Pussy Riots heliga dårskap

I dagens DN kan vi läsa en intervju med ”Lena” – den av defyra medlemmarna i det ryska punkbandet Pussy Riot som lyckats undkomma polisen. Eftersom bandmedlemmarna var maskerade när de framförde sin så kallade punkbön – om att Jungfru Maria ska befria dem från Putin – vet inte ens hennes familj att hon deltog i manifestationen i Frälsarkyrkan i februari i år.

Lena berättar att deras kritik inte var riktad mot religionen, utan mot kyrkans ledning. Pussy Riots manifestation har fått global uppmärksamhet och gjort människor över hela världen medvetna om ortodoxa kyrkans nära samarbete med den politiska makten. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg här på bloggen har representanter för kyrkan sagt att de vill upphäva den sekulära staten och knyta samman kyrkan med den politiska makten.

I Dagens nyheter liknas Pussy Riots medlemmar vid den ryskortodoxa traditionens ”heliga dårar” – kanske mest känd genom Dostojevskijs roman Idioten. Dessa fromma män och kvinnor som genom ett starkt avvikande, eller direkt anstötligt, beteende ville fjärma sig från världen och förnuftet för att därigenom närma sig den Gud som tänks ligga bortom förnuftets domän.

Men det asociala beteende som utmärker den heliga dårskapen kan också ha en social funktion, och syfta till att skaka om och öppna omgivningen ögon för Guds eviga värden som glömts bort i strävan efter världsligt inflytande.

Att medlemmarna i Pussy Riot kan sin kristendomshistoria stod klart när en av de fängslade medlemmarna, Nadezhda Tolokonnikova, fick möjlighet att yttra sig i rätten i förra veckan. I Tolokonnikovas tal, som kan ses och läsas här, rationaliserar hon aktionen som kristen – snarare än som kristendomsfientlig:

Humans are beings who always make mistakes. They are not perfect. They strive for wisdom but never actually have it. That’s precisely why philosophy came into being, precisely because philosophers are people who love wisdom and strive for it, but never actually possesses it and it is what makes them act and think and, ultimately, to live the way they do. This is what made us go into the Cathedral of Christ the Saviour, and I think that Christianity, as I’ve understood it from studying the Old and New Testaments, supports the search for truth and a constant overcoming of the self, overcoming what you used to be. Christ didn’t associate with prostitutes for nothing. He said, ‘I help those who have gone astray and forgive them’ but for some reason I can’t see any of that at our trial, which is taking place under the banner of Christianity. I think the prosecutor is defying Christianity.

Tolokonnikova visar också att hon är bevandrad i den ryska litterära och politiska historien och skriver in bandets aktion i tradition av obekväma konstnärer som straffats av sin samtids ledare, men hyllats av eftervärlden.

Att bandet på ett skickligt sätt lyckas använda sig av kristna och ryska litterära referenser i sitt försvar kan bidra till att stödet för medlemmarna ökar, även bland medlemmar i kyrkan. Kanske kan det förklara varför det rapporteras att de fått mycket små möjligheter att förbereda sitt försvar - ett försvar som SvD rapporterar redan bearbetas till en teaterpjäs.

I morgon är det meningen att domen mot de tre medlemmarna av Pussy Riot ska falla. Oavsett utgång kan man se det som att bandet lyckats i sitt uppsåt att sätta strålkastarljuset på kyrkans koppling till Putin, och dessutom kanske öppnat folks ögon för en alternativ förståelse av den religion kyrkan vill företräda.

Simon Sorgenfrei,

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Pussy Riot igen

Jag har tidigare skrivit om det ryska punkbandet Pussy Riots protester mot Putin och ortodoxa kyrkan i Ryssland här. Nu har rättegången startat. Bandet nekar till brott men en av medlemmarna, Nadezhda Tolokonnikova, erkänner att de begått ett etiskt övertramp. Putin har i ett uttalande sagt att han hoppas på ett milt straff och kanske räddar ansiktet.

Men vart står ortodoxa kyrkan?

Som vi skrivit här på bloggen har patriarken Kirill av Moskva varit i blåsväder tidigare då det uppdagades att han bar en klocka för en kvarts miljon samtidigt som han predikar om ”asketism och solidaritet med de fattiga”. Efter Pussy Riots aktion i Frälsarkyrkan i Moskva menade patriarken att bandmedlemmarna borde brännas på bål.

Nadezhda Tolokonnikova

Valentin Lebedev, talesman för de ortodoxa medborgarnas union, kallar Tolokonnikovas förklaring i rätten för hyckleri och menar att bandet måste be patriarken om ursäkt för sina ”monstruöst stötande uttryck där de blandat heliga ord och böner med svordomar.” Prästen Vsevolod Chaplin har i ett uttalande sagt att bandmedlemmarna syndat mot Gud och att Gud ska döma dem. Rättegången menar han är Guds vilja.

Men rättegången mot medlemmarna i Pussy Riot är bara en av flera processer mot politiska dissidenter i Ryssland. Brittiska Guardian beskriver detta som en del i en större folklig proteströrelse. Bandet har sagt att de utförde aktionen i kyrkan som en protest mot patriarken Kirills stöd för Putin. Två veckor innan spelningen kallade Kirill Purins ledarskap ett ”Guds mirakel.” Vsevold Chaplin menar att det var dags att upplösa den sekulära staten och prisar det närmare samarbetet mellan kyrkan och staten:

For the Orthodox believer, like for Muslims, of course the authorities and the church are understood as one thing. Our ideal is the unity of the church and the authorities, and unity of the people and the authorities [...] In this way, we are decidedly different from the west. I think attempts in the west to separate the spiritual sphere and secular sphere is a historical mistake. Such a division is not characteristic to any civilisation except the west.

 

Att på detta sätt använda Pussy Riots aktion mot Putin och Patriarken och den pågående rättegången som ett medel att knyta ortodoxa kyrkan närmare den politiska makten i Ryssland är att spela ett högt spel.

Frågan är hur stort stöd dessa protester har, och i vilken mån det ryskortodoxa fotfolket delar Kirill I, Lebedevs och Chaplins syn på Pussy Riots tilltag. Det står klart att kyrkan är splittrad i frågan, och röster har höjts mot patriarkens hårda uttalanden. Guardian presenterar också siffror som säger att 43 % av ryssarna tycker att ett fängelsestraff på 2 till 7 år inte står i proportion till brottet, medan 33 % tycker att det är ett rimligt straff. 

Under Sovjettiden blev ofta kyrkan en symbol för motstånd. Idag är ortodoxa kyrkan, enligt Hans Lindstand, missionsföreståndare vid Ljus i Öster, lierad med makten och förlorar stöd bland unga ryssar.

Vems mandat vill kyrkan ha? Folkets eller Putins?

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religiös dubbelmoral på bild?

Den som besöker Svenska Dagbladets nätupplaga kan på ett enkelt sätt se hur en bild av den rysk-ortodoxa biskopen Kirill av Moskva har manipulerats. Med hjälp av datorn kan man se ett fotografi av biskopen med eller utan en klocka som anges kosta cirka 250,000 kronor. Bluffen upptäcktes genom att biskopens klocka återspeglades i glasskivan på bordet – detta trots att han inte hade någon klocka på den ursprungliga bilden. Förutom att artikeln har väckt en diskussion om etik och journalistik är det många som har blivit upprörda av det faktum att biskopen bär en klocka för en kvarts miljon samtidigt som han predikar om ”asketism och solidaritet med de fattiga”. Kritiken mot biskopen blir förmodligen inte mindre av det faktum att han anses vara Rysslands ”etiska kompass” enligt SvD:s artikel.

Göran Larsson, Professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet