Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

fredag 21 september 2012

Göran Greider om religionens väsen


I dagens Dalademokraten skriver chefsredaktören Göran Greider om religionskonflikter, och mellan raderna framkommer mycket intressant bild av religion, och kanske också en form av religiositet, som jag tror är ganska typisk för det offentliga samtalet kring religion i Sverige.


Greider har till exempel svårt att acceptera en koppling mellan religion och våld. De islamister som protesterar mot The innocence of Muslims är okunniga om sin religion (de kan bara rabbla Koranen, och saknar en personlig relation till skriften) och de ultraortodoxa judar som har synpunkter på unga judiska kvinnors sätt att klä sig är nog egentligen inte särskilt ”religiösa”. 

Bakom detta ligger en speciell förståelse av religion, liberalteologisk, för att inte säga ”svensk”: Religion är en fråga om en fin, djup och framför allt personlig relation till en övermänsklig makt, en känsla, en andlig tröst och en personlig övertygelse. Religion handlar inte (kan inte handla om) om makt, våld, förtryck och politik.


Greider gör en, i mitt tycke, rimlig analys när han ser hur religiösa motsättningar kan relateras till andra former av motsättningar: politiska, ekonomiska, könsmässiga, men han antyder samtidigt att detta gör motsättningarna mindre ”religiösa”. Detta är en slutsats som jag har svårt att förlika mig med, och som bygger på en viss romantisk syn på var religion ”bör” vara, en fråga som vi religionsvetare oftast avhåller oss från att diskutera.  


Intressant är också ett lite kulturevolutionistiskt drag i artikeln. Greider menar att det vi ser runt om i världen i form av yttringar av religion i det offentliga, motsättningar, krig, hat och våldsamheter hör till en förståelse av religion som befinner sig lägre ner på utvecklingsskalan än vad västerländsk kristendom (kanske framför allt i Sverige) gör. Negativa reaktioner på den aktuella Muhammedfilmen ställs mot västerländska kristnas distanserade, smått roade, attityd till Monty Pythons Life of Brian. Det förra sättet att förhålla sig till satir förutspår han dock med tiden kommer att ersättas av det senare, även i den muslimska världen. Jag vet inte riktigt om detta är en korrekt analys. Minns Ecce Homo. Nog var det många av de kristna som engagerade sig i den debatten som inte tog Elisabeth Olssons fotografier med en road axelryckning. 

Särskilt intressant är Greiders framhävande av ateismen som religion. Här blir hans underförstådda religionsdefinition tydligt. Anledningen till att ateismen är en religion är att den gör sanningsanspråk som liknar religiösa sanningsanspråk. En sådan definition på religion blir närmast ohållbar för den skulle inbegripa en mängd olika ideologier och inte minst en stor del av det vetenskapliga samtalet. Det är mycket som blir religion, och det unika, och speciella med de former av föreställningar, handlingar och social organisation som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer (mer eller mindre personifierade) försvinner. För mig är inte den intressanta frågan huruvida de protester, det våld och de motsättningar vi ser i dagens världen egentligen är ”religiösa”. Det intressanta är vilken roll föreställningar om till exempel en gudomlig vilja och människors uppgift att följa denna får i dessa konflikter: legitimerande, motiverande, mobiliserande, och kanske framför allt orsaksfrågan: varför dessa föreställningar kan ha och ofta har denna roll. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet. 







4 kommentarer:

  1. Kanske inte ett av Greiders bästa. Hade han hållit sig till Marx hade han väl kunnat skriva att religioner tillhör samhällets kulturella överbyggnad, och att förhållanden som finns i den materiella samhällsbasen kan yttra sig tankemässigt som religiösa uppfattningar. Motsättningar som finns i basen fortplantar sig upp i överbyggnaden, och det kan yttra sig som konflikter mellan olika tankesystem (inklusive religioner). I Polen tog ju det hela en katolsk form från 1970 och framåt, för att ta ett näraliggande exempel, fast det snarare rörde sig om motsättningar av klassnatur.

    Undrar om han med 'ateism' avser en mindre grupp aggressiva överklassiga anglo-saxare som drivit kampanjer särskilt mot islam? Det borde han ha skrivit i så fall. Jag tycker inte Greiders argumentation generellt känns helt övertygande, det låter nästan som det ganska fisiga argumentet från religiöst håll: "Jaså, du tror inte på gud, jamendå är du ju troende ...". Hör nu, tror jag inte så tror jag inte!

    SvaraRadera
  2. Håller med om att man anar en implicit religionsförståelse, som bottnar i någon sorts "äkta" erfarenhet, relation, upplevelse eller dylikt. Men det här med att motsättningar är mer eller mindre "religiösa" - jag vet inte. Visst kan vi beskriva dem som religiösa med hjälp av någon definition. Men har detta någon bäring på en förklarande nivå? Som jag ser det kan så kallade religiösa organisationers förehavanden förklaras på samma sätt som andra socialt organiserade rörelser/grupper/kollektiv - med hjälp av sociala, psykologiska, antropologiska, etc. teorier.

    Jag undrar också lite vad som är så unikt och speciellt med "föreställningar, handlingar och social organisationer som relaterar specifikt till en övertygelse om övermänskliga, ofta osynliga, aktörer"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Jimmy
      Jag håller fullständigt med dig om att det vi kan observera i form av mänskligt beteende på intet sätt är unikt för religiösa rörelser. Det unika ligger just i det jag lyfter, det vill säga att konflikterna ifråga knyts till övermänskliga aktörer. Det är för mig en central religionsvetenskaplig uppgift att förklara varför så sker, när vi vet att konflikter inte BEHÖVER ha denna koppling. Jag håller med dig, religionen är knappast en förklaring. Religionen är det som behöver förklaras.

      Radera