ha – i de fall där de inte kommer överens med materialet de forskar på? Ska vi alls syssla med sanningsanspråk och värdera när någon har rätt eller fel? De flesta religionsvetare är eniga om att vi inte skall göra det. Vi kan inte ha som syfte att utröna t.ex. huruvida al-Qaidas islamversion är en korrekt version av islam eller inte. Det vore konfessionellt och därmed ett aktivt bidrag till en inomreligiös tolkningskonflikt, som forskare inte skall syssla med.

Russell T. McCutcheon frågar i artikeln om det är så att vi borde hålla tyst om vi inte kan säga något trevligt? Alltså, ska vi bara studera sådant som vi tycker är tillräckligt oproblematiskt så att vi kan undvika att säga något som kan uppfattas som otrevligt? Får vi kritisera religiösa fenomen utifrån våra vetenskapliga perspektiv på ett sådant sätt att ”de andra” inte känner igen sig? Sådana frågor är egentligen meningslösa om vi inte först definierar vilka andra vi talar om – påven eller alla katoliker. De flesta religionsvetare är nog eniga om att Cantwell Smiths gamla påstående är något vi måste förkasta, eller åtminstone problematisera och nyansera rejält. Vi bör ständigt fråga oss: När har vi dialog med “den andre” och när stänger vi möjligheten för den andres tolkningsauktoritet? Finns några klara gränser? Och bör det finnas gränser? Det är möjligen så att många forskare påverkas av postkoloniala trender som genomsyrar stora delar av forskningen idag. Om vårt material, alltså de/det vi studerar, inte ges tillfälle att få sin egen röst hörd så kan det tolkas som avhumaniserande och att materialets egen handlingsförmåga ignoreras liksom deras ”rätt” till självrepresentation.

Samtidigt bör vi tänka oss för och inte ge materialet kontrollen över våra forskningsresultat på ett sådant sätt att vi blir okritiska forskare och bara återger det som informanterna säger eller okritiskt citerar ur religiösa verk. Men här är vi forskare olika och alla kan inte tvingas syssla med t.ex. våldsbejakande religionstolkningar, men även de som sysslar med ”trevliga” former av religion bör fundera kring de frågor som jag nämnt ovan. Hänsyn och rädsla spelar säkerligen stor roll vad gäller valet av vad vi studerar liksom hur vi går tillväga när vi skriver våra forskningsrapporter. Jag misstänker att samma sak gäller journalister, som dessutom har mycket mindre utrymme för att nyansera vad de säger i artiklarna, men det är de som framförallt blir lästa av befolkningen i stort.

McCutcheon refererar också till religionshistorikern Bruce Lincolns trettonde tes som jag personligen tycker borde fungera som en  ledstjärna för all religionsforskning:

When one permits those whom one studies to define the terms in which they will be understood, suspends one’s interest in the temporal and contingent, or fails to distinguish between “truths”, “truth-claims”, and “regimes of truth”, one has ceased to function as historian or scholar. In that moment, a variety of roles are available: some perfectly respectable (amanuensis, collector, friend and advocate), and some less appealing (cheerleader, voyeur, retailer of import goods). None, however, should be confused with scholarship.

*McCutcheon, Russel T.  2006. “It’s a Lie. There’s No Truth in It! It’s a Sin!” On the Limits of the Humanistic Study of Religion and the Costs of Saving Others from Themselves. Journal of the American Academy of Religion. September 2006, Vol. 74, No3, pp.720–750.

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

Religionskritik och bristande självinsikt efter Uppdrag granskning

Förra veckans sändning av Uppdrag granskning (16/5 2012) visar på allvarliga och beklämmande problem och konflikter mellan å ena sidan muslimska ledare och det omgivande samhällets värderingar och rådande lagstiftning. Utan att förminska de problem som reportaget belyser är det dock viktigt att betona att andra religiösa samfund också har sammankopplats med motsvarande eller liknande problem (ett faktum som bland annat just Uppdrag granskning har påvisat tidigare). Katolska kyrkan och Jehovas Vittnen är exempel på två samfund som har hamnat i konflikt med den svenska lagen. Reportaget om missförhållanden i moskéer är därför en viktig påminnelse om att alla religioner kan tolkas och praktiseras på ett sådant sätt att de strider mot rådande lagstiftning och enskilda individers bästa. På samma sätt kan givetvis religioner tolkas så att utövarna inte hamnar i konflikt med vare sig det omgivande samhället eller det juridiska systemet – ett faktum som förmodligen gäller för den stora majoriteten av troende människor i Sverige oberoende av religionstillhörighet.

Tyvärr har de flesta muslimska reaktioner som framkommit präglats av negativa reaktioner på Uppdrag gransknings journalistiska metoder. Denna reaktion är kanske förstålig ur ett psykologiskt perspektiv, men att förneka rådande missförhållande och skylla ifrån sig löser knappast de problem som reportaget visade på och det är inte en fråga om, utan i vilken omfattning, reportaget och reaktionerna kommer att användas för att öka redan befintliga negativa uppfattningar om islam och muslimer. Samtidigt är det viktigt att betona att det också finns muslimska skribenter som öppnar för självkritik och behov av förändringar – Max Abd al-Salam Dahlstrands självkritiska brev och Suad Mohamads åsikter är i sammanhanget två viktiga exempel. Tyvärr har dessa röster inte varit framträdande i media de senaste dagarna och istället har den ena missförstådda eller felciterade ledaren framträtt efter den andra. För den kritiske mediekonsumenten är dessa ”det är bara ett uttryck för islamofobi”-reaktioner knappast varit förklarade och det är troligt att dessa snarare förstärker bilden av att de muslimska organisationerna har problem. 

I samband med de diskussioner som reportaget väckt har också frågan om en svensk imamutbildning vaknat till liv igen. Det är inte svårt att förstå att ämnet får ny relevans, men av flera skäl är det tveksamt om en sådan utbildning är lösningen på problemen. För det första skall staten vara konfessionsneutral och ur detta perspektiv är det olämpligt att staten startar en specifik utbildning för imamer. Utbildningsdepartementets utredning från 2009 (SOU 2009:52) visar för det andra att det befintliga utbildningsutbudet redan kan tillgodose de behov som imamer eventuellt kan ha förutom teologisk kompetens, nämligen kunskaper i svenska språket, samhällskunskap, ledarskap, etcetera. Huruvida dessa möjligheter utnyttjas av religiösa ledare är en öppen fråga. Det är också viktigt att betona att så gott som samtliga europeiska initiativ att starta en utbildning för imamer har misslyckats. Dessa utbildningar har alla haft svårt att möta och förena akademiska, samhälleliga och inom-islamiska krav.

De problem som finns bland de muslimska organisationerna som var föremål för Uppdrag granskning är kanske inte heller unika för muslimska grupper. Ur detta perspektiv vore det förmodligen mer kraftfullt att erbjuda en likvärdig utbildning för samtliga religiösa ledare som skall vara verksamma i Sverige. En sådan utbildning finns till exempel redan i Norge via det norska arbetsdepartementet. Vilken väg som Sverige skall gå är dock oklart och endast framtiden kan visa på hur staten väljer att förhålla sig till religiösa ledare och religiösa organisationer som bryter mot rådande lagstiftning.

Avslutningsvis är det viktigt att betänka att Sverige skall ge utrymme för religion – det vill säga för den som frivilligt väljer att praktisera en religion på ett sådant sätt att vare sig tron eller praktiken bryter mot lagen. Samtidigt skall det också finnas utrymme för en kritisk granskning och diskussion om religion i samhället. Ett utmärkande drag för en demokrati är att media bevakar alla samhällsgrupper och makthavare på ett likvärdigt sätt. Därför bör muslimer betänka Max Dahlstrands brev som betonar att muslimer inte var lika snabba med att fördöma Uppdrag gransknings kritiska bevakning av Sverigedemokrater eller främlingsfientlighet som ett uttryck för ”dålig” journalistik. Är man positiv till en kritisk bevakning av ens ”motståndare” måste man även tåla att själv bli granskad. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet