En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan.
Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser.
I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra.
I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:
It’s the birthrates.
It’s the birthrates.
It’s the birthrates.
Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015.
I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem.
Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi.
I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.
Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige.
Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige.
Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.
Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”.
Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare.
Ser vi en liknande utveckling idag?
Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik.
Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”
I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.
Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister.
Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS.
Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk.
I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.
I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.
De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.
Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola
Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.
Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.
