Starkt stöd för religionsfriheten

I SOM-institutets nya rapport I framtidens skugga (Red. Annika Bergström, Lennart Weibull och Henrik Oscarsson, Göteborg 2012) som vi har skrivit om tidigare här på bloggen återfinns dels ett kapitel om världsreligionerna i Sverige och dels ett kapitel om svenskars attityder till invandring. Det senast kapitlet som är författat av professor Marie Demker från Göteborgs universitet visar bland annat att det finns ett stort stöd för mottagandet av invandrare och flyktingar i Sverige. Graden av utbildningsnivå är avgörande och den som har en längre utbildning är generellt sett mer positiv till mottagandet av flyktingar.

Det finns också ett omfattande stöd bland svenskar för religionsfrihet för invandrare enligt rapporten. Demker sammanfattar resultaten genom att skriva: ”63 procent av svenska folket anser att det är helt eller delvis riktigt att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige” och endast 13 procent anser att påståendet att invandrare fritt skall kunna utöva sin religion i Sverige är ”helt felaktigt” (s. 97).

De som sympatiserar med Sverigedemokraterna avviker från ovan nämnda mönster och till skillnad från övriga partisympatisörer är dessa negativa till både flyktinginvandring och invandrares möjlighet till religionsfrihet enligt Demker. Endast fyra procent av de tillfrågade i undersökningen skulle dock kunna tänka sig att jobba aktivt för att stoppa invandringen jämfört med 57 procent som skulle tänka sig att engagera sig i arbetet mot rasism. Till skillnad från tidigare undersökning innehåller 2011 års rapport också frågor om invandring som hotbild. Om detta område skriver Demker:

”Resultaten tyder på att det finns en mindre andel svenskar som tydligt uppfattar invandring som ett problem och som hotande samtidigt som man inte heller litar på den svenska mediebilden av invandringens konsekvenser. Av de svarande uppger 10 procent att invandringen är ett hot mot svensk kultur och svenska värden, 16 procent anger att de ”känner många” som tycker att invandringsproblemen är den viktigaste samhällsfrågan och 23 procent litar inte på att svenska medier ger en sanningsenlig bild av invandringens problem.” (s. 100)

Av Sverigedemokraternas sympatisörer anser 90 procent att invandringen utgör ett hot mot svensk kultur och svenska värderingar. En negativ attityd till flyktinginvandring samvarierar också med en uppfattning om att invandring är ett samhällsproblem och att media inte berättar ”sanningen” om detta problem. Framför allt är det äldre personer (65-85 år) som omfamnar dessa uppfattningar och de negativa uppfattningarna samvarierar även med längd på utbildning. Sammanfattningsvis pekar Demker på att ”Sveriges befolkning blir alltmer generös i relation till invandring och allt mer tolerant i relation till invandringens konsekvenser” (s. 103).

Demkers kapitel visar på ett tydligt sätt att den stora majoriteten av svenskar är positiva till invandring och dess konsekvenser. Vad som avses med dess konsekvenser utöver en positiv attityd till religionsfrihet är dock oklart. Samtidigt är det tydligt att ett mindre antal svenskar – i huvudsak de som sympatiserar med Sverigedemokraterna – är negativa till samma utveckling. Dessa tenderar i högre utsträckning vara negativa till medias bevakning av frågor som uppfattas röra invandring och dess konsekvenser. Samtidigt som det finns en utbredd skepsis gentemot media bland denna population är det rimligt att anta att det är de som sympatiserar med invandringsfientliga åsikter som också tar del i diskussioner och kommentarfält i sociala media när dessa frågor debatteras. Huruvida detta antagande är korrekt eller inte är en viktig forskningsuppgift inför framtiden. Kanske SOM-institutet skulle kunna infoga ett antal frågor som rör detta fält i nästa års undersökning. 

Avslutningsvis tycks det vara den stora majoritetens tystnad som skapar en känsla av att negativa uppfattningar gentemot invandrare och deras religionsutövning dominerar. Hur kommer det sig att den stora majoritetens åsikter sällan framkommer i media och vilka effekt har denna tystnad på det offentliga samtalet? Så vem representerar vem i den mediala och samhälleliga debatten?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet   

Buddhismens positiva aura bekräftad i SOM-rapport

Näst kristendom ser svenskar mest positivt på buddhismen som religion, konstateras i en ny rapport I framtidens skugga från SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Rapporten innehåller 42 kapitel, och ett av dem behandlar Världsreligioner i Sverige. Kapitelförfattaren Lennart Weibull skriver:

"Buddismens relativt sett starka ställning bland världsreligionerna kan möjligen överraska. Mycket talar för att det är buddismens betoning av fred och av ansvaret för miljön, ofta personifierat genom Dalai Lama, som bidrar till den positiva inställningen."

Av statistiken går det att utläsa att unga vuxna är mest postitiva till buddhism (37 procent av de tillfrågade – och de är dessutom mer positivt inställda till buddhism än till kristendom) och att ungefär en tredjedel av de tillfrågade upp till 65 år är positiva till buddhism, däremot sjunker den positiva inställningen påtagligt bland pensionärer (endast 11 procent). Det är framför allt inom gruppen högutbildade storstadbor, från högre tjänstemannahem som denna positiva inställning till buddhism är påtaglig. (Weibull gör även en generell iakttagelse att högutbildade är mer positivt inställda till de fem världsreligionerna kristendom, judendom, buddhism, hinduism och islam än vad lågutbildade är.)

Den samlade bilden är att kristendom har en förhållandevis stark ställning i alla grupper, men att buddhism framför allt appellerar till yngre storstadbor. Varför är det så?

Weibull noterar att det finns ett signifiknant samband mellan intresset för miljöfrågor och en positiv inställning till buddhism. För alla religioner fanns även en positiv värdering av ”visdom”. Man trodde sig även kunna finna en självklar koppling mellan ”inre harmoni” och buddhism, men denna tes falsifierades i undersökningen. Kanske förvånade detta Weibull, för han skriver:

”Antagandet att värdet Inre harmoni med tanke på religionens inriktning på frid skulle ha ett klart positivt samband med inställningen till buddism falsifierades; Kristendomen visar sig vara den enda av de fem religionerna som har ett positivt samband med Inre harmoni.”

Det verkar även som de tillfrågades politiska hållning inte spelar någon större roll för deras inställning till buddhism – ungefär lika många av de tillfrågade återfanns både till höger och vänster på den politiska skalan. Bland religionerna har dock buddhism det starkaste vänsterstödet, vilket enligt Weibull ger stöd för att anta att buddhismen värderas utifrån sina idéer om samhället än för sitt religiösa innehåll.

Anmärkningsvärt är att en lika stor andel (27 procent) som uppgav att de hade en gudstro som att de inte hade en gudstro var positivt inställda till buddhism. Gudstro har ett positivt samband med alla religioner, men de som uppger att de saknar gudstro är i mindre grad positivt inställda till världsreligionerna. (Den största differensen återfinns i inställningen till islam, där 14 procent med gudstro som var positiva till islam, medan endast 4 procent utan gudstro var det.) Detta menar Weibull är ”helt i linje med att buddismen inte har samma slag av gudsföreställningar som de andra världsreligionerna.”

Weibull menar avslutningsvis att buddhismens relativt starka ställning i landet inte kan förklaras med den buddhistiska verksamhet som äger rum. Iställer menar han att det är en idéburen inställning som kan märkas:

”Mycket tyder på att attraktiviteten har sin bakgrund i känslan att buddismen står för en positiv kraft i samhället eller en idé som en fredsreligion med respekt för miljön, medan det religiösa innehållet har mindre betydelse. buddismen är inte heller någon gudsreligion i traditionell mening, vilket gör den delvis förenlig med ateism. en tredje och viktig faktor är att både buddism och ateism är i linje med samhällets ökade individualisering (Giddens, 1990). i ett samhälle där trosuppfattningar är en privatsak har den institutionaliserade Kristendomen efter hand fått allt svårare att finna sin roll.”

SOM-undersökningen lyfter fram människors inställningar till religion, och ger en avspegling på attityder som återfinns i samhället. Jag instämmer med många av Weibulls iakttagelser, och skulle även vilja lyfta fram att undersökningen bekräftar att buddhismen fortfarande ses som en filosofi snarare än en religion.

Förutom att buddhismen har en positiv aura om sig, anser europeiska och amerikanska buddhismforskare att buddhismen är den religion som lockar flest konvertiter idag, och på så sätt kan den även ses som en form av kulturkritik. Två viktiga aspekter som bidrar till att många sympatiserar med buddhismen, är att den uppfattas som en fredlig och rationell. Ytterligare en viktig faktor är betoningen på individualitet. Ett genomgående drag hos konvertiter är de framhäver vikten moralisk och mental träning. I den buddhistiska läran finner de konkreta steg för att kultivera sinnet genom meditationstekniker och levnadsföreskrifter. Betoningen ligger på upplevd erfarenhet och inte en religion med dogmer eller auktoriteter. Detta passar väl in en västerländsk privatiserad religiositet där jagets andlighet har fått en framträdande plats. Varje person kan själv välja sin utövningsform och skapa en meningsfull blandning av ritualer, meditation, textläsning – utbudet i de olika buddhistiska traditionerna är mycket stort – eller helt låta bli att delta i ritualer. Buddhismens praktik blir således (åtminstone initialt) förenbar med andra religioner, genom att den inte tar ställning till metafysiska frågeställningar som exempelvis guds existens. Detta drag betonas särskilt starkt i kristen zenmeditation, som lånar teknik och sittställning från zentraditionen för att användas i kristen kontext. 

Katarina Plank, FD 

religionshistorisk forskare verksam vid Göteborgs universitet