I
förra veckan organiserade den religionspedagogiska föreningen KERUB ett
panelsamtal med imam Mohammad Muslim Eneborg, rabbin Peter Borenstein och
prästen Sara Blom i Göteborg om de nya ämnes- och läroplanerna om skolämnet religionskunskap.
I läroplanen för grundskolan, förskolan och fritidshem kan man bland annat
läsa:
Undervisningen
i ämnet religionskunskap ska syfta till att eleverna utvecklar kunskaper om
religioner och andra livsåskådningar i det egna samhället och på andra håll i
världen. Genom undervisningen ska eleverna bli uppmärksamma på hur människor
inom olika religiösa traditioner lever med, och uttrycker, sin religion och tro
på loka sätt. Undervisningen ska allsidigt belysa vilken roll religioner kan
spela i samhället, både i fredssträvanden och konflikter, för att främja social
sammanhållning och som orsak till segregation.
Samtalet
inleds med att de tre deltagarna fick kommentera och ge sin övergripande syn på
de nya läroplanerna. Med vissa mindre variationer vara Borenstein, Muslim och
Blom relativt nöjda med de nya texterna, men de uttryckte också en viss oro för
att läroplanerna och det centrala innehållet i religionskunskapsämnet var något
överambitiöst samtidigt som det fanns en ganska otydlig progression från
grundskolan till gymnasiet. Muslim betonade till exempel att gymnasiet ger ett
intryck av att framför allt vara en tid då studenterna framför allt skall lära
sig att inte glömma det som de har lärt sig i grundskolan.
Den
främsta skillnaden mellan de tre deltagarna kom framför allt att handla om
deras olika syn på pedagogik. Skall ämnet vara fokuserat på fakta eller är
syftet att vara problemorienterat och skapa förutsättningar för studenterna att
lära sig att förhålla sig till sin egen eventuella religiositet och andra
människors övertygelser? På denna punkt tycks skillnaderna inte i någon större
utsträckning vara relaterade till specifika religiösa traditioner utan till
individuella skillnader. Alla som har undervisat vet att det är nödvändigt att
göra val och i samtalet mellan de tre deltagarna manifesterades dessa
skillnader på ett tydligt sätt. Borenstein ville se mer av fakta och Blom och
Muslim förespråkade ett mer problembaserat synsätt. Blom reagerade också på
läroplanens beskrivning av och åtskillnad mellan "kristendomen och andra
världsreligioner". Vem är det som har tolkningsföreträde att definiera och
vilken tolkning är det som avses när man skriver kristendomen i bestämdform
singularis, menade hon.
Överlag
var deltagarna positiva till läroplanstexterna, men det fanns en viss skepsis
mot att texterna allt för starkt betonade historiska dimensioner. Detta faktum
kan innebära att religion framställs som något dött och på grund av detta
riskerar ämnet att inte förbereda studenterna för att möta och förhålla sig
till människor som faktiskt har en religion/livsåskådning i dagens samhälle.
Samtidigt som Muslim och Blom var skeptiska till att en religiöstradition kan
framställas på ett objektivt sätt är det viktigt att studenter också får ta del
av inifrån perspektiv. Även dåliga studiebesök kan vara en pedagogisk resurs
menar Muslim och Blom.
Muslim
och Borenstein var positiva till att den nya läroplanen framhåller kristna
traditioners plats i det svenska samhällets historia och den svenska kulturen.
Muslim är speciellt positiv till att de förkristna traditionerna i form av
fornskandinavisk och samisk religion också lyfts fram i styrdokumenten.
Samtidigt är religionsämnets viktigaste funktion att "ge eleverna
möjligheter att förhålla sig till andras och sin egen religiositet och att de
vågar prata om religion" enligt Muslim.Samtaget visade samtalet och den efterföljande diskussionen på svårigheterna att skriva kursplaner i ämnet religionskunskap. Olika synsätt och positioner i frågan tycks framför allt handla om olika synsätt på pedagogik och didaktik snare än tillhörigheten till en viss religiös tradition. Vem är det som har tolkningsföreträdet och vem kan representera vem och vad skall man välja och välja bort är ständigt återkommande utmaningar för den som undervisar i religionskunskap/religionsvetenskap. Tydliga kursplaner, transparanta betygskriterier och väldefinierade kunskapsmål i all ära, men i slutänden tycks innehållets och ämnets utformning i hög utsträckning handla om enskilda lärares val och studenters intressen vara avgörande.
Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet
