Religionsdialog och ”missionsbefallningen”

Sedan en tid pågår en diskussion, som ibland framstår som ett regelrätt ställningskrig, kring frågan om hur Svenska kyrkan ska förhålla sig till människor av annan tro. Särskilt brännande är frågan om islam. Ett flertal aktörer har engagerat sig, varav några är knutna till bloggarna Kristen opinion och Seglora smedja.

Bakgrunden är ”det nya landet”, som också var titeln på en prästmötesavhandling i Göteborgs stift 2005, skriven av Marika Palmdahl. Den religiösa och kulturella kartan i Sverige håller på att ritas om och det är då knappast förvånande att det uppstår diskussioner och olika uppfattningar om vad det innebär att vara kyrka. Det är heller inte konstigt att dessa diskussioner ibland blir heta och känsloladdade. Det handlar trots allt om att finna en delvis ny självförståelse i en ny tid.

Debatten tog fart på allvar våren 2011 då imamen Othman Al Tawalbeh anställdes av Sofia församling för att arbeta i Fryshuset i Stockholm med ett integrationsprojekt tillsammans med prästen Maria Kjellsdotter Rydinger. Detta, menade Johanna Andersson och Annika Borg (vilka är engagerade på Kristen opinion), var religionssammanblandning snarare än religionsdialog.

Nyligen framfördes en liknande kritik från Siewert Öholm i bloggen Churchmill, som startades i maj i år av Kristen opinion. Öholm adresserar inte bara Svenska kyrkan utan även Sveriges Radio som han menar präglas av en religionsblandande (synkretistisk) tendens. Öholm kritiserar specifikt en gudstjänst som sändes i P1 den 19 augusti och menar att gudstjänsten inte var kristen utan en blandning mellan muslimskt och kristet. Detta främjar inte religionsdialog, menar han.

Så långt handlar kritiken främst om religionsblandning, vilket är ett stort diskussionsämne. Religioner är komplexa fenomen som befinner sig i ständig förändring. Att vara emot blandning låter sig sägas, men i den historiska backspegeln ser vi att religioner färgats mycket av de miljöer i vilka den växt fram.

Inte desto mindre är den kritik som omnämnts begriplig. Det hade till exempel varit önskvärt med en större tydlighet i radiogudstjänsten. Var gudstjänsten kristen eller var den muslimsk-kristen? Att detta var oklart skapar en osäkerhet hos lyssnaren. Arrangören kunde vara tydligare med att definiera gudstjänstens ramar.

Men företrädarna för Kristen opinion och Öholm drar också mer långtgående växlar i sin kritik. Öholm pekar på brända kyrkor runtom i världen, vilket ger en mycket hotfull och negativ bild av islam. Han lyfter också fram ”missionsbefallningen” som han menar ”fortfarande gäller som en del av Svenska kyrkans och världskristendomens bekännelse.” Företrädare för Kristen opinion har på liknande sätt betonat missionsbefallningen. Detta tyder på att man intar en mer skeptisk inställning till interreligiös samverkan överhuvud taget. Om kristna ser som sin huvudsakliga uppgift att omvända muslimer, är samverkan och samarbete knappast möjligt.

Men hur självklar är egentligen det som brukar kallas ”missionsbefallningen”, och som finns i Matteusevangeliet 28:18-20? Faktum är att dess upphöjda ställning och specifika tolkning som en programtext för världsmission är sentida. Den är en produkt av den protestantiska missionens framväxt under 1800-talet, framförallt i England, inte utan samband med europeisk kolonialism. Texten har långt ifrån alltid uppfattats så av kyrkorna och har heller inte haft en så central ställning som den fick under 1800-talet.

Som Tord Fornberg skriver i sin Matteuskommentar, läste den tidiga kyrkan texten som riktad specifikt till de elva apostlarna. Att det var apostlarna, och inte en nutida läsare, som fick uppdraget var också den tolkning som dominerade inom kyrkan fram till medeltiden och övertogs av Martin Luther. Tidig protestantism bejakade denna tolkningstradition och drog slutsatsen att evangeliet redan i fornkyrklig tid hade nått alla folk.

Man kan ha olika uppfattningar om 1800-talets explosionsartade protestantiska världsmission. Men frågan är vad det är som säger att 1800-talets starka betoning av Matteus 28:18-20 ska vara det som avgör hur Svenska kyrkan vill vara kyrka idag, i det nya landet? I god luthersk frimodighet skulle ju andra bibeltexter kunna lyftas fram som mer grundläggande för hur kyrkan förstår sig själv i världen. Ett förslag skulle kunna vara Lukas 4:16-21.

Hans Leander

Post-dok forskare om religion och postkoloniala studier, och präst i Svenska kyrkan

Ansträngd religionsdialog mellan Abrahams barn?

Vi har flera gånger berört hur religionsdialog och relationer mellan företrädare för olika religiösa traditioner sedan en tid varit i fokus bland olika kristna samfund och grupperingar. Skribenter på Kristen opinion kritiserar företrädare för Svenska kyrkan för att vara teologisk okunniga och flummiga i sin religionsdialog, Siewert Öholm kritiserar såväl Sveriges Radio och som enskilda präster inte bara för att vara flummiga och okunniga, utan även för att bryta sina prästlöften. På Seglora Smedja svarar man att Öholms kritik är osmaklig och ber om en ursäkt. I tidningen Dagen kritiserar företrädare för Pingströrelsen, Svenska kyrkan och Vinyardrörelsen företrädare för Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) för främlingsfientlighet, och Stefan Swärd från SEA svarar på sin blogg att detta gör honom ledsen, arg och upprörd. Idag lämnar man också en replik i Dagen.

Vad alla dessa motsättningar tycks ha gemensamt är att det är om dialogen, relationen och gränsdragningen till muslimer och islam meningarna går isär. Kanske kan dessa motsättningar spåras tillbaka till diskussionen kring Fryshuskyrkans beslut att anställa imamen Othman al-Tawalbeh, och den kritik detta mötte bland annat från imamen Mahmoud Aldebe och från Annika Borg som nu är verksam just på Kristen opinion?

Jag hoppas att vi snart kan granska dessa frågor närmare här på bloggen och undersöka hur dessa motsättningar ser ut och vad som kan tänkas ligga bakom dem.

Simon Sorgenfrei

Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitethttp://www.dagen.se/opinion/debatt/oserios-nidbild-av-sea/

Siewert och andligheten

Den kristna debattören Siewert Öholm har i en serie reportage på bloggen Churchmill kritiserat Sveriges Radios livsåskådningsredaktion. Inläggen är religionsvetenskapligt intressanta i flera avseenden, eftersom de följer mönster som vi kan observera också i andra sammanhang och bland andra religiösa aktivister.

Här följer några exempel på detta hämtade från ett inlägg som mer specifikt behandlar SRs sändningar under den muslimska fastemånaden ramadan, men det är teman som återkommer i flera inlägg.

1. Öholm menar SR driver, mot sitt uppdrag, en form av religionspolitik vars yttersta mål är att skapa någon form av "synkretism" (religionsblandning) mellan olika religioner. Om detta tycker han inte. Han ogillar "flummeri" och "romantik" (det är dock lite oklart vad som avses med det senare). Bakom skymtar en föreställning, medveten eller ej, om att religioner är, eller rättare sagt bör vara, tydliga i kanterna. 

Detta krav på religiös "renhet" är återkommande i religiösa sammanhang världen över, i historia och nutid bland reformivrare och religiösa experter. Problemet som de alla stöter på, allt som oftast, är att hur mycket de än förmanar, så skapar "vanligt folk" ofta sina egna föreställningar och praktiker, inte sällan sådana som går på tvärs mot "teologisk korrekthet". Så sker också i dagens Sverige. De undersökningar som vi har tillgång till när det gäller svenskars religionsuppfattning i gemen tyder på att just luddighet, gränsöverskridande och nyskapande i föreställningar och praktiker är mer norm än undantag. Härvidlag är en "flummig" policy i SRs livsåskådningsprogram med betoning på luddiga begrepp som "kärlek" och "andlighet" som trancenderar konfessionsgränser nog ganska så väl synkroniserad med religion ute i stugorna. 

Varför bilden av en "ren" religion är så viktig för Öholm, och säkerligen för andra religiösa auktoriteter, och varför de lägger tid och möda på att med kraft hävda den, och bekämpa "teologisk inkorrekthet" tål att studeras närmare.

2. Öholm menar vidare att SR inte tar hänsyn, i avvägningen mellan vilka religiösa traditioner som ska få ta plats i etern, till den religiösa tro som finns hos majoriteten av den del av befolkningen som konsumerar deras livsåskådningsutbud. Denna kritik kan naturligtvis tillbakavisas genom att peka på en hel del av inte minst P1s programutbud (Mitt i musiken, dagens dikt, Ekonomiekot, Meny) som kanske inte appellerar till den stora massan, utan just till minoriteter. Men det intressanta här är att Öholm framställer en grupp  rentroende "kristna" som en avgränsad och signifikant del av befolkningen. Varför skapar han sig denna bild? Vilken roll fyller den för honom, och andra som delar hans synsätt? Enligt honom pekar det fortfarande höga medlemsantalet i samfundet Svenska kyrkan och det faktum att folk ber till en högre makt (mer eller mindre diffus) på denna grupps existens.

Det finns gott om andra rimliga förklaringar till att SvK fortfarande har höga medlemsantal, men Öholm väljer att se det som ett resultat av en religiös övertygelse i linje med hans egen. Personligen tvivlar jag starkt på detta, och tror att ett enkelt test skulle kunna ge svar på frågan. Om samfundet istället för att dra avgiften för medlemskap på skattsedeln skickade ut ett inbetalningskort skulle vi på ett enkelt sätt kunna få svar på frågan hur viktig just samfundstillhörigheten egentligen är för de nuvarande medlemmarna i gemen.

På liknande sätt förhåller det sig med bönen. För att veta om människors böner till en högre makt är tecken på en tro enligt t.ex. Svenska Kyrkans bekännelse behöver vi undersöka deras föreställningar närmare. Vem/vad är denna övernaturliga makt som man riktar sig till? Attitydundersökningar indikerar att det är en minoritet bland de som idag kallar sig kristna och är knutna till SvK som dels a) vet vad dess bekännelse är b) tror på den.

Socialpsykologisk forskning ger för handen att vi människor är benägna att anpassa våra föreställningar efter vad vi tror är andra människors föreställningar, ett drag som förmodligen har varit evolutionärt gynnsamt. Att hålla avvikande åsikter är psykologiskt påfrestande. Detta kan vara en av förklaringarna till att Öholm skapar en betydande grupp kristna, som delar hans tro, åtminstone på ett eller annat sätt, och som upplever att de är förfördelade av SR. 

3. Öholms resonemang speglar också ett tydligt konspirationstänkande, som han också givit uttryck för i andra sammanhang (Homolobbyn i Melodifestivalen). "Kristna" i Sverige är offer för ränker smidda av en religionssynkretistisk medieelit. Detta sätt att tolka en upplevd utsatthet som ett resultat av medvetna illvilliga intentioner hos en mer eller mindre abstrakt fiende är vanlig i religiösa (och icke-religiösa) sammanhang. Ibland handlar det om en annan grupp människor, ibland en övernaturlig varelse (t.ex. Satan). Det gemensamma är just benägenheten att projicera intentionalitet bakom processer som man uppfattar påverkar en själv (onda eller goda). Fenomenet är också det väl belagt i forskningen, inte minst när det gäller religiösa föreställningar om osynliga makters agerande i världen. 

Siewert Öholms inlägg är således intressanta som studieobjekt för den som önskar forska närmare kring de olika former religion tar sig i offentligenheten i dagens Sverige, och varför de tar sig just dessa former.  Sedan kan hans åsikter i sakfrågan naturligtvis också bemötas i en debatt, men det lämnar jag åt dem som har intresse av en sådan. 

Jonas Svensson
Docent i religionsvetenskap, Linnéuniversitetet