Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 

Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 

I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 

I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 

I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 

Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 

I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.

Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 

Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 

Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.

Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 

Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 

Ser vi en liknande utveckling idag? 

Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 

Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”

I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.

Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 

Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 

Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 

I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.

I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  

De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.

Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Hatbrott – från tro till vetande

Vi har flera gånger här på bloggen skrivit om hatbrott mot religiösa samt om antisemitiska tendenser i samhället. Som vi konstaterat i dessa inlägg vet vi relativt lite om de faktiska orsakerna till eller gärningsmännen bakom sådana brott. Däremot är det många som tror sig veta precis vad som försiggår, och varför. I kommentarer kan man ana att denna starka tro ofta bottnar i stereotypt negativa föreställningar om etniska eller religiösa grupper och därför riskerar att förstärka snarare än att lösa dessa problem.

Om några år kommer vi förhoppningsvis veta med om bakgrunden till några av dessa hatbrott, detta genom ett forskningsprojekt vid Malmö högskola som syftar till att undersöka hatbrott riktade mot judar, muslimer, romer och hbtq-personer i Skåne. Om detta kan vi läsa i Världen idag.

Forskningsprojektet "Hatbrott i Skåne – orsaker, konsekvenser och stödinsatser" ska 2015 förhoppningsvis ge en bättre bild av situationen i Skåne, och varför Malmö sticker ut jämfört med Stockholm och Göteborg. Det säger fil. Dr Jenny Kiiskinen som driver projektet tillsammans med docent Anders S Wigerfelt, som är projektansvarig, fil dr Berit Wigerfelt och professor Pieter Bevelander.

Detta kommer vi att få anledning att återkomma till.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Mångreligiös solidaritetsmanifestation för bangladeshiska buddhister

-->

På söndag, den 21 oktober, äger en demonstration rum på Medborgarplatsen i Stockholm kl 13-16. Syftet är att uppmärksamma hur olika religiösa minoriteter i Bangladesh utsätts för förtryck och förföljelse, och visa solidaritet med de buddhistiska bangladeshier som fick sina hem, tempel och pagoder nedbrända i slutet av september.

En av talarna på söndag är chefsmunken för den srilankesisk-buddhistiska viharan (templet) i Stockholm, Bhante Dhammaratana, som kommer att hålla ett anförande som representant för Sveriges Buddhistiska Samarbetsråd.  Bland initiativtagarna till manifestationen återfinns föreningen BHBCUC, Bangladesh Hindu, Buddhist, Christian Unity Council, en internationell förening som består av olika minoriteter som migrerat från Bangladesh, samt föreningarna FSB, Forum för sekulär Bangladesh, och SUDA, Sveriges unga dharmis och ashvaner (zoroastrier).

Syftet med manifestationen är att visa på det förtryck som olika minoritetsbefolkningar samt minoritetsreligioner utsätts för av muslimer.

Bangladesh är ett av världens fattigaste och mest tättbefolkade länder (1099 invånare per kvadratkilometer). En tredjedel av befolkningen anses vara undernärd, och det råder brist på hälso- och sjukvård. Landet är flackt, med många floder och deltan, och en överexploatering av naturresurserna har medfört att landet är extra utsatt för naturkatastrofer när monsunregnen, cykloner och flodvågor sveper in från Bengaliska viken.

Merparten av befolkningen är bengaler, och av dessa utgörs cirka 85 procent av muslimer, de flesta sunniter. Cirka 13 procent av befolkningen är hinduer, och utöver dessa finns även kristna och buddhistiska minoriteter. Cirka två procent av befolkningen består av olika stamfolk, bland annat med tibetansk-burmanskt ursprung som lever i Chittagong Hill Tracts i sydöstra delen av landet. Flertalet av dessa stamfolk är buddhister, tillhörande theravada-traditionen, som är centrerade kring staden Chittagong och Chittagong Hill Tracts i sydöstra Bangladesh.

På grund av landets stora befolkning har myndigheterna uppmanat bengaler att bosätta sig i bergsområden, vilket har medfört att flera stamfolk har fördrivits från sina byar, och att tiotusentals flytt till Indien och lever i flyktingläger där.

Bangladesh var tidigare en del av Indien, men när Indien fick sin självständighet 1947 upptogs Bangladesg som en del i Väst och östpakistan. Därfter blev Bangaldesh självständigt 1971. Länge hade man en sekulär lagstiftning, men 1988 blev islam statsreligion. Grundlagen garanterar visserligen religionsfrihet, men muslimska fundamentalister har på senare år vunnit mark och trakasserar emellanåt hinduer, shia-muslimer, och andra grupper som man anser hädar mot sunniislam.

Det är inte bara i Bangladesh som det råder spänningar mellan muslimer och buddhister. I grannlandet Burma bröt tidigare i år våldsamma konflikter ut mellan buddhister och muslimer i västra Burma, med följd att muslimer flydde över gränsen till Bangladesh (det har varit svårt att uppskatta antalet flyktingar, och siffror mellan 29 000 och 300 000 har nämnts).

I slutet av september, 29-30 september, brände bangladeshiska muslimer ned tio buddhistiska tempel, pagoder och hundratals buddhistiska hem i distriket Cox’s Bazaar, nära Chittagong, i sydöstra Bangladesh. Trakasserierna ska ha utlösts av att muslimer blev triggade av ett foto av en delvis bränd Koran, publicerat på Facebook. Enligt mediauppgifter ska en buddhistisk pojke från området ska ha taggats i fotot, men inte själv tagit fotot eller lagt upp det själv på sin Facebook-sida.

Det finns ytterst få studier gjorda på buddhism i Bangladesh, men för den som är intresserad av ämnet hänvisas till Eva Rosén Hockersmits avhandling, Buddhismen i Bangladesh – studiet av en minoritetsreligion, Uppsala Universitet, 1985.

Källor: Nationalencyklopedien, Utrikespolitiska institutet, SIDA.

Katarina Plank

FD, religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Om judehatet - intervju med Niklas Orrenius

Vi har i flera inlägg här på bloggen berört judiska gruppers ökade utsatthet i Sverige, och då också konstaterat att det tyvärr finns stora brister och behov vad rör forskningen på detta område. Den kunskap vi har kommer huvudsakligen från journalister. Idag skriver exempelvis Dilsa Demirbag-Sten i ämnet i Dagens Nyheter, bland annat Sydsvenskan har följt upp det senaste attentatet mot synagogan i Malmö och i helgen hade Svenska dagbladet ett reportage om judar i Malmö. En av dem som skrivit mest i frågan under de senaste åren är journalisten Niklas Orrenius. Vi har därför bett honom försöka räta ut några frågetecken kring denna viktiga och aktuella fråga.

Jag vill samtidigt tipsa om Niklas Orrenius reportageböcker, som på ett välskrivet men ofta skrämmande sätt speglar dagens samhälle: Här är allt så perfekt: 23 politiska samhällsreportage (2009), Jag är inte rabiat. Jag äter pizza, En bok om Sverigedemokraterna (2010) och Sverige forever in my heart: reportage om rädsla, tolerans och migration (2012).

Niklas Orrenius

1. Du har under många år rapporterat om främlingsfientlighet och olika religiösa och etniska gruppers utsatthet främst i Skåne och Malmö-området. Kan du se att det skett en ökning vad gäller antisemitiska brott och attityder i regionen? När, i så fall, kan man ana att en sådan ökning skett?

Jag tycker att det är vanskligt att tala om ökningar eller minskningar av sådana här brott, åtminstone i ett kort perspektiv. Ibland ser man rubriker som "Kraftig ökning av antisemitiska brott" och då är artiklarna baserade på polisens anmälningsstatistik. Det är inte ett särskilt bra mått eftersom felkällorna är så många. Ibland uppmanar ledare i judiska församlingen medlemmarna att anmäla allt de drabbas av - då ser det i statistiken ut som om hatbrotten mot judar ökat, medan det snarare är benägenheten att anmäla som ökat. Man ska också komma ihåg att det är enskilda poliser som ska sortera in hatbrott i hatbrottskategorin - men polisernas utbildning och kunskap om vad som är hatbrott varierar väldigt, så vissa brott med rasistiska motiv blir aldrig bokförda som hatbrott. Så var exempelvis fallet med den muslimska kvinnan i Tomelilla som fick stenar och kastanjer kastade på sig - det sorterades inte in som hatbrott av Ystadpolisen.

Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera. Efter att under framför allt våren ha talat med ett stort antal judar i Malmö så inser jag att utsattheten kan vara stor om man är jude och har kontakt med många Malmöbor. Flera judar jag talat med vågar inte berätta att de är judar, av rädsla för trakasserier. Det är fullständigt oacceptabelt.

Om jag ändå skulle säga något om en tendens, så gissar jag att antisemitismen har ökat under de senaste 10-20 åren. Det är den bild jag får när jag talar med judar. De är räddare idag än vad de var på 80- och 90-talet. Som Henryk Grynfeld, som flydde antisemitismen i Polen 1970, sa: "I Polen var jag jävla jude. När jag kom till Sverige blev jag jävla polack. Nu är det tillbaka till jävla jude igen."

2. Många menar att antisemitiska attityder ökat bland muslimer, i Sverige och globalt. Kan även du se sådana tendenser? Har du i så fall någon idé om vad detta kan bero på? En annan grupp som nämns är naturligtvis den heterogena extremhögern, hur tongivande är denna i dag? Och hur ser attityderna ut hos "vanligt folk"?

Visst finns det muslimer som är antisemiter i Malmö. Men jag är också lite skeptisk till dem som vill förklara antisemitismen i Malmö med att "muslimer ligger bakom". Visst, många av de unga män som exempelvis trakasserar rabbinen Shneur Kesselman har familjebakgrund i Mellanöstern. Sannolikt identifierar de flesta sig som muslimer. Men jag undrar ändå hur mycket religionen spelar roll här. Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna. Det ser man hela tiden, hur en demonstration mot Israels bombningar av Gaza 2009 urartade med att flaskor och ägg kastades mot judar på Stortorget, och hur rop som "jävla judar" hördes, eller i kedje-SMS:et som skickades runt "Personalen på McDonald's har bestämt att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna". Det är inte så att Israels politik orsakar antisemitismen - den fanns där sedan innan - men när Israel uppfattas som aggressivt kommer den här antisemitismen i öppen dager. Och då tänker jag att det som gör att man ropar "jävla jude" inte handlar så mycket om att man är muslim, som att man fått med sig judehat från sin uppväxt och från arabisk antijudisk propaganda och att man dessutom är förbannad på Israel. Judehataren kan lika gärna vara sekulär ateist. Jag har svårt att se religionens stora roll i judehatet.

Extremhögerns judehat finns förstås, jag ser det på nätet på nazistsajter som för fram teorier om judisk makt hela tiden. Men extremhögern är inte ett så närvarande hot för Malmös judar, upplever jag. Däremot finns ju spår av den gamla svenska köksbordsantisemitismen kvar. Jag tycker fortfarande att det talats för lite om det judiska barnlägret i Höllviken - i Vellinge kommun, söder om Malmö - som två kvällar i oktober 2010 attackerades av ett stort ungdomsgäng som ropade saker som "Ni ska gasas!" och "Judejävlar förstör Höllviken!". Därinne satt judiska barn mellan sju och tretton år och var livrädda. Det handlade om över tjugo Höllvikenungdomar som kastade ägg och trampade sönder kursgårdens staket. De var ungdomar från familjer som varit svenska i flera generationer, de hade inte sin bakgrund i Mellanöstern. Så den svenska antisemitismen är långtifrån utdöd.

3. Jag upplever det som att dessa frågor i allt högre grad fokuserats i media senaste åren, och inte minst sedan Hannah Rosentahls besök i Malmö tidigare i år. Hur tänker och arbetar du kring dessa frågor?

Självklart satte Hannah Rosenthals besök strålkastarljuset på Malmö och på judehatet. Ett officiellt sändebud från USA:s president som skickas till en svensk stad för att undersöka rasism, och som dessutom riktar skarp kritik mot ett svenskt kommunalråd! Jag har aldrig hört talas om något liknande tidigare, att USA officiellt lägger sig i hur en svensk kommun sköts.

Tyvärr tror jag att det har funnits ett motstånd från vissa journalister att verkligen börja undersöka hur judehatet i Malmö ser ut. Det finns en ovana vid att hantera det faktum att individer från en utsatt grupp - folk med arabiskt ursprung - på samma gång kan vara offer för rasism och själva stå för rasism mot en annan grupp. Det är svårt för nyhetsjournalistiken, som ofta gillar tydliga "bad guys" och "good guys". Själv känner jag: det vore väl konstigt om bara folk med svenskt ursprung kunde vara rasister? Det är en väldigt underlig utgångspunkt. Rasism finns förstås hos judar, muslimer, kristna, ateister. Att inte orka se det är i sig diskriminerande, tycker jag.

Nu när det skrivs mycket om judehat, så tycker jag också att det är viktigt att påminna om andra gruppers utsatthet. Inte minst är rasismen mot romer väldigt underbevakad, tycker jag.

Hatet mot muslimer är också väldigt starkt. I Sverige och i andra västländer. Jag är just nu på reportageresa i USA, och märker hur djupt antimuslimska föreställningar om Barack Obama fått fäste. Obama är kristen, men väldigt många vanliga amerikaner - frisörer, restaurangägare, surfare, pensionärer - som jag träffar är övertygade om att han "egentligen" är muslim. Och att detta är något mycket dåligt och oamerikanskt. Även högt uppsatta konservativa politiker underblåser de här föreställningarna om "muslimske Obama".

Simon Sorgenfrei,

doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Brutal attack på präst

Aftonbladet rapporterar att en kvinnlig präst som arbetar i Högalidskyrkan på Södermalm i Stockholm har blivit brutalt attackerad av en 24-årig man som slog en hammare i kvinnans huvud. Kvinnan som överlevde vårdas nu på sjukhus och skadorna är inte livshotande enligt medias rapportering. Orsaken till attacken är dock okänd och enligt polisen så fanns det inga kopplingar mellan kvinnan och mannen. Huruvida detta är ett exempel på ett hatbrott med anti-religiösa eller kristofobiska motiv är oklart och det behövs mer fakta i fallet innan det bakomliggande skälen kan blir tydliga.  

Samtidigt är det viktigt att peka på att religiösa ledare ofta tycks uppleva hot och flera kyrkor har till exempel låtit installera överfallslarm för att skydda sin personal. Merparten av synagogor och ändamålsenligt byggda moskéer i Sverige har idag olika form av säkerhetssystem för att skydda sina besökare och församlingsmedlemmar. Av de totalt 5 493 brottsanmälningar från år 2011 som identifierades med ett hatbrottsmotiv hade 12 procent (drygt 650 anmälningar) antireligiösa motiv enligt uppgifter från BRÅ. Av dessa var cirka 280 islamofobiska, drygt 190 antisemitiska och drygt 160 kristofobiska. Statistiken visar på ett tydligt sätt att hatbrott inte endast är begränsade till islam och judendom och flera brott kan också sammankopplas med negativa uppfattningar om kristendomen. Huruvida fallet i Stockholm skall knytas till denna statisk är än så länge oklart. Det är dock tydligt att det finns ett stort behov från både samhället och forskarvärlden att uppmärksamma anti-religiösa hatbrott. Till skillnad från tidigare forskning som främst har fokuserat islamofobiska och anti-semitiska brott så finns det anledning att jämföra samtliga anti-religiösa hatbrott för att kunna se eventuella uppgångar och förändringar över tid (en metod som till exempel BRÅ använder sig av). Men i vilken utsträckning präster, imamer, rabbiner och andra religiösa företrädare de facto upplever utsatthet och hot är så gott som okänt och inom detta fält saknas i mångt och mycket grundläggande kunskaper.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet 

Skäggattack! Ett religiöst hatbrott

Tidningen Dagen rapporterar att sexton personer som tillhör Amishfolket står inför rätta i den amerikanska delstaten Ohio efter att ha utfört en skäggattack där meningsmotståndare fått sina skägg avklippta. Attacken rubriceras som ett hatbrott.

Orsaken till övergreppen är oklara, men attackerna tycks handla om interna motsättningar, hämnd och disciplinering av meningsmotståndare inom olika grupperingar inom Amish. Samtliga av de anklagade sägs tillhöra och följa ledaren Sam Mullet som till skillnad från andra grupper tycks bejaka vedergällning och hämnd mot de som bryter mot ledarens disciplin enligt tidningen Dagen. Dessa åsikter är inte vanliga och Amish förknippas vanligtvis med icke-våld. Detta är dock inte den första ”skäggattacken” och media har tidigare rapporterat att kvinnor har rakat av håret på sovande män och att män har fått sina skägg rakade och klippta med häcksaxar i samband med inbrott i meningsmotståndares bostäder.

Amish är en del av den så kallade anabaptistiska rörelsen som syftar på det grekiska ordet för att döpa om. Döparrörelsen som går tillbaks till 1500-talets reformrörelser förkastar barndop och betonar istället att dopet skall ske i medveten ålder. Ur ett religionshistoriskt perspektiv kan dessa tankeströmningar sägas vara föregångare till flera av dagens frikyrkor som också framhåller vuxendop.

Den så kallade skäggattacken i USA visar på ett tydligt sätt att yttre attribut som klädsel och skägg ofta förknippas med religiösa rörelser som Amish. Att beröva en Amish hans skägg kan därför ses som en tydlig markering att personen inte uppfattas som en ”äkta” troende. Samtidigt är attackerna viktiga påminnelser om att religiöst motiverade hatbrott inte endast är begränsade till judar och muslimer. I Sverige har till exempel Brottsförebyggande rådet (BRÅ) sedan ett par år valt att komplettera anti-semitiska och islamofobiska brott med kategorin anti-religiösa brott. Att förödmjuka och förnedra religiösa motståndare genom att beröva dem yttre attribut som förknippas med deras religion är ett effektivt sätt att ifrågasätta och förminska sin motståndare. Ur dessa perspektiv illustrerar attackerna i USA att religiösa praktiker ofta handlar om vem som har tolkningsföreträde och auktoritet att belöna och straffa meningsmotståndare.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

Sikhernas reaktion på masskjutningarna i Wisconsin

Även om motiven bakom de mycket tragiska dödsskjutningarna i sikhernas gurdwara i Oak Creek, Wisconsin, fortfarande är oklara så har både representanter för de cirka 700,000 sikherna i USA och amerikanska medier framställt attacken som en i raden av hatbrott mot sikher.  

Redan under eftermiddagen i går skrev till exempel en deltagare i diskussionsforumet Sikh Learning Zone: “Även om det är för tidigt att spekulera, så är det inte så svårt att tänka på mordet av Balbir Singh Sodhi i Arizona 2001, olika sikhiska taxichaufförer som dödats i Kalifornien, och uppsjön av mordbrandsattacker mot gurdwaras i Kanada. Tyvärr har dessa saker blivit en del av sikhernas liv, men något så här extremt kunde inte föreställas.” Representanter för olika sikhiska organisationer i USA har uttryckt att det är särskilt oroande att attacken inträffade inne i gurdwaran när församlingsmedlemmar utförde recitation av Guru Granth Sahib och förberedde mat i det allmänna köket under veckans mest hektiska dag i gurdwaran. Av de sex sikher som omkom var två personer granthis för gurdwaran, en person musiker (ragi), en ordförande för gurdwarans styrelse och två församlingsmedlemmar. 

Att sikhiska representanter tidigt tolkar masskjutningarna som hatbrott måste förstås mot bakgrund av attackerna mot World Trade Center den 11 september 2001 och dess efterverkningar. Händelserna var kritiska även för sikherna då amerikansk media oavbrutet visade bilder av Usama bin Ladin och hans anhängare klädda i turbaner och med långt skägg. I en våg av främlingshat och hämndaktioner mot potentiella terrorister utfördes en mängd hatbrott mot sikher som av misstag troddes vara kopplade till al-Qaida på grund av deras symbolbruk. Några exempel på hatbrott som har rapporteras under åren kan illustrera:

September 2001, Arizona: 49-årige ​​Balbir Singh Sodhi blir skjuten till döds av Frank Silva Roque som felaktigt trodde att Sodhi var muslim på grund av hans turban och skägg.

December 2001, California: Den 47-årige butiksägaren ​​Surinder Singh Sidhi blev slagen med metallstolpar av två män som anklagade honom för att vara Usama bin Ladin.

Februari 2002, New York: Fyra personer brände ner det sikhiska templet "Gobinde Sadan" eftersom de trodde att namnet på lokalen betydde ”Go Bin Laden”.

Maj 2007, New York: En 15-årig ​​sikhisk elev fick under våld och hot sitt hår avklippt av en annan student på en skola i Queens.

Januari 2008, New York: 63-årige Baljeet Singh blev misshandlad utanför en gurdwara av en man som ska ha skrikigt “arab, åk tillbaka till ditt hemland”.

Maj 2011, New York: Jiwan Singh blev misshandlad på ett tåg av en man som anklagade honom för att ha samband med Usama bin Laden.

Långt fler hatbrott både i USA och Europa har rapporterats i media och mörkertalet är förmodligen omfattande då många övergrepp aldrig anmäls. Enligt CNN har FBI ingen översikt eller statistik över hur många hatbrott som utförs mot sikher eftersom registeringen kategoriserar dessa brott enbart som ”anti-islamiska” och saknar fortfarande en specifik beteckning för brott mot sikher.

En undersökning som organisationen Sikh Coalition genomförde år 2007 bland 208 sikhiska elever i New York visade emellertid att 62,2 procent av ungdomarna med turban eller patka hade efter den 11 september blivit mobbade på grund av sin religiösa identitet och två av fem fysiskt trakasserade. En tredjedel av de som faktiskt anmälde verbala eller fysiska övergrepp till skolpersonalen fick enligt den här rapporten ingen hjälp.

För sikher som i generationer bott i USA ledde händelserna efter den 11 september till att många omvärderade sina föreställningar om identitet, tillhörighet och hemland. Även om många uppfattade sig som amerikanska medborgare blev det en dramatisk påminnelse om att USA är inte deras enda “hem” och att identitet kontinuerligt konstrueras genom komplexa processer och dialoger med det omgivande samhället. De blev samtidigt mer medvetna om att bilder och representationer av sig själv i en diasporasituation bör hanteras med stor varsamhet och kan, om de uppfattas som ett hot mot majoritetssamhällets status quo, resultera i rasistiska handlingar.

I syfte att förebygga hatbrott har sikherna etablerat en rad olika religiösa organisationer för medborgerliga rättigheter och lobbyverksamhet, som exempelvis Sikh Coalition och Sikh American Legal Defense and Education Fund. Dessa organisationer har försökt att skapa nya självrepresentationer i den offentliga debatten och samtidigt utöva påtryckningar på amerikanska myndigheter för ett offentligt erkännande av sikherna som en separat religiös grupp och “oavsiktliga offer”. Innan det stod klart vad som egentligen inträffat vid gurdwaran i Oak Creek i går hade flera av dessa organisationer publicerat information om sikhismen, avsedd för icke-sikher, på hemsidor och i sociala medier och kontaktat amerikanska nyhetskanaler för att ge ”korrekta” tolkningar av sin religion. Sikh Coalition upprättade även i dag dialog med FBI och Vita huset för att få pålitlig information medan utredning pågår.

Kristina Myrvold,
Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Dödsskjutning i tempel

Minst sju personer dödades idag, söndag den 5 augusti 2012, vid en attack på ett Sikhiskt tempel i staden Oak Creek, i deltasten Wisconsin. Enligt Svenska Dagbladets rapportering var det en beväpnad man som öppnade eld inne i templet. Förutom de sju döda – som också inkluderade gärningsmannen – blev ett stort antal personer skottskadade och allvarligt sårade.

I både Europa och USA tillhör olika former av attacker mot religiösa byggnader inte något ovanligt – speciellt när det gäller moskéer. Framför allt handlar det om olika former av vandalism så som klotter och graffiti, men också om anlagda bränder, beskjutningar och bombattentat. Media rapporterar ofta om dessa incidenter, men den som vill få en mer samlad bild för Sverige kan bland annat vända sig till BRÅ:s årliga Hatbrottsrapporter.

Det är dock oklart hur vanligt förekommande attacker på byggnader och lokaler som används för religionsutövning är och det saknas en heltäckande kartläggning för Europa och Nordamerika. I Sverige tycks mörkertalen också vara omfattande eftersom många församlingar saknar kunskap om att det är möjligt att anmäla diskriminering, hot och vandalism. Men studier bland till exempel muslimska grupper i Sverige indikerar att många församlingar inte anser att det är lönt att anmäla dessa händelser eftersom de inte leder till en minska utsatthet. 

Avslutningsvis är det viktigt att betona att motiven till varför det Sikhiska templet i Oak Creek attackerades är okända, men enligt CNN var templet inte nybyggt och det fanns inga hot mot Sikherna i staden vid tidpunkten för attacken.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Hatbrott mot religiösa ökar

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visar att hatbrotten ökat med 7 procent i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent under förra året. Muslimer är den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kan man se i hatbrott riktade mot judar. Annan färsk statistik, som SOM-institutets rapport I framtidens skugga som presenterades i härom veckan visar också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Men SOM-rapporten liksom Mångfaldsbaromentern för 2011 visar också att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Varför hatbrott mot judar och muslimer trots detta ökar är svårt att veta. Inslag i judisk och muslimsk tro, som religiösa slaktmetoder eller manlig omskärelse, har varit föremål för en ganska omfattande kritik från olika religionskritiska grupper under det senaste året. Och främst islamkritiska grupperingar har blivit allt mer aggressiva runt om i Europa under de senaste åren.

Vissa hävdar också att motsättningar mellan företrädare för olika religiösa grupper, som mellan judar och muslimer, ökar. Under senare år har vi kunnat läsa bland annat om en ökande antisemitism bland muslimer.

Detta är ett område där det skulle behövas mer forskning.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet