Yoga i skolan

I SVT:s Debatt, torsdag den 4 okt, debatterades om den asiatiska traditionen yoga, som idag praktiseras på en del svenska skolor, hör hemma i en verksamhet som ska vara konfessionslös. En fråga gällde varför samma motstånd som förts mot kristna inslag i skolans vardag (som avslutningar i kyrkor) inte även skulle gälla andra religiösa traditioner. Debatten sätter också sitt finger på viktiga frågor som sysselsätter religionsvetare idag: vad är religion? Är det skillnad på att vara religiös och andlig? Vad är det för skillnad på en rit och en teknik? Kan förbön (som Siwert Öholm nämnde), liksom yoga, delas upp i ett religiöst spår och ett spår som renodlat tekniken?

Min nyutkomna bok, Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse? vill diskutera dessa frågor.  Utövarna av yoga som framträdde i programmet lyfte fram just den linje som flera entreprenörer inom dessa verksamheter brukar göra: Jag är andlig men inte religiös. Andlighet blir en essens som har sin (medfödda) plats i mänsklighetens inre, medan religion är de kläder kulturen tilldelar oss. Här finns ofta ett missionerande, globaliserat budskap till mänskligheten och som religionsvetare är det viktigt att se vilka som sänder detta budskap, vilka syften som ligger bakom och hur det speglar samhällsandan. Forskarna Carrette och King har i sin bok ”Selling Spirituality – The Silent Take-Over of Religion” visat att det finns vinster med att koka ner olika religioners särarter till ett budskap: andlighet. Andlighet som varumärke är lättare att sälja, även till arbetsplatser, då det inte anses störa olika trosutövare, som istället kan rikta in sig på ”den inre kraften” ladda denna med energi (empowerment) och få som resultat en mindre stressad, mer energiladdad ( ”flow”) - och därmed (till arbetsgivarens glädje) - en mer produktiv medarbetare. Med mina erfarenheter från långvariga fältvistelser och arbeten om kanadensiska mi’kmaqindianer, en grupp som sedan romantiken tillskrivits epitet som ”visa” och ”andliga” kan jag tydligt se att den andlighet som idag i väst omskrivs som ”Native spirituality” är förvånansvärt lik en modern, västerländsk andlighet som inte alls omfattar reservatsliv, betoning på släkt och gruppen och vardagslivets rytm under svåra villkor. Även mi’kmaq talar om andlighet – men den är långt från det begrepp som beskrivs på nyandliga entreprenörers hemsidor. Begreppet andlighet bör därför skärskådas noga av religionsvetare, så att de inte blir företrädare och missionärer för den andlighet som definierats utifrån en viss grupps perspektiv.

Debattprogrammet pekar också på den praktik som följer den nyandliga vågen sedan New Age introducerades på 1960-talet.  Nya rituella entreprenörer erbjuder idag verksamheter som framställs som teknik, samtidigt som rötter i ”gamla traditioner” åberopas – i detta fall asiatiska. Traditioner som flyttas mellan kontexter förändras naturligtvis – det är första punkten att utgå från i en analys av t.ex. yoga. En andra punkt är: finns det vinster med förändringen? Det är naturligtvis lättare att sälja in en ”stressreducerande teknik” till en arbetsplats än buddhistisk vipassanmeditation. Mindfulness kan idag hittas i flera olika kontexter: som en religiös praktik, som en teknik inom den kliniska psykologin och i den stora grupp av lekmannaterapeuter och coacher som idag etablerat sig i samhället. Entreprenören kan således vara en munk, en psykolog eller en coach/lekmannaterapeut som läst en självhjälpsbok om ämnet.

Så på frågan: Vad  är yoga eller mindfulnesss?  kan svaret bli: Det varierar – vem som säljer paketet: Det kan vara allt från komplicerade övningar till vardagsråd som att ta en promenad på lunchen och försöka koncentrera sig på något annat än jobbet eller bara sitta stilla i en bekväm ställning och koppla av. Det intressanta är väl kontexten: att studera vilka utövare i skolor som tar på sig träningen, hur de har upphandlats av skolan, vilka metoder de vetenskapligt kan visa på har goda effekter. För religionsvetaren är det intressanta att studera de olika kontexterna. Upphandlare, föräldrar eller politiker står inför andra utmaningar och jag kommer att med stort intresse följa hur politiker/offentliga institutioner nu ska ta sig an ett fenomen som detta!

Anne-Christine Hornborg

Professor i Religionshistoria,

Lunds Universitet

Yoga i skolan och vad är konfessionslöshet

SvD rapporterar idag om en skola i Stockholm som nu anmälts för att barnen har fått lektioner i Yoga. Detta, anser anmälaren, strider mot kravet på konfessionslöshet.

Det känns som om media fullkomligt kryllar av exempel på verksamheter som befinner sig i gränslandet för vad som kan kallas religion. För de som är lärare och rektorer måste detta vara en något förvirrande situation och man kan ju tänka sig att många är intresserade av en tydlig definition på vad som gäller: Vad är egentligen religion? När är något för religiöst för att vara med i skolan? Vad betyder egentligen konfessionslöshet? Dessa frågor vore det ju rimligt att vi som

forskar och undervisar inom religionsvetenskap skulle kunna svara på. Tyvärr är detta inte så lätt som det låter. Några korta reflektioner:

För det första är det viktigt att skilja på akademiska och juridiska definitioner. Inom akademin är det vår uppgift att vrida och vända på saker, att ifrågasätta i oändlighet och att aldrig rygga för sakers komplexitet, allt för att beskriva, förstå och förklara på ett så sant och korrekt sätt som möjligt. I juridiken är det annorlunda. Här gäller det att ha användbara och otvetydigt definierade kategorier som går att omsätta i praktiken, allt för att ha ett så fungerande och rättvist system som möjligt. Dessa två syften – vetenskapens att vara sann och juridikens att vara tydlig och rättvis – är inte alltid helt förenliga. I juridiken blir det nämligen nödvändigt att fastslå och ge juridisk tyngd åt förenklande ställningstaganden. Akademiska psykologer kan dividera i oändlighet huruvida Anders Breivik är sjuk eller frisk, och sanningen ligger förmodligen nånstans mitt emellan. Men för juristerna som skall skipa rättvisa måste en tydlig position väljas. För dem finns inte plats för några nyanser, perspektivdeklarationer, brasklappar eller ’å ena sidan och å andra sidan’.

Samma sak gäller förstås detta med konfessionslöshet i skolan. I den akademiska religionsvetenskapliga diskussionen finns inga klara gränser här. Religion är ett begrepp med månskiftande vardagsbetydelser som inte håller som analytisk kategori. Och även om vi stipulerar en tydlig definition (som till exempel: ’religion är kommunikation med överempiriska makter’) blir gränsdragningarna svåra. För är det kommunikation med överempiriska makter att sjunga Den blomstertid nu kommer, även om de som sjunger inte bryr sig det minsta om att ordet gud nämns i en av verserna? Eller är det ett övertramp att låta barn göra yogaövningar i skolan för att ursprunget till dessa åtminstone delvis finns inom en tradition för vilken gudar och överempiriska maker är en självklarhet? Vår kultur är full av traditioner, beteenden och tankar som har sina rötter i en livsvärld som var teistisk och religiös: språket, bildkonsten, den klassiska musiken, popmusiken, matkulturen. Är det konfessionellt att äta semlor på våren för att detta är en tradition som är kopplad till den kristna fastetiden innan påsk, en fastetid som finns för att de troende skall förbereda sig för den stundande påsken och Kristi högst överempiriska försoningsdöd och uppståndelse?

Forskare är inte lagstiftare och inte jurister. Precis som riksdagens ledamöter avvek från sin roll som lagstiftare när de för några år sen fick för sig att besluta om huruvida det hade skett ett folkmord på armenier och syrianer eller inte, vore det, tycker jag, ett avsteg från vår uppgift om vi skulle tillhandahålla raka svar om huruvida yoga eller Den blomstertid faller under konfessionslöshetskravet i juridiskt hänseende.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap vid Södertörns högskola