Religionsfrihet och nationell lojalitet

Sverige kan i dag beskrivas som en av Europas mest sekulära och samtidigt mest mångreligiösa nationer. Det skapar spänningar i ett land där religionstillhörighet historiskt förknippats med nationell lojalitet. 

Jag skriver om religionsfrihet och nationell lojalitet i Dagens Arena.

Simon Sorgenfrei
Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Migrationsverket och "genuin" tro

Den kristna tidningen Världen idag uppmärksammar att Migrationsverkets medarbetare skall få lära sig om kristendom. Motivet tycks vara att de skall lära sig att skilja mellan "falsk" och "genuin" tro för att kunna avgöra i asylärenden där personer säger att de har konverterat till kristendom enligt tidningens rapportering. Genom ett ökat samarbete med Sveriges kristna råd skall Migrationsverket få en fördjupad teologisk kompetens och tolkarna som arbetar med asylfrågor skall bland annat förses med en ordlista för kristen terminologi. Vad som avses med "genuin" tro diskuteras dock inte och frågan tycks vara helt oproblematisk enligt tidningen Världen idag. Från att tidigare först och främst ha bedömt de sökandes bibelkunskap skall verket nu istället bedöma "upplevelsen vid konverteringen" samt "hur personens religiösa praktik skulle uppfattas vid en utvisning till det forna hemlandet" enligt nya direktiv till Migrationsverket. Frågan om konvertering i samband med asylärenden ökar och behovet av kunskap är påtaglig - speciellt med tanke på att många kristna utsätts för förföljelser i flera delar av världen.

Samtidigt visar Världen idags rapportering att man inte är nöjd med Migrationsverkets kunskap om konverteringsprocesser. På tidningens nätupplaga rapporteras just nu att Migrationsverket har beslutat att utvisa en person till Iran eftersom hans konvertering inte bedöms vara genuin. Enligt Migrationsverket lät personen i fråga döpa sig först när han fick ett utvisningsbesked. En slutsats som tidningen Världen idag ställer sig tvekande inför.

Trots att det är mycket svårt att bedöma vem som är "genuin" i sin konvertering är det lätt att misstänka att frågan om religion kan få en politisk betydelse i samband med en överhängande risk att bli utvisad. Genom att åberopa religion eller sexualitet kan det bli svårare för Migrationsverket att genomföra en utvisning. Samtidigt som behovet av kunskap är avgörande är det problematiskt om Migrationsverket också skall basera sina beslut på en teologiskt definierad skillnad mellan så kallad "genuin" och "falsk" tro. Hur denna problematik skall lösas är inte enkel. Att få en saklig kunskap om religionens plats, funktion och betydelse för migranter och i andra länder än Sverige och en dialog med berörda kyrkor (och andra samfund) är givetvis av stor betydelse för att fatta välgrundade beslut i dessa frågor, men att en svensk myndighet skall avgöra vad som är en "genuin" tro är givetvis djupt problematiskt.

Göran Larsson, professor i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Asiaterna är de nya svenskarna

Vi fick en kommentar på vårt förra inlägg, som vi vill ge ett längre svar till eftersom det bland annat antyddes att vi ”exotiserade” asiatiska religioner.

Avsikten med vårt inlägg var självklart inte att på något vis ”exotisera” asiatiska religioner, istället valde vi att fokusera på dessa religioner av flera anledningar. Först och främst har diskussionen om ökat statsstöd till trossamfund haft integration som ledmotiv, och ser man till de grupper som utgör de största invandrargrupperna de senaste åren så utgörs dessa av människor som kommer från just asiatiska länder där buddhism, hinduism, sikhism och andra asiatiska religioner praktiseras. Exempelvis har Thailand och Kina toppat listor för antalet beviljade uppehållstillstånd och uppehållsrätter under flera år i rad. Indien har kommit tätt efter med arbetsmigration som främsta skäl. Flera av dessa återvänder till hemländerna eller fortsätter till andra länder, men anhörigmigrationen i dessa grupper antyder också att många kommer för bosättning och väljer att stanna. Vi menar inte att buddhister, hinduer och sikher ska betraktas annorlunda än andra samfund, utan just tvärtom – att regelverket bör ändras så att fler grupper inom olika religioner - och även livsåskådningar - kan ha möjlighet att få statligt stöd och synliggöras i samhället. Emellertid är det just människor från de asiatiska länderna som idag utgör en stor del av de nya svenskarna. Eftersom vår forskning är religionsantropologiskt inriktad med fokus på dessa religiösa grupper har vi också erfarenhet av de svårigheter som många föreningar och grupper inom dessa religioner möter i det svenska samhället och som ofta hänger samman med andra frågor om integration, representation och upplevd diskriminering. De asiatiska religionerna kan också vara ett typexempel på hur svårt det kan vara att uppfylla regelverkets kriterier för religioner som historiskt karakteriseras av stor kulturell, språklig och religiös mångfald.



Faktum är att de flesta av de asiatiska religionsgrupperna i Sverige har varit mycket framgångsrika att organisera sig och etablera tempel och gurdwaras. Idag finns det exempelvis mer än 40 föreningar för indisk religion och kultur och många av dessa har byggts upp helt på donationer från församlingsmedlemmarna, hemlandet och/eller andra diasporagrupper. Flera av dessa föreningar har anpassats till en svensk föreningsmodell för att skapa representation och dialog med samhället, men också för att kunna använda sig av möjligheten att kunna lyfta någon form av bidrag. Många av dessa föreningar har sålunda den ”livskraft” som SST kräver, men problem uppstår kanske främst i samband med kravet på nationell samordning och vissa kriterier som utgår från kristen syn på religion och organisation.



Eftersom SST kräver att samfund skall ”betjäna minst 3 000 personer i Sverige och bedriva verksamhet på flera platser i landet” har en möjlighet varit att skapa samarbetsråd.

Representanter för dessa nationella råd överlåts att avgöra vilka som ska bli inkluderade eller exkluderade, vilket också kan leda till att vissa grupper blir nekade medlemskap om de ses som kontroversiella och inte faller inom mainstream-tolkningarna av de religiösa traditionerna. Det kan därför vara problematiskt att överlåta sådana bedömningar till grupperna själva, och ett förslag som vi lyfter fram är att som i Danmark istället överlåta detta till religionsvetare och jurister som är tränade i att kunna analysera religiösa yttringar. Vi menar inte heller att anställda med uttalad kristen bakgrund skulle vara diskvalificerade att arbeta med religionsfrågor, istället vill vi bara peka på en inneboende risk att man inte ifrågasätter rådande mallar för organisationsstrukturer och religionsdialoger. Hur ska exempelvis religiösa grupper och traditioner som av ideologiska skäl inte har någon ”präst/pastor/rabbin/imam eller motsvarande” söka organisationsbidrag för medlemmar som sköter den dagliga verksamheten? Om de förespråkar och praktiserar organisatorisk egalitarianism, som sikhismen exempelvis gör, innebär det att församlingarna måste anpassas till organisationsformer likt de abrahamitiska religionerna.

Vi är självklart medvetna om den historiska bakgrunden till svensk politik när det gäller religion, och instämmer att mycket har skett sedan 1970-talet då svensk invandrings- och integrationspolitik ändrades. Men detta är knappast en ursäkt för inte ställa ytterligare krav på förbättring av ett regelverk anpassat till den verkliga religiösa mångfald som existerar i Sverige. I det här sammanhanget är det också viktigt att påpeka att statsstöd handlar inte bara om pengar, utan även om synlighet och representation i samhället, framför allt då SST ofta används som en måttstock på Sveriges mångreligiösa landskap eftersom det saknas pålitlig statistik. I Sverige marknadsförs begrepp som mångkultur och integration, men underliggande finns många gånger en etnocentrisk diskurs som omöjliggör för många utlandsfödda att komma till tals och känna sig inkluderade med samma rättigheter. Alternativet blir i flera fall att låta etniskt svenska istället föra talan. Att ha ett regelverk som är anpassat efter hur framförallt kyrkor är uppbyggda på nationell nivå kan ses som ett uttryck för bristande kunskap om religioner och mångkulturalism inom ramen för denna diskurs och bidrar till osynliggöra den mångfald religioner som faktiskt existerar.

Kristina Myrvold,

Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet

Katarina Plank

Fil. Dr. i religionshistoria, Göteborgs universitet

Sikherna i Portugal

Det akademiska studiet av sikhernas migration till södra Europa har hittills fokuserat på Grekland, Frankrike, Italien och Spanien (se t.ex. bidragen i Jacobsen och Myrvold 2011 och 2012), medan det finns mycket lite information och nästan ingen forskning om sikherna i Portugal. När jag besökte Lissabon för en konferens i juli hade jag möjlighet träffa några portugisiska sikher och även besöka deras nya gurdwara, Gurdwara Sikh Sangat Sahib Lisbon, i förorten Odivelas nordväst om huvudstaden. I det följande ger jag en kort introduktion till sikhernas migration och bosättning i Portugal, baserat på mitt studiebesök.

En mer omfattande invandring till Portugal påbörjades under 1970-talet, efter kollapsen av det portugisiska imperiet och de demokratiska förändringar som följde revolutionen 1974. Majoriteten indier som invandrade från denna tid var främst portugistalande hinduer och kristna från tidigare kolonier i Moçambique och Goa (Bastos och Bastos 2001). Efter inträdet i Europeiska unionen 1986 och Schengen 1995 blev Portugal en magnet för ett stort antal invandrare utan tidigare kulturell eller språklig kontakt med landet. Den sikhiska migration inleddes tydligen i början av 1990-talet då Portugal genomgick en byggnadsboom och var i stort behov av arbetskraft. Vid ankomsten blev många sikher först anställda som byggnadsarbetare och kunde senare få andra jobb och öppna egna affärer och restauranger (Bastos 2010). Forskare har antytt att det kan finnas mellan 3000 och 7000 sikher i Portugal, medan representanter för gurdwaran i Lissabon uppskattar att de i dag utgör omkring 8000 individer. De flesta (cirka 5000) bor i huvudstaden och dess förorter och många har även bosatt sig i Porto på västkusten och i Guarda i centrala Portugal.

Likt andra länder i Europa har Portugal sett en ökning av illegal invandring under de senaste decennierna. Sedan början av 1990-talet har sammanlagt sex legaliseringsprocesser (1992-3, 1996, 2001, 2003, 2004 och 2007) genomförts och resulterat i att papperlösa från olika delar av Europa sökt sig till landet. De tre sista av dessa har varit inriktade på invandrarnas integration på arbetsmarknaden genom att föreskriva arbete som ett villkor för uppehållstillstånd och därmed även signalera en ny invandringspolitik (Peixoto och Sabino 2009: 41). Med hänsyn till befolkningens låga tillväxt har det bland annat hävdats att invandrare har blivit oumbärliga för den portugisiska arbetsmarknaden eftersom de utgör en mer flexibel och billig arbetskraft och samtidigt är mer benägna för entreprenörskap (Oliveira 2008). Detta är kanske ett av flera skäl till varför Portugal införde en ny invandringslag år 2007 (lag 23/2007). Även om den nya lagen verkade syfta till att locka främst högkvalificerad arbetskraft, så har den gjort arbetsinvandring betydligt lättare för alla kategorier av migranter. Reglerna gjorde samtidigt permanent uppehållstillstånd och portugisiskt medborgarskap mer tillgängligt. Den nya invandringspolitiken har även kallats en "mjuk regularisering" eftersom den omfattar papperslösa som kan legalisera sin status om de kan uppvisa anställningsavtal eller någon form av "arbetsrelation" (Peixoto och Sabino 2009:44).

Enligt Bhai Ranjit Singh, granthi i Lissabons gurdwara, har den nya invandringslagen gjort det lättare för sikherna att få arbets- och uppehållstillstånd i Portugal, vilket han själv är ett levande exempel på. Efter att ha avslutat sina studier vid det religiösa utbildningscentrat Sikh Missionary College i Anandpur (Punjab, Indien), arbetade han som rundresande predikant (kathavacak) med regelbundna besök i sikhiska församlingar i Tyskland och Holland. När den nya gurdwaran i Lissabon invigdes år 2010 flyttade han till Portugal för att bli anställd som granthi i församlingen. Bhai Ranjit Singh påpekade att sikhernas största utmaning efter den nya invandringslagen är att hitta anständiga och välbetalda jobb. Denna utmaning delar de tydligen med många andra i landet. Rapporter om invandrares integration på arbetsmarknaden i Portugal visar att utlandsfödda ofta hamnar i svåra arbetsförhållanden och i genomsnitt tjänar 20 procent mindre än inhemska arbetstagare (Oliveira 2008). Två sikhiska män i tjugoårsåldern, vilka jag träffade på en restaurang i Lissabon, berättade att de hade lämnat sina hem i Kapurthala (Punjab) för att arbeta som servitörer. De fick relativt enkelt arbets- och uppehållstillstånd på grund av deras anställningskontrakt, men efter att ha betalat skatt till den portugisiska regeringen varje månad hade de lite mer än 400 euro att leva på. För att kunna överleva och även spara lite pengar till sina familjer i Indien delade de en lägenhet med fem till sex andra personer. Flera sikher har också valt att skaffa uppehållstillstånd och betala skatt i Portugal medan de reser inom Schengen på jakt efter högre betalda jobb.

Gurdwara Sikh Sangat Sahib Lisbon, 2012

Trots utmaningar och mobilitet har många sikher valt att bosätta sig mer permanent i Portugal. På en kollektiv nivå är detta märkbart genom etablerandet av en gurdwara i Lissabon. Den allra första gurdwaran uppfördes redan 1998 då sikherna hyrde en lokal för religiösa sammankomster i Pontinha norr om centrala Lissabon. År 2010 kunde de köpa en industrifastighet för 750,000 euro i det närliggande Odivelas som renoverades till gurdwara med en rymlig sal för installation av skriften Guru Granth Sahib på övervåningen och kök med matsal för allmän utdelning av mat på nedervåningen. Enligt Bhai Ranjit Singh var det ett strategiskt val att etablera gurdwaran i ett industriområde nära en tunnelbanestation: grannar och andra stördes inte av religiösa aktiviteter, samtidigt som sikher i hela Lissabon kunde resa dit med kollektivtrafik. För närvarande organiserar gurdwaran religiösa program varje morgon och kväll och längre gudtjänster på söndagar. Nästan varje helg, mellan fredag och söndag, arrangeras även en 48-timmar lång oavbruten recitation av hela Guru Granth Sahib (akhand path). Utdelning av mat från det allmänna köket (langar) sägs vara en dygnet-runt service så att alla besökare, sikher och andra, kan få ett mål indisk mat när som helst.

Övervåningen i Lissabons gurdwara

Inrättandet av gurdwaran har haft stor betydelse för sikhernas synlighet och kontakt med det portugisiska samhället. Bhai Ranjit Singh förklarade att gurdwaran i Lissabon numera utfärdar intyg till skolor som bekräftar att barnen är sikher och därför bör få vegetarisk mat. Erfarenheten har visat att portugisiska skolar accepterar intyg från en religiös institution istället för att lyssna till föräldrarna. Det ökande antalet sikher som söker portugisiskt medborgarskap och pass kan också få intyg från gurdwaran som styrker deras religiösa identitet och därmed ger dem rätt att bära turban på passfotot. Under de senaste två åren har mer än 25 sikhiska bröllop ägt rum i Lissabons gurdwara, som också utfärdat äktenskapscertifikat och hjälpt familjerna med kontakter till indiska och portugisiska myndigheterna. Men de få referenser som finns till sikherna i Portugal antyder också att etablerings- och integrationsprocessen inte skett utan hinder. I likhet med sikher i andra länder har församlingen i Lissabon blivit utsatt för hatbrott och dragits in i interna konflikter över gurdwarans administration (Bastos 2010: 291). Detaljerna i dessa processer är fortfarande oklara och det behövs mer empirisk forskning som kartlägger och analyserar olika aspekter av sikhernas migration och integration i Portugal.

Innan jag lämnade gurdwaran i Lissabon överlämnade Bhai Ranjit Singh församlingens visitkort, en DVD-inspelning av vårens firande av högtiden Vaisakhi, och påpekade att de portugisiska sikherna har numera en egen hemsida. Under tiden satt en grupp män, kvinnor och barn på golvet i matsalen och intensivt skalade och hackade lök inför nästa måltid. Ibland kastade de ett öga på en stor plasma-TV, upphängd på väggen bredvid bilder av sikhismens guruer och martyrer i historien, som sände religiös musik (kirtan) och nyheter direkt från Punjab.  

Kristina Myrvold
Fil. Dr. i religionshistoria, Lunds universitet