Heberlein, vi och religionen

Ann Heberlein skriver i dagens DN en kommentar till en krönika av Johan Croneman i lördagens upplaga av samma tidning. Heberlein läser måhända Croneman lite väl hårt när hon tillskriver honom åsikten att alla religioner borde förbjudas (det säger han inte riktigt). Jag håller med henne om att ett sådant förslag är orimligt, för att inte tala om praktiskt ogenomförbart.

Det är dock inte just denna diskussion som jag finner intressant i Heberleins inlägg. Snarare är det intressanta hur inlägget exemplifierar ett av problemen med att analysera religion i den offentliga debatten. Heberlein avslutar nämligen sin kritik med följande:

Vi ska inte förbjuda religion. Vi ska bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar av religiösa urkunder och traditioner och ge utrymme åt de tolkningar som leder åt ett annat håll, bort från förtryck, mot rättvisa och mänskliga rättigheter.

Vem är "vi" här? Mot bakgrund av vem Ann Heberlein, som offentlig person, är kan svaret bli olika, och därmed kan också uttalandet bedömas olika:

Ann Heberlein är krönikör i DN. Alltså journalist. Hon vänder sig här direkt till en annan journalist och hennes ord kan därmed tolkas som en uppmaning till kollegorna i journalistkåren att ta ställning genom urval av vad som rapporteras om. Att spegla mångfalden av religionstolkningar är i sanning en viktig uppgift här. Sedan är det naturligtvis en intern yrkesetisk fråga om detta också ska innefatta att också aktivt bekämpa vissa tolkningar (till exempel att ge dem mindre spaltutrymme).

Ann Heberlein är också kristen. Med andra ord kan "vi" förstås som "vi kristna" eller "vi som är religiösa". I egenskap av teolog är hon deltagare i en inom-religiös debatt där hennes tolkning av religionen förmodligen går i en mer liberal riktning. Från denna utgångspunkt blir hennes uppmaning till kamp mot tolkningar som går på tvärs mot hennes egna helt förståelig, och intressant för en religionsvetenskaplig analys.  

Det är dock i förhållande till en tredje roll som uppmaningen i citatet blir lite problematisk. Heberlein är också statsanställd religionsvetare. Att i denna roll "bekämpa misogyna och patriarkala tolkningar" framstår som ett inte helt okomplicerat ställningstagande. Jag är personligen av den åsikten att religionsvetares uppgift är att kritiskt analysera såväl  "misogyna och patriarkala tolkningar" som de "tolkningar som leder åt annat håll", blottlägga deras premisser på lika villkor och sträva efter såväl förståelse som förklaring. Detta innefattar också en strävan att sätta våra eventuella sympatier och antipatier i "karantän", snarare än att ta ställning i vad som i grunden är en inom-religiös diskussion. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Göran Greider om religionens väsen

I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 

Förvanskad bild av Jesus

Expressen har idag rapporterat om hur en äldre kvinna i 80-årsåldern försökte att återställa en skadad bild av Jesus i den spanska staden Zaragoza. Fresken Ecce Home (Se människan) som målats av Elias Garcia Martinez för mer än 120 år sedan hade utsatts för en fuktskada och det var den äldre kvinnans ambition att återställa bilden. Ingreppet blev dock misslyckat och resultatet blev en förstörd bild av Jesus.

Målningen har inte något större konsthistorisktvärde enligt media, men bilden har varit uppskattad av kyrkobesökarna i Zaragoza. Ett hårt omdöme om kvinnans insats för att rädda bilden av Jesus uttalades dock av BBC:s korrespondent Christian Fraser och enligt honom blev resultatet en "teckning föreställande en väldigt hårig apa i en illasittande tunika" enligt Aftonbladet. Samtidigt tycks kvinnan endast haft goda intentioner när hon beslutade sig för att fräscha upp Jesus-fresken.

Den något dråpliga händelsen i Zaragoza kan relateras till debatten och diskussionen om religionens plats i det offentliga rummet, men kvinnans agerande berör också frågor om estetik och personlig fromhet. Även om hennes agerande inte gav det önskade resultatet är det tydligt att hon ansåg att det var viktigt att bevara bilden av Jesus och därför var det nödvändigt att ta saken i egna händer eftersom bilden fick förfalla utan att kyrkan agerande. Ur detta perspektiv kan vi kanske se hennes – om än något naiva – agerande som ett uttryck för tro.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Saknas Gud i den offentliga debatten?

Den som tittade på SVT:s Debatt från Almedalsveckan kunde bland annat ta del av en hetsig debatt mellan Alexander Bard (Zoroastrier), Roland Poirier Martinsson (katolik, Timbro), Stefan Attefall (Civilminister, KD), Christer Sturmark (Humanisterna) och Rosanna Dinamarca (Vänsterpartiet) om religionens plats i det offentliga samtalet. Trådarna var många och åsikterna, liksom de avhandlade ämnena, gick isär och programmet framstod som rörigt och ofokuserat.

Enligt Alexander Bard talas det dock allt för mycket om gud och gudar, men allt för lite om religion. I linje med en etymologisk definition betonade Bard att religion är det som binder samman människor. En utgångspunkt som också delades av Christer Sturmark, men till skillnad från Bard menade han att det vore lämpligare att tala om livsåskådningar än enbart religion. I linje med denna argumentation kritiserade Sturmark Atterfall för att Humanisterna inte får ta del av SST:s stöd till trossamfund. Debatten kom även att handla om skolavslutningar och religion i skolan; ett ämne som vi har behandlat här på bloggen vid tillfällen. 

Den mest upprörda diskussionen uppstod när Bard menade att islam och kristendomen legitimerar hat och våld mot homosexuella och förtrycker kvinnor. Ett påstående som väckte arga reaktioner och kommentarer från bland annat Poirier Martinsson och deltagare i publiken. Samtidigt som Bard betonade att uttolkningen av vissa religioner tycks vara föränderliga och öppna för interna variationer var han lika övertygad om att vissa religioner inte förändras på ett liknande sätt. Till och med när en deltagare i debatten betonade att hon var muslimsk kvinna och inte uppfattade sig som förtryckt och att hon inte hatade homosexuella blev Bard upprörd och refererade till rådande lagar i Saudiarabien. Konflikten illustrerar på ett tydligt sätt det som vi ofta har diskuterat här på bloggen. Vem är det som företräder en religion? Enligt Bard tycks islamtolkningen som dominerar i Saudiarabien vara normerande och ”mer muslimsk” än den muslimska kvinnans mer liberala synsätt. 

Till skillnad från till exempel Katolska kyrkan som också omtalades i debatten finns det inget centrum eller någon slags muslimsk påve eller ärkebiskop som kan sägas föra islams talan. Förvisso kan både Koranen och Bibeln tolkas som skrifter som kan sägas legitimera homofobiska och patriarkala strukturer, men detta faktum tycks tyvärr gälla de flesta världsreligioners skrifter och traditioner. Som Ashk Dahlén har skrivit om på bloggen är Zoroastrism inte heller en religion som tolkas på ett enda sätt – även inom denna religiösa tradition finns liberala respektive konservativa tolkningar.

Så vem är det som skall ha tolkningsföreträdet? Och hur gör vi med det faktum att vissa troende inte tycks följa de religiösa ledarnas synsätt? Är det Bard som skall avgöra att Poirier och den muslimska kvinnan inte är riktiga katoliker eller muslimer om de säger att de inte är motståndare till homosexuella? En sådan invändning skall givetvis inte ses som ett försök att förneka att kristendom och islam kan tolkas homofobiskt – men det är också tydligt att dessa religioner kan tolkas på andra sätt.

En annan intressant tråd i debatten handlade om ”konstiga religioner”. I ett upprört svar till Bard betonade Poirier Martinsson att majoriteten fortfarande tillhör kristendomen i Sverige och att det endast är en minoritet som konverterar till ”konstiga asiatiska religioner”. Uttalandet var förmodligen ett resultat av det uppskruvade samtalsläget, men det illustrerar också spänningen mellan majoritet och minoritet, tradition och föränderlighet i det religiösa landskapet. Är det historia och tidsaspekter som skall avgöra vad som skall klassas som ”normal” religion respektive ”konstig” religion? Även detta har berörts tidigare här på bloggen.

Trots samtalets spretighet är det intressant att se vilka upprörda känslor en diskussion om religion kan väcka. Det är också positivt att media uppmärksammar att religion – speciellt om vi pratar om uttolkningen av religion och religionsvetenskapens koppling till humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning snare än essentialistiska föreställningar om gud – är viktigt att diskutera i ett mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. Samtliga deltagare i debatten var faktiskt fullständiga eniga om en enda sak– samhället har ett allt större behov av att förstå vilken plats och funktion religion kan fylla i samhället. För att klara av denna uppgift är det tydligt att det behövs kompetenser i religionsvetenskap.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet