Gadget

Det här innehållet är ännu inte tillgängligt på krypterade anslutningar.

tisdag 25 september 2012

Salman Rushdie blickar tillbaks


Den läsaren som är intresserad av religionshistoria kan knappast ha missat publiceringen av Salman Rushdies självbiografiska bok Joseph Anton (Albert Bonniers förlag). Titeln på boken alluderar på författarna Joseph Conrads och Anton Tjekovs namn och Joseph Anton blev också det fiktiva namn som Rushdie valde efter att han gick under jorden 1989. Memoarerna tar läsaren tillbaks till händelserna kring den iranske ledaren Ayatolla Khomeinis dödsdom 1989 och avslutas med terrordåden den 11 september. I Kay Schulers recension i SvD framträder en komplex bild av en bok som både vittnar om tiden kring Khomeinis dödsdom och nutida händelser. Samtidigt som memoarerna innehåller tillbakablickar pekar de också mot framtiden. För den läsare som är intresserad av att sätta in publiceringen av boken Satansverserna och den efterföljande debatten i ett historiskt sammanhang rekommenderas ett besök på Sveriges radios hemsida SR Minnen. Här kan man bland annat lyssna på nyhetsrapporteringar från 1989, Rushdies uttalande efter publiceringen av boken och Svenska akademins reaktioner på boken.

Publiceringen av Satansverserna är intressant ur flera perspektiv. För det första är boken intressant eftersom den innehåller en mängd referenser till islam och Koranens historia, men också till frågor som berör kolonialism, migration, integration och mångkulturalism i England. För det andra är reaktionerna som följde på publiceringen kanske det första exemplet där frågor om yttrandefrihet och religion blev synliga på ett påtagligt sätt i västvärlden. Stormen som följde efter Khomeinis dödsdom var global och reaktionerna var på många sätt relaterade till rapporteringar i media. Hur många som egentligen hade läst Rushdie är tveksamt. Här finns många paralleller till de senaste veckornas reaktioner i Mellanöstern och Asien på publiceringen av den så kallade Muhammad-filmen och de tidigare teckningarna som publicerats av Jyllands-Posten och Lars Vilks. Att frågan var känslig blev också tydlig efter att Svenska Akademin inte lyckades enas kring ett gemensamt utlåtande och sedan denna strid står fortfarande ett antal stolar hos akademin tomma. För det tredje innebar kontroversen att ordet fatwa blev en del av det västerländska språkbruket. För många människor blev ordet en synonym för en dödsdom och den som spelar sällskapsspelet TP kan till och med läsa att detta är en korrekt beskrivning av termen! Som religionsvetare är detta ett exempel på hur en term kan förvrängas och fyllas med en felaktig innebör som inte korresponderar hur den används i islamsk historieskrivning, teologi och juridik. Ordet fatwa kan snarare likställas med ett ickebindande juridiskt utlåtande och termen är vanligt förekommande inom islamisk juridik. Det är också på plats att betona att det fanns konkurrerande uppfattningar bland teologer och ett flertal mot-fatwor publicerades som ifrågasatte Khomeinis utlåtande. För det fjärde så kan vi se att reaktionerna som följde efter publiceringen också blir en slags inledning på en reell eller upplevd konflikt mellan muslimer och icke-muslimer i västvärlden. Denna konflikt har ofta utnyttjats av både muslimska grupper och anti-muslimska grupper för att påvisa och förstärka skillnader mellan ett vi-och-dom.

Som religionsvetare är det därför med stor nyfikenhet som jag ser fram mot att få börja läsa Rushdies memoarer – en utmaning som förhoppningsvis kan resultera i ett ytterligare inlägg här på bloggen – men en sådan text får dröja tills jag har läst igenom Rushdies cirka 600 tätskrivna sidor.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar