Den ockulta julkalendern, igen

Idag rapporterar bland andra DN, SvD och AB att sju personer anmält årets julkalender Mysteriet på Greveholm – Grevens återkomst för att den ”indoktrinerar barn till spiritism” och lär dem ”hur de får kontakt med den mörka sidan.” Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan dessa protester förstås inom ramen för en historisk motsättning mellan kristna företrädare och uttryck för esoterism eller ockultism – föreställningar och praktiker som per definition avfärdats från kristet håll.

Dessa protester kan även kopplas till Jonas Svenssons inlägg nedan, om tolkningskonflikter kring julens ursprung och symbolvärden. För många firas julen i åminnelse av Jesu födelse och med ett ”kristligt budskap” i sinnet, medan andra påpekar att julfirandet är äldre än kristendomen och kan knytas till andra religiokulturella traditioner. Åter andra förknippar snarare julen med Kalle Anka och julklappar, sill och nubbe, kommersialism och Karl-Bertil Jonsson.

De flesta är dock överens om att julen är en gemenskapens högtid – vi har bara svårt att enas kring vad det är vi ska enas kring. Detta är inget problem när firandet sker i den privata sfären, utan det är just på gemensamma arenor – som i public service – konflikter kan uppstå.

Förknippar man julen med Kristi födelse och adventstiden med väntan på Herrens ankomst, kan det naturligtvis ses som en ren provokation att barnen varje morgon presenteras ett TV-program som flirtar med traditioner vissa uppfattar som okristliga.

Hallå?

Ännu värre blir det naturligtvis av att spökena Jean och Staffan – representanterna för den mörka sidan – inte är elaka (även om Jean är lite stingslig) utan snälla och hjälpsamma. Kalendern kan på så vis beskyllas för att framställa den ockulta sidan som attraktiv för barnen. En flirt med ondskan.

Samtidigt besitter troligtvis få barn i Sverige denna tolkningsram, och julkalenderns spöken och mysterier får andra betydelser. Likt annan barn- och ungdomskultur som Spöket Laban eller Harry Potter kan årets julkalender samtidigt förstås som ett spännande äventyr och som en hjälp att förhålla sig till, konfrontera och förhoppningsvis övervinna rädslor som många barn – likt Benny (spökrädsla) och Saga (ensamhet) i Mysteriet på Greveholm – bär på.

Inom den antika filosofin spekulerade man kring tragedins popularitet. Varför tyckte folk – som väl hade det miserabelt nog i vardagen – om att gå på teatern för att se tragiska skådespel. Aristoteles menade att tragedin hade en helande eller renande effekt på åskådaren. Genom att genomleva det svåra på distans, kunde åskådaren bearbeta sina rädslor och neuroser och gå stärkt från läktaren när skådespelet var över. Liknande idéer utvecklades senare inom den moderna psykologin och psykoanalysen.

I morgonens avsnitt av Mysteriet på Greveholm introducerades även alkemiska inslag. Kanske kommer nästa anmälan från uppretade naturvetare? Jag väntar med spänning på fortsättningen. Eller fortsättningarna…

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Är julkalendern farlig?

Idag har årets julkalender - Mysteriet på Greveholm: Grevens återkomst - premiär på SVT. Samtidigt som många förväntansfulla barn och vuxna bänkar sig framför teven rapporterar bland annat Aftonbladet att Zbigniew Golebiewski, katolsk kyrkoherde vid Sankta Annas katolska församling i Nyköping, har gått ut och varnat för att julkalendern är farlig. Prästen beskriver SVT som "den ondes hantlangare" och enligt Golebiewski kan julkalendern vara "en inkörsport till spiritism och det ockulta" eftersom barnen i serien bland annat skall utföra ”Anden i glaset” enligt Aftonbladets rapportering. Serien innehåller också andeväsenden, vampyrer och referenser till den "mörka sidan".

När det gäller SVT:s ansvar och agerande säger Golebiewski:

"Precis som i paradiset där de första människorna låter sig luras av den onde. Den onde verkar än i dag i världen och använder sig av alla medel för att komma åt eventuella offer. Att just de som sköter public service vill vara den ondes hantlangare är deras sak och deras ansvar."

Därför har han gått ut och varnat föräldrar för serien i sitt församlingsblad. Julkalenderns manusförfattare och regissör Dan Zethraeus försvar sig dock och betonar att julkalendern inte är bunden till någon speciell religion och eftersom vi har religionsfrihet i Sverige så kan flera olika perspektiv komma med i serien. Detta uttalande skall dock inte tolkas som att Zethraeus vill föra fram någon annan religion och han betonar i samma intervju att han är mer lagd åt det vetenskapliga hållet enligt Aftonbladets rapportering.

Även den kristna tidningen Världen idag innehåller en artikel som uppmärksammar den nya julkalendern. Precis som den katolske prästen oroar sig både beteendevetare och föräldrar för den nya serien enligt Världen idag. Torbjörn Freij som är beteendevetare och föreläsare i många kyrkor yttrar sig på följande sätt i Världen idag:

"Det är inte religiöst neutralt. Kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem i dag och vi tror att det finns en andevärld som inte är god och som är ute efter att förföra människor. Det är en pedagogisk fråga att möta detta på ett bra sätt."

Samtidigt som den stora majoriteten av troende generellt inte tycks ha något större problem med populärkulturella uttryck i form av böcker, filmer, dataspel eller julkalendrar är det viktigt att betona att till exempel Harry Potter böckerna ha utsatts för liknande kritik av bland annat den nuvarande katolske påven Benedictus den XVI. Strax innan han tillträde som påve uttryckte han sig till exempel positivt om Gabriele Kuby bok Harry Potter - gut oder böse som gav uttryck för en katolskt färgad kritik av Rowlings böcker om Harry Potter. Enligt LifeSiteNews.com skrev han på följande sätt för att visa sin uppskattning:

“It is good, that you [Kuby] enlighten people about Harry Potter, because those are subtle seductions, which act unnoticed and by this deeply distort Christianity in the soul, before it can grow properly.”

Precis som i det aktuella svenska fallet med julkalendern ansåg påven och ett flertal andra kristna präster (både katoliker och lutheraner) att Harry Potter var en farlig bok eftersom den innehöll referenser till magi och ockultism. På ett liknande sätt har muslimska teologer också fördömt Harry Potter och den japanska serien Pokemon. Men samtidigt som Harry Potter fördöms har betydligt mindre kritik riktats mot till exempel C.S. Lewis böcker om Narnia. En möjlig förklaring är att C.S. Lewis skriver utifrån ett tydligt kristet perspektiv och att författaren var uttalat kristen. På detta sätt blir läsning trygg och säker till skillnad från J.K. Rowlings

Diskussionen om årets julkalender skall därför inte ses som en isolerad eller unik svensk händelse. Runt om i världen hör vi röster från religiösa grupper som oroar sig för hur populära medier framställer och diskuterar religion och för dessa röster är det viktigt att skydda sina anhängare från att utsättas för vad som uppfattas vara farlig eller omoralisk information. Innehåll som anspelar på ockultism, magi, sexualitet och alternativa livsstilar uppfattas ofta som något hotande och farligt. För att lösa dessa problem finns egentlig två strategier. Den första går ut på att man varnar och informerar sina efterföljare så att de kan avstå från att ta till sig vad som uppfattas vara skadlig information. Speciellt viktigt är det att informera om program eller böcker som vid en första anblick inte tycks vara farliga som i fallet med årets julkalender. Den andra strategin går ut på att man skapar egna medier som för ut ett så kallat säkert innehåll. Här återfinns religiöst färgade teveserier, böcker, filmer och tevespel. Samtidig som jag lyfter dessa två strategier är det viktigt att betona att de flesta troende (obereonde av religionstillhörighet) inte är intresserade av att följa de religiösa ledarnas uttolkningar, slutsatser och rekommendationer. Därför kan vi med största sannolikhet utgå från att både ateister, kristna, muslimer, hinduer och satanister läser och tittar på filmerna om till exempel Harry Potter. Ur detta perspektiv är diskussionen en bra illustration av det faktum att troende sällan gör vad deras ledare säger åt dem att göra. Gapet mellan teori och praktik är därför ofta stora - ett faktum som religionsvetare ofta pekar på men som sällan kommer fram i den mediala diskussionen. Att lyfta fram en katolsk präst som fördömer en julkalender lockar nog till mer läsning än att lyfta fram den stora mängd kristna må de vara katoliker eller lutheraner som utan några större problem bänkar sig framför teven för att se premiären av årets julkalender.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet