Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

söndag 16 september 2012

Gud, en ärftlig sjukdom?


Under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet var forskning om religionens och gudstrons uppkomst högsta mode. Mycket tyder på att dessa frågor återigen väcker forskares intresse. Inte minst bland kognitionsforskare, neuropsykologer och andra som söker svaret på gåtan religion inte i himlen eller historiens dunkel, utan i hjärnans vindlingar.

I en understreckare i SvD refererar Ruth Lötmarker den franske forskaren Jean Solers trebandsverk Aux origines du Dieu unique (I spåren efter den ende Guden), där Soler driver (den inte helt originella tesen) att den abrahamitiska monoteismen är av relativt sent datum. Den Jahve som Abraham och Moses slöt förbund med är snarast att förstå som en etnisk gudom, knuten just till den israelitiska stam dessa gubbar (om de nu existerat) var någon form av ledargestalter för, menar han.

”Moses trodde inte på Gud”, slår Soler fast, utan snarare på en av flera konkurrerande gudar som Assyriernas Assur eller babyloniernas Marduk. Den tidiga Jahve-kulten ska alltså snarare förstås som en form av monolatri (upphöjelsen av en gud bland andra) snarare än som den monoteism de abrahamitiska religionerna senare kommit att förknippas med.
I och med att israeliterna befriades ur den babyloniska fångenskapen och på 500-talet före vår tideräkning kom att inlemmas i det växande perserriket, införlivades föreställningen om Jahve med persernas monoteistiska tro på Ahura Mazda, enligt Soler. Det är under dessa omständigheter den judiska monoteismen uppstår. Soler ser det som ett paradigmskifte:
En ny teori banar sin väg, vinner anhängare för att plötsligt framstå i självklarhetens ljus: historien skulle inte längre tolkas i termer av rivalitet och motsättningar. Judarnas gud och persernas gud var samme gud, den ende Guden, som i enlighet med syften som endast var kända för honom gynnade än det ena än det andra folket. När Gamla Testamentet på 200-talet i Alexandria översattes till grekiska för Egyptens judar som inte kunde hebreiska, var monoteismen ett faktum, Jahvé hade ersatts av beteckningar som theos (Gud) eller kurios (Herren).
Denna monoteism övertogs sedan av kristna och muslimer. Solers forskning verkar ha fokuserat just den abrahamitiska monoteismens uppkomst. Hur perserna blev monoteister framgår i alla fall inte i Lötmarkers essä om Solers forskning.

Det är hur som helst tydligt att kampen om patentet på monoteismen länge stått mellan perser och egyptier, mellan Zarathustra och den egyptiske faraon Akhenaton. I dag presenterar flera media (AB, Sydsvenskan, SvD, DN) nya rön om de egyptiska faraonerna och monoteismens uppkomst.  Kirurgen Hutan Ashrafian vid Imperial College i London pekar på hur Tutanhkamon (1300-talet före Kristus) och hans närmaste förfäder uppvisar flera gemensamma drag. De dog alla unga och hade alla tydliga feminina drag, med breda höfter och förstorade bröst. När Tutankhamon dog vid 19 års ålder led han även av benskörhet och skolios. ”Orsaken till dessa missbildningar tros bero på att Tutankhamon var frukten av ett syskonäktenskap. Inavel, alltså, vilket är den bästa jordmånen för genetiska sjukdomar.”

Tutankhamuns far var ingen mindre än just Akhenaton, som fullständigt revolutionerade den egyptiska religionen genom att (för en kort tid) avskaffa polyteismen och ersätta den med en monoteistisk kult kring solguden Aton. Genom tiderna har många, utan att övertyga, velat knyta Moses till Akhenaton och i denna koppling – snarare än den Soler ger ovan – velat finna grunderna till den abrahamitiska monoteismen.

Hutan Ashrafian menar att Akhenaton, liksom sonen Tutankhamun, led av epilepsi i tinningloben, troligen till följd av en ärftlig sjukdom. Detta skulle dels kunna förklara deras feminina kroppar eftersom tinningloben står i nära kontakt med de regioner i hjärnan som utsöndrar hormoner. Men i epilepsin finner kirurgen också roten till de syner som skulle kunna förklara Akhenatons religiösa reformer. ”Människor som lider av denna typ av epilepsi är kända för att kunna drabbas av både hallucinationer och religiösa syner, framför allt efter att ha exponerats för solljus”, säger Ashrafian.

Detta, att den monoteistiska gudstron skulle vara resultatet av inavel och ärftlig sjukdom, är med största sannolikhet en bitter karamell för många att suga på. Jag tror också att det finns andra och bättre förklaringar till monoteismens framgång och utbredning. Men som religionsvetare tycker jag hur som helst att det är spännande att forskare med nya teorier och metoder återvänder till dessa frågor, även om vi troligtvis aldrig kommer finna ett allmänt tillfredsställande svar om gåtan Gud och religionens uppkomst.

Simon Sorgenfrei
Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

21 kommentarer:

  1. Men hur förklarar man att folk i gemen, utan ärftliga sjukdomar, blir monoteister? I Egypten fortsatte månggudadyrkarna som vanligt i bortåt 1500 år efter Tut's död. Det måste till något mer än uppseendeväckande epileptiska anfall verkar det. Handlar det inte snarare om en generell mänsklig hjärnfunktion, en förmåga att dra teoretiska slutsatser (rätt eller fel) ur verkliga observationer? Samt maktcentra i samhället som kan genomdriva sin gud som den ende rätte?

    SvaraRadera
  2. Hej

    Björn. Jag tror du har helt rätt i att monoteismens uppkomst och framgång kan spåras i helt andra kognitiva och sociala faktorer än kung Tuts eventuella epilepsianfall. Jonas Svensson har säkert någon spännande teori från kognitivisternas värld?

    Simon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, det har jag, men här är inte platsen att lägga ut texten i denna fråga. I grunden rimmar Björns inlägg väl med denna teoretiska tradition, även om det kanske handlar mindre om reflekterade spekulationer och teoretiska slutsatser, och mer om intuition. Läs gärna Sørensen och Hammer (2010) för en introduktion.

      Jonas

      Radera
  3. En annan teori skulle kunna vara att Gud faktiskt existerar. Människan finner hans avtryck i skapelsen och använder sitt förnuft och sina sinnes till att dra slutsatser om hans existens. Är det en teori ni prövar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Pelle

      Som religionsvetare studerar vi bland annat hur människor med sina sinnen och förnuft tolkar världen och sina liv i den och hur dessa tolkningar tar sig uttryck som kan förstås som religiösa. Ofta är olika gudsföreställningar närvarande i dessa tolkningar. Men som religionsvetare utgår vi inte, inte de flesta av oss i alla fall, från att någon av dessa gudar har en individuell, faktiskt existens, eller en plan eller vilja med skapelsen eller människors liv.

      Man kan naturligtvis ha den övertygelsen även som religionsvetare, men den bör inte ligga till grund för forskningen och det finns inga religionsvetenskapliga metoder att studera någon sådan eventuell varelse.

      Allt gott,
      Simon

      Radera
    2. Korrekt Pelle. Människor har en benägenhet att tolka det som man uppfattar som ändamålsenligt i omgivningen som resultat av aktörskap. Antagligen har detta sätt att tänka varit evolutionärt gynnsamt eftersom det, när det stämmer, ger fördelar för planering. Problemet är bara att benägenheten är "överkänslig" vilket gör att när man inte kan identifiera aktörerna, så skapar man dem (alternativt accepterar redan etablerade kulturella föreställningar). Experiment har återkommande visat på denna benägenhet, vilken kan vara EN (men absolut inte den enda) av flera nycklar till att förstå varför föreställningar om övermänskliga, osynliga aktörer överhuvudtaget uppkommit och spridits.

      Jonas

      Radera
    3. Jonas, att ändamålsenligheten i naturen är "ett sätt att tänka som varit evolutionärt gynnsamt" säger ingenting om huruvida det faktiskt finns en ändåmålsenlighet i naturen som vi människor kan detektera. Och det är klart att det måste vara fördelaktigt för människan att se det som faktiskt finns. Sedan kan vi vara för snabba med att tolka händelser som resultat av aktörskap (tänker nu på molnformationerna utanför Tensta) men vi gör då det eftersom vi har en inneboende böjelse att söka mening i tillvaron. Allt jag vill säga här (och nu) är att dessa förmågor kanske inte bäst förklaras av vad som är evolutionärt gynnsamt utan genom att de svarar mot verkligheten så som den är (fylld av mening och ändamålsenlighet).

      Radera
    4. Denna diskussion blev ju mycket mer spännande än inlägget i sig! Vad menar du med mening och ändamålsenlighet i kommentaren ovan Pelle?

      Mvh
      Simon

      Radera
    5. Hej igen Pelle
      Nej, det kan mycket väl finnas en inbyggd ändamålsenlighet i naturen, fast det finns bättre förklaringsmodeller till sakers tillstånd, hypoteser som är prövbara och inte postulerar existensen av något som vi inte kan observera, något som är mer komplext än det vi försöker förklara (läs Gud). Med andra ord. Occams rakkniv är en bra tumregel: på enkel svenska "krångla inte till det i onödan". Om vi kan förklara något utifrån det vi redan vet, så finns det ingen anledning att anta existensen av något som vi inte vet något om. Jag säger som Laplace när Napoleon frågade var Gud hamnat i astronomens/matematikerns system "Ers majestät. Jag har inte behov av den hypotesen".

      Radera
    6. Vi får väl anta att det är Jonas Svensson som skrivit ovanstående...//Simon

      Radera
  4. Hej Pelle,

    Det finns religionsforskare som väljer att inta en hållning av "metodologisk agnosticism". Det innebär att man inte tar ställning till sanningshalten i religiösa läror, och att man inte heller använder sig av religiösa antaganden för att söka svar på vetenskapliga frågeställningar. Metodologisk agnocisticm bygger på Robert Bellahs (1970) utgångspunkt att religion kan studeras med kritiska och analytiska verktyg utan att helt reduceras till olika orsakssammanhang, till skillnad från ”metodologiska ateism” (se exempelvis Hammer & Sørensen 2010, Svensson & Arvidsson 2008, Berger 1967: 100, 179-185), som ugår ifrån en hållning där forskaren ser religion enbart som sociala konstruktioner och beroende av sociala, kulturella och historiska orsaker (även om så inte är fallet). Genom att inta en position av metodogisk agnocisticm menar forskare som Richard King (1999) att man kan undvika att riskera att förespråka en militant sekularism, där en stark antireligiös benägenhet kan tendera att dölja forskarens egen position och ibland även fördomar. Metodologisk agnosticism kan på så sätt bidra till att kunna inta en mellanposition mellan militant sekularism och de specifika konfessioner som religiösa traditioner förmedlar.

    Med vänliga hälsningar
    Katarina Plank

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Katarina

      Spännande diskussion om ämnets förutsättningar och gränser!
      Är skillnaden egentligen så stor mellan dessa positioner i denna fråga? Inte heller metodologiska agnostiker tar väl avstamp i teorin att gud (någon gud) existerar i sin religionsvetenskapliga forskning? Grejen är väl att man med denna position inte tar ställning i frågan, men ändå bedriver ett deskriptivt studium av människors religiositet? Och inte är väl metodologiska ateister militanta?

      Allt gott,
      Simon

      Radera
    2. Nej, i praktiken handlar det om en och samma utgångspunkt, menar jag, men det låter lite snällare med metodologisk agnosticism än metodologisk ateism, eller metodologisk naturalism. Det viktiga är ordet "metodologisk". Katarinas distinktion handlar om forskarens attityder till religion, vilket i båda fallen är det som bör (idealt sett) åsidosättas. Dock kan man ju fråga sig vad ett religionsvetenskapligt studium som inte söker efter orsakssamband hamnar. Blir det inte bara ett återgivande utan analys? Frågan om varför personer säger det de säger, eller skriver det de skriver, eller gör det de gör, menar jag alltid är, och faktiskt bör vara, en central fråga i forskningen.

      Radera
    3. Hoppsan, glömde underteckna igen

      Jonas Svensson

      Radera
    4. Katarina,

      Du skriver att "religion kan studeras med kritiska och analytiska verktyg utan att helt reduceras till olika orsakssammanhang". Men vad menas egentligen med detta? Som jag ser det innebär i princip all typ av forskning någon sorts reduktion. Det som studeras reduceras till något givet vetenskapligt forskningsperspektiv med dess teorier och metoder. Om religion inte helt reduceras, vad är det då som återstår - och hur (med vilka medel) ska vi undersöka och analysera det?

      Är det för övrigt inte så att metodologisk agnosticism och/eller ateism redan innefattas under metodologisk naturalism och reduktionism? Om inte, finns det någon speciell typ av icke-naturalistisk princip/fenomen som man måste ta särskild hänsyn till?

      Sen undrar jag varför metodologisk ateism skulle ha någonting med en "militant sekularism" att göra? Fortfarande är det ju metodologisk ateism som avses (en sorts arbetshypotes), inte ett faktiskt ställningstagande om hur världen är beskaffad.

      Mvh Jimmy

      Radera
  5. Tack för intressant inlägg.
    Funderar: sista stycket sista meningen - menar du verkligen "alltid"? Eller ska det vara "aldrig"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej

      Tack för att du påpekade detta, du har naturligtvis rätt!
      Jag ändrade och passade på att lägga till en liten rad.

      Allt gott,
      Simon

      Radera
  6. Att den judiska monolatrin skulle gå tillbaka så långt som till den legendäre Moses som Kirurgen Hutan Ashrafians teori implicerar är väl inte så många som vidhåller längre. Snarare är det väl då vanligare bland historiker att hävda att den judiska monolatrins uppkomst bör placeras kring mitten av 600-talet fvt. då dess framförande fyllde ett tydligt politiskt syfte för den styrande makteliten i Jerusalem. Steget sen från monolatri över till monoteism bör ha ägt rum, som Soler antyder, under nästföljande århundrade.

    SvaraRadera
  7. Kan man inte lösa frågan om guds förhållande till naturen genom att helt enkelt utropa 'deus sive natura' - Gud eller naturen'? Gud uppfyller hela naturen. Panteism alltså.

    Jag har för mig att det klassiska motargumentet mot detta skulle vara att uret (naturen) är inte detsamma som urmakaren (gud). Argumentet mot motargumentet skulle kunna vara att en del av urmakaren i form av utfört arbete finns i uret (och därmed är vi inne på arbetsvärdeläran i den klassiska nationalekonomin)!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Björn

      Tack för intressant kommentar. Jag tycker inte att det är religionsvetenskapens uppgift att lösa några frågor om gud, andra än på vilka sätt olika människor föreställer sig och relaterar till gud(ar) och varför. Det är viktigt att tänka på att religionshistorien kan uppvisa en oändlig mängd gudar och gudsföreställningar (se tex mitt inlägg Att göra gud http://religionsvetenskapligakommentarer.blogspot.se/2012/08/att-gora-gud.html). Vissa tror på en gud helt skilld från sin skapelse, andra på en gud inneboende i sin skapelse, några tänker sig gud som en gubbe i himlen, andra som en förförisk kvinna, vissa som en blå elefant.

      Allt gott,
      Simon

      Radera
    2. Hej Simon,
      nej, svaren på olösbara frågor kan med varm hand överlämnas till filosofer och teologer, det räcker gott att religionsvetenskapen beskriver frågorna till innehåll och sammanhang. När urverk var höjden av teknologi var det tänkbart att beskriva gud som urmakare. Nu blir det väl 'space gods' och liknande som verkar väldigt avancerat enligt dagens tekniska och vetenskapliga nivå.

      Blå elefant ... kan inte låta bli att ge den här länken till förklaringen av gud som grön elefant: http://bjornpoesi.blogspot.se/2010/11/gud-ar-en-gron-elefant.html
      Hälsningar
      Björn

      Radera