En modern inkvisition i ärkebiskopsvalets spår?

I DN idag skriver Lena Andersson en mycket roande och intressant artikel om ”dunbolsterteologi”. Detta gör hon mot bakgrund av den senaste tidens diskussioner i samband med valet av ny ärkebiskop inom det kristna samfundet Svenska kyrkan. 

Jag förstår till fullo Anderssons frustration. Hon är religionskritiker. Hur tusan ska hon kunna kritisera denna teologi som varken säger det ena eller andra? Hur ska hon kunna föra en allvarlig filosofisk diskussion om Guds natur med någon som vägrar att uttala sig om vad denna natur består i, någon som möter varje argument med en fråga, eller som svänger sig med otydliga formuleringar som att ”Gud är relation”?  

Som religionsvetare har jag dock ett lite annat intresse. Vad är orsakerna till att samfundets främsta representant för fram en sådan teologi? Jag har ingen anledning att betvivla att ärkebiskopen själv är övertygad, men en viktigare fråga är varför samfundet i stort sällar sig till den. En möjlig, men kanske lite krass, förklaring är ekonomisk. 

En idéburen organisation som är beroende av medlemmars bredvillighet att finansiera verksamheten genom medlemsavgifter gör nog bäst i att synkronisera sina officiella idéer med medlemmarnas. Fortfarande är medlemsavgiften dold bland en mängd andra siffror i inkomstdekarationen, men det är nog bara en tidsfråga innan fler upptäcker att det i många fall är en ganska ansenlig summa man betalar årligen. Detta i kombination med att kollektivanslutningen av nyfödda upphörde 1996 borgar för ett stort framtida tapp i antalet betalande medlemmar.   

För samfundet gäller då att formulera en ideologi som är tillräckligt vag för att kunna omfattas av alla som nu är medlemmar. Detta innebär att man bör vara öppen för olika ståndpunkter i svensk folkreligiositet: de som har svårt med treenigheten och helst ser Jesus inte som Guds återuppståndna son och världens frälsare, utan som på sin höjd en vis man; de som har lite svårt med det där med helvetet, och hellre ser återfödelse; de som anser att alla religioner nog egentligen är densamma; de som omfattar någon form av vad jag brukar kalla Bamse-moral: man ska vara snäll, framför allt mot de svaga, och särskilt om man själv är stor och stark.

En snävare teologi leder till problem. Redan nu innebär ett konstant, om än litet, medlemstapp svårigheter för samfundet. Utgifterna är desamma, eller växande. I reklamkampanjer pekar samfundet på det utan tvivel viktiga arbete man bedriver på olika nivåer i det svenska samhället och internationellt. Samtidigt är det ett faktum att de stora kostnaderna inte ligger där, utan i löpande utgifter för uppvärmning och underhåll av byggnader och inte minst löner för att officianter ska utföra ritualer nödvändiga (nåja, kanske inte enligt dunbolsterteologin) för människors frälsning. I denna situation vore det ekonomiskt självmord att företräda något annat än just en "dunbolsterteologi".  

Men vad ska då de religionskritiker göra som likt Andersson tycker att situationen av teologisk oklarhet är ett problem (snarare än ett fenomen intressant att analysera och förklara)? De kan alltid pröva att gå vägen via Svea rikes lag. Här blottar jag nu inför kollektivet av religionsvetare i Sverige min djupa okunskap. Jag visste faktiskt inte förrän igår, tack vare en artikel i tidningen Dagen, att följande är del av gällande svensk rätt: 

1 § Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund [...].

Vad innebär denna formulering i det som benäms Lagen om svenska kyrkan (1998:1591)? Man kan jämföra med liknande beskrivande formuleringar i Regeringsformens första paragraf ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.Den offentliga makten utövas under lagarna.” 

Det är ingen tvekan i det senare fallet att det som ser ut som beskrivningar också är tydliga direktiv om hur det ska vara. Således är det inte orimligt att tolka formuleringen i Lagen om Svenska kyrkan på liknande sätt, alltså att samfundet, enligt lag, ska vara evangelisk-lutherskt

Jag lämnar för tillfället den lite pikanta detaljen i paragraf 4 av samma lag att till samfundets lagstadgade uppgifter hör att ”utöva [---] mission” och fokuserar den citerade första paragrafen. Här har vi nämligen en möjlighet för personer som, likt Lena Andersson, upprörs över samfundets otydlighet i trosfrågor. Jag är inte jurist, men i teorin borde väl vilken medborgare som helst genom anmälan till någon relevant myndighet (det lokala poliskontoret?) kunna sätta igång en rättsprocess där samfundet ställs till svars: är man ”evangelisk-luthersk” eller inte? Rättsväsendet skulle tvingas ta ställning till vilken teologi som är den rätta, också i detaljer. Olika vittnen med specialkompetens skulle kallas in för att nå klarhet i frågan. Är den rena lutherska läran om jungfrufödseln att denna ska tolkas symboliskt eller bokstavligt? Är det verkligen så att muslimer och kristna dyrkar samma gud? Hur bevisar man detta ”bortom allt rimligt tvivel”? Är Jesus den enda vägen, eller finns det flera? Tänk vilken religionsvetenskapligt intressant rättsprocess det skulle bli. En modern inkvisition. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet

Från oroad troende till konstnär

Göteborgs-Posten rapporterar att kvinna som restaurerade en freskmålning av Jesus i en kyrka i Borja i nordöstra Spanien nu har gått från att vara en oroade troende till att bli en konstnär som säljer sin konst på E-bay. När Cecilia Gimenez på eget bevåg restaurerade en vägmålning blev hon känd över en dag. Hennes initiativ att bättra på och renovera en bild av Jesus slutade i att kyrkan fick ta emot en stor mängd turister som ville se den "förbättrade" målningen. Gimenez som först var förfärad över sitt arbete gick snabbt över till att själv vilja tjäna pengar på den ökade strömmen av turister. Nu har tydligen Gimenez tagit uppmärksamheten till en ytterligare nivå och GP rapporterar att hon har sålt sin första målning på E-bay för 1 080 Euro (cirka 9 000 svenska kronor). Pengarna skall tydligen skänkas till den katolska hjälporganisationen Caritas enligt GP.  Kanske detta kan ses som ett exempel på att frågor som rör ekonomi ofta också kan knytas till religion.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Katolska kyrkan och nya medier - en analys

Under den gångna veckan har vi kunnat läsa om att påven och Vatikanen har erövrat ytterligare ett socialt media - denna gång handlar det om Twitter. Enligt uppgifter från media skall påven twittra på åtta språk och hans så kallade hashtaggen #askpontifex skall redan ha fått tusentals följare. Samtidigt som påven och den katolska kyrkan ser en ny möjlighet att nå ut till sina trosfränder och potentiella nya troende är det också tydligt att de nya medierna kan användas för att ifrågasätta och till och med förlöjliga kyrkans makt. SvD rapporterar till exempel att skämten om påvens användning av twitter har blivit mycket vanliga under den gångna veckan. Ett exempel som återges i SvD lyder på följande sätt: ”Så nu kommer Påven inte längre att slänga ut folk ur kyrkan, han kommer bara avfölja folk på Twitter.”

Men samtidigt som katolska kyrkan börjar använda ett nytt socialt medium har ett flertal svenska tidningar - liksom vi här på bloggen - rapporterat om hur en präst i katolska kyrkan har uttryckt stark kritik mot årets julkalender eftersom den anses sprida ockultism och en tro på spöken och magi. Hur går dessa diametralt olika uppfattningar ihop - påven är positiv till den nya tekniken och lokala präster är oroliga för julkalenderns möjlighet att påverka barn på ett negativt sätt?

På många sätt illustrerar dessa två motsatta tendenser hur religiösa företrädare ofta har sett på nya media enligt mig. Å ena sidan har kyrkan (liksom andra samfund) ofta uttryckt en rädsla för nya medias möjlighet att vilseleda människor och leda dem bort från tron. Att kontrollera och förbjuda nya medier som tryckpressen, filmen och internet har inte varit ovanliga. När det gäller den katolska kyrkan är dessa tendenser exempelvis tydliga i samband med det Femte Laterankonciliet (1512-1517) där kyrkan uttrycker ett behov av att kontrollera tryckmediet så att tryckpressen inte användas för att sprida "fel" uppfattningar. När det gäller filmindustrin har katolska kyrkan och flera frikyrkor uttryckt en oro för dels filmernas innehåll - de kan sprida omoral, dryckenskap och leda till att människor tappar tron - och dels vad som händer i biografen när ljuset släcks. Könsblandade miljöer som inte kan kontrolleras av vuxna är ett skrämmande scenario för många religiösa ledare i både historia och nutid. Nu är detta inte någon rädsla som är unik för kristna, liknande uppfattningar återfinns till exempel även bland muslimska företrädare. 

Samtidigt som det alltid har funnits en oro från religiösa ledares håll för vad de nya medierna kan göra med människorna är det många som också har sett en potential i nya tekniker. Tryckpressen är ju till exempel motorn i många religiösa rörelsers mission och idag är det möjligt att finna så gott som alla religiösa riktningar på internet och andra sociala medier. Därför har det vuxit fram en attityd som ungefär kan uttryckas som "if you can't beat them, join them!" Därför ser vi idag en stark framväxt av olika former av religiösa alternativ när det gäller serietidningar, böcker, filmer och dataspel. Till skillnad från kommersiella mainstream medier har dessa religiösa produkter som främsta syfte att sprida ett "säkert" budskap som inte fylls av vare sig svordomar, nakenhet, våld, otro eller andra former av oanständigheter. Troende ses som potentiella kunder och som en ny marknad för produkter som Mangabibeln och den apokalyptiska Left behind-serien, bara för att ge två kristna exempel. Som religionsvetare utgör dessa nya produkter och deras bakomliggande strategier nya och centrala forskningsfält som bör utforskas. Men samtidigt som detta kan beskrivas som ett nytt fält är den historiska kopplingen till religion och ekonomi tydlig och som religionshistoriker är det lätt att konstatera att det inte tycks finnas mycket nytt under solen - inte ens när det gäller internet, twitter eller upprörda känslor för populärkulturella företeelser som julkalendern. Liknande attityder har ofta uttrycks när det gäller det skrivna ordet, tryckpressen, teater eller radio och tv. Ur dessa perspektiv tycks debatterna som rasar i vår egen tid inte vara speciellt unika. 

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

* Den som vill läsa mer om just muslimska teologers attityder till nya media rekommenderas min bok Muslims and the New Media. Historical and Contemporary Debates (Ashgate 2011).

Jobbcoaching och den inre potentialens kapacitet

I DN den 6 dec kan vi läsa om jobbcoaching. Diskussionen gäller regeringens och dåvarande arbetsmarknadsminister Littorin beslut 2099 att satsa tre miljarder på att ge arbetslösa en personlig jobbcoach, och om detta haft någon effekt. Hur kommer det sig att coaching plötsligt blev en arbetsmarknadsåtgärd? Och varför inspirerar arbetsmarknadsfrågor en religionsvetare att skriva ett inlägg på Religionsvetenskapliga kommentarer?

Redan när beslutet togs 2009 skrev jag en insändare i Aftonbladet: ”Arbetslösa erbjuds kosmisk energi”. Min insändare bottnade i mitt intresse för nyandliga rörelser med individcentrerade riter som växte fram i det svenska samhället och nya rituella entreprenörer som framträdde som ”terapeuter” eller coacher. Mycket av rötterna fanns i New Agerörelsens tankar om inre krafter och oanade energier inom individen, men medan 60-talets New Age hade drag av motkultur, hade delar av rörelsen under 1990-talet kommersialiserats. De inre övernaturliga krafterna kläddes i ett terapeutiskt och ofta vetenskaplikt språk som att alla har en dold inre ”potential” som kunde hittas med hjälp av coachen eller ”terapeuten”.

En av orsakerna till framväxten av denna nya entreprenörsverksamhet var strukturella förändringar i svenska samhället under 1990-talet, vilket medförde att olika former av ohälsa och stress ökade. Verksamheter, som skulle befria individen från lidande och motgångar i livet, erbjöds nu av privata företag och entreprenörer som lösningar till alla former av tillkortakommanden. I början utgjorde coachingen en mer blygsam sidogren till de nyandliga terapeutiska verksamheterna. Nu etablerade den sig snabbt i samhällets huvudfåror, som en metod att lösa det mesta, från att förse chefer med bättre karisma till att frigöra individens inre potential för hälsa och framgång i vardagen och i arbetslivet. De privata entreprenörsföretagen började slussa över mer av sin nyandliga terapiverksamhet till coaching. Kurser i Body Love Yoga, Lär dig hypnotisera på två dagar, Mindfulness Basic och Säljkurs för coacher kunde erbjudas av samma företag som kontrakterades för att ge jobbcoaching till arbetslösa på Arbetsförmedlingen.

Med jobbcoachingen förvandlades arbetslöshet till ett tillstånd för individens potential att lösa och de problematiska tillstånd som individen hade hamnat i när jobbet försvann eller stressen på arbetsplatsen ökade, framställdes som potentiella möjligheter till nytänkande, omvandlingsprocesser eller till och med som nya chanser för individen att vinna framgång i livet. Jobbcoachföretag kunde i sin reklam för verksamheten skriva att arbetslöshet kan innebära en ny chans till förändring i livet: ”Tänk om det här är den möjlighet som du väntat på i hela ditt liv fast du inte vetat om det? Att den här situationen är ditt livs chans?” 

Kunskaper i kroppsterapier som behandlingsmetod för den arbetslöse kunde lyftas fram för att ”hitta dina egna svar och följa din inre längtan”. Coachens kvalifikationer angavs i de olika coachernas självporträtt och ofta betonades den specifika färdigheten som den enskilde coachen besatt för att nå fram till den arbetslöses personlighet:

[NN] vill nå fram till de känslor och tankar som längst inne motiverar och engagerar dig. Hon möter dig med närvaro och ger dig plats att vara dig själv. Hon tydliggör vad som står i vägen, peppar, inspirerar och utmanar dig med humor och värme med fokus på det positiva.  

[NN]  har en obändig tro på allas inneboende styrka, kraft och potential och ser det som är vackert och stort i alla människor. Hon drivs av att hjälpa individen och företaget att upptäcka och utveckla sin potential - se möjligheterna helt enkelt!

Genom att ta fram den outforskade men ändå ständigt närvarande inre dolda essens som nu således gick under namnet ”potentialen” hos individen skulle coachen hjälpa den arbetssökande att få kännedom om sig själv för att denne ska kunna hitta ett arbete. Coachingens magiska ”inre potential”-koncept blev en gemensam ideologi som arbetslösa kunde möta och förväntas arbeta efter.

Det är intressant att se, att trots att de flesta inte fick ett arbete via coachingen, var flera ändå nöjda då de kunde känna att de genomgått en stark upplevelse av förändring. De har ”fått en spark i rumpan”, fått hjälp med att se ”mina starka sidor”, de ”växte som person” eller fick ”inspiration och entusiasm”. Flera talade om en stark upplevelse av förändring i sina liv som medfört känslor av lycka och hopp: ”Nu ser jag ljust på framtiden och vet att allt är möjligt bara jag tror på mig själv”. En kvinna visar tydligt ”missionseffekten” – att nu vilja hjälpa andra att få uppleva samma förändring som hon själv genomgått: ”nu är jag väldigt inspirerad att hjälpa andra att komma vidare i livet och att tro på sig själva”. Om Arbetsförmedlingen förut varit en plats tänkt att förmedla arbeten, förvandlades myndigheten med coachernas individcentrerade verksamheter och fokusering på individens potential till en terapeutisk och existentiell arena där individen fick möjlighet att tillsammans med coachen utveckla sin outforskade inre potential.

Men är det inte bra att bygga upp ett system att skapa nöjda arbetslösa? Kritik riktades dock även mot jobbcoachingen då alla inte upplevde arbetslösheten som ett incitament till att få veta att de nu fått chansen till nystart och en möjlighet att komma underfund med vem de ”verkligen är”. Eftersom coachen betonar att ansvaret i slutänden ändå ligger på den jobbsökande, blir ett misslyckande den arbetslöses. Risken finns att individer får uppleva att de nu både saknar jobb och en inre potential med kraft till förändring. Eller med andra ord, om strukturella problem ska lösas med hjälp av att individen i ritualiserade verksamheter ska göras ansvarig för att hitta sin inre potential, kan det bädda för ett ännu större misslyckande än att bli av med sitt jobb.

Anne-Christine Hornborg

Professor i Religionshistoria

Lunds universitet

Offentlig sektor, frimarknad eller något annat?

Thomas Gür har skrivit en intressant krönika i helgens SvD där han menar att Sverige har fastnat i två motsatspositioner när det gäller samhällets organisering. Under lång tid har staten och den offentliga sektorn garanterat medborgarnas behov och säkerhet från vaggan till graven i form av barnomsorg, skola, åldringsvård och sjukvård. Denna verksamhet finansieras och organiseras av staten via skattemedel. Under de senaste decennierna har denna struktur utmanats av ett allt större inflytande från den privata sektorn. Friskolor och privat sjukvård har kommit att bli ett reellt alternativ till den skattefinansierade sektorn. Enligt Gür har vi gått från en statsfinansierad ekonomi till en privat ekonomi där mammon i allt större utsträckning fått styra över våra liv.

Det som vi allt för ofta glömmer bort är att det finns alternativ till dessa två organisationsformer. Den frivilliga sektorn i form av ideella intresseorganisationer, stiftelser och religiösa organisationer har till exempel ett stort inflytande i stora delar av världen, men inte i Sverige. Vi har fastnat mellan å ena sidan staten och å andra sidan mammon enligt Gür. Han skriver:

"I sin expansion hade den offentliga sektorn medvetet försvagat den ideella sektorn, som inte lika snabbt som företagen kunde utveckla alternativa driftsformer när de offentliga monopolen trängdes tillbaka. De borgerliga avregleringarna utformades dessutom sällan i beaktande av den ideella sektorns särskilda förutsättningar."

Att människor organiserar sig frivilligt i så kallade ideella organisationer som drivs av "traditionella förtecken" som kultur, etnicitet eller religion anses oftast som något suspekt och konstigt som inte passar in i samhällets struktur menar Gür som skriver:

"Den ideella sektorn utmanar ofta den sekulära och modernistiska (och felaktiga) berättelsen att religion, etnicitet eller nationell identitet är hjärnspöken som hör det förgångna till. Sådana gemenskaper är också besvärliga att förhålla sig till politiskt, eftersom de av nödvändighet inte har enhetliga mål i likhet med den offentliga makten (likabehandling, demokratiska principer) eller styrs av en enhetlig princip i likhet med marknaden (vinstmaximering). Målen är istället självdefinierade och olikartade – bevarande av den egna kulturella, etniska, religiösa eller språkliga identiteten, medmänsklighet på basis av stark religiös övertygelse eller mission och omvändelse."

Gürs analys är på många sätt intressant eftersom den bryter mot den dominerande uppfattningen att det endast finns två alternativ till hur samhället kan organiseras. Att hitta nya effektiva vägar och metoder för att säkerställa samhällets och invånarnas behov är en viktig framtidsfråga. Ur dessa perspektiv är Gürs analys på flera sätt en övertygande argumentation för att ideella och intressedrivna organisationer (må de vara politiska, ideologiska eller religiösa) också har en plats i framtidens Sverige. Samtidigt som dessa utgör intressanta alternativ är det också en indikation på att mångfalden i samhället kommer att öka och att detta kan leda till att organisationer framför åsikter och värderingar som inte nödvändigtvis är i linje med majoritetens uppfattningar om den grund som samhället bör vila på. Ur dessa perspektiv kan Gürs analys ses som en utmaning av det liberala och mångkulturella samhället.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborg 

Medlemskap stoppat på grund av homosexualitet

Smyrnakyrkan i Göteborg som är en del av pingströrelsen har hamnat i blåsväder efter att en person som har sökt om återinträde i församlingen har nekats medlemskap på grund av att han är homosexuell och för att han önskar att gifta sig som homosexuell. Pastor Urban Ringbäck förklarar församlingens och styrelsens ställning i frågan på följande sätt när han talar med GT/Expressen:

"Världen är komplex. Vi har ingen självklar syn på det. Vi nöjer oss med att säga att grundtanken i skapelse­ordningen är att sexualiteten har en huvudsaklig plats mellan man och kvinna."

Media har framför allt fokuserat två aspekter i sin bevakning. För det första sitter ett flertal framgångsrika affärsmän och tjänstemän som till exempel mediejätten Stampens vd Tomas Brunegård i styrelsen för Smyrnakyrkan. Förutom pastor Ringbäck och Brunegård har ingen av de övriga styrelsemedlemmarna valt att yttra sig i frågan när GT/Expressen har försökt att få en kommentar. För det andra uppmärksammas att Pingsrörelsen och Smyrnakyrkan tar emot statsbidrag från SST.

Samtliga personer som söker medlemskap i församlingen får tydligen acceptera att bli utfrågade om sin syn på bland annat sexualitet. I det ovan nämnda fallet var problemet, enligt pastor Ringbäck, att den person som sökte återinträde dels var homosexuell och dels önskade att gifta sig. Att gifta sig som homosexuell tycks vara en omöjlighet enligt Ringbäck och enda lösningen för  homosexuella är att leva i celibat. På samma sätt accepterar inte kyrkan sex utanför äktenskapet eller sex innan man är gift enligt uppgifter som återges av GT/Expressen.

Även om fallet har anmälts till DO tycks det inte vara möjligt att stoppa församlingen från att ta emot statsbidrag eftersom diskrimineringslagarna inte gäller ideella föreningars attityder till medlemsfrågor. DO anser därför inte att det finns någon grund för anmälan och församlingen kommer inte att fällas enligt de uppgifter som har lämnats i media. Trots denna juridiska utgångspunkt är det en omstridd fråga huruvida teologiska tolkningar de facto skall få ligga till grund för medlemskap och det är rimligt att anta att frågan kommer att väcka en fortsatt debatt och att vi har all anledning att återkomma i fallet här bloggen.

Smyrnakyrkans uppfattningar om sexualitet är dock inte nya. GT/Expressen rapporterar bland annat att församlingens förre pastorn, Jack-Tommy Ardenfors, också har uttalat sig negativt om homosexuella. Han skall bland annat ha jämfört homosexualitet med den livsstil som fanns i Sodom och Gomorra och att homosexualitet "aldrig varit och kommer heller aldrig att vara naturligt" enligt GT/Expressen.

Enligt civil- och bostadsminister Stefan Attefall (KD) är rådande lagstiftningen bra och staten skall inte pröva församlingars teologiska grund utan endast ta ställning till huruvida de bidrar till det demokratiska samhället. Mot denna bakgrund har staten bland annat hindrat Jehovas Vittnen att få statsbidrag eftersom dessa uppmanar sina medlemmar att inte rösta i allmänna val och att dra sig undan samhället. Enligt Attefall resonemang strider inte Smyrnakyrkans teologiska grund för medlemskap mot rådande lagstiftning och församlingen har därför möjlighet att fortsätta att få statsbidrag.

På församlingens hemsida kommenteras händelsen och medias rapportering framställs som ett stort misstag och man betonar rätten att få ha "en teologiskt grundad syn på äktenskap och sexualitet" och att den i vissa "enstaka fall fått konsekvenser för medlemskapsfrågan". Vad som avses med en teologiskt grundad syn framkommer inte på hemsidan och det är uppenbart att flera kristna inte kommer fram till samma teologiskt grundade slutsats när de läser Bibeln - ur ett religionsvetenskapligt perspektiv är detta ett tydligt exempel på att teologiska urkunder kan läsas och tolkas på flera olika sätt. 

Fallet i Göteborg är inte första gången församlingar och föreningar kritiseras för att de har en negativ syn på homosexualitet samtidigt som de tar emot pengar från staten. I april 2011 fick bland annat den muslimska ungdomsföreningen, TUFF, skarp kritik för att de hade bjudit in Bilal Philips som bland annat hade uttalat sig mycket negativt om homosexualla. TUFF hade bland annat fått pengar av ungdomsstyrelsen för att motverka rasism och en del av dessa pengar gick till inbjudan av Philips. Ungdomsstyrelsen som stödjer och delar ut pengar till föreningar och organisationer som inte "strider mot demokratins idéer, det vill säga tanken om alla människors lika värde" hade tidigare gett stöd till TUFF. När Philips predikan och inbjudan till en konferens i Göteborg uppmärksammades (bland annat av SvD:s Per Gudmundsson och i flera andra medier) beslutade Ungdomsstyrelsen att TUFF fick betala tillbaks de pengar som hade används för att bjuda in Philips och för att arrangera konferensen i Göteborg. Enligt Ungdomsstyrelsens ordförande Per Nilsson är det viktigt att markera att alla former av intolerans och rasism är oacceptabla. Nilsson betonar detta i sitt uttalande på Ungdomsstyrelsens hemsida när han säger:

"Islamafobin och andra former av negativa attityder mot och föreställningar om olika grupper av människor är ett problem både i Sverige och i vår omvärld, därför är stödet för att förebygga och motverka alla former av rasism ett viktigt statsbidrag som inte får missbrukas..."

Ungdomsstyrelsens beslut visar på ett tydligt sätt att församlingar och föreningar som använder statsstöd för en verksamhet som understödjer intolerans och rasism kan få sina statsbidrag ifrågasatta och att man kan bli återbetalningsskyldig. Huruvida Smyrnakyrkans agerande kan föranleda en granskning eller en förändrad attityd från staten när det gäller bidrag till församlingen är en öppen fråga, men av de rapporter som har återgets i media tycks så inte vara fallet.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Religionsvetare fakturerar Lars Vilks

I en kommentar till mitt inlägg nedan om religionskritik och konst berättar Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet i Växjö och skribent på Religionsvetenskapliga kommentarer, att kan fakturerat Lars Vilks för de inlägg han skrivit som rör Vilks. Anledningen till detta är att Lars Vilks menar att allt som rör hans teckning av Muhammad som rondellhund och engagemang i islamkritiska frågor är en del av konstverket. Janne Josefssons frågor i Uppdrag granskning är Vilks konst, liksom demonstrationer i Pakistan, och Jonas Svenssons blogginlägg är det. Detta också.

Om, tycks Jonas Svensson tänka, han nu vare sig han vill eller inte arbetar för Vilks kan han lika gärna ta betalt. I en kommentar på Vilks hemsida skriver han:

Jag skickar faktura och använder den vanliga timtaxan i mitt företag 500 kr + moms. Äh, du kan få lite rabatt. Vi säger 250, bara för att jag är intresserad av din undersökning av konstbegreppet. Är det ok?Hoppas det går bra om jag mailar fakturan, så sparar jag porto (jag är smålänning).[,,,]Går det bra om jag specificerar på följande sätt: ”Engångsersättning för medverkan i Konstverket enligt överenskommelse med Konstnären” eller ska det vara ”Projektet” istället för konstverket? Företaget har FA-skattsedel och verksamheten betecknas konstnärlig och litterär.

Vilks svarar:

Det bör vara ”för medverkan i RH-projektet”. Den begärda ersättningen, avser den alla aspekter av din medverkan? Vi talar här om ett oredigerat råmaterial. För utställningsbruk kan materialet bearbetas i andra former och visas/göras tillgängligt vid eventuellt många tillfällen. Det är rimligt att anta att det så småningom blir möjligt att genomföra reguljära utställningar.

Jonas poängterar, i ett mail till mig, att han fakturerar Vilks som egen företagare inom området ”konstnärlig och litterär verksamhet” och inte i egenskap av statsanställd religionsvetare (det är ju, enligt Vilks logik, han som är arbetsgivaren) och att han efter detta inte vidare kommer att kommentera fallet Vilks, då det i längden skulle bli för dyrt för konstnären.

Detta är en intressant utveckling som innehåller många metanivåer. Som konstnär tar sig Lars Vilks rätten att lägga beslag på mitt, ditt och andras inlägg om honom. Att skriva in både egna och andras göranden i konstverket kan kanske också förstås som en strategi för att slå ifrån sig kritik – ”en konstnär ska inte ta ställning” – säger Vilks, men kan konstnären svära sig fri från ansvar? Kanske kan vi också förstå Jonas Svenssons fakturering som ett sätt att återta makten över sina inlägg? Samtidigt, om Vilks nu betalar, äger åter igen Vilks situationen och inläggen?

Vi har flera gånger publicerat inlägg som fokuserar kopplingar mellan religion och ekonomi. Detta blir ännu ett exempel. Om Vilks skulle betala Jonas, skulle det då innebära att alla som skrivit om eller demonstrerar för/mot Vilks genom åren har rätt till ersättning? Det kan bli dyrt!

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Amerikanska flaggor, religion och ekonomi

Samtidigt som vi har skrivit ett flertal inlägg om reaktionerna och debatterna som följde med publiceringen av den islam-kritiska filmen The Innocence of Muslims har vi också skrivit flera inlägg om kopplingar mellan religion och ekonomi. Att köpa reklam som antingen kritiserar eller försvarar muslimer kan i sammanhanget ses som exempel på hur frågor som rör religion och ekonomi kan förenas. En liknande koppling återfinns även i GP och SvD som rapporterar att försäljning av amerikanska flaggor har ökat i länder som Pakistan. Flaggorna säljs för att sedan brännas i anti-amerikanska demonstrationer och för Navid Haider, som bland annat tillverkar flaggor i Rawalpindi i närheten av Islamabad, innebär den senaste tidens ökade efterfrågan ett stort ekonomiskt tillskott. Priset för en flagga kan variera beroende av kvaliteten på fanan, men i sammanhanget är det viktigt att påpeka att kvalitet endast syftar på huruvida flaggan är lätt att tända på och inte på hur den är tillverkad. Även om efterfrågan är stark i samband med protester är det viktigt att betona att andra delar av Pakistans ekonomi har blivit lidande av oroligheterna under de senaste veckorna. Men samtidigt som vi framhåller politiska dimensioner i analysen av religion och konflikter som motiveras av religiösa föreställningar är det korta exemplet från Rawalpindi i Pakistan kanske en viktig påminnelse om att vi också bör inkludera och analysera eventuella kopplingar mellan ekonomi och religion och vi vill förstå samtida globala processer och konflikter.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Muslimskt mode skapar upprörda känslor

Den svenska designern och muslimen Iman Aldebe har tidigare fått ta emot dödshot för sitt modeskapande. Nu har hon valt att ställa upp i årets säsong av den svenska versionen av teveprogrammet Project Runnaway som sänds av TV3 enligt Aftonbladets rapportering.   

Efter att ha fått negativa reaktioner på sin klädsel i samband med jobbansökningar började Aldebe att utforma egna slöjor som var mer moderna och moderiktiga enligt hennes omdöme. På grund av sitt skapande av muslimska kläder fick Aldebe kritik av både troende muslimer som ansåg att hennes kläder var oislamiska och personer som var kritiska till muslimer. Aldebe reagerade med att skapa än mer vågade kläder - något som resulterade i ännu fler hot. Enligt Aftonbladets rapportering fick Aldebe ta emot fler än 600 dödshot efter att hon ombetts att designa en huvudduk för poliser. Den som vill få en bild av vilken typ av kläder Aldebe skapar rekommenderas att besöka hennes websida.

Aldebes design av en slöja/huvudduk för den framtida poliskåren är dock inte det enda religiösa plagg som rikspolisstyrelsen har beställt. Enligt SVT har polisen även beställt en kippa och en turban som skall kunna användas av polisen. Denna anpassning av uniformen för poliser har dock väckt starka reaktioner på bland annat bloggen Avpixlat som rapporterar att Sverigedemokraten Richard Jomshof kritiserar att poliser skall få bära synliga religiösa attribut som kippa, turban och huvudduk. På sin blogg skriver Jomshof:

"Jag menar, hur ska en medborgare kunna vara säker på att en polis som så tydligt tar ställning för islam och allt som denna antidemokratiska ideologi/religion står för, verkligen är neutral i sin tjänsteutövning? Hur ska den som flytt undan muslimskt förtryck någonsin kunna få förtroende för en polis som till sin uniform bär en symbol som symboliserar allt det man tvingats fly från? Hur ska en kvinna som tvingats lämna ett land som till exempel Iran, och som kan vittna om religiöst förtryck och tvånget att bära slöja, någonsin kunna lita på en sådan polis?"

Även Humanistbloggen innehåller kritiska synpunkter till förslaget att tillåta religiösa symboler som ett tillägg till polisens uniformer. 

Men istället för att se närmare på hur troende tolkar och förhåller sig till sin religion och hur denna tolkning förhåller sig till den svenska lagen och polisväsendets krav tycks Jomshof anse att en person som synligt visar att han eller hon är muslim eller troende automatiskt skulle vara olämplig som polis. Detta problem tycks dock endast uppstå om tron visas genom klädsel, men att bära ett kors i en kedja under uniformen tycks inte vara något problem. Men att ha en religiös övertygelse som strider mot lagen är givetvis helt omöjligt i en öppen demokrati och samtliga polisers lämplighet måste givetvis prövas oberoende av deras religiösa eller politiska övertygelse. Dessa krav bör rimligtvis gälla oberoende av tjänstemannens syn på religion och hur uniformen utformas och till sist är det tjänstemannens/kvinnans agerande som skall bedömas och inte dennes religionstillhörighet. Men huruvida allmänhetens förtroende för polisen påverkas av de ovan diskuterade tilläggen till uniformen återstår att se. 

Men om vi istället återvänder till diskussionen om islam och mode är det viktigt att betona att Aldebe inte är den enda muslimska kvinna som är intresserad av mode. I Mellanöstern, Turkiet och andra länder som domineras av islam och muslimska traditioner återfinns ett stort antal företag som just producerar moderiktiga kläder för muslimska kvinnor. För den som vill få en bild av olika varianter av slöjor kan till exempel titta närmare på Elin Berge och Edda Mangas bok Slöjor. Och för den som vill ha en inblick i hur unga muslimska kvinnor kan förhålla sig till mode bör läsa Rajaa Alsaneas skönlitterära bok Flickorna från Riyadh. Kanske denna bok bäst kan beskrivas som en chick lit-bok som mest liknar teveserien och filmerna Sex and the City. Oavsett det faktum att Saudiarabien styrs av tolkningar av islam som tydligt markerar skillnader mellan män och kvinnor är det uppenbart att kvinnorna i Alsaneas bok är mycket medvetna om hur de klär sig och vad som är det senaste modet i västvärlden. Ur detta perspektiv visar Alsanea på ett övertygande sätt att mode och konsumtion går att förena med en religiös övertygelse. Återigen tycks vi ha ett exempel på att konsumtion, religion och ekonomi förenas och nu återstår det bara att se hur Aldebe lyckas i teveprogrammet Project Runnaway.  

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

IKEA i Saudi: en snabbanalys

I samtliga nyhetsmedia hör vi idag om hur IKEA i sin katalog för Saudiarabien har retuscherat bort kvinnor ur annonser. Detta är dock inte den enda förändringen. Att bläddra  (digitalt) i den saudiska katalogen  och den svenska motsvarigheten ger lite känsla av mitt favoritinslag i barndomens serietidningar: ”Finn fem fel”. 

Aftonbladet,  DN, SvD, GP och Metro mfl publicerar nu på sina hemsidor bildspel där man kan jämföra katalogerna, men här är det fråga om enbart ett axplock. Det är uppenbart inte bara så att kvinnor och flickor, och även en del män, systematiskt retuscheras bort ur flera bilder, utan också att det i flera fall verkar ha funnits två uppsättningar bilder. I andra fall är bilder som finns i den svenska katalogen helt enkelt borttagna från den saudiska.  En tjejmiddag på sidan 119 i den svenska katalogen har till exempel uppenbarligen aldrig ägt rum. Retuscheringar (utan borttagande) förekommer också. På sidan 154 har en kvinna i den saudiska versionen försetts med strumpor och blivit av med sina örhängen. Eftersom fotot är taget bakifrån och kvinnan sitter i en stol, har hon helt enkelt blivit en man, eller?

Man kan särskilt notera en genomgående skillnad mellan katalogerna. Medan vissa produkter i den svenska katalogen visas tillsammans med en bild på den person som designat, saknas dessa bilder helt i den saudiska katalogen. De flesta av dessa designers är män, men här har alltså alla tagits bort oavsett kön. Ingen särbehandling i detta fall alltså.

Men nu är det uppenbarligen inte bara kvinnor som anses problematiska att ha med på bild. Jag kunde vid bläddringen också notera vissa små intressanta detaljer. På en bild från ett kök, som i den svenska varianten har flera människor, en hel familj med tre generationer (tolkar jag det som) har i den saudiska varianten helt rensats på folk. Men inte bara det. En ölflaska, och en flaska olivolja (i formen misstänkt likt ett välkänt whiskeymärke) har också försvunnit. Vidare, på en annan sida har en tavla med streckfigurer företällande  en pingvin, en tax, en flamingo och en häst ersatts med en tavla med orchidéer (258/259). Mer väntat var kanske att den saudiska katalogen, till skillnad från den svenska, inte har någon reklam för korv i restaurangen.

Det bör i ärlighetens namn sägas att alla kvinnor och flickor inte är borttagna. Det finns bilder kvar, och det skulle krävas en med djupgående analys än den som kan genomföras här för att diskutera varför vissa bilder fick vara kvar och inte andra. Man kan också notera att annan religionsutövning än islam inte verkar vara ett problem på samma sätt. På sidan 54 kan man till exempel se en mediterande man i lotusställning. 

Jämförelsen mellan de två katalogerna tål att göras mer ingående än vad jag gör här, men man kan notera en sak. Det är uppenbart att vi här har ett exempel på det som nu lyfts ett flertal gånger på denna blogg: betydelsen av att analysera olika relationer mellan religion och ekonomi.  Det är inte orimligt att tänka sig att företag med global marknad lägger möda på att försöka tillmötesgå förväntade religiösa känslor hos potentiella konsumenter, och även anpassar sin marknadsföring på basis av dessa förväntningar. Jag skulle vilja att någon studerade IKEAs och andra multinationella företags marknadsföring ur detta perspektiv. Jag misstänker att det finns en hel del intressant material att tillgå.

I det specifika fallet med Saudiarabien är en  rimlig analys (även om mer fakta krävs) att eftersom katalogen är ämnad för massdistribution har samarbete med saudiska myndigheter skett för att möjliggöra en sådan. Det är rimligt att anta att utan modifieringar i enlighet med myndigheters önskemål hade sådan distribution inte kunnat genomföras. IKEAs kataloger för Kuwait, Förenade Arabemiraten, Malaysia och Turkiet har inte motsvarande modifieringar (avseende kvinnors synlighet). Åtminstone inte vid en snabbkoll, men närmare studier behövs (komparativ IKEAlogi?).  

Uppdatering 2012-10-03:
Historien har tagit en ny vändning. Expressen rapporterar om att en officiell representant för Saudiarabien i Sverige nu kritiserar IKEA för raderandet av kvinnor, och uppmanar företaget att be svenska kvinnor om ursäkt (!). Min tolkning att det hade något att göra med massutskick var nog korrekt, men däremot verkar det vara så att IKEA själva gjort bedömningar av vad som skulle kunna passera/inte passera saudisk granskning. Har vi här ett exempel som visar på hur förutfattade meningar, och brist på fakta, kan leda helt fel?

Jonas Svensson, docent i religionsvetenskap vid Linnéuniversitetet (och byislamolog i Agunnaryd; ni vet A:et i....ja just det)

Religion och ekonomi

Ett inlägg nedan om reklam och religion drog igång en diskussion om religion och ekonomi. Många tycks reagera när religion sammanblandas med ekonomiska intressen. Samtidigt är historien så genomlusad av just sådana kopplingar att man som religionshistoriker lyfter på ögonbrynen först vid undantagen. Kanske ligger en förklaring till detta i att man inom de flesta religioner knutit asketiska ideal till religionsstiftare och därför uppfattat sådana ideal som religionernas kärna. Samtidigt hittar man sällan så mycket guld och prål som i religiösa tempel och andra helighållna platser.

Religiös kult och handel har i alla tider varit förbundna. Ett exempel på detta är kopplingen mellan pilgrimsresor, pilgrimsmål och handel. Vid helgongravar och tempel överfalls man ofta av souvenirförsäljare. Bredvid mig när jag skriver detta har jag exempelvis en plastananas (?) med vatten från zamzam-källan i Mecka…

I en bra artikel på NBCNews kan vi läsa att den globala pilgrimsturismen uppskattas omsätta omkring 5.300.000.000 kronor om året, samt ge tusentals arbetstillfällen i hotell, restaurang och övriga turistbranschen. ”Pilgrimsresor, liksom religion, har alltid varit en kommersiell verksamhet”, säger den engelske forskaren Ian Reader som genomför studien siffrorna baseras på. ”Turismen har sitt ursprung i pilgrimsresorna, då de första organiserade paketresorna erbjöds av venetianska handelsmän som hjälpte pilgrimer till Heliga landet på medeltiden.” 

Vi får hålla ögonen öppna efter Readers bok Pilgrimage in the Marketplace som släpps 2013.

Ett annat, på senare år ofta uppmärksammat, exempel på kopplingen mellan religion och ekonomi är muslimers fasta i månaden ramadan. Man skulle ju kunna tänka sig att omsättningen går ner under en fastemånad. Men istället har den svenska dagligvaruhandeln nu fått upp ögonen för att omsättningen ökar med ca 1.500.000.000 under ramadan. Detta på grund av att många muslimer kalasar på nätterna och köper fina kläder och presenter under hela månaden.

Det vore intressant med fler studier på kopplingar mellan religion och ekonomi, samt uppskattningar om vilka summor religion, i vid bemärkelse, omsätter i Sverige årligen.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Dop och ekonomi

Häromdagen publicerades här på bloggen ett inlägg av Göran Larsson om religion och ekonomi, mycket riktigt en något förbisedd fråga i religionsvetenskap. Görans artikel ställde frågan om vilken roll ekonomiska resurser har eller kommer att ha för olika rörelsers förmåga att attrahera anhängare i framtiden. 

Det finns också en annan sida att beakta. Vilken roll spelar ekonomiska resurser hos anhängarna för enskilda samfunds möjligheter att överleva, och vad händer med samfund när bidragen från medlemmarna minskar? 

I dagens DN kan vi läsa om hur Vaxholms församling erbjudit "drop-in dop", ett enkelt sätt att värva nya medlemmar till samfundet. I sidotexten beskrivs vad man "får" för dopet: medlemskap i samfundet och möjlighet att senare konfirmera sig. Här nämns dock inget om vad detta kostar. Dopet innebär nämligen också att man förs in i registren som betalande medlem. När den bebis som döpts in i Svenska kyrkan vuxit upp och börjat betala skatt, kommer (i genomsnitt) 1% av den beskattningsbara inkomsten att tillfalla samfundet. Smidigt och lätt dras medlemsavgiften via skattsedeln. 

Här har vi ett problem för samfundet. Jag brukar med stort intresse följa Svenska kyrkans redovisning av statistik kring medlemmar, deltagare i gudstjänster och genomförande av övergångsriter. Statistiken redovisas på ett förtjänstfullt enkelt sätt på SvKs hemsida. 

På hemsidan "Kyrkan i siffror" brukar också en liten "best of" publiceras. Här kan man nu läsa om 2011 att "Över hälften av alla nyfödda döptes i Svenska kyrkan", och att andelen av medlemmar i samfundet som lät döpa sina nyfödda ökat. 

När man tittar lite närmare på vad som döljer sig bakom dessa uttalanden blir bilden en lite annan. Om man ser till den senaste 10-årsperioden (från år 2000) har andelen av alla nyfödda i landet som döps in i samfundet minskat med 20 procentenheter (från 73 till 53 procent). Detta ska jämföras med ett tapp på 7 procentenheter mellan 1970 och 2000. Intressant nog verkat tappet gälla även för de barn vars föräldrar är medlemmar av samfundet (en siffra som dock bara finns tillgänglig från 2006). Från 2006 till 2011 är tappet här 10 procentenheter. 

Men andelen av medlemmar i samfundet som låter döpa sina barn har ju ökat, eller? Ja, med 0,2 procentenheter mellan 2010 och 2011. Huruvida detta är ett trendbrott återstår att se. Vad gäller den totala andelen av nyfödda barn som döps in i samfundet kan man notera en minskning av minskningstakten, jämfört med tappet under den senaste 10-årsperioden. Vi inväntar med spänning siffrorna för 2012. 

I vilket fall, siffrorna mellan 2000–2011 är intressanta i sig. På lång sikt torde det innebära en avsevärd minskning av intäkter till samfundet. Med andra ord, att organisera "drop-in"-dop kan möjligen ses som inte bara en kul grej och ett försök att nå ut med budskapet. Om vi väger in frågan om religion och ekonomi, kan det ses även som ett sätt att säkra intäkter i framtiden. 

Jonas Svensson, Linnéuniversitetet