Ravi Shankar död

Idag rapporterar tidningar som Aftonbladet och Expressen att den indiske sitarspelaren och världsmusikern Ravi Shankar har avlidit i en ålder av 92 år på ett sjukhus i La Jolla, Kalifornien. Shankar blev framför allt känd i västvärlden efter sin vänskap med The Beatles och speciellt med George Harrison som blev hans lärjunge. Harrisons intresse för indisk kultur stannade inte vid sitar-musiken, utan den kan snarare ses som en inkörsport till indisk religion. Efter mötet med Shankar blev Harrison lärjunge till Maharishi Mahesh Yogi, och senare till Bhakivedanta Swami Prabhupada. Från tidigt 1970-tal till hans död 2001 var Harrison Hare Krishna-anhängare.

George Harrison var inte ensam om att attraheras av Indisk kultur, religion eller av Ravi Shankars musik. Efter konserter på festivalerna i Woodstock och Montery blev Shankar på många sätt en person som introducerade och populariserade den indiska kulturen och kom att tituleras som "Gudfadern av världsmusik".

Hans musik blev på många sätt ett soundtrack för den framväxande hippiekulturen. År 1998 tilldelades Ravi Shankar Polarpriset för sina musikaliska insatser.

Shankars död kommer att sörjas av både de som älskar världsmusik och av de som vurmar för indisk kultur och religiositet. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Den ockulta julkalendern

I ett inlägg nedan skriver Göran Larsson om hur den katolske kyrkoherden Zbigniew Golebiewski varnat för att SVT:s julkalender kan vara inkörsport till spiritism och ockultism. Detta med anledning av kalenderns spöktema och inte minst ett inslag i dagens avsnitt, där syskonen Saga och Benny försöker få kontakt med andevärlden genom ”anden i glaset”. Även Torbjörn Freij, certifierad tomatiskonsult som skrivit några böcker kritiska mot New Age och nyandlighet, menar att ”kontakt med andar och ockultism är ett jätteproblem idag.” Hur detta problem tar sig uttryck framgår inte av artikeln.

Kanske kan man förstå detta som ett uttryck för en gammal motsättning mellan kristna företrädare och esoteriska traditioner. Den nederländske forskaren Wouter Hanegraaf menar att esoterism kan förstås som en ”slaskkategori”, ett fack där man stoppat sådana religiösa föreställningar som inte accepterats av kyrkan. Hit hör så såväl hermetism och mesmerism, som senare nyandliga föreställningar och praktiker. Även om de moderna västerländska esoteriska traditionerna legitimeras genom kopplingar till uråldriga traditioner, tog de flesta form under 1700 och 1800-talen. Framväxten av den moderna esoterismen kan delvis beskrivas som en reaktion på renässansen och upplysningen och utmärks ofta av vetenskapslikhet och kyrkokritik.

Antagonismen har alltså varit ömsesidig.

Länge betraktas esoteriska traditioner med misstänksamhet eller direkt löje även inom religionsvetenskapen. Som ett exempel kan nämnas lundaprofessorn Efraim Briems studie Moderna religionssurrogat. Teosofin, spiritismen och Christian Science. En religiös fara. från 1926, men fortfarande i slutet av 1900-talet kunde New Age avfärdas som lite löjligt eller mindre autentiskt än de så kallade världsreligionerna.

Men sedan några decennier är forskningen kring esoterism ett accepterat och växande fält, som förändrat sättet att se på alternativa religiösa traditioner. Forskare som ovan nämnde Hanegraaff, landsmannen Kocku von Stuckrad eller svensken Olav Hammer har visat på de esoteriska traditionernas betydelse för efterkrigstidens Europa och USA. Oavsett om vi kallar det västerländsk esoterism, New Age eller nyandlighet är de mer betydelsefulla än vad man tidigare velat, eller kunnat, se.

Olav Hammer har kallat New Age för en ny folktro. Det är på flera sätt en träffande liknelse, som för oss tillbaka till årets julkalender. Dagens tro på helande kristaller, andeväsen eller fascination för vampyr-myter är folklig – det visar inte minst utbudet på TV, i tidningar och böcker. Den löper också parallellt, eller finns sammanblandad, med kristen tro på ett sätt som minner om äldre tiders folktro som snarare befolkades av tomtar, troll och oknytt. Synkretism har alltid varit mer regel än undantag.

När man låter dottern Saga i Mysteriet på Greveholm sätta upp en Twillight-affisch och sedan vilja leka anden i glaset med sin lillebror kan man se det som att hon samtidigt representerar de senaste tio årens vampyr-trend, och månghundrahåriga västerländska kulturtraditioner. I julkalenders blandas kristendom (väntan på kristi födelse), gammal folktro (spöken och tomtar), esoterism (spiritism) och en samtida vampyrkult.

När Zbigniew Golebiewski menar att SVT brister i ansvar och agerar ondskans hantlangare är detta förståligt utifrån en (i dagens Sverige inte så tongivande) kristen tradition. Men samtidigt kanske man kan hävda att SVT tar sitt ansvar genom att lyfta fram kulturtraditioner som många är blinda för.

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap

Göteborgs universitet

Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse?

Att vara deprimerad, stressad eller oinspirerad på arbetet – eller bara vanlig – ses i dag som en brist. Utanför kyrkans själavård och den kliniska terapin framträder allt fler entreprenörer som coacher eller ”lekmannaterapeuter” som med ett terapeutiskt språk och egencertifierat ledarskap marknadsför specialdesignade lösningar till individen i syfte att bekämpa ohälsa, diskutera existentiella frågor och hitta strategier för självförverkligande och framgång.

I min bok Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag) lyfts några företag ut för att exemplifiera strukturella likheter i centrala föreställningar, uppbyggnad och ledarskap i verksamheterna.  Min utgångspunkt är att verksamheterna inom lekmannaterapin och coachingen kan liknas vid moderna riter och fenomenet ses som en modern väckelserörelse, en framgångsreligion med ”omvändelseberättelser” som passar in i dagens individcentrerade och nyliberala samhälle.

Diskussionen om coaching och lekmannaterapi har mestadels förts om verksamheten är skadlig, om den borde granskas av myndigheter och om titlar som ”auktoriserad”, ”licensierad” eller ”diplomerad” terapeut kan sammanblandas med den högskoleutbildade, legitimerade psykoterapeutens titel. Den s.k. Behörighetsutredningen vill hitta lösningar på detta och ska behandlas framöver i Riksdagen. Som religionsvetare vill jag bidra med ett annat perspektiv, nämligen diskutera coaching/lekmannaterapins förhållande till New Age-rörelsen och den rituella karaktären på samtalen. Inom New Age fanns under 1960-talet tanken att all kraft för förändring finns inom individen i form av andlig energi. New Age kunde till en viss del ses som en motkultur mot stelbenta hierarkier och materiell konsumtion, men under 1990-talet kommersialiserades alltmer sökandet efter den inre kraften och företrädarna började klä sina New Age-idéer i ett populärpsykologiskt språk. Intresset var nu att arbeta i symbios med samhällets institutioner. Vid sidan av lekmannaterapi erbjöds även coaching i olika former. Denna fick ett stort lyft med regeringens tremiljarderssatsning på jobbcoacher 2009. Några jobbcoachföretag kunde fortfarande skriva att de bejakade ”den andliga dimensionen”, men andligheten hade i många fall bytts ut till ett mer vetenskapslikt språk med föreställningen om att alla har en inre ”potential” att leta efter och utveckla för att ”få flow i livet”.

”Potential-tron” kan beskrivas som en ny form av “andlig essentialism”, en föreställning om en på förhand given kärna i människans inre som alla individen kan leta efter och utveckla. Detta kan ses som en demokratisk tanke, men den säljande idén är att coacherna/lekmannaterapeuterna är oumbärliga i detta sökande. Sina kvalifikationer definierar de själva och på företagens hemsidor anges att det är viktigt att anlita just detta företags ”licensierade” eller ”auktoriserade” specialister. Kunderna kan möta frågor som: ”Nöjer du dig med att vara lagom bra? Eller vill du ta steget fullt ut och bli enastående?”  En populär förespråkare för sådan ”omprogrammering” för framgång är Anthony Robbins, som säljer den s.k. NLP-metoden. På Youtube kan tittaren se hur publiken under väckelseliknande former skriker ut sin längtan efter förändring i sina liv, och det är Robbins som agerar frälsare. 

Självhjälpslitteraturen har banat väg för coachernas och lekmannaterapeuternas popularitet, men även relationsprogram som Doktor Phil, Oprah, Bonde söker fru, m.m. Media visar att det finns motgångar i livet men också lösningar. Även chefer och kändisar har problem och behöver coacher. I TV-soffan skapas en verksamhet för tittaren att känna sig hemma i för att sedan själv kunna delta i verksamheter där den egna livshistorian är i fokus. Till detta kan läggas skicklig marknadsföring av de nya entreprenörerna, framför allt på internet.

Men vad händer med den individen som inte hittar sin ”inre potential”, blir av med stress eller blir framgångsrik? Coachen kan enligt egen utsaga aldrig misslyckas utan individen får se sina motgångar och besvikelser som naturliga konsekvenser av sina egna brister – ”den inre rösten” svarar inte. Ett jobbcoachföretag skriver: ”Det är inte du som coach som ska leverera eller prestera något.” Ett råd kan vara att köpa nya kurser – snart kommer genombrottet!

Boken berör också frågan varför det mest är kvinnor som är verksamma inom den nya entreprenörverksamheten. Eftersom företagen även erbjuder tjänster till företag och offentliga institutioner diskuteras slutligen introduktionen av de nya lekmannatjänsterna på arbetsplatser, vilket innebär att alla anställda introduceras i vetenskapslika verksamheter, inte bara de som i sitt privatliv söker sig till olika former av kurser.   

Anne-Christine Hornborg

Professor i religionshistoria, Lunds universitet

Författare till Coaching och lekmannaterapi – en modern väckelse (Dialogos förlag, 2012)