Läste vikingarna Koranen?

I Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. Sjöfarare i västerled från 1941 hamnar huvudpersonen och hans resesällskap i tjänst hos Almansur i det muslimska Cordova-kalifatet och ombeds att omfamna islam. ”Lyssna nu noga, hedning,” säger Almansur, ”Allah är en, den Evige, den Upphöjde; och Muhammed är hans profet.” Orm och hans män väljer, i alla fall nominellt och tillfälligt, att bekänna sig till islam och ta sold i Almansurs armé, men, skriver Bengtsson, ”att tjäna Allah och vara Profeten till lags tedde sig stundom besvärligt för dem. När de under krigstiden funno vin och fläsk hos de kristna, var det dem förbjudet att njuta av dessa ting…”

Jag kommer att tänka på Röde Orm under ett besök på Enköpings museum och den nyöppnade utställningen Viking Couture. Utställningen, som fått en hel del medial uppmärksamhet, vill bidra med ny kunskap om ett kulturutbyte mellan vikingar och muslimer, likt det Frans G. Bengtsson skildrade.

Röde Orm är naturligtvis fantasi och fiktion, men att handelsmän och krigare från våra breddgrader hade omfattande kontakter med muslimska kulturer under den så kallade vikingatiden har vi många belägg för. Gotland är exempelvis världens fyndtätaste område vad beträffar silverskatter från 700-talets slut till 1100-talets början, och mycket av innehållet i skatterna stammar från muslimska kulturer. Bland de fynd som gjorts i utgrävningarna av vikingastaden Birka, på Björkö utanför Stockholm, märker vi agater från Indien, karneoler från Jemen, kristaller och pärlor från Bysans och Västturkestan och inte minst en mängd smycken och mynt från kalifaten i vad som idag är Irak och Iran, Spanien och Portugal. Mest känd är en ring med inskriptionen ”Allah” eller kanske ”till/för Allah”.

Andra vittnesmål om vikingaresor till muslimska kulturer finner vi i inskrifterna på en rad runstenar runt om i Sverige, som exempelvis på Gripsholmsstenen, där vi kan läsa:

Tola lät resa denna sten efter sin son Harald, Ingvars broder.

De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen (mat),

dogo söderut i Särkland.

Särkland betecknade det muslimska kulturområdet och Harald som blev örnmat i öster tros ha deltagit i det så kallade Ingvarståget, namngivet efter Ingvar den Vittfarne (1016-1041) som enligt sagan ledde 3000 vikingar genom Volga, förbi Konstantinopel och in i dagens Georgien och Azerbaijan och vidare ut i Kaspiska havet 1036–1041. Av dessa ska endast ett fåtal återvänt hem.

Det finns också en rad arabiska källor som berättar om vikingar och deras handel och härjningar i Särkland och i dessa källor berättas dessutom om konvertiteter till islam vilka, precis som Orm och hans mannar, hade svårt med de muslimska dietreglerna. Den safavidiske 1600-talskrönikören Amin Razi berättar exempelvis att vikingarna var så förtjusta i grisen att till och med ”de som konverterat till islam åt fläsk.”

Vi kan alltså med säkerhet säga att personer från vad vi idag kallar Sverige reste till områden med muslimsk majoritetsbefolkning, och att de därifrån medförde en stor mängd föremål - och kanske också slavar. I en berömd krönika av Ibn al-Athir (1160-1233) berättas hur vikingar intar staden Berda’a i dagens Azerbaijan, dödar tusentals invånare och tar med sig resten som slavar. Vad som sedan hände med dessa – och andra slavar tagna i muslimska kulturer – vet vi inget om. De kan ha sålts eller avlidit på vägen hem, men det är inte helt osannolikt att några av dessa hamnade i vad som idag är Sverige. Frans G Bengtsson låter, som bekant, Orm medföra inte bara orientaliska kläder och vapen, utan även muslimska slavar hem till kung Harald Blåtand. 
Enligt nyare forskning tror en del arkeologer att Birka snarare än en handelsstad kan ha varit ett arbetsläger för tillfångatagna hantverkare, som kidnappats till ön för att framställa handelsvaror. Att några av dessa kan ha varit muslimer är inte omöjligt.              

Genom sådana kulturmöten utbyts inte endast föremål och människor utan även idéer. Vilka idéer, och hur dessa tolkades och omtolkades är svårt att veta. De två mest uppmärksammade föremålen i Viking Couture på Enköpings museum är två broderade sidenband. Textilarkeologen Annika Larsson, vars forskning ligger till grund för utställningen, menar att dessa broderier kan utläsas som arabisk text. Mer specifikt tolkar Larsson det som att ett av dess broderier går att utläsa som ett spegelvänt Allah, medan det andra går att utläsa som Ali. Både i så kallade kufisk stil. Larssons fynd är intressanta pusselbitar som kan bidra till bilden av de kulturkontakter som skedde mellan skandinaver och muslimska kulturer för mer än 1000 år sedan.

Men kanske bör vi vara försiktiga i våra tolkningar av dessa och andra liknande föremål?

I en intervju berättar Larsson om ”gravgåvor i form av vackra kläder, fint sydda av exotiska tyger”. I Koranen, fortsätter hon, ”står att man i Paradiset bar kläder av siden, vilket tillsammans med textbandens inskriptioner kan förklara den utbredda förekomsten av siden i vikingatida gravar ... Förmodligen var det vikingatida gravskicket påverkat av islam och tanken om ett evigt liv i Paradiset efter döden”.

Att vikingar klädde sina döda i dessa vackra kläder säger nog något om just vikingatida gravskick, snarare än om muslimska. Gravgåvor är inte vanligt förekommande i muslimsk kultur, utan snarare begravs döda muslimer enkelt insvepta i ett tygstycke. Att sådana traditioner skulle vara inspirerade av Koranens paradisskildringar är en vågad och svårprövad hypotes. Mer sannolikt är att de begravde sina döda i de vackraste kläder och med de vackraste föremålen de ägde, i enlighet med inhemska gravskick. Vi vet heller inte om ägarna av dessa broderade tyger visste att dessa mönster kunde tydas som arabisk skrift. En enklare tolkning är att de helt enkelt tyckte de var estetiskt tilltalande.

En ytterligare reflektion man kan göra är hur vikingar gång på gång lockar till nytolkning och får fungera som projektionsytor för samtida värderingar och förhoppningar. Från det nationalromantiska artonhundratalets tappra krigare, över 1900-talets international businessmen, till det tidiga 2000-talets mångkulturella resenärer.

Dessa kritiska reflektioner till trots öppnar Annika Larssons intressanta fynd för nya frågor och kan inspirera till nya, gärna tvärvetenskapliga, forskningsprojekt. 

Kanske är det dags för ett större islamarkeologiskt projekt i Sverige?

Simon Sorgenfrei, Södertörns högskola

Var vikingarna muslimer eller zoroastrier? Rapport från Birka II

Att vikingarna var duktiga inte bara på att plundra och våldta, utan även på att navigera och bedriva handel, står klart vid ett besök på Björkö och Birka utanför Stockholm. Bland de fynd från utgrävningarna av Birka som visas i det museum man byggt på ön kommer en stor del av fynden från Indien, Bysans, Arabvärlden och Turkiet. Man har också hittat en stor mängd arabiska mynt, liksom en ring med den arabiska inskriften Allah.

Vikingarna bedrev ivrig handel med orienten, och vissa tog även sold hos den bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Tyvärr finns det inga andra samtida berättelser om dessa män än de kärva budskap runstenarna förmedlar. Detta har inte hindrat författare som Frans G. Bengtsson eller Arthur Lundqvist att bygga romanverk kring dessa vikingars liv och öden och äventyr.

Däremot har vi tillgång till en handfull mer eller mindre utförliga skildringar av möten mellan muslimer och vikingar – eller väringar – och muslimer i form av arabiska krönikor. Väringar, vilket betyder ungefär ’edsvuren’, kallades främst de vikingar som tog tjänst i Bysans – al-baringar eller warang på arabiska. Några av dessa skildringar har samlats och kommenterats av historikern Stig Wikander i boken Araber, vikingar, väringar.

Här kan vi bland annat läsa en skildring av den spanske muslimen al-Ghazel (d. 864) besök som ambassadör hos vikingar någonstans i Norden (Danmark?), och hur al-Ghazel ”inlät sig i diskussioner och tävlingar med invånarna […] hur han disputerade med de lärde och förödmjukade dem, han tävlade med deras atleter och besegrade dem” och inte minst hur han förför såväl hövdingens hustru som andra kvinnor med sin skönhet och vältalighet. Sanningshalten kan naturligtvis diskuteras. 

En intressant detalj i al-Ghazels krönika är att han omnämner vikingarna som al-madjûs, en av arabiskans beteckningar för Zoroastrier. Han skriver:

Det var på en stor ö i oceanen. Där finns vattendrag och trädgårdar och tre floder flyter mellan ön och fastlandet. Ön mäter 300 mil i omfång. Där bor ett antal madjûs. I närheten av ön ligger ett stort antal större och mindre öar. Folket var en gång alla madjûs men de har nu kristnats och övergivit eldsdyrkan och den religion de tidigare förljde med undantag för folket på några isolerade öar i havet. Dessa håller sig till sin gamla religion, eldsdyrkan samt rätten att gifta sig med sina mödrar och systrar och andra sådana gräsligheter.

Det är naturligtvis omöjligt att det skulle ha funnits zoroastrier i Norden vid denna tid, och troligtvis är det så att al-Ghazel använder madjûs i betydelsen ”hedning” och knyter till nordborna fördomar som i islamiska kulturer knutits till zoroastrier. Men det är intressant att notera hur, även i skrävlets form, al-Ghazel och de nordiska lärde utbyter tankar och idéer.

Den mest kände av de arabiska krönikörer som berättat om möten med vikingar, rûs – vilket Wikander tolkar som män från Roslagen eller Rospiggar, är Ahmad ibn Fadlan som levde på 900-talet. Fadlans resor ligger också till grund för Michael Chrichtons roman Eaters of the Dead: The Manuscript of Ibn Fadlan Relating His Experiences with the Northmen in A.D. 922, som filmatiserats med titeln Den trettonde krigaren, med Antonio Banderas i huvudrollen. Den mest kända episoden i Fadlans möte med rûs är berättelsen om hur smutsiga de är, och hur de alla tvättar sig i samma vatten – som de också var och en snyter sig i. Men Ibn Fadlan har också beskrivit hur han möter en stor grupp väringar som konverterat till islam:

Vi såg hos dem en grupp på 5000 personer, kvinnor och män, som alla övergått till islam. De kallades al-baringar. Man hade byggt en moské åt dem av trä för att förrätta gudstjänst, men de kände inte till texten och jag fick undervisa några av dem i böneförrättandet.

Att enskilda individer, främst bland dem i sultanens tjänst, skulle ha konverterat till islam är inte osannolikt. Men det finns inga andra källor som antyder att större grupper av vikingar skulle ha konverterat, och mest sannolikt är att Fadlan – som kan beskrivas som en muslimsk missionär – överdrev islams roll, eller läste in muslimsk praktik även där den inte fanns för att framstå i bättre dager och för att få sin resa att framstå som mer framgångsrik.

Osmansk muslim

Men det är tydligt att kulturpåverkan förekommit – Wikander identifierar exempelvis arabisk påverkan på några av de fornnordiska berättelserna. Som exempel nämner han beduinsagan Urwa wa Afra som förebild till en isländsk Frithiofs saga som i sin tur inspirerade Tegnér till dennes rimmade version av sagan. Wikander har också funnit paralleller mellan Tors hammarhämtning i Trymskvida och en tradition om profetens svärson Ali.

Viking

Man har också velat peka på en arabisk eller turkisk påverkan på vikingars kläder, och man kan också se likheter mellan en exempelvis manlighetsideal i Havamal och samlingar med arabiska visdomsord. 

Den som vill läsa mer om eventuella muslimska vikingars underbara öden och äventyr hänvisas till denna essä av Mohamed Omar.  

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet