Religion, tjuvjakt och elfenben

Senaste numret (nr 10) av svenska National Geographics innehåller en mycket intressant artikel (26 s.) som delvis handlar om religion. Temat är den illegala jakten på och försäljningen av elfenben. Artikeln beskriver att en väsentlig del av det elfenben som kommer ut på marknaden är resultat av illegal slakt av savann- och skogselefanter i Afrika och till del av asiatiska elefanter.

Artikeln berättar även om elfenbenets fortsatta symbolvärde i religiösa kretsar. Artikelförfattaren Bryan Christy undersöker hur handeln ser ut i Sydostasien, Kina och Japan men konstaterar att även turister från t.ex. USA handlar elfenbensföremål i området. Inom sydostasiatisk katolicismen används elfenben sedan länge i helgonikoner i statyform och Vatikanen har vägrat att skriva på CITES, ett avtal som innebär ett förbud (med vissa undantag) mot elfenbenshandeln. Även inom t.ex. thailändsk buddhism och i Kina ses elfenben som ett heligt material som kan skydda mot onda andar.

Elfenben används i amuletter, för helgonikonstatyetter (inte minst av Santo Niño de Cubo – ett filippinskt helgon), krucifix, rökelsekar, statyetter av Jesus som barn, buddhastatyetter, men även i mindre uppenbart religiösa föremål som kan uppfattas som lyckobringande som ringar och armband.

En sämre del av artikeln är när Christy skriver om den katolsk-muslimska kopplingen. Denna koppling är mellan katoliker i egenskap av en religiös grupp och muslimer i egenskap av etnisk grupp. Som på många håll i världen benämns etniska grupper med deras religiösa tillhörighet. När Christy lyssnar till katoliker som berättar om hur heligt elfenben är för dem och sedan berättar att det säljs till tillverkarna av muslimska smugglare borde Christy sett att här kan uppstå en begreppsförvirring. De berörda muslimerna smugglar knappast elfenben i egenskap av religiösa eller av religiösa skäl.

Det är dock ett mindre skönhetsfel. Artikel är läsvärd och sätter fokus på hur problematiskt det är att tänka om gamla traditioner även när många är medvetna om problematiken kring den tjuvjakt (som även inkluderar mord på parkvakter), smuggling och internationell kriminalitet som omgärdar elfenbenet. Men det är klart – det onda görs ogjort när det framställs ett heligt föremål av elfenben.

Jonas Otterbeck, docent i islamologi, Lunds universitet

Ny film väcker frågor om Katolska kyrkans motstånd mot dödshjälp

Så som tidningarna idag har presenterat, premiärvisades igår Marco Bellocchios film Bella addormentata på filmfestivalen i Venedig. Filmen handlar om dödshjälp och utgår från en verklig händelse som orsakat stora diskussioner i Italien. Det handlar om en kvinna, Eluana Englaro, som i 20-årsåldern efter en trafikolycka hamnade i oåterkallelig koma. Hennes far kämpade redan från början för att hon skulle få dödshjälp men det tog 17 år innan rättsystemet skulle ge honom rätt. 2009, vid en ålder av 38 år, avbröts Eluana Englaros sondmatning villket ledde till hennes död. Fram till slutet motarbetades detta beslut av konservativa krafter i den italienska politiken och av katolska kyrkan.

Från ett religionsvetenskapligt perspektiv väcker denna film och den tematik den behandlar flera intressanta frågor. Att kontroverser kring den katolska kyrkans morallära ventileras i svensk media hör ju inte till ovanligheterna. Snarare tycks mainstream-medias bevakning av katolicismen huvudsakligen vara intresserad av de kontroverser som omger denna världens största organisation. Frågan om dödshjälp, eller eutanasi, tillhör dock inte de kontroverser som vanligtvis diskuteras. Katolska kyrkans position här är dock intressant eftersom den liksom utgör den andra sidan av myntet på samma kyrkas abort- och preventivmedelmotstånd. Enligt katolsk lära och förståelse av det sjätte budet (du skall icke dräpa) har vi människor inte bara rätt till liv – vilket motiverar det konsekventa motståndet mot abort och dödsstraff – utan också plikt till liv. Vår början och vårt slut i den här världen blir, enligt detta synsätt, inte något som det är upp till oss att välja. Livet är en gudomlig gåva men också en prövning i vilken allt det som sker är meningsfullt och ämnat av Gud.

Detta tänkande innebär alltså att den enskilda frågan om en individs – som till exempel Eluana Englaros – dödshjälp från ett katolskt perspektiv, är kopplad till den mer avgörande frågan om huruvida livet och lidandet är meningsfullt eller ej. Om Gud finns och har en tanke med varje människas öde då måste så också vara fallet med sorgliga och fasansfulla öden som Eluana Englaros. Med denna religiösa logik blir således den konsekventa oviljan att avvika från sina principer – även när dessa får fasansfulla konsekvenser – nödvändigt för att undvika att dessa undermineras. Principen är att varje enskilt människoliv är heligt, okränkbart och meningsfullt och att det därför bara är Gud som har rätt att avsluta, eller för den delen inleda, det. Varje avsteg från denna princip riskerar att leda till att trovärdigheten i hela läran, och därmed katolska kyrkans legitimitet och maktposition, krackelerar. Om principfastheten sedan innebär kränkningar av individer  eller deras anhöriga på ett annat plan så tycks det vara av mindre betydelse.

Jag tror alltså det är viktigt att analysera katolska kyrkans agerande i dessa frågor med den allmänna samhälleliga situation denna kyrka befinner sig i i åtanke. 1900-talssekularismen har inneburit en stor utmaning för katolicismen. Det europeiska samhällena är radikalt förändrade och katolska kyrkans maktposition, liksom den livssyn och tro den värnar, är djupt ifrågasatt. Den nuvarande påven Benedictus XVI (Joseph Ratzinger) beskriver själv i en av sina böcker hur den katolska kyrkan och dess prelater kan liknas vid en clown som försöker varna och berätta för människorna att deras stad brinner. Eftersom han har clownkläder är det ingen tror att han talar sanning.

Katolska kyrkan försvarar, enligt sin egen självuppfattning, hoppet om att livet har ett värde och en mening som är förankrad i en högre gudomlig sanning som ligger bortom våra mänskliga godtycke. Modernismen och den sekulära humanismen utgör fundamentala hot mot denna uppfattning och varje enskilt fall där

en inomvärldslig – av människor definierad – morallära får sista ordet innebär ett försvagande av Katolska kyrkans position. Det är mot bakgrund av denna stora kamp om tolkningsföreträdet som jag tror att motståndet mot Eluana Englaros rätt till dödshjälp måste förstås.

David Thurfjell

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Påvens dilemma

I en kommentar till mitt inlägg nedan om Vatikanens kritik av nunnan Margaret Farleys bok JustSex skriver bloggaren som kallar sig Xenolith:

Ååååh,Tänk om man kunde få sin blogg offentligt kritiserad av Vatikanen! Vad göra? Tror mig redan gjort det mesta: förnekat guds existens, kritiserat kyran, ifrågasatt Jesus...

Sex Pistols manager Malcolm McLaren var mästaren av den sortens marknadsföring. Jag har också för mig att den svenska hip hop-gruppen Just D på 1990-talet åkte dit i en bil med en revolver i handskfacket. Feta rubriker. Sedan visade det sig att de själva hade ringt in tipset till polisen. Fler feta rubriker…

Men i fallet Vatikanen tror jag att det rör det sig om andra mekanismer. Det ska mycket till för att påven ska kritisera Xenoliths blogg. Eller den här bloggen för den delen. Snarare kan det vara så att de har mer att vinna på religionskritiska röster, än de har att förlora.

Sveriges Radios alltid lika intressanta Människor och tro har sista tiden haft flera inslag om katolska reformrörelser i Europa. Vad dessa har gemensamma är att de, liksom Margaret Farleys bok (som kom ut redan 2006), länge bemötts med tystnad av Vatikanen. Men i och med att de attraherat allt fler katoliker har påven till slut känt sig tvingad att markera mot dem. Men detta har fått motsatt effekt. Som i fallet med JustSex har det lett till allt fler fått upp ögonen för dessa tolkningar. 

Helmut Schüller, ledare för det så kallade kyrkoherde-initiativet, som talar för kvinnliga präster och mot det krav på celibat som traditionellt följer med ämbetet, ser symptomatiskt nog påvens markering mot rörselsen som ett erkännande.

Detta är ett intressant dilemma som religiösa (och andra) auktoriteter alltid står inför, men som exploderat i och med den spridning alternativa uttryck kan få i nya medier. Genom att kritisera konkurrerande tolkningar riskerar Vatikanen att undergräva sin makt, snarare än att stärka den.

Gudsförnekande bloggare kan istället bidra till att stärka Vatikanens makt eftersom så gott som alla katoliker, snarare än att splittras i inomreligiösa tolkningskonflikter, kan enas i ett avståndstagande mot en grovhuggen religionskritik. Få saker är så bra för sammanhållningen som en gemensam fiende. 

Djävulen bor, som det heter, i detaljerna.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Katolska nunnor, onani och homosexualitet

Under veckan har den katolska nunnan och teologiprofessorn Margaret A. Farleys bok JustLove: A Framework for Christian Sexual Ethics varit flitigt omskriven i amerikansk press. Anledningen till uppmärksamheten är att Vatikanen i måndags publicerade en offentlig kritik av boken. Syster Margarets bok kunde vara till ”stor skada” för troende katoliker på grund av de uppfattningar om bland annat onani och homosexualitet som kommer till uttryck i boken.

Före Vatikanens uttalande låg boken, enligt CNN, på plats 142,982 på Amazons lista över bäst säljande böcker inom ämnet Religion och spiritualitet. Dagen efter låg den överst på samma lista, och ytterligare en dag senare var Farleys Just Love den 16:e bäst säljande boken över huvud taget.

Nu vet vi ju i och för sig inte om det bara var katoliker som köpte boken, men det troliga är att de utgör en stor del av köparna. Detta kan ses som ytterligare ett exempel på att religionsutövare i allmänhet inte gör som religiösa ledare säger – eller att de väljer att lyssna till de uttolkare som bäst motsvarar deras egna förväntningar på religionen.

Ungefär som de flesta svenskar nog inte lever som socialstyrelsen lär.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet