Är fundamentalism ett hot?

Den 20/11 anordnas en hearing på detta tema, där bland annat Göran Larsson, professor i religionshistoria vid Göteborgs universitet, Heléne Lööw, biträdande föreståndare för Centrum för polisforskning vid Uppsala universitet, Jasenko Selimovic, statssekreterare för integrationsministern, samt Lena Martinsson, professor i genusvetenskap. Jag kommer följa samtalet med spänning, samtidigt som jag redan nu skulle vilja ge några kommentarer på frågeställningen. Dessa rör fundamentalism som förklaringsmodell till våld, men också idén om religionens motståndskraft mot förnuftsargument, eftersom det tycks som att fundamentalismen innebär en särskild tilltro religiös identitet på ett sätt som motstår andra former av påverkan.

Som begrepp så härstammar fundamentalism från de frireligiösa som i början på 1900-talet i USA tryckte upp pamfletter med vad de ansåg var ”the fundamentals” för kristen tro. Bland annat innebar detta att Bibeln skulle förstås som Guds bokstavliga ord. Fundamentalist är därför ingen akademisk term (så till vida man inte forskar om just denna gruppen amerikaner), utan en terms som generellt förstås som antingen en bokstavstroende eller, mindre vanligt, att det används synonymt för någon som utövar våld i religionens namn. Om man förstår det på det senare sättet blir det förstås helt ointressant att ställa frågan ”är fundamentalism ett hot”, om den redan från början förstås som en omskrivning av frågan ”är våld ett hot”.

Frågan om bokstavstroende är farligt går emellertid att ställa. Med den förståelse av fundamentalistbegreppet som jag ovan föreslagit är populärt förekommande så täcker det in väldigt många människor. Det är exempelvis en muslimsk majoritetsuppfattning att Koranen är Guds ord, reciterade för Muhammed av ängeln Gabriel, vilket också är varför man lägger vikt vid att lära sig koranrecitation, och att man företrädesvis bör tillägna sig Koranen på originalspråket (arabiska). Detsamma gäller för de allra flesta pentakostala rörelser (alltså pingstkyrkan) världen över. Detta innebär att i den mån man vill använda fundamentalism som en förklaringsmodell till våld, så måste man alltså först skapa en bortförklaring till varför dessa breda lager (vi talar alltså uppskattningsvis om cirka en miljard människor) inte tar till våld på grund av sin fundamentalistiska trosuppfattning.

Även om man tänker sig att bredda begreppet så att det också innefattar en stark auktoritetstro i kombination med denna typ av textförståelse, så är detta framträdande kanske i synnerhet i pentakostala organisationer. Trots detta hör vi alltså sällan (läs: aldrig) om pingstterrorister.

Nästa del som behöver adresseras är föreställningen om att religion generellt sett skulle vara motståndskraftig mot förnuftsbaserad argumentation. På många sätt kan man se debatten om skolavslutning i kyrkan som ett symptom på en sådan syn. Vi kan å andra sidan tillåta ”skolval” där ideologiskt motiverade unga människor försöka övertyga elever om riktigheten i ideologiska argument och positioner de är tveksamma inför. Däremot oroas vi över möjligheten att våra elever ska ”rekryteras” till att tro på en religiös logik genom att prästen hasplar ur sig något och att det sjungs ”Den blomstertid nu kommer”.

Jag skulle hävda att det kanske allra mest intressanta med idén om att religion är särskilt motståndskraftig mot förnuftsargument, är att själva föreställningen om religionens motståndskraft reproduceras helt och hållet med hjälp av – inte förnuftsargument eller empiriskt underlag, utan av – affekt. Vår reproduktion av känslan ”religion är farlig” trumfar alltså det rika empiriska underlag som tydligt visar hur olika religiösa föreställningar ändras beroende på den kontext och det samhälle de befinner sig i. Dock, i likhet med exempelvis politiska ideologier, så är förstås religiösa föreställningar inte helt och hållet böjbara och flexibla; de påverkar omgivningen samtidigt som omgivningen påverkar dem.Under mina sex års studier har jag aldrig stött på ett enda exempel där någon kan hävda att detta samspel inte äger rum, utan att påverkan bara sker i en riktning.

Så, när vi frågar oss ”är fundamentalism ett hot”, så kan vi till en början svara: nej. Sedan kan vi ta tillfället i akt att kritiskt granska oss själva och de mekanismer som får oss att vara mottagliga mot affekt på bekostnad av förnuftet och fundera på om det är någonting vi vill ändra på – och i så fall varför.

Jonatan Bäckelie
Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet

Migrationsverket och "genuin" tro

Den kristna tidningen Världen idag uppmärksammar att Migrationsverkets medarbetare skall få lära sig om kristendom. Motivet tycks vara att de skall lära sig att skilja mellan "falsk" och "genuin" tro för att kunna avgöra i asylärenden där personer säger att de har konverterat till kristendom enligt tidningens rapportering. Genom ett ökat samarbete med Sveriges kristna råd skall Migrationsverket få en fördjupad teologisk kompetens och tolkarna som arbetar med asylfrågor skall bland annat förses med en ordlista för kristen terminologi. Vad som avses med "genuin" tro diskuteras dock inte och frågan tycks vara helt oproblematisk enligt tidningen Världen idag. Från att tidigare först och främst ha bedömt de sökandes bibelkunskap skall verket nu istället bedöma "upplevelsen vid konverteringen" samt "hur personens religiösa praktik skulle uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet" enligt nya direktiv till Migrationsverket. Frågan om konvertering i samband med asylärenden ökar och behovet av kunskap är påtaglig - speciellt med tanke på att många kristna utsätts för förföljelser i flera delar av världen.

Samtidigt visar Världen idags rapportering att man inte är nöjd med Migrationsverkets kunskap om konverteringsprocesser. På tidningens nätupplaga rapporteras just nu att Migrationsverket har beslutat att utvisa en person till Iran eftersom hans konvertering inte bedöms vara genuin. Enligt Migrationsverket lät personen i fråga döpa sig först när han fick ett utvisningsbesked. En slutsats som tidningen Världen idag ställer sig tvekande inför.

Trots att det är mycket svårt att bedöma vem som är "genuin" i sin konvertering är det lätt att misstänka att frågan om religion kan få en politisk betydelse i samband med en överhängande risk att bli utvisad. Genom att åberopa religion eller sexualitet kan det bli svårare för Migrationsverket att genomföra en utvisning. Samtidigt som behovet av kunskap är avgörande är det problematiskt om Migrationsverket också skall basera sina beslut på en teologiskt definierad skillnad mellan så kallad "genuin" och "falsk" tro. Hur denna problematik skall lösas är inte enkel. Att få en saklig kunskap om religionens plats, funktion och betydelse för migranter och i andra länder än Sverige och en dialog med berörda kyrkor (och andra samfund) är givetvis av stor betydelse för att fatta välgrundade beslut i dessa frågor, men att en svensk myndighet skall avgöra vad som är en "genuin" tro är givetvis djupt problematiskt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Ingenjörsreligion och politik

Efter ingenjörsexamen studerade han vid University of Southern California och tog där en doktorsgrad. En tekniker alltså. Efter studierna verkade han som assistant professor vid California State University (Northridge). Sammanlagt sju år i USA, där två av hans barn föddes. Har uttryckt sin uppskattning av sin USA-vistelse och förklarar att han fortfarande känner för fotbollslaget vid University of Southern California. Detta framgår av artikel och intervju i det tidiga decembernumret av Time Magazine

Vem handlar det om? Muhammad Mursi, den nuvarande presidenten i Egypten. Han återvände dit 1985 efter vistelsen i USA, fungerade som universitetslärare, och engagerade sig i Muslimska Brödraskapet. Satt också i fängelse en period under Mubaraks tid.

Muhammad Mursi

Man kan lägga märke till att hans USA-erfarenhet vida överstiger det som andra ledare i Mellanöstern och Nordafrika har. Den utgör alltså en betydande del av hans ”kognitiva universum”. Det framgår bland annat av hans betonande av åtskillnaden mellan exekutiv makt och lagstiftande makt.

Att han blev presidentkandidat var inte meningen alls från början, men den som Brödraskapet ville lansera hindrades av konstitutionella skäl att kandidera och Mursi (då kallad ”reservhjulet”) registrerades i sista minuten. Hans seger i andra omgången av valet var mycket knapp.

Har han en ”hemlig agenda”? Verkar han för att införa strikt tolkning av den islamiska rättstraditionen? Tänker han förvandla Egypten till en teokrati? Detta är saker han misstänks för från oppositionsgruppernas sida, såväl sekularister som liberaler av olika schatteringar. Det är också sådant som sprids av en del ”tankesmedjor”, till exempel the Washington Institute for Near Eastern Policy, som knappast kan betraktas som opartiskt när det gäller Mellanösternpolitik.

Finns det en sådan agenda? Det kan förstås inte uteslutas, och att en del kretsar inom och utom Muslimska Brödraskapet har sådana idéer är naturligt med tanke på att det är en stor rörelse med många medlemmar, och en rörelse där vi kan se ganska tydliga spänningar mellan olika grupperingar; också en spänning mellan yngre och äldre.

Det är förnämligt att vi nu har tillgång till al-Jazira och alltså (även i Lund) kunde lyssna direkt till hans tal den 6 december, där han tog avstånd från våld, vädjade om dialog, och vädjade till den koptiska kyrkan om hjälp att överbrygga motsättningar. Talet kan relateras till vad han sagt vid tidigare tillfällen.

Vad har Mursi själv sagt? Han har uttryckligen betonat sin tro på demokrati, fria val, mänskliga rättigheter, frihet från tvång i religionen. Talar han sanning eller inte? Finns det något som tyder på att han har en ”taliban-tolkning” av begreppet sharia? Något dekret om striktare klädsel och liknande har inte kommit. Inte heller om införande av stympnings-, prygel- eller steningsstraff. Och inget tyder på att det skulle komma heller.

Hur kan man se på hans åtgärder som president? Det första som förvånade, två månader efter presidentvalet, var att han lyckades föra det gamla militära ledarskapet åt sidan. Det kan knappast betraktas som annat än som ett steg i demokratisk riktning. Konstitutionsdomstolen (vars ledamöter är tillsatta under Mubaraks tid) upplöste den första församlingen för konstitutionsskrivande i april i år. Även om man skulle se det som motiverat av olika skäl så kan man knappast kalla detta för demokratiskt. Genom dekretet 22 november förde Mursi även Konstitutionsdomstolen åt sidan. Dekretet gav honom stora maktbefogenheter. Det är betänkligt ur demokratisk synpunkt naturligtvis. Han och hans talesmän betonar att det är tillfälligt och för att möjliggöra och skydda den demokratiska processen som ska utmynna i en ny konstitution och fria val. Kommer det att bli så? Eller kommer han att behålla sina nya befogenheter? Vi vet inte.

Vi kan konstatera att hans kontakter med president Obama har varit positiva, täta och till ömsesidig belåtenhet. Hans insats för medlingen mellan Ghaza-Hamas och Israel nyligen har fått berättigat beröm. Likaså att han tog uttryckligen avstånd från Bashar al-Asads agerande i Syrien – och att Mursi gjorde detta vid sitt besök i Tehran vilket är värt att notera. Han har inte satt fredsavtalet mellan Egypten och Israel i fråga. Egypten fortsätter att sköta bevakningen av gränsen till Ghaza.

Han ser de stora problemen för Egypten i ekonomin, i de sociala förhållandena, i de praktiska problemen. Teknologie doktorn och ingenjören är kanske den pragmatiker som politiken behöver.

Islamisering? Ja nog är det ett mål för Muslimska Brödraskapet, men det är inte självklart vad det betyder i praktiken, och hur det kan visa sig konkret. I form av reell demokrati eller som någon form av teokrati? Jag tror inte att ingenjören tänker lämna över makten till teologerna utan att han snarare ser vox populi som vox dei (”folkets röst som Guds röst”). Om nu folkets majoritet i fria val väljer ett program som använder det religiösa språket som uttryck för politik, så får vi väl – om vi är anhängare av demokrati – acceptera folkets val.

Hur kommer det att bli med den saken? Om ett år vet vi kanske det. Till dess vi vet bör vi nog uppskjuta vår dom och ge Muhammad Mursi ”the benefit of doubt”.

Jan Hjärpe

Professor Emeritus i Islamologi, Lunds universitet

Julgranskonflikt i Danmark – religionsfrihet, media och anti-muslimsk mobilisering

Med följande blogginlägg välkomnar vi vår danska kollega, religionssociologen Brian Arly Jacobsen till religionsvetenskapliga kommentar. Brian redogör för de senaste veckornas konflikter kring en julgran i Danmark. Även svenska media har uppmärksammat utvecklingen i Danmark.

Det hele begyndte da en boligforeningsbestyrelse besluttede at stemme nej til indkøb af et fælles juletræ. Den beslutning vakte voldsom debat, smadrede ruder, krisepsykologer, demonstrationer og  mordtrusler blev pludselig en del af virkeligheden i Egedalsvænge i Kokkedal nord for København.

Konflikten om det aflyste juletræ begyndte på et bestyrelsesmøde den 31. oktober 2012, da et muslimsk flertal i boligbestyrelsen valgte, at nedstemme den årlige juletradition i Egedalsvænge med fælles juletræ og gløgg. Det var nok de færreste, der havde forestillet sig, hvad beslutningen ville føre til af konflikt. Samme bestyrelse havde tidligere på året brugt 60.000 kr. på en eid-fest. Spørgsmålet om eid-festen og bestyrelsesflertallets religiøse tilhørsforhold skulle hurtigt vise sig, at være sprængfarlige ingredienser i historien om juletræet

Fra en lille og lokal kontrovers i en boligforening, blev sagen første gang omtalt i Frederiksborg Amts Avis den 7. november. Samme dag satte den danske presse massivt ind i omtale af sagen. På nuværende tidspunkt har den skrevne presse produceret over 450 artikler om sagen. Radio og tv har fulgt sagen tæt med indslag fra boligområdet og live-dækning af generalforsamling.

De lokale politikere var ikke sene til at udtale sig om sagen. Både Venstre og Dansk Folkeparti formulerede en officiel holdning til det manglende juletræ og begge partier havde et juletræ klar til beboerne.

Den lokale socialdemokratiske borgmester Thomas Lykke Pedersen gjorde sagen til et lokalpolitisk anliggende, da han sendte et åbent brev (dvs. et brev til både bestyrelse og offentlighed) til boligforeningens bestyrelse. Det hører ikke til kommunalpolitikkens hverdag, at borgmestre udtaler sig om religionspolitiske spørgsmål, men når den lokale borgmester gjorde det i dette tilfælde, skyldtes det ifølge brevet til offentligheden, at ”Balladen om juletræet i Egedalsvænge desværre er dårlig nyt for hele Kokkedal. Bysamfundets omdømme er blevet hårdt ramt og lider skade af den meget negative presseomtale.” Spørgsmålet var altså blevet til en sag borgmesteren så sig nødsaget til at reagere på, fordi det påvirkede hele byens omdømme. Derfor var hans opfordring til bestyrelsen, at ”genoverveje sin beslutning, så der kan komme et andet og bedre fokus på Kokkedal og det naturskønne område, som Egedalsvænge ligger i.”

Selvom religionspolitiske spørgsmål ikke er hverdag for danske kommunalpolitikere, tvinges de også i stigende omfang til at forholde sig til religionspolitiske spørgsmål såsom placeringen af hellige bygninger (moskéer, kirker etc.), kristendomsundervisning og konfirmationsforberedelse i folkeskolen samt spørgsmål som juletræssagen, hvor den øgede offentlige fokus på religion også får konsekvenser på et lokalpolitisk niveau. Årsagerne til den øgede fokus på religion er mange, og er givet nogle af de samme som på nationalt og internationalt niveau; migration, globale (geo)politiske forandringer efter kommunismens fald i Østeuropa og (de)sekulariseringsprocesser, der sætter relationen mellem stat og religion på dagsordenen herunder i Danmark. Det er forandringsprocesser af betydning for hele det danske samfund og for relationen mellem det politiske felt og religion på alle niveauer også i kommunalpolitik.

Venstres kulturordfører i Folketinget, Michael Aastrup Jensen, kaldte kulturminister Uffe Elbæk (RV) i samråd i Folketinget for at få ham til at forklare sine udtalelser og Dansk Folkepartis udlændinge- og integrationsordfører Martin Henriksen tog spørgsmålet op i Folketinget samme dag for at klargøre kulturminister Uffe Elbæks (RV) holdning til spørgsmålet. Martin Henriksen mente, at ”Det er uanstændigt, at man kommer til et land – det er, uanset om vi taler om første, anden eller tredje generation – og så simpelt hen vedtager at afskaffe det lands traditioner i et bestemt boligområde.” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Kulturminister Uffe Elbæk (RV) afviste at blande sig i juletræssagen under henvisning til, at traditioner ”hele tiden er til debat og til forhandling” (jf. § 20-spørgsmål US 31 Om aflysning af julearrangement i boligforening, 07-11-2012, Folketinget.dk).

Det fik Michael Aastrup Jensen til i Berlingske 7. november at udtale, at: ”Det er beskæmmende, at kulturministeren er ligeglad med, at en beboerforening sparer juletræet væk og i stedet bruger et enormt beløb på at fejre eid.” I Danmark har vi ifølge Aastrup Jensen ” en dansk kulturarv, hvor vi blandt andet fejrer jul - det forventer jeg altså, at en dansk kulturminister kæmper for og værner om - uanset partifarve.”

Dansk Folkepartis Martin Henriksen gjorde partiets holdning klar i Frederiksborg Amts Avis: ”Det bedste er naturligvis hvis man får løst det lokalt, og at man ender med at markere julen. Sker det ikke, så bør Folketinget via lovgivningen forpligtige boligselskaberne til at værne om og opretholde danske traditioner. Det er langt fra en optimal løsning, og jeg er da åben overfor andre gode forslag, men hvis alternativet er, ikke at gøre noget, så bør vi reagere. Der er ganske enkelt tale om et uanstændigt angreb på dansk kultur.”

Samtidig med den stigende medieopmærksomhed på juletræssagen eskalerede konflikten i boligforeningen i Egedalsvænge. Underskrifter bliver indsamlet med krav om indkøb af et juletræk. Formanden for boligbestyrelsen Karin Leegaards vinduer blev smadret. TV 2’s sendebil blev smadret. Boligbestyrelsen blev væltet og meldt til politiet. Tilbage står spørgsmålet: Hvordan kunne det komme så vidt?

Konflikten ville aldrig være blevet så tilspidsede, hvis ikke den var blevet overtaget af politikere og meningsdannere ude fra med deres forskellige dagsordener. Medier og politikere bærer en stor del af ansvaret for konflikten. Politikerne har deres egne dagsordener, som de forfølger, og i tilfældet Egedalsvænge er politikernes dagsordener gået ud over almindelige mennesker. Den siddende formand Karin Leegaard er bukkede under for det massive mediepres. Ifølge Ekstra Bladet har de seneste ugers psykiske pres fået formanden til at opsige sin lejlighed efter 29 år. Hun er nu flygtet til Jylland, som avisen skriver. Den 28. november modtog kulturminister Uffe Elbæk tilligemed mordtrusler også i forbindelse med juletræssagen.

Spørgsmålet er om sagen overhovedet handler om et juletræ mere? Et svar på det spørgsmål kunne være, at beslutningen om at undvære juletræet ophidser visse dele af befolkningen, fordi det både er et nationalt og religiøst symbol, som ikke skal aflyses af ’udanske muslimer’. Den konservative folketingspolitiker Tom Behnke karakteriserede det, ifølge BT den 7. november, som ”misbrug” af demokratiet og en ”undertrykkelse af dansk kultur” af et ”smalt flertal” i en boligforening, når de på den måde egenhændigt ”har slået julen ihjel”. Dét må man ikke i Danmark: ”Man misbruger simpelthen et smalt flertal til at fremherske muslimske idealer frem for danske traditioner”, som Behnke udtrykte det.

Et af de muslimske bestyrelsesmedlemmer Ismail Mestasi udtalte i en avis, at nogen havde forsøgt at lokke dem i en fælde ved at få gruppen til at stemme nej til juletræet (Ekstra Bladet 10. november 2012): ”Og nu ser det pludselig ud, som om vi er de onde muslimer, som vil dræbe julen.”, som han udtrykte det. Men ifølge Mestasi var grundlaget for beslutningen en anden: ”Jeg er muslim, og jeg har aldrig holdt jul. Jeg kender ikke musikken, og jeg skal ikke gå rundt og servere gløgg og danse om juletræ. Det vil de have, at jeg skal stå for, fordi de ikke selv gider arrangere det, og det vil jeg ikke”, udtalte han og understregede, at han bemærkede det på vegne af den muslimske gruppe i bestyrelsen. Han fremhævede endvidere i interviewet til avisen, at mødereferatet var lavet af en, der slet ikke var med til mødet: ”I referatet står alt muligt om, at vi havde en stor debat om juletræet. Men sådan var det ikke. Der var slet ikke nogen, der gad at stå for arrangementet, siger han.” Derfor var det en fælde, mente Mestasi, som havde til formål, at udstille muslimerne i bestyrelsen som intolerante og ude af stand til at vise hensyn overfor det danske mindretal.

To ude fra kommende grupperinger meddelte kort tid efter, at de ville demonstrere lørdag den 1. december. Det drejede sig om foreningen Stop Islamiseringen af Danmark (SIAD) , som fik følgeskab af en moddemonstration arrangeret af Antifascistisk Aktion Antifascistisk Aktion Antifascistisk AktionAntifascistisk Aktion efter SIAD meddelte, at de ville demonstrere mod det muslimske bestyrelsesflertals beslutning om ikke at købe et juletræ og drikke julegløgg i boligforeningen.

Onsdag den 28. november afholdte boligforeningen generalforsamling med over 400 deltagende beboere. De valgte en ny bestyrelse – i øvrigt med nyt muslimsk flertal – og der var bred enighed om, at der skulle købes et juletræ hurtigst muligt. Allerede fredagen efter stod juletræet klar til opsætning i Egedalsvænge, så det også i år bliver jul i Kokkedals almennyttige boligområde. De to demonstrationer blev herefter aflyst.

Konflikten afspejler også en mediepolitiserende virkelighed, hvor politikere ikke reflekterer dybere over de langsigtede virkninger af deres retoriske virkemidler – retoriske strategier som ofte viser sig at være direkte kontraproduktive for en løsning på problemstillinger, der vedrører integration, islam og såkaldte danske værdier. For det meste handler den mediepolitiserende virkelighed om dag-til-dag overlevelse for politikeren. Holdninger formes efter forestillinger om udvalgte befolkningssegmenters (værdi)dom og når det handler om den hævdvundne danske tradition som  et juletræ og et glas gløgg i en beboerforening åbenbart udgør, så er (værdi)dommen og dermed politikkernes holdninger givet på forhånd. Det er demokrati på dansk anno 2012.

Brian Arly Jacobsen, ph.d, adjunkt vid Institut for Tværkulturelle og Regionale Studier, Københavns Universitet

Offentlig sektor, frimarknad eller något annat?

Thomas Gür har skrivit en intressant krönika i helgens SvD där han menar att Sverige har fastnat i två motsatspositioner när det gäller samhällets organisering. Under lång tid har staten och den offentliga sektorn garanterat medborgarnas behov och säkerhet från vaggan till graven i form av barnomsorg, skola, åldringsvård och sjukvård. Denna verksamhet finansieras och organiseras av staten via skattemedel. Under de senaste decennierna har denna struktur utmanats av ett allt större inflytande från den privata sektorn. Friskolor och privat sjukvård har kommit att bli ett reellt alternativ till den skattefinansierade sektorn. Enligt Gür har vi gått från en statsfinansierad ekonomi till en privat ekonomi där mammon i allt större utsträckning fått styra över våra liv.

Det som vi allt för ofta glömmer bort är att det finns alternativ till dessa två organisationsformer. Den frivilliga sektorn i form av ideella intresseorganisationer, stiftelser och religiösa organisationer har till exempel ett stort inflytande i stora delar av världen, men inte i Sverige. Vi har fastnat mellan å ena sidan staten och å andra sidan mammon enligt Gür. Han skriver:

"I sin expansion hade den offentliga sektorn medvetet försvagat den ideella sektorn, som inte lika snabbt som företagen kunde utveckla alternativa driftsformer när de offentliga monopolen trängdes tillbaka. De borgerliga avregleringarna utformades dessutom sällan i beaktande av den ideella sektorns särskilda förutsättningar."

Att människor organiserar sig frivilligt i så kallade ideella organisationer som drivs av "traditionella förtecken" som kultur, etnicitet eller religion anses oftast som något suspekt och konstigt som inte passar in i samhällets struktur menar Gür som skriver:

"Den ideella sektorn utmanar ofta den sekulära och modernistiska (och felaktiga) berättelsen att religion, etnicitet eller nationell identitet är hjärnspöken som hör det förgångna till. Sådana gemenskaper är också besvärliga att förhålla sig till politiskt, eftersom de av nödvändighet inte har enhetliga mål i likhet med den offentliga makten (likabehandling, demokratiska principer) eller styrs av en enhetlig princip i likhet med marknaden (vinstmaximering). Målen är istället självdefinierade och olikartade – bevarande av den egna kulturella, etniska, religiösa eller språkliga identiteten, medmänsklighet på basis av stark religiös övertygelse eller mission och omvändelse."

Gürs analys är på många sätt intressant eftersom den bryter mot den dominerande uppfattningen att det endast finns två alternativ till hur samhället kan organiseras. Att hitta nya effektiva vägar och metoder för att säkerställa samhällets och invånarnas behov är en viktig framtidsfråga. Ur dessa perspektiv är Gürs analys på flera sätt en övertygande argumentation för att ideella och intressedrivna organisationer (må de vara politiska, ideologiska eller religiösa) också har en plats i framtidens Sverige. Samtidigt som dessa utgör intressanta alternativ är det också en indikation på att mångfalden i samhället kommer att öka och att detta kan leda till att organisationer framför åsikter och värderingar som inte nödvändigtvis är i linje med majoritetens uppfattningar om den grund som samhället bör vila på. Ur dessa perspektiv kan Gürs analys ses som en utmaning av det liberala och mångkulturella samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborg 

Självimmolationerna i Tibet ökar

Den senaste månaden har självbränningarna i Tibet eskalerat.  Sedan mars 2011 har 80 tibetaner låtit bränna sig själva, och en fjärdedel av dessa har skett den senaste månaden. 

Den tibetanska exilregeringen är djupt bekymrad över utvecklingen, liksom FNs högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay som den andre november uttalade att hon är starkt bekymrad över upprepade rapporter om att grundläggande mänskliga rättigheter, som att fritt kunna uttrycka sig och utöva sin religion, inte respekteras i Tibet. Hon uppmanade kinesiska myndigheter att angripa de missförhållanden som under lång tid bidragit till ”en alarmerande eskalering av desperata protester, inklusive självimmolationer”. 

Självimmolation som en politisk protesthandling är en ny företeelse i Tibet, och har inte förekommit inne i landet före år 2009. Fram till i somras var de flesta självimmolatörer har unga munkar (eller tidigare munkar) i sena tonåren eller tidiga 20-årsåldern som har haft kopplingar till Kirti monastery i Ngaba, i nordvästra Sihuan-provinsen. Utöver dessa unga män har även nunnor låtit bränna sig själva, och nu sprider sig självbränningarna även bland lekmän och lekkvinnor. Enligt International Campaign for Tibet har sammanlagt 77 män och 11 kvinnor låtit bränna sig själva sedan 2009. 

Enligt Robert Barnett, forskare med inriktning på moderna Tibet vid Colombia University, har självbränningarna gått in i en tredje fas. Den första fasen (2009-2001) var koncentrerad till den monastiska miljön och en direkt reaktion på kinesiska säkerhetstjänstens attacker mot klostren. Den andra fasen, som tog sin början vid nyåret 2012, innebar att protesterna spred sig både geografiskt och utanför klostermiljön, vilket medförde att vanliga människor också började antända sig själva. Den tredje fasen, som han menar kan märkas med början i oktober i år, låter allt fler bränna sig och att handlingarna sker mer samordnat. (Barnett intervjuas i papperupplagan av Göteborgs-Posten den 23 november.)

Tibets politiska nutidshistoria har medverkat till att tibetaner tar till detta extraordinära politiska offer – hittills har självimmolationerna utförts inte så mycket för att vädja till kinesiska myndigheter att ändra sin policy i Tibetfrågan, som för att inspirera tibetanerna att fortsätta sin nationalistiska kamp. Detta kan nu vara på väg att ändras, enligt Barnett.

Merparten av själv-immolationerna som inträffade 2011 och 2012 har ägt rum i södra Amdo och norra Kham-regionerna i östra Tibet, ett område som ligger på båda sidor av Sichuan-Qinghai gränsen. Det är ett område som de senaste tio åren har präglats av omflyttningsprogram, där kinesiska myndigheter tvingar nomader att bosätta sig i småstäder – och med detta följer utredd arbetslöshet och sociala problem. Detta kan vara en bidragande orsak som förklarar varför så många unga monaster har låtit självbränna sig i dessa områden. Att så många självimmolationer ägt rum tyder på att tibetaner införlivat föreställningen om självoffer i den nationalistiska kampen om ett fritt Tibet. Det saknas ord på tibetanska som uttrycker ett offer av den egna kroppen i politiska syften och tibetaner söker därför efter nya sätt att kunna infoga politiska betydelser till existerande termer

Det är svårt att utläsa vilka de enskilda motiven för självimmolationerna kan ha varit, då få av de tibetaner som sätter eld på sig själva lämnar efter sig ett meddelande, men det är påtagligt att självimmolationer blir till ett kommunikativt redskap i en repressiv miljö där individen har få uttrycksmöjligheter. Detta särskiljer emellertid de tibetanska själv-immolationerna från merparten av andra självimmolationer, som oftast äger rum i politiska miljöer som är demokratiska och där självoffret har en större möjlighet att få en politisk verkan. De tibetanska självimmolationerna kan därför hittills främst förstås som ett kommunikationsmedel riktat till andra tibetaner för att inspirera dem i fortsatt nationalistisk kamp, än vad det är riktat till de kinesiska myndigheterna. Det tycks emellertid som detta är på väg att förändras när självbränningarna nu tilltar i omfattning och går in i en ny fas.

Katarina Plank

FD i religionshistoria, Göteborgs universitet

Konservativa religiösa värderingar på nedgång i USA

Valresultatet i USA och återvalet av president Barack Obama visar på ett tydligt sätt att konservativa kristna värderingar inte längre tycks tilltala den breda amerikanska väljarkåren enligt WorldWide Religious News. Demokraterna och deras mer liberala åsikter gick segrande ur valet och de som satsade på Mitt Romney gick förlorande ur striden. Demokraterna behöll makten över Senaten och i Wisconsin valdes till exempel USA första homosexuella senator Tammy Baldwin. De som var motståndare mot homosexuellas rättigheter att gifta sig och kvinnors rätt till abort förlorade stort och istället var det liberala värderingar som vann flest röster. David Gibson skriver:

"For the first time ever, same-sex marriage proponents won on ballots in four out of four states, while marijuana for recreational use was legalized in two out of three states where the question was on the ballot."

Kända kristna profiler som R. Albert Mohler Jr från The Southern Baptist Theological Seminary och David Brody från Christian Broadcasting Network sammanfattar valet som en katastrof. Motståndet mot homosexuellas lika rätt till äktenskap och abortmotstånd tycks snarast stöta bort väljare och detta faktum är en stor utmaning för kristna konservativa politiker och behovet av en ny strategi är påtaglig. Även republikanernas kandidat Mitt Romney valde att tona ner sina konservativa värderingar och istället lyfta fram landets ekonomiska problem som sin främsta valfråga. Denna strategi uppfattades av vissa väljare som ett svek och istället borde han ha betonat de konservativa åsikterna.

The Washington Posts journalist Jennifer Rubin anser att förändringarna i valmönstret kan sökas i generationsväxlingar och nya influenser i landet. Hon skriver:

“the issue of gay marriage is a generational one, a battle that social conservatives have lost ... The American people have changed their minds on the issue and fighting this one is political flat-earthism.”

En annan förklaring framförs av republikanen Jim Jordan som istället menar att Romney är allt för liberal. Jordan säger:

“Mitt Romney is a good man, but let’s just be honest — we Republicans nominated the most liberal Republican nominee in history”

Men samtidigt är många analytiker överens om att flera av de konservativa åsikterna inte längre tilltalar majoriteten av amerikaner. Att framföra åsikter som främst uppskattas av vita äldre invånare är inte ett vinnande koncept för den politiker som vill få makt och inflytande. Framtidens väljare kommer inte att vara vita kristna män enligt andra analytiker. Istället är det den växande latinamerikanska populationen och andra minoriteter som är framtidens väljare och det är dessa röster som en president måste vinna för att få makt och framgång. 

Om vi lyfter blicken och jämför analysen ovan med mitt tidigare inlägg om de konservativa rösterna i Frankrike och motståndet mot homosexuellas rätt att gifta sig så tycks konservativa åsikter vara på tillbakagång i USA men på tillväxt i Europa. Därför kan man undra om Europa håller på att bli den nya Jerusalem för kristna konservativa åsikter? Vad tror ni?

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religionskonflikter kring samkönade äktenskap

För några dagar sedan skrev jag en kort text om konflikterna kring utnämningen av Tonio Borg från Malta som EU-kommissionär. Enligt kritikerna - bland annat svenska Cecilia Wikström (FP) - representerar Borg en gammalmodig och förlegad syn på äktenskap, kvinnors rättigheter i samhället och homosexualitet. Tidningen Världen idag menade dock att Borgs åsikter representerar en traditionell kristensyn och att han står för värden som många människor har i Europa. Till viss del tycks denna slutsats vara rimlig.

Under veckan har flera olika media (bland annat EXPO, Expressen och SvD) rapporterat att den franske presidenten François Hollandes förslag att legalisera samkönat äktenskap har möts med kraftiga protester och mer än 100 000 människor skall ha deltagit i demonstrationer mot ändringen av lagen. Sedan 1999 kan homosexuella i Frankrike registrera partnerskap, men de har inte rätt att gifta sig vilket bland annat förhindrar homosexuella från att adoptera barn. Kritiker menar att det skulle leda till incest och polygami om homosexuella skulle få rätt att gifta sig och fler än 1000 borgmästare har skrivit under protester mot förslaget. Kritiken tycks dock komma från framför allt den katolska kyrkan.

Kardinal Andre Vingt-Trois, som är ärkebiskop i Paris, menar till exempel att Hollandes förslag är ett "svek" och att det skulle sätta hela samhället i gungning enligt EXPO:s rapportering. Ärkebiskopen vill också hindra homosexuella från att gifta sig eftersom deras barn skulle utsättas för diskriminering i skola och samhälle. Serge Dessault från det konservativa partiet UMP betonar att ett accepterande av lagförslaget skulle leda till en förändring av hela den franska nationen. Han säger: 

"Det blir slutet för familjen, slutet på barnens utveckling, slutet på utbildning. Det är en stor fara för nationen."

Bland de som protesterar återfinns förutom katolska grupper, gaygrupper mot äktenskap, abortmotståndare och muslimer enligt Expressen. Trots dessa negativa uppfattningar är det viktigt att understryka att en majoritet av fransmännen är positiva till lagförslaget. Enligt undersökningar genomförda av tidningen Le Monde är 65 procent för lagförslaget för legaliseringen av samkönat äktenskap och 52 procent för homosexuellas rätt att adoptera enligt EXPO.

Utan att gå in på några detaljer i argumentationen visar protesterna i Frankrike att en betydande andel individer i Europa anser att homosexualitet är ett problem och att denna uppfattning tycks vara relativt vanlig bland ledande katoliker i Frankrike. Huruvida det är möjligt att tala om två europeiska positioner i debatten om religion och homosexualitet är svårt att belägga med hjälp av detta begränsade material, men det är tydligt att den uppfattning som företräds av Cecilia Wikström inte är oemotsagd bland vissa inflytelserika grupper i Europa. Ur dessa perspektiv är demonstrationerna och proteserna tydliga illustrationer av att kristna tolkar och förhåller sig till frågan om homosexualitet och jämlikhet på olika sätt och att det finns olika uppfattningar om vilka värden som skall ligga till grund för Europa. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Omtvistad ny EU-kommisionär - en fråga om religion?

Utnämningen av Tonio Borg till Maltas nya EU-kommisonär har väckt heta känslor och debatt på nätet och inom EU. I samband med utfrågningen inför sitt nya jobb lovade Borg att leva upp till Europas förväntningar på honom. SvD uppger att han skall ha sagt:

"Jag lovar att vara ärlig och uppriktig med er, inte lova det ouppnåeliga utan bara det som kan göras. Jag ska arbeta oberoende, objektivt - och framför allt europeiskt..."

Maltesern har framför allt kritiserats för sin syn på abort, homosexualitet och skilsmässor och den svenska EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (FP) har bland annat liknat Borg vid en ”dinosaurie” och ”homofob” i en uppmärksammad intervju som bland annat har publicerats på Youtube enligt SvD. Wikström menar att EU måste säga nej till Borg eftersom han står för en föråldrad "syn på sexuell och reproduktiv hälsa" och därför är han inte bra för EU enligt Wikström. Efter sin kritik har dock Wikström fått ta emot dödshot och kränkande mail.

Huruvida Borg är ärlig i sitt avståndstagande från den kritik som har framfört mot honom är omtvistad och ord står mot ord. Men om vi lämnar denna fråga är det uppenbart att till exempel tidningen Världen idag har en annan syn på Borg än Wikström. Kritiken mot Borg framställs i detta sammanhang som en hetsjakt och en "aggressiv kampaj" riktad mot framför allt katoliker. Utfrågningen av Borg ses därför som en illustration av att EU är motståndare till vad som uppfattas vara "traditionella kristna värderingar" enligt tidningen Världen idag.  Istället har "Hbt-lobbygrupper, pro choice-aktivister och humanister i Europa [...] laddat det tunga artilleriet för att skjuta Borg i sank" enligt tidningen Världen idag. Utan att fördjupa oss i detta resonemang visar debatten som har följt efter Borgs nominering att det dels finns olika uppfattningar om vad som är EU:s grundläggande värderingar och dels olika uppfattningar om vad som är konfliktens orsaker. De attityder som till exempel framförs i tidningen Världen idag visar att vissa kristna kan tolka Borgs åsikter som legitima och att de kan ses som representativa för ”traditionella kristna värderingar” (ett synsätt som tycks delas av Världen Idags skribenter), men detta är en ståndpunkt och slutsats som många kristna i till exempel Sveriges skulle ha svårt att skriva under på. Ur detta perspektiv är debatten en bra illustration av det faktum att kristna också tolkar sina traditioner på en mängd olika sätt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet   

Återupprättelse för katolska kyrkan i Tjeckien

I dagens nätupplaga av bland annat SvD kan vi läsa att katolska kyrkan i Tjeckien skall få tillbaks mark och fastigheter för miljarder av kronor av staten. Skälet är att kyrkan skall kompenseras för de tillgångar som staten beslagtog i och med det kommunistiska styret från och med 1948. Frågan har skapat debatt i Tjeckien och vissa menar att landet framför allt är ateistiskt och att kyrkan är rik nog och därför är det fel att ge tillbaks dessa egendomar.

Samtidigt som staten lämnar tillbaks mark och fastigheter till katolska kyrkan brottas landet med ekonomiska svårigheter, ett faktum som skapar debatt och motsättningar enligt medias rapportering. Katolska kyrkan i Tjeckien var dock inte det enda samfund som fick lida under den Sovjetiska ateistiska politiken som introducerades i stora delar av Europa efter andra världskriget. Moskéer, synagogor och kyrkor beslagtogs och vandaliserades i ett flertal länder i det forna Sovjetunionen och Tjeckien var inte på något sätt ett undantag. Huruvida andra stater också är beredda att ersätta och kompensera dessa övergrepp är oklart och det finns skäl att tro att fallet i Tjeckien kan få betydelse i ett flertal stater i det forna Sovjetunionen.

Samtidigt som ateistiska uppfattningar tycks vara utbredda i Tjeckien är det uppenbar att den ateistiska politiken inte helt krossade de organiserade religionerna. I ett flertal länder i det forna Sovjetunionen tycks vi snarare se ett växande intresse för religion och religiositet. Som vi har skrivit om tidigare här på bloggen är det också tydligt att bland annat Ryssland försöker att använda sig av den ryska ortodoxa kyrkan för att legitimera sin auktoritet - ett faktum som också ifrågasätts av bland annat aktivister som Pussy Riot som vi också har skrivit om ett flertal gånger om här på bloggen. Religionens plats och funktion i de forna Sovjetstaterna är därför långt ifrån passerad och vi har all anledning att följa utvecklingen i denna del av världen.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religion och politik i USA - intervju med Martin Gelin

Journalisten och USA-kännaren Martin Gelin är aktuell med boken Den amerikanska högern. Med anledning av valet i USA har vi skickat tre frågor om religion och politik i USA till Martin.

1. Hur viktig menar du att religionen är i det amerikanska valet? Hur har detta förändrats över tid? Kan man se något speciellt val då religiösa frågor blivit mer viktigt?

- USA blir gradvis mer sekulärt, så religionen får mindre roll. Den kristna högern har lärt sig att förena sina frågor med de bredare ekonomiska frågorna för att förbli relevanta. I det här valet har
värdekonservativa frågor ändå fått förhållandevis mycket utrymme, eftersom den kristna högern har fått mer utrymme och makt i det republikanska partiet. I synnerhet abortfrågor har varit viktiga i valet och republikanernas motstånd till aborträttigheter verkar ha skadat dem såväl nationellt
som i flera senatsval.


2. När man läser om högern och den kristna högern i USA får man lätt intrycket att detta är synonyma begrepp. Hur stor del av den amerikanska högern kan räknas som kristen? Vad är det för kristna grupper som dominerar den amerikanska högern?

- I stort sett hela det republikanska partiet består av troende kristna, bortsett från några enstaka procent sekulära libertarianer. Men när man talar om den kristna högern syftar man på en rad specifika
institutioner och organisationer, vars medlemmar så gott som uteslutande är republikaner. Ralph Reed är en nyckelperson som enar den kristna högerns grupper med republikanska makthavare i Washington. Tony Perkins, James Dobson, Bryan Fischer, Tim och Beverly Lahaye är också viktiga. De ser sitt religiösa arbete som oskiljaktigt från det politiska arbetet. De flesta är evangelikala kristna som fokuserar på värdekonservativa frågor om familjepolitik, aborträttigheter, traditionella könsroller och begränsade rättigheter för de som inte är heterosexuella.


3. Mormoner har ju länge setts på med misstänksamhet i USA. Hur har Romneys kandidatur påverkat synen på mormoner i USA?

- Man diskuterar hans tro väldigt lite, men om han skulle vinna valet innebär det definitivt att mormonerna blir mer erkända av USA:s mainstream och även globalt. Många ser dem fortfarande som en misstänksam sekt, men det är en växande, bred religion här.  Mormoner är generellt den mest värdekonservativa gruppen i USA, så även om de traditionellt har utestängts från den kristna högerns organisationer så har de mycket gemensamt i sakfrågor, som de kan enas om.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Medlemskap stoppat på grund av homosexualitet

Smyrnakyrkan i Göteborg som är en del av pingströrelsen har hamnat i blåsväder efter att en person som har sökt om återinträde i församlingen har nekats medlemskap på grund av att han är homosexuell och för att han önskar att gifta sig som homosexuell. Pastor Urban Ringbäck förklarar församlingens och styrelsens ställning i frågan på följande sätt när han talar med GT/Expressen:

"Världen är komplex. Vi har ingen självklar syn på det. Vi nöjer oss med att säga att grundtanken i skapelse­ordningen är att sexualiteten har en huvudsaklig plats mellan man och kvinna."

Media har framför allt fokuserat två aspekter i sin bevakning. För det första sitter ett flertal framgångsrika affärsmän och tjänstemän som till exempel mediejätten Stampens vd Tomas Brunegård i styrelsen för Smyrnakyrkan. Förutom pastor Ringbäck och Brunegård har ingen av de övriga styrelsemedlemmarna valt att yttra sig i frågan när GT/Expressen har försökt att få en kommentar. För det andra uppmärksammas att Pingsrörelsen och Smyrnakyrkan tar emot statsbidrag från SST.

Samtliga personer som söker medlemskap i församlingen får tydligen acceptera att bli utfrågade om sin syn på bland annat sexualitet. I det ovan nämnda fallet var problemet, enligt pastor Ringbäck, att den person som sökte återinträde dels var homosexuell och dels önskade att gifta sig. Att gifta sig som homosexuell tycks vara en omöjlighet enligt Ringbäck och enda lösningen för  homosexuella är att leva i celibat. På samma sätt accepterar inte kyrkan sex utanför äktenskapet eller sex innan man är gift enligt uppgifter som återges av GT/Expressen.

Även om fallet har anmälts till DO tycks det inte vara möjligt att stoppa församlingen från att ta emot statsbidrag eftersom diskrimineringslagarna inte gäller ideella föreningars attityder till medlemsfrågor. DO anser därför inte att det finns någon grund för anmälan och församlingen kommer inte att fällas enligt de uppgifter som har lämnats i media. Trots denna juridiska utgångspunkt är det en omstridd fråga huruvida teologiska tolkningar de facto skall få ligga till grund för medlemskap och det är rimligt att anta att frågan kommer att väcka en fortsatt debatt och att vi har all anledning att återkomma i fallet här bloggen.

Smyrnakyrkans uppfattningar om sexualitet är dock inte nya. GT/Expressen rapporterar bland annat att församlingens förre pastorn, Jack-Tommy Ardenfors, också har uttalat sig negativt om homosexuella. Han skall bland annat ha jämfört homosexualitet med den livsstil som fanns i Sodom och Gomorra och att homosexualitet "aldrig varit och kommer heller aldrig att vara naturligt" enligt GT/Expressen.

Enligt civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) är rådande lagstiftningen bra och staten skall inte pröva församlingars teologiska grund utan endast ta ställning till huruvida de bidrar till det demokratiska samhället. Mot denna bakgrund har staten bland annat hindrat Jehovas Vittnen att få statsbidrag eftersom dessa uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val och att dra sig undan samhället. Enligt Attefall resonemang strider inte Smyrnakyrkans teologiska grund för medlemskap mot rådande lagstiftning och församlingen har därför möjlighet att fortsätta att få statsbidrag.

På församlingens hemsida kommenteras händelsen och medias rapportering framställs som ett stort misstag och man betonar rätten att få ha "en teologiskt grundad syn på äktenskap och sexualitet" och att den i vissa "enstaka fall fått konsekvenser för medlemskapsfrågan". Vad som avses med en teologiskt grundad syn framkommer inte på hemsidan och det är uppenbart att flera kristna inte kommer fram till samma teologiskt grundade slutsats när de läser Bibeln - ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är detta ett tydligt exempel på att teologiska urkunder kan läsas och tolkas på flera olika sätt. 

Fallet i Göteborg är inte första gången församlingar och föreningar kritiseras för att de har en negativ syn på homosexualitet samtidigt som de tar emot pengar från staten. I april 2011 fick bland annat den muslimska ungdomsföreningen, TUFF, skarp kritik för att de hade bjudit in Bilal Philips som bland annat hade uttalat sig mycket negativt om homosexualla. TUFF hade bland annat fått pengar av ungdomsstyrelsen för att motverka rasism och en del av dessa pengar gick till inbjudan av Philips. Ungdomsstyrelsen som stödjer och delar ut pengar till föreningar och organisationer som inte "strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde" hade tidigare gett stöd till TUFF. När Philips predikan och inbjudan till en konferens i Göteborg uppmärksammades (bland annat av SvD:s Per Gudmundsson och i flera andra medier) beslutade Ungdomsstyrelsen att TUFF fick betala tillbaks de pengar som hade används för att bjuda in Philips och för att arrangera konferensen i Göteborg. Enligt Ungdomsstyrelsens ordförande Per Nilsson är det viktigt att markera att alla former av intolerans och rasism är oacceptabla. Nilsson betonar detta i sitt uttalande på Ungdomsstyrelsens hemsida när han säger:

"Islamafobin och andra former av negativa attityder mot och föreställningar om olika grupper av människor är ett problem både i Sverige och i vår omvärld, därför är stödet för att förebygga och motverka alla former av rasism ett viktigt statsbidrag som inte får missbrukas..."

Ungdomsstyrelsens beslut visar på ett tydligt sätt att församlingar och föreningar som använder statsstöd för en verksamhet som understödjer intolerans och rasism kan få sina statsbidrag ifrågasatta och att man kan bli återbetalningsskyldig. Huruvida Smyrnakyrkans agerande kan föranleda en granskning eller en förändrad attityd från staten när det gäller bidrag till församlingen är en öppen fråga, men av de rapporter som har återgets i media tycks så inte vara fallet.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet