Ingenjörsreligion och politik

Efter ingenjörsexamen studerade han vid University of Southern California och tog där en doktorsgrad. En tekniker alltså. Efter studierna verkade han som assistant professor vid California State University (Northridge). Sammanlagt sju år i USA, där två av hans barn föddes. Har uttryckt sin uppskattning av sin USA-vistelse och förklarar att han fortfarande känner för fotbollslaget vid University of Southern California. Detta framgår av artikel och intervju i det tidiga decembernumret av Time Magazine

Vem handlar det om? Muhammad Mursi, den nuvarande presidenten i Egypten. Han återvände dit 1985 efter vistelsen i USA, fungerade som universitetslärare, och engagerade sig i Muslimska Brödraskapet. Satt också i fängelse en period under Mubaraks tid.

Muhammad Mursi

Man kan lägga märke till att hans USA-erfarenhet vida överstiger det som andra ledare i Mellanöstern och Nordafrika har. Den utgör alltså en betydande del av hans ”kognitiva universum”. Det framgår bland annat av hans betonande av åtskillnaden mellan exekutiv makt och lagstiftande makt.

Att han blev presidentkandidat var inte meningen alls från början, men den som Brödraskapet ville lansera hindrades av konstitutionella skäl att kandidera och Mursi (då kallad ”reservhjulet”) registrerades i sista minuten. Hans seger i andra omgången av valet var mycket knapp.

Har han en ”hemlig agenda”? Verkar han för att införa strikt tolkning av den islamiska rättstraditionen? Tänker han förvandla Egypten till en teokrati? Detta är saker han misstänks för från oppositionsgruppernas sida, såväl sekularister som liberaler av olika schatteringar. Det är också sådant som sprids av en del ”tankesmedjor”, till exempel the Washington Institute for Near Eastern Policy, som knappast kan betraktas som opartiskt när det gäller Mellanösternpolitik.

Finns det en sådan agenda? Det kan förstås inte uteslutas, och att en del kretsar inom och utom Muslimska Brödraskapet har sådana idéer är naturligt med tanke på att det är en stor rörelse med många medlemmar, och en rörelse där vi kan se ganska tydliga spänningar mellan olika grupperingar; också en spänning mellan yngre och äldre.

Det är förnämligt att vi nu har tillgång till al-Jazira och alltså (även i Lund) kunde lyssna direkt till hans tal den 6 december, där han tog avstånd från våld, vädjade om dialog, och vädjade till den koptiska kyrkan om hjälp att överbrygga motsättningar. Talet kan relateras till vad han sagt vid tidigare tillfällen.

Vad har Mursi själv sagt? Han har uttryckligen betonat sin tro på demokrati, fria val, mänskliga rättigheter, frihet från tvång i religionen. Talar han sanning eller inte? Finns det något som tyder på att han har en ”taliban-tolkning” av begreppet sharia? Något dekret om striktare klädsel och liknande har inte kommit. Inte heller om införande av stympnings-, prygel- eller steningsstraff. Och inget tyder på att det skulle komma heller.

Hur kan man se på hans åtgärder som president? Det första som förvånade, två månader efter presidentvalet, var att han lyckades föra det gamla militära ledarskapet åt sidan. Det kan knappast betraktas som annat än som ett steg i demokratisk riktning. Konstitutionsdomstolen (vars ledamöter är tillsatta under Mubaraks tid) upplöste den första församlingen för konstitutionsskrivande i april i år. Även om man skulle se det som motiverat av olika skäl så kan man knappast kalla detta för demokratiskt. Genom dekretet 22 november förde Mursi även Konstitutionsdomstolen åt sidan. Dekretet gav honom stora maktbefogenheter. Det är betänkligt ur demokratisk synpunkt naturligtvis. Han och hans talesmän betonar att det är tillfälligt och för att möjliggöra och skydda den demokratiska processen som ska utmynna i en ny konstitution och fria val. Kommer det att bli så? Eller kommer han att behålla sina nya befogenheter? Vi vet inte.

Vi kan konstatera att hans kontakter med president Obama har varit positiva, täta och till ömsesidig belåtenhet. Hans insats för medlingen mellan Ghaza-Hamas och Israel nyligen har fått berättigat beröm. Likaså att han tog uttryckligen avstånd från Bashar al-Asads agerande i Syrien – och att Mursi gjorde detta vid sitt besök i Tehran vilket är värt att notera. Han har inte satt fredsavtalet mellan Egypten och Israel i fråga. Egypten fortsätter att sköta bevakningen av gränsen till Ghaza.

Han ser de stora problemen för Egypten i ekonomin, i de sociala förhållandena, i de praktiska problemen. Teknologie doktorn och ingenjören är kanske den pragmatiker som politiken behöver.

Islamisering? Ja nog är det ett mål för Muslimska Brödraskapet, men det är inte självklart vad det betyder i praktiken, och hur det kan visa sig konkret. I form av reell demokrati eller som någon form av teokrati? Jag tror inte att ingenjören tänker lämna över makten till teologerna utan att han snarare ser vox populi som vox dei (”folkets röst som Guds röst”). Om nu folkets majoritet i fria val väljer ett program som använder det religiösa språket som uttryck för politik, så får vi väl – om vi är anhängare av demokrati – acceptera folkets val.

Hur kommer det att bli med den saken? Om ett år vet vi kanske det. Till dess vi vet bör vi nog uppskjuta vår dom och ge Muhammad Mursi ”the benefit of doubt”.

Jan Hjärpe

Professor Emeritus i Islamologi, Lunds universitet

Tankar efter presidentvalet i Egypten

Med risk att verka tjatig vill jag igen påminna om det stora forskningsprojektet World Values Survey(s) och då särskilt om de två böcker som publicerades 2003, Islam, Gender, Culture, and Democracy och Human Values and Social Change. Hade man läst dem så kom Arabvåren inte som någon överraskning. Två av rapporterna där är särskilt intressanta, Mark Tesslers ”Do Islamic Orientations Influence Attitudes Toward Democracy in the Arab World? Evidence from Egypt, Jordan, Morocco, and Algeria.” och Mansoor Moaddels och Taqhi Azadarmakis ”The Worldviews of Islamic Publics: The Cases of Egypt, Iran, and Jordan.” Bland mycket annat får vi reda på hur stor andel av de tillfrågade som (alltså i början av 2000-talet) beskrev sig själva som ”religiösa”. I Egypten var det 98 procent. (Jämförelse: i Sverige var det 33 procent.)

Vi kunde då också se att ordet ”demokrati” har mycket hög status. Om man drar samman siffermaterialet för svaren på olika frågor framgår det att i Egypten betydligt över 90 procent såg demokrati som gott eller mycket gott. 67,9 procent svarade att demokrati var något ”mycket gott”. Över 90 procent, detta i ett Egypten där 98 procent definierar sig som religiösa (av en befolkning på cirka 90 procent muslimer och 10 procent kristna).

Det finns i rapporterna också tabeller som visar graden av religiöst engagemang. Av det kan man läsa ut att det inte fanns någon skillnad i den positiva inställningen till demokrati beroende på graden av religiöst engagemang eller utövande. Detta kan man gott lägga märke till.

Över 98 procent ser sig själva som religiösa samtidigt som över 90 procent av dessa ser demokrati som något gott eller mycket gott. Detta är då ett faktum som både religiösa ledare och politiker måste ta hänsyn till. Det gäller också en islamistisk organisation som det Muslimska Brödraskapet. Det är också värt att notera (vilket vi gjort som har hängt med länge som observatörer till det här spelet) att Brödraskapet har förändrats över tid, och ”demokrati” har blivit ett viktigt ord även där.

Utvecklingen har ju också resulterat i utbrytningar och nybildande av organisationer med betydligt mer radikalt teokratiskt program, och då även ”jihadister” med terrorn som vapen. Men notera att terrorns offer till ojämförligt största delen har varit just muslimer. Det har bidragit till terroristernas impopularitet. Människor gillar inte att dödas eller skadas. Våld som legitimeras med religiöst språk komprometterar religionen och uppfattas då av människor i gemen som blasfemiskt. De politisk-islamiska rörelserna, den politiska islamismen, ser det följaktligen som viktigt att ta avstånd från ”jihadisterna” och deras bruk av det religiösa språket. Detta har vi också sett explicit i de uttalanden som Brödraskapets ledning gjort vid flera tillfällen. Frontlinjen idag går mellan politisk islamism och jihadismen. Även de mer extrema islamisterna (”salafisterna”) som partiet an-Nur i Egypten tar avstånd från det våld som jihadisterna-terroristerna begår.

I den iranska revolutionen 1978-79 spelade det religiösa språket en stor roll. Språkbruket var ett annat på Maidan at-Tahrir januari-februari 2011. En generationsväxling har skett (här som över hela världen) med andra sätt att uttrycka protest. Det handlar om en ny generation som har ögonblicklig kommunikation genom Internet, mobiltelefoner och SMS och satellit-TV. IT-generationen har ett gemensamt språk och gemensamma symboler. Detta kunde vi se i realtid sittande hemma på Klostergården i Lund genom TV-kanalen al-Jazira. Vi kunde läsa banderoller och plakat direkt. Vi kunde se de symboler (ofta just från IT-världen) och de uttryck som användes. På arabiska, ja, men också många på engelska, riktade till omvärlden. Och bland dem på plats i Kairo och på Maidan at-Tahrir hade även svensk TV och press kompetenta journalister på plats, med dubbel språklig och kulturell kompetens. Där fanns barn till folk som kom till Sverige på 1970-och 80-talen.

Referensramarna hos de unga aktiva, även hos de mest religiöst engagerade, är andra än hos de äldre. Religiös tradition fungerar på andra sätt än hos den äldre generationen. Religion och religiositet, riter och fromhetsyttringar spelade förvisso roll på Maidan at-Tahrir, men inte som protestens språk och inte för att uttrycka politiska mål. Man kan notera de religiösa uttryckens och sedernas roll under skeendet, till exempel i Ahdaf Soueif s skildring av skeendet och av sina egna reaktioner i Kairo: min stad, vår revolution. Människorna är religiösa men protesternas språk var sekulärt. Unga människors revolt. Men rösträtt har även de äldre. Ett tips för prognoser: Se på de olika aktörernas ålder. Observera att gubbarna i Militärrådet är i 70-80-årsåldern. De kan inte hänga med hur länge som helst.

Demokrati är alltså ett populärt begrepp och demokrati ett folkligt krav från människor som ser sig själva som religiösa. Muslimsk identitet och demokrati som ideal går alltså att förena. Det är vad människor faktiskt gör.

Vi ser också hur man då resonerar och finner religiösa argument för den saken. Man påminner om hur människan, Adam, skapades av Gud (Sura 2:30/28 i Koranen) för att vara Guds khalīfa, ställföreträdare eller förvaltare på jorden. Den som ska förvalta Guds skapelse. Det betyder människors ansvar för natur, miljö och samhällsliv. Oftast hänvisar man till Sura 42:38/36 där de troende karakteriseras som de vilka avgör sina angelägenheter ”genom rådslag sinsemellan”. ”Rådslag”, shūrā, förklaras innebära just demokrati (”så som i de skandinaviska länderna”). Man betonar att Profeten själv fattade sina beslut efter att ha rådgjort med sina följeslagare – och ibland faktiskt böjde sig för deras åsikter. Och man hänvisar till den så kallade Medinakonstitutionen från tiden för Profetens hijra, hans emigration till Medina, som prejudikat för den multireligiösa och multietniska staten. Koranordet ”inget tvång i religionen” (sura 2:256/257) anförs också som argument för religiös och politisk frihet, och blir ett argument för den sekulära staten.

En sak att lägga märke till är just detta att det har bildats politiska partier med bakgrund i islamistiska rörelser. Religiösa partier har varit förbjudna i många av länderna just med motiveringen att religionstillhörigheten var något som alla medborgare hade, så att inget parti kunde få göra anspråk på att representera ”statens religion”. I och med att islamistiska rörelser nu står bakom bildandet av partier, innebär det faktiskt (även om det kanske inte var avsikten) ett accepterande av staten som en sekulär företeelse. Genom att man ställer upp i val har man faktiskt accepterat att det är legitimt att rösta på andra partier om man vill. Detta gäller också det ”salafistiska” partiet an-Nur i Egypten. Trots sitt extrem-islamistiska program erkänner det legitimiteten i att det finns flera partier.

Inspirationskällan för det av Muslimska Brödraskapet initierade Frihets- och rättvisepartiet i Egypten är uppenbarligen och uttalat Adalet ve Kalkınma Partisi (AKP), ”Rättvise- och utvecklingspartiet”, i Turkiet. Det är ett parti med visst religiöst språkbruk och som bejakar en muslimsk identitet, men som samtidigt uttryckligen slår vakt om den sekulära staten. Den turkiske premiärministern Erdoğan är omåttligt populär i Egypten. Hans besök där under 2011 var ett triumftåg.

Konspirationsteoretiker hävdar förstås att de här partierna (inklusive det turkiska AKP) har ”en dold agenda” och tänker inför ett system liknande det i Iran, eller rentav ett talibanvälde. Även om en sådan hemlig agenda skulle finnas hos några (vilket knappast är fallet) skulle det inte accepteras av den yngre kadern inom rörelserna, och framför allt inte få något folkligt stöd.

Påfallande har öppenheten i debatterna under valen i Egypten varit. Karikatyrer och även ganska grova skämt om religiösa och politiska ledare har synts på väggar och på Nätet, och en amper (och humoristisk) kritik av islamisterna har varit en del av debatten. Det förekommer en religionskritik som jag inte har sett tidigare. Där finns starka krav på personlig frihet. Flerpartisystemet och en öppen debatt innebär att idén om religion och stat som ett och samma inte kan fungera. Religiositet och religiös praxis blir ett personligt val bland flera möjliga. Detta är en förändring som man inte kan utplåna med tvång även om man skulle vilja.

Muhammad Mursis seger i valet var med mycket knapp marginal, och valdeltagandet i den andra omgången inte påfallande stort. Åtskilliga av de många som röstat i den första omgången på andra kandidater än de två som fick flest röster avstod tydligen vid andra omgången. Men de finns kvar i väntan på nästa val. Brödraskapets popularitet har samband med dess framgångsrika sociala verksamhet. Många hoppas att det nu ska kunna ge resultat på statens nivå. Protesterna i januari-februari 2011 gällde ekonomiska och sociala problem, administrationella misslyckanden, korruption, arbetslöshet. Konkreta frågor. Om (vilket är troligt) Muhammad Mursi och den regering som kommer till stånd inte kan lösa de problemen, faller populariteten. Och resultatet blir ett annat i nästa val. Kraven på social rättvisa, personlig frihet och kraven på demokrati lär inte försvinna.

Jan Hjärpe, professor emeritus i islamologi vid Lunds universitet