Medier rapporterar att den svenske jihadisten
Michael Skråmo kapitulerat och överlämnat sig till ett kurdiskt förband i Baghouz
i nordvästra Syrien. 2014 reste Skråmo från Biskopsgården i Göteborg, med sin
fru Amanda Gonzales och sina fyra barn, till Raqqa i Syrien för att ansluta sig
till IS. Därifrån har Skråmo,
eller Abou Ibrahim al-Swaidi som han också kallar sig, uppmuntrat fler att
ansluta sig, men också uppmanat till terrorattacker i Sverige. I Syrien har paret sedan fått
ytterligare tre barn. Medan medier för en tid sedan rapporterade att Amanda Gonzales omkommit i
ett bombanfall, ska barnen vara vid liv och omhändertagna.
Skärmdump från Michael
Skråmos Fadebooksida, 11 juni 2015. Källa
Som flera andra som anslutit sig till IS
och andra jihadistiska grupperingar tycks Skråmo komma från en religiöst mer eller
mindre indifferent bakgrund. Som ung ska han ha sysslat med hiphop och inte
varit intresserad av religion, men sedan efter gymnasiet ganska plötsligt konverterat och då dragits till salafitiska kretsar.
Under
arbetet med boken Islam
i Sverige – de första 1300 åren intervjuade jag en av dem som rörde sig
i samma kretsar som Skråmo under dessa år, Dawid. ”Skråmo ja. Jo, han minns jag ju, såg honom ganska ofta i
Biskopsgården…det bästa sättet att beskriva honom är nog som ’en go gubbe’ som
drog Göteborgsskämt”.
Första gången Dawid träffade Michael Skråmo var på spårvagnen tillsammans med en gemensam kompis:
Det jag reagerade på, förutom att han var jäkligt trevlig…var att han hade
en röd palestinasjal på huvudet så som de bär den i Saudi. Det tyckte jag var
en rätt komisk och märklig kombination. Så jag tänkte att han måste vara salafi…Jag
frågade min kompis, som är hardcore-sufi, om han var salafi och han ba
"skôjar du eller". Så jag förstod då att han var salafi.
Dawid berättade att Michael Skråmo brukade besöka en salafistiskt
orienterad källarmoské i Biskopsgården och predikade där ibland åren omkring
2010. ”Jag minns att jag blev lite förvånad att han hade fått den rollen. När
blev han en lärd man?” Men Skråmo samlade snart en grupp ungdomar från
Biskopsgården runt sig, som lyssnade på hans predikningar.
Dawid mindes hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en
arbetargrabb från miljonprogrammet.” Kanske var det därför han fick det inflytande han fick? ”Det kanske var precis de känslorna han
ingav de yngre grabbarna som lyssnade till honom och gick på hans föreläsningar.”
Michael
Skråmo var ju heller inte ensam om att ansluta sig till IS eller andra
liknande grupperingar. Mellan 2013 och 2015 uppskattar Säkerhetspolisen att
cirka 300 personer reste från Sverige för att ansluta sig till stridande
grupper i Syrien och Irak. Dessa hade också flera likheter med varandra.
I en analys av Säkerhetspolisens
material om 267 av dessa resenärer framgår att majoriteten av dem anslutit sig
till IS, samt en minoritet till Jahbat al-Nusrah. Tre fjärdedelar av dem var
unga män med en medelålder på 26 år. Så många som en tredjedel av alla
resenärer kom också från miljonprogram i Västra Götaland, som Biskopsgården. Av
de övriga kom en fjärdedel från Stockholmsområdet, och resten från Skåne eller
Örebro. Den absoluta majoriteten, fler än sjuttio procent av samtliga
resenärer, bodde i alla fall tillfälligt i så kallade särskilt utsatta områden
med stora sociala problem, låg utbildningsnivå och hög kriminalitet. I dessa
områden finns låg tilltro till myndigheterna och andra strukturer än de staten
tillhandahåller får betydelse för invånarna, om det så är familjen, klanen,
församlingen eller de kriminella gängen. Liksom om Skråmo i Biskopsgården finns
uppgifter om faktiska rekryterare i de aktuella områdena, men sociala medier
har spelat stor roll i deras val att ansluta sig till stridande jihadister i
Syrien och Irak. Av de som anslutit sig är en tredjedel födda i Sverige och tre
fjärdedelar svenska medborgare, majoriteten har minst en förälder född utanför
Sverige. Många har rötter till Nordafrika, Afrikas horn eller Mellanöstern,
liksom till forna Jugoslavien eller Ryssland. Ett drygt
femtiotal av dem har dött i Syrien eller Irak, och drygt 100 har hittills
återvänt till Sverige. Som vi sett i medierapporteringen vill nu fler komma
hem, när slaget är förlorat.
Sedan 11 september 2001 har det
producerats en svåröverskådlig mängd forskning om radikalisering, vilket är det
begrepp som numer används för att beskriva den process som leder fram till
ställningstagande för våldsorienterade rörelser. Som vi sett ovan framträder
vissa mönster. Unga män från socialt utsatta områden är
överrepresenterade.
Men de flesta unga män uppväxta i socialt marginaliserade områden blir ju inte extremister. Hur kommer det sig att Michael Skråmo
anslöt sig till IS, medan Dawid och hans kompis – som hade samma
bakgrund som Skråmo – inte gjorde det?
Vi
behöver mer forskning och kunskap om varför unga ansluter sig till våldsorienterad
salafitisk extremism, högerextrema nätverk eller kriminella gäng – men vi
behöver också forskning och kunskap om unga med samma bakgrund som inte
ansluter sig, sådana som Dawid och hans kompisar som det gått bra för. Varför
har det gjort det? Vad hade de (eller vad har de inte) som skiljer dem från
Michael Skråmo? Kanske kan sådan kunskap hjälpa oss i
arbetet mot att unga i Sverige hamnar i jihadism, nazism eller kriminalitet.
Simon Sorgenfrei
Södertörns högskola
