Hijabuppropet och antireligiösa hatbrott

Flera medier har i veckan rapporterat om det så kallade hijabuppropet, och lyft fram att fokuset på antireligiösa hatbrott kan leda till att fler polisanmäler brott. Tidigare statistik visar på att den stora majoriteten av utsatta väljer att inte anmäla brott till polisen. Enligt Nationella trygghetsundersökningen (NTU) 2012 utsattes uppskattningsvis 50 000 personer för antireligiösa hatbrott år 2011, men endast en dryg fjärdedel av dessa anmäldes till polisen. 

Brottsförebyggande rådets hatbrottsrapport för 2011 visade på en sjuprocentig ökning av hatbrott i Sverige, och att hatbrott riktade mot religiösa har ökat mest, med 18 procent. Muslimer var den mest drabbade religiösa gruppen, men den största ökningen kunde man se i hatbrott riktade mot judar. SOM-institutets rapport I framtidens skugga visade också att islam och judendom är de religioner flest svenskar har en negativ bild av.

Det är ofta svårt att avgöra om hatbrott riktade mot exempelvis judar eller muslimer ska klassas som främlingsfientliga eller antireligiösa. BRÅ talar här om en dubbel utsatthet. År 2011 drabbades 86 000 personer av hatbrott som klassats som främlingsfientliga. Detta är en stor utmaning för polisen, som sannolikt kräver mer kunskap och tydligare juridiska riktlinjer. 

Mörkertalet är alltså stort, men det står klart att den stora merparten – hela 72 procent – av hatbrott som anmäls registreras som främlingsfientliga medan endast 15 procent klassas som religiöst kodade. Av dessa var 6 procent islamofobiska, 5 procent kristofobiska och 4 procent antisemitiska.

Det finns också röster som, utan att bortse från allvaret i dessa siffror, ställer sig kritiska till allt för alarmistiska rubriker. I en intervju vi gjort tidigare här på bloggen om antisemitiska brott i Malmöområdet pekar journalisten Niklas Orrenius på problem med sådan statistik samtidigt som han understryker vikten av att ta problemen på allvar. ”Vad jag kan konstatera är att Malmö har stora problem med antisemitism hos befolkningen. Det räcker för att jag ska tycka att det är värt att undersöka, rapportera och diskutera,” skriver han. I en artikel i det senaste numret av tidskriften Axess skriver forskarna Jonas Otterbeck och Pieter Bevelander att vi trots mycket negativ uppmärksamhet på muslimer och islam i den allmänna debatten inte kan se att fler har blivit mer negativa gentemot muslimer. ”Detta förtar inte det faktum att det finns fördomar och förekommer diskriminering. Fördomarna mot muslimer är bara inte märkbart starkare (eller för den delen svagare) än för andra grupper.”

Detta får stöd såväl i SOM-rapporten som i Mångfaldsbaromentern för 2011 vilka båda visar att en ökande majoritet av svenskarna är positiva till mångfald.

Som vi kunde läsa tidigare i veckan initierar integrationsminister Erik Ullenhag ett utökat arbete mot antireligiösa attityder i speciellt Malmö-området. Detta är ett viktigt arbete och kanske kan det, tillsammans med en ökande anmälningsbenägenhet, leda till såväl bättre kunskap om hur verkligheten faktiskt ser ut, som till förslag till verkningsfulla metoder för att minska negativa attityder.

Simon Sorgenfrei

Lektor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola

Främlingsfientlighet som pedagogisk utmaning

Sedan en tid har antisemitism och hot mot judar uppmärksammats i media. Vi har också berört detta på bloggen, senast genom en intervju med journalisten Niklas Orrenius. Många menar att negativa attityder mot judar i dagens Sverige dels kommer till uttryck hos etniska svenskar och främst då bland grupper och individer på den yttersta högerkanten, och dels bland individer och grupper med rötter i Mellanöstern. ”Mycket av det judehat som visar sig i Malmö idag är sammanvävt med hat mot Israels politik mot palestinierna” säger Orrenius.

I en artikel i SVD skriver läraren Helena Mechlaoui om antisemitism som pedagogisk utmaning och menar att svenska skolor och politiker tar sig an problemet på fel sätt. Arbetet mot antisemitism i svenska skolor är i hög grad kopplat till Förintelsen och tycks bygga på föreställningar om en kollektiv Europeisk skuld gentemot judar. Det är alltså främst gruppen etniska svenskars eventuellt negativa attityder gentemot judar man fokuserar på i undervisningen. Kunskap om Förintelsen är naturligtvis viktig, men elever med rötter i andra delar av världen, som själva flytt från krig, förföljelse och förtryck, delar inte nödvändigtvis dessa skuldkänslor, skriver Mechlaoui. Hon pekar också på skillnader mellan kristna antijudiska föreställningar, och muslimska sådana. Utan att gå in på dessa historiska frågor som kan behöva nyanseras, tror jag att Mechaloui pekar på någonting viktigt.

Om antijudiska föreställningar bland elever med muslimsk bakgrund är kopplade till Israelisk politik, måste det få påverka skolans arbete mot antisemitism och främlingsfientlighet. Att detta är en pågående och ständigt aktuell konflikt som har direkt påverkan på många svenskars liv, och i vissa fall är orsaken till att unga flyktingar idag sitter i svenska klassrum, är en stor utmaning för en redan hårt prövad lärarkår.

Genom en ökad medvetenhet om problemens olika orsaker kan vi förhoppningsvis, på bred front, finna olika vägar framåt. Orrenius liksom Mechlaouis vittnesmål tyder på att samtida negativa attityder mot judar, liksom mot muslimer, är en utmaning vars olika aspekter behöver speglas inom samtliga humanistiska och samhällsorienterade ämnen i skolan.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet