Ny påve i Egypten

Nu på söndag, den 18 november, introniseras den nye ledaren för den koptiska kyrkan i S:t Markuskatedralen i Kairo. Han efterträder påven Shenouda III, som avled i mars efter att ha lett kyrkan i 40 år.

För svenska förhållanden kan det tyckas ovanligt att (också) han bär titeln påve. Den har han emellertid haft sedan den äldsta kyrkans tid och helt klart åtminstone från mitten av 400-talet, även om den inte i alla avseenden stått för sådana överhöghetsanspråk som biskopen (påven) av Rom gjort och gör anspråk på. Därför är det rimligt att denna titel börjar användas mer frekvent om den koptiske ledaren av media i väst för att åtminstone något lyfta bort fixeringen vid påven av Rom, som om han vore den ende.

Även om kopternas påve residerar i Kairo, är han troligen mera känd under beteckningen ”patriarken av Alexandria”, en titel som med säkerhet är belagd från 500-talet. I denna egenskap är han ledare för de koptiskt kristna över hela världen, men kyrkan har de flesta av sina medlemmar i Egypten. Någon säker statistik anses inte finnas att tillgå, varför medlemssiffrorna rör sig mellan fem och nio miljoner för Egyptens del. Under senare delen av 1990-talet har åtskilliga koptiska församlingar bildats i Nordamerika, Australien och Europa.

Vad förändringen på patriarkstolen kommer att innebära är svårt att säga, eftersom den biskop som valts till ämbetet hittills inte verkar ha framträtt med någon särskilt tydlig profil – eller åtminstone finns det olika uppfattningar om vilken som är hans profil. Tillsättningen av honom går tillbaka på mycket gamla traditioner, och det anses att det i slutändan är helt lagt i Guds händer vem som blir den nye patriarken. Sedan en sonderingsprocess pågått, denna gång i princip sedan i april i år, har tre kandidater utkristalliserats med hjälp av cirka 2 500 aktivt kristna kopter. Den allra sista delen har därefter gått så till, att en ung pojke med förbundna ögon dragit en av tre ihopvikta lappar, var och en försedd med ett av de tre slutgiltiga kandidaterna namn. Och då blev det, i enlighet med Guds vilja, den 60-årige f.d. munken och farmaceuten, biskop Tawadros (Theodoros) av Beheria.

Åtskilliga (men som det verkar inte alla) av dem som känner och känner till den nye påven menar att han, till skillnad från påven Shenouda, kommer att vara mer öppen för dialog med det omgivande muslimska samhället i dess olika chatteringar, som bland annat inbegriper diskriminering av och våldsangrepp på kopterna. Det talas även om att han kommer att ha ett större engagemang för sociala och samhälleliga frågor. Men om detta kommer att visa sig också i hans praktik som patriark återstår givetvis ännu att se.

Bertil Nilsson

Professor i kristendomens historia vid Göteborgs universitet

Islamhatande präst på Sverigebesök

I fredagens (8/6) Människor och Tro intervjuades den kontroversielle koptiske prästen Fader Zakaria Botros. Att den egyptiske predikanten väcker starka känslor är lätt att förstå om man lyssnade på programmet. I intervjun sade han bland annat:

I do not hate Muslims, I love Muslims and hate Islam. I do not disgrace Muslims, I expose Islam.

Fader Zakarias hårda budskap kan ses som ett exempel på ökande motsättningar mellan vissa religiösa grupper, inte bara i arabvärlden, utan globalt. Religiös tillhörighet tycks bli ett allt vanligare identitetspolitiskt inslag världen över. Inom exempelvis hindunationalistiska rörelser har etnisk-religiös identitet använts såväl i kampen mot kolonialmakterna, som i samtida territoriella konflikter. I Sverige använder högerradikaler som Sverigedemokraterna kristendom som identitetsmarkör i sin islam- och invandringskritiska politik. Kännetecknande för denna sorts identitetspolitik är att religion och religiös identitet framställs som något statiskt och determinerande, och snarare än att se till beröringspunkter, väljer man att fokusera på det som skiljer åt. Den egna religionen får stå för något gott, medan den andres religion görs till ondskans arketyp.

                                                           Fader Zakaria Botros

Det är inte första gången ett religiöst samfund bjuder in en predikant med ett kontroversiellt budskap. För några år sedan valde Sveriges unga muslimer att ställa in ett besök av Abdullah Hakim Quick, sedan det blivit känt att han uttalat sig hatiskt mot homosexuella och judar. Fader Zakaria var inbjuden till Sverige av den ursprungligen ryska kristna rörelsen MedieMission, men predikade också i Citykyrkan i Stockholm – ett samfund som beskriver sig självt som: ”En profetisk böneförsamling som evangeliserar och missionerar lokalt och globalt med drömmen om att nå varje person i varje nation.” Syftet med prästens besök ska ha varit att sprida kunskap om islam.

I intervjun säger fader Zakaria att han hatar islam, men älskar muslimer. Det är en retorisk figur som blivit allt vanligare i den islam- och allmänt religionskritiska diskursen. I ett reportage i tidskriften Sans heter det till exempel att ”det borde vara självklart att skilja mellan religionsutövare och religion”. Författaren och debattören Dilsa Demirbag-Sten är kanske den som ivrigast propagerat för att man på detta sätt måste skilja mellan islam och muslimer.

Demirbag-Sten menar att vi måste sluta se på muslimer som ett kollektiv, och istället bli medvetna om att muslimer menar och vill olika saker med islam. Det är ju naturligtvis riktigt, och viktigt. Denna retorik kan därför förstås som ett försök att skapa utrymme att kritisera religion – så som man föreställer sig den – utan att riskera att anklagas för att vara ”rasist” eller liknande.

Men är det så självklart och enkelt att skilja mellan religion och religionsutövare? Som religionsvetare menar jag att denna retoriska figur utgår ifrån tre tvivelaktiga föreställningar:

För det första att religion eller enskilda religioner existerar som en oföränderlig uppsättning teologiska föreställningar och rituella föreskrifter oberoende av utövare som tolkar och praktiserar religionen. Religion eller enskilda religioner tycks sväva runt i rymden som färdiga paket, skapade av någon mystisk Gud i en fjärran evighet. Det är en syn på religion som många religiösa själva kanske håller för sann, men som framstår som motsägelsefull när den anförs av religionskritiker.

För det andra tycks de som på detta sätt kritiserar religion eller enskilda religioner själva ha kunskap om vad den religion de kritiserar egentligen står för – och detta på ett sätt som de flesta av religionens utövare då inte har.

Slutligen ingår i denna retorik en, mer eller mindre medvetet, stereotypt negativ föreställning om enskilda religioner eller om religion som fenomen. Man bortser från fenomenets komplexitet, och låter religion representeras av ett kollage av mer eller mindre svarta bitar.

Genom att på detta sätt skilja religion från utövarna, fråntar man också dessa rätten att känna sig kränkta av kritik mot den religion de säger sig följa. Fader Zakaria säger i intervjun i Sveriges Radio att han inte vill ”vanära muslimer” utan istället ”avslöja islam.” Om man identifierar sig som religiös är det då inte troligt, och kanske också rimligt, att man kan känna sig kränkt om någon säger att den religion man menar sig följa eller tillhöra är en sjukdom, ett dödligt gift?

Som religionsvetare betraktar jag religion som ett fenomen som skapats, och som ständigt nyskapas, av människor. Inom varje religion finns det olika uppfattningar om vad som är den enskilda religionens egentliga budskap, eller hur man egentligen ska praktisera. Alla religioner kan användas för att legitimera såväl våldsamma som filantropiska handlingar. Islam rymmer både al-Qaida och Muslimer för fred och rättvisa, paraplybegreppet kristendom täcker både Moder Teresa och Ku Klux Klan.

Religion kan på detta sätt förstås som ständigt pågående samtal och handlingar med en mängd röster och deltagare som kommer och går och byts ut. Alla religioner skakas, men drivs också framåt, av tolkningskonflikter. Ortodoxi är ett mått av makt, snarare än ett sanningstecken. Att i detta myller av åsikter ta ställning för ett sätt att förstå en enskild religion är ett konfessionellt ställningstagande.

Istället för en slarvigt generaliserande eller ideologiskt driven religionskritik vore det kanske bättre att försöka vara specifik. Om det är religiöst legitimerat våld man vill kritisera är det mer effektivt att så exakt som möjligt rikta ljuset mot de individer och tolkningar som ligger bakom detta – än att beskylla ”religion” för våldet och därmed riskera att alienera alla som identifierar sig som religiösa.

Om fader Zakaria preciserade sin islamkritik till att gälla de muslimer som spränger koptiska kyrkor istället för att beskylla ”islam” för dessa terrordåd, skulle han kanske få stöd av de muslimer som tagit stora risker för att försvara kopter i Egypten.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet