Duala och multipla religiösa och kulturella identiteter

I en debattartikel i tidningen Dagen, reagerar den buddhistiske zen-prästen Thorbjörn Carlsten på den pågående debatten om sekulariserade skolavslutningar och hur han tycker att den gått över styr. Carlsten skriver att han ser det kristna julfirandet som en del av sin kulturella identitet, som han värdesätter även som praktiserande buddhist.

”Som svensk buddhist har jag inga som helst problem med en svensk advent. Också jag söker ljuset med hopp om fred, försoning, kärlek och mänsklig gemenskap. Jag gör det tillsammans med andra. Alla på var sitt eget sätt.”

I debattartikeln menar Carlsten att kristendomen har varit det svenska samhällets meningsbärande åskådning ”så långt tillbaka att man inte kan sudda ut den från ett skrivbordsperspektiv”. Därför menar han att debatten om sekulariserade skolavslutningar tenderar att ”ta sig pubertala uttryck bortom allt sans och förnuft”. Man blir inte kristen bara för att man tar del av kyrkligt adventsfirande – lika lite som man blir buddhist för att man semestrar i Thailand menar han.

Carlstens debattinlägg reflekterar att identitet kan innefatta en dual religionstillhörighet, det som Carlsten här kallar en kulturell kristen identitet likväl som en buddhistisk identitet. Bland amerikanska konvertitbuddhister återfinns lärare som lyfter fram att de är både buddhister och kristna, både buddhister och judar. Detta bejakande av dubbla religiösa identiteter ger oss en påminnelse om att dubbelt religiöst deltagande visar att religiös identitet inte behöver singulärt, ett antingen – eller, utan dubbelt eller till och med mångfaldigt.  Som Jörgen Straarup skriver i sitt tidigare inlägg, ställer detta andra krav på forskares sätt att undersöka religion – men även hur vi undervisar om religion, inte bara på universitet och högskolor utan även i grund- och gymnasieskolor.

Katarina Plank

Fil.dr. och religionshistoriker vid Göteborgs universitet

Elitidrott som livet själv

Det är inte bara här på bloggen som elitidrott uppmärksammas i relation till frågor om livsåskådning. Igår uppmärksammade Människor och Tro frågan om identitet, självbild och elitidrott genom en intervju med författaren och DN-krönikören Lena Andersson. Reportaget går att hitta här: När idrotten är livet självt.

Jenny Berglund, lektor Södertörns högskola

Recension: Islamic Traditions and Muslim Youth in Norway av Christine M. Jacobsen

På vilket sätt påverkas islamiska traditioner och muslimska identiteter av att förflyttas över tid och plats? Hur kan vi förstå sambandet mellan social, kulturell och religiös mångfald i förhållande till migration och globalisering? Vad betyder dessa processer för unga muslimer i Norge?

Christine M. Jacobsen, har under en tioårsperiod (1999-2009), studerat unga norska muslimer inom två organisationer: NMU (Norges Muslimske Ungdom) och MSS (Muslimsk Studentsamfunn). I sju etnografiskt rika kapitel ger Jacobsen oss nya insikter om hur vi kan förstå ovanstående frågor.

Jacobsens nya bok utgiven på Brill är mycket informativ när det gäller situationen för muslimer i Norge: vilka olika grupper som har invandrat, när olika organisationer och moskéer har etablerats, hur den norska invandringspolitiken fungerar och har förändrats över tid samt vilka debatter och kontroverser som har förekommit om islam i det norska samhället. Men vad är mer intressant för en bredare läsekrets är att hon på ett tydligt sätt, kopplar sin studie av unga muslimer i Norge till andra studier av islam och muslimer i Europa (Cesari 2000, Mandaville 2002, Werbner 2002 etc.) samt ger sig in i några av de pågående diskussioner om hur vi kan förstå utvecklingen av islam och situationen för muslimer i Europa. Hennes främsta bidrag är att hon på ett förtjänstfullt sätt också problematiserar några av de etablerade teorier som t ex rör den ökande individualiseringen av religion och ökar därmed vår kunskap om hur vi kan förstå de pågående förändringar som sker inom islam men också om hur unga människor formar sina identiteter.

Jacobsen visar till exempel att de unga norska muslimer som hon har studerat uttryckligen reflekterar över förändringar som har att göra  med deras etniska bakgrund, att de inte i första hand identifierar sig med föräldrarnas etniska grupp utan istället ofta kritiserar föräldragenerationen för att vara "kulturella" istället för ”islamiska”. Behovet av att hitta en gemensam muslimsk identitet har enligt Jacobsen också att göra med hur majoritetssamhället uppfattar ungdomarna. I en situation då många uppfattar att de aldrig accepteras som ”riktiga norrmän” blir behovet av gemenskapen i de muslimska ungdomsorganisationerna extra betydelsefullt, det blir den plats där man kan mötas och dela erfarenheten av att uppfattas som annorlunda. De unga muslimerna uppfattar således att de i första hand delar en muslimsk minoritets identitet, en identitet som överskrider de etniska gränser som föräldragenerationen ofta upprätthåller.

Detta är i sig inget nytt utan sammanfaller med vad många andra minoritetsforskare har konstaterat. Jacobsen visar dock att trots talet om att det är den muslimska identiteten istället för den etniska som är viktigast så utgör de etniska grupperna ändå en viktig utgångspunkt för sociala relationer. Hon exemplifierar detta genom att visa att även om många av ungdomarna argumenterar för ”religiös endogami” dvs. giftermål inom den religiösa gruppen istället för den etniska så fortsätter många

att gifta sig med någon med samma etniska bakgrund. Jakobsen kritiserar de forskare som menar att de etniska grupperna förlorar sin betydelse i migrationssammanhang, hon menar att detta "underkommunicerar betydelsen av primär socialisering, överskattar brottet mellan den första och den andra generationen och underskattar betydelsen av socialt tryck med hänsyn till, till exempel genusrelationer "(s. 373). Jacobsen menar att vi bör förstå talet om att identifiera sig primärt som muslim och separera från föräldrarnas kulturella traditioner som ett sätt att hävda självständighet. På lång sikt, hon menar, kan följden bli att betydelsen av de etniska grupperna minskar, men inte att detta redan har skett.

Jacobsen har också intresserat sig för hur de unga norska muslimerna förhåller sig till religiösa auktoriteter. Inte helt förvånande konstaterar Jacobsen att de unga muslimerna inom MSS och NMU använder sig av internet och andra former av massmedia istället för att vända sig till lokala islamiska institutioner när de söker efter svar på frågor som rör islam. Dock påpekar hon mycket riktigt att även om den kunskap om islam som är tillgänglig för unga muslimer, genom till exempel internet, pekar mot en ökande heterogenitet som erbjuder individen att "välja och vraka" bland tolkningar, är det viktigt att komma ihåg att även konsumtionen och distributionen av kunskap är kopplat till sociala relationer. Även om utbudet av tolkningar som rör olika frågor är enorm, begränsas ”valet” genom t ex de hierarkier som finns inom organisationerna eftersom dessa utgör plattformar för diskussioner av vad som är rimligt i det norska samhället.

En intressant del av Jacobsens studie är just hennes analys av begreppet välja. Den unga muslimer som intervjuats av Jacobsen återkom ständigt till att islam för dem är ett resultat av ett personligt och val, gjort på rationella grunder och kopplat till individens rätt till frihet. Frihet i det här perspektivet är således inte en fråga om "gör som du vill", utan frihet från förtryck och frihet att välja självförverkligande genom islam. Jacobsen menar att vi kan förstå detta sätt att hävda sin religiositet eftersom ”att välja” kan ses som en "grundläggande moralisk kategori" i västerländska samhällen. Genom att förvandla sin ärvda muslimska identitet till ett personligt val visar de unga muslimerna att de är ansvariga individer som själva väljer sin egen tro och sitt sätt att leva. Det är också ett argument som ofta förstås och accepteras utanför den muslimska gruppen.

För vissa kan kanske Jacobsens etnografiska studie av två muslimska ungdomsorganisationer i Norge vid första anblicken ses som väldigt specialiserad och främst av intresse för andra forskare som studerar islam i ett nordiskt sammanhang. Jag vill dock hävda att genom att hon ständigt är i diskussion med andra forskare om teorier som rör religiös förändring, migration, identitet etc. och därmed fördjupar vår teoretiska förståelse av pågående förändringarna blir denna studie mycket läsvärd för alla med ett intresse inte bara för islam i Europa utan också för dem som är intresserade av just religiös förändring, migration, integration och studier av ungdomar.

Jenny Berglund, lektor i religionsvetenskap, Södertörns högskola