Egypten – ett islamiskt kalifat?

I juni 2012 blev Mohammad Morsi från Frihet- och rättvisepartiet den förste demokratiskt valde presidenten i Egypten. Valet hade stått mellan honom och Ahmed Shawfiq, som sågs som en representant för den gamla regimen. Frihet- och rättvisepartiet stöds av det muslimska brödraskapet, där Morsi tidigare varit medlem, men som han lämnade då han ställde upp som kandidat i presidentvalet. På presidentposten tog Morsi tidigt initiativ till att begränsa militärens makt i Egypten och att upprätta diplomatiska kontakter med andra länder, däribland Iran, Turkiet och Saudiarabien.  Han har också sagt att Egypten skall vara en civil stat och inte en religiös, men det finns en oro, både inom och utom landet, att han egentligen avser att islamisera Egypten på sikt. Morsi har agerat för att framstå som en moderat muslim, och många frågar sig om det är hans rätta jag eller om det bara är ett politiskt strategiskt spel.

Morsi valde t.ex. en premiärminister, Hesham Kandil, som är en moderat muslim och han mötte tidigt den koptiske påven. Han ligger däremot lågt i frågor som rör utrikespolitik. Alkohol tillåts säljas, vilket anses viktigt för turistindustrin som varit en stor inkomstkälla. Inga diskussioner förekommer om att förbjuda popmusik eller riva upp fredsavtalet med Israel. Men oron finns ändå för att islamiska lagar skall få mer utrymme. Sekulära och kristna ser nu till militären som garant för att Egypten inte ska islamiseras för kraftigt och många tror att det muslimska brödraskapet ligger lågt tills de är tillräckligt starka för att kunna införa mer radikala förändringar. Den nyvalde påven har sagt att han är emot att den nya konstitutionen blir för religiöst utformad. Bakgrunden är den islamistiska dominansen bland de som nu deltar i att formulera den och att Mohammed Morsi sagt att shariah ska ligga till grund för lagstiftningen, även om det är oklart vad han menar med det.

Rädslan för att Egypten skall islamiseras och utvecklas odemokratiskt uttrycks till exempel i Alan Johnsons artikel i The Telegraph, ”The Muslim Brotherhood are turning into Leninists in Islamist dress. Egypt is in real trouble,” där han argumenterar för att Brödraskapet vill införa sharia som konstitutionens huvudsakliga källa och åberopar röster som hävdar att islamisterna vill införa ett kalifat. Johnson hävdar att väst nu möter en kraft som ser sig som Gud på jorden, som förnekar rätten till individuell tro, och uppmanar oss att se vad Brödraskapet egentligen står för. En sammanblandning av Brödraskapet, Rättvise- och frihetspartiet och Salafister gör att skräckbilden av ett framtida islamistiskt Egypten framträder, som är antisemitiskt och odemokratiskt.

Men andra åsikter finns också. I en artikel av den amerikanske muslimen Muqtedar Khan, ”Democracy at the heart of Islamic revival”, presenteras bilden att revolutionen har lett till en intellektuell och kulturell vitalitet där en demokratisk form för islam tillåts utvecklas, inte bara i teorin utan även i praktiken. Han lyfter fram att islam och demokrati enligt honom är förenliga och att revolutionerna nu gett möjlighet till att visa detta i praktiken. Vid ett möte med Morsi i New York nyligen sade Morsi att islams hjärta är mänskliga rättigheter och dignitet och att religionsfrihet skulle garanteras. Han ville inte upprätta en islamisk stat, för att det skulle vara oislamiskt enligt honom, utan att nationen, folket (ummah) skulle vara källan till makt. Liknande kommentarer hittar vi på partiets hemsida, där formuleringen att shariahs principer skall vara referensram som hela tiden återkommer skrivs fram, som många oroar sig för vad det egentligen betyder.

This means that we as a party seek for Egypt to be a civil state based on Shura (consultation) and democracy, where the people are the source of power (legislative, judicial and executive), where the principles of Islamic Sharia are the frame of reference, and where the Egyptian citizen is the goal and patriotism is the spirit in which we work to achieve happiness morally and materially, as well as respect for citizens’ rights and preservation of their dignity within a comprehensive modern initiative for rejuvenation.

 

Frågan vad dessa principer egentligen ska stå för diskuteras också i Egypten under utvecklingen av förslaget till konstitution och olika åsikter kommer fram, där framförallt salafiter tycker det är för otydligt formulerat och önskar sig en omformulering som stadfäster att islamisk sharia skall vara källan till all lag.

Muqtedar Khan tog under mötet med Morsi även upp frågan om al-Azhar, som Khan anser bör vara helt oberoende, men Morsi lät den frågan falla. Hur religiös auktoritet kommer att organiseras i framtidens Egypten och vilken roll islam kommer ges i konstitutionen vet vi inte nu, men helt klart kommer frågan att fortsätta vara aktuell länge. Vilken roll kommer islam få i konstitutionen? Kommer al-Azhar att bli helt fri från statlig kontroll, och vilken blir relationen mellan al-Azhar och det Muslimska brödraskapet i framtiden? Och vilket inflytande kommer salafister att få i det framtida Egypten?

Susanne Olsson, docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Hjällbo, islamisering och mordhot

I våras utspelade sig en lite märklig debatt i Göteborg, där bland andra jag och Göran Larsson var inblandade. Gun Holmertz, från organisationen Caritas, upplevde att den somaliska organisationen Afrikas horn bedrev en oegentlig verksamhet i deras gemensamma lokaler i Hjällbo utanför Göteborg. Holmertz skrev en debattartikel i GP som talade om en "islamisering" av Hjällbo. Debatten går att följa här, och vi har utvecklat vår ståndpunkt här på bloggen.

Efter debattinlägget anmälde Gun Holmertz en man som ska ha kallat sig jihad-krigare och hotat henne till livet.

Nu har förundersökningen inletts och i dagens GP kan vi läsa att den anklagade 27-åringen bestrider uppgifterna. Ord står alltså mot ord. Mannen hävdar att han aldrig hotat Holmertz till livet. "Nu går jag hem och ber min gud att han ska straffa dig," menar 27-åringen att han sagt.

Vad som faktiskt hänt i lokalen i Hjällbo är från början till slut oklart och vi kommer att få anledning att återvända till detta här på bloggen.

Simon Sorgenfrei, Doktorand i religionsvetenskap, Göteborgs universitet

Islamisering av Egyptisk TV?

Egypten tillåter plötsligt nyhetsankare med hijab vilket rapporteras på al-Jazeera och DN. I söndags dök den första kvinnan med hijab upp på statlig TV, Fatma Nabil, vilket har varit förbjudet sedan grundandet. Förbudet mot hijab har uppfattats olika. Liberala och MR-aktivister har hävdat att det strider mot individernas frihet, och det i ett land där majoriteten av vuxna kvinnor faktiskt bär någon form av huduvsjal till vardags. Andra menar att det är ytterligare ett steg i riktning mot ökad islamisering av landet och islamistisk kontroll över statlig media.

Nu har fler islamistorienterade individer fått kontrollen över statlig media, och ny informationsminister är från det Muslimska brödraskapet. Detta kritiserats av journalister som menar att utvecklingen går mot att statlig TV blir en kanal för det Muslimska brödraskapet. Statlig TV har nästan 40.000 anställda och har länge associerats med den styrande eliten och varit plågad av korruption.

I privata tv-kanaler finns det besjalade kvinnor och i många av de såpoperor som sänds, även på statlig tv, har skådespelerskor hijab. Däremot i hotell och flygbolag har sjalen motarbetats, liksom i industrier, sannolikt för att staten ville visa upp en modern bild av Egypten, vilket sjalen inte passade in i. Under Mubarak fick inte heller anställda kvinnor med sjal arbeta framför kameran. Al-Jazeera skriver att resultatet blev att statlig TV visade upp kvinnor som liknade hustrurna till den styrande eliten och Suzanne Mubarak hade inte sjal och klädde sig ofta i välskurna dräkter. Med Morsi som president ser också denna bild annorlunda ut. Hans hustry Naglaa Mahmoud klär sig i svepande kläder och täcker håret, en klädstil som associeras med arbetarklassen och det Muslimska brödraskapet.

Fatma Nabil själv menar att jobbet handlar om kompetens och intellekt och inte sjalen, som hon ser som ett personligt val. Samtidigt kommer kritik från journalister som menar att anti-islamiska inslag censureras på statlig tv och de hävdar att redaktörer nu omfamnat Morsi, som de en gång omfamnat Mubarak. På så vis blir statlig tv okritisk och tjänar ledarskapet i landet och framställer dem i positiv dager och Fatma Nabil blir för dem snarast en symbol för ökad islamisering och censur.

Susanne Olsson, Södertörns högskola

Frykten for somaliere

Somaliere blir ofte karakterisert som den gruppen innvandrere som er vanskeligst å integrere av både forskere og journalister i Skandinavia. Etter at det ble kjent at flere somaliske innvandrere er ventet å komme til Sverige refererer Sverigedemokraten Thoralf Alfssons til dette i en blogg hvor han advarer mot at vi snart oversvømmes av en gruppe mennesker som han antyder utgjør en stor trussel mot Sverige. Nylig skrev også Gun Holmertz, virksomhetsansvarlig for Caritas Frivilligcentraler i Hjällbo/Bergsjön en debattartikkel om vanskelighetene med å integrere somaliere pga av islamisering, bidragsavhengighet og deres lojalitet overfor klanen.

Gir det mening å snakke om integrering uten å samtidig diskutere hvilket type samfunn vi har, og hvilket type samfunn vi ønsker? Hva er det de skal integreres inn i? Hva er konsekvensene om en marginalisert minoritet velger å integrere seg og bli en del av et majoritetssamfunn som ser ned på dem? Risikerer foreldrene å miste kontakten med barna, og risikerer barna å internalisere et negativt selvbilde?

Etter å ha startet et religionsvitenskapelig forskningsprosjekt om somaliske mødre i Sverige, i samarbeid med folkehelseviteren Dr. Barni Nor, har vi funnet at mange somaliere i Sverige opplever at samfunnet: media, utdanningsinstitusjoner og myndigheter ofte nedvurderer deres evner som foreldre. De opplever at kommunikasjonen med (andre) svensker ofte umuliggjøres fordi så mange allerede har gjort seg opp en mening om hvordan de er på bakgrunn av deres hudfarge og bruk av sjal. Det de opplever som det verste er at fordommer mot dem, også de som er basert på at de er innvandrere og flyktninger, overføres til barna deres som er født og oppvokst i Sverige. Lignende opplevelser av diskriminering og fordommer blant svensk-somaliere har tidligere blant annet blitt kartlagt av en forskergruppe fra Centrum mot Racism i rapporten: «Var tog rättigheterna vägen?» 

De to afro-amerikanske forfatterne og kulturkritikerne bell hooks og Toni Morrison skriver om negative konsekvenser av integrering for afro-amerikanere i USA. Selv om de oppfordrer til integrering gjör de oppmerksom på hva som kan gå tapt hvis dette skjer kun på majoritetssamfunnets premisser. Afro-amerikaneres og somalieres situasjon i Skandinavia er sammenlignbare fordi de har en lignende (marginalisert) posisjon i samfunnet. hooks og Morrison mener at det spesielt er i møte med majoriteten at afro-amerikanere lærer å internalisere et negativt selvbilde, og de ser på segregerte områder som kirken og hjemmet som arenaer hvor barna potensielt kan lære å elske seg selv. De ser oppdragelse som et politisk spørsmål fordi den i stor grad handler om å styrke barna i møte med et samfunn som nedvurderer dem p g a deres hudfarge og kultur. 

For somaliske foreldre handler det om å lære barna å være stolte av at de er somalier og muslimer, og å videreføre det som de anser er viktige tradisjonelle idealer. I samtaler med somaliske mødre som føler at de har lykkes med dette så er det ikke fordi de har fått mulighet til å videreføre den somaliske kulturen som de selv vokste opp med. Det er heller ikke snakk om en ukritisk tilpasning til det svenske samfunnets normer. Isteden er det fordi de har fått muligheten til å balansere og å velge ut det beste fra begge kulturer uten at de trenger å gi opp sin identitet. Spesielt islam anses å ha potensialet til å overbygge gapet mellom de to kulturene. Ett eksempel på dette er at enkelte setter pris på at de oppfordres til å lytte mere til barna i Sverige, og har dermed forbedret kommunikasjonen, noe som de også ser på som et viktig islamsk ideal. Samtidig ønsker de å opprettholde tanken om at man skal ha respekt for de som er eldre og har mer erfaring. Det de snakker om som spesielt viktig og utfordrende å videreføre i hva de oppfatter som en individ-orientert kultur er tanken om at «samfunnet er en sirkel» hvor alle er avhengige av hverandre.

Det er igjennom samtaler med somaliere at ord, som så ofte trekkes frem for å vise hvor ulik de er fra svensker/skandinaver, som klan, islam(isering) og nomadekultur, åpner seg, og viser seg å romme så mye mer enn først antatt. Klanen kan assosieres med å vise omsorg for de svake (sosialforsikring), islamisering kan bety integrering, og nomadekulturen kan assosieres med sterke kvinner. Eksempler på disse betydningene av ordene kan man blant annet finne i min avhandling: «Tradition as Resource: Transnational Somali Women Traders Facing the Realities of Civil War.» (2009).

Disse ordene kan også ha helt andre og motsatte erfaringsmessige assosiasjoner. Hvem skal vi tro på? Hvem har rett til å definere disse ordene? 

Hvis ord som klan, islamisering og nomadekultur sees på som selvforklarende på samme måte som hudfargen og sjalet antas å være det, så vil integrasjonen fortsette med å være risikabel for somaliere fordi så mange av deres erfaringer usynliggjöres. Hvilke muligheter åpner seg om vi ser at ord som disse er flertydige, og kan beskrive ulike typer av erfaringer? Kanskje kan vi da starte en mer konstruktiv og åpnere diskusjon der alle kan delta.  Kanskje kan vi da erstatte en debatt om hvorvidt minoriteter lykkes i å tilpasse seg etter majoritetens premisser eller ei, og heller åpne for en pågående samtale om hvilket samfunn vi har og hvilket samfunn vi önsker oss. Kanskje kan vi da få til en samtale der vi kan bygge tillit og fremstå  
som mennesker for hverandre.

Rannveig Jetne Haga, forskare vid Uppsala universitet

Jihadi salafister i Tunisien

Rapporter sprids nu från Tunisien som rör salafitiska aktiviteter som oroar många. Salafitiska grupper har kommit upp till ytan och har visat polemiska och även våldsamma drag och utmanar den demokratiska utvecklingen i landet. Rapporter meddelar att de tagit över moskéer, att de varit beväpnade och haft flera sammandrabbningar med polis, armé och säkerhetstjänst. De har stängt en bokutställning som hade shiitiska manuskript och attackerat försäljare som sålt alkohol och bränt ner barer. Igår protesterade de mot en konstutställning som de menade förolämpade muslimer och kastade bensinbomber och stenar mot polisstationer. Det konstverk som verkar ha retat upp dem allra mest stavade ordet ”Gud” med insekter. Artikeln som rapporterar om detta skriver också att representanter från det styrande partiet al-Nahda, som kan beskrivas som moderat islamistiskt, också fördömt konstverken som de menar syftar till att provocera och förolämpa, men att det inte ursäktar att våld bryter ut.

Inte alla salafister använder sig av våld som metod men de som förespråkar detta kallas ofta jihadi salafister, och efter Ben Alis fall försökte jihadi salafister förändra Tunisien genom att fokusera termen umma islamiya, ’en islamisk gemenskap’, snarare än watan, ’nationen’, och de strävar alltså efter en samhörighet baserad på islam i första hand och kallar sig också Ansar al-Sharia (’anhängare av shariah’) och vill alltså införa shariah som lag. Lite info finns på deras blog. Tal om ett islamiskt kalifat förekommer också och allt detta bidrar sannolikt till en ökad polarisering i Tunisien då jihadi salafister motsätter sig en civil stat och avvisar sekularism och liberalism t.ex.

Diskussioner om vilka begränsningar i frihet som nu finns i Tunisien och vilka som riskerar att komma framöver har satt fart och många är rädda att det ska bli instabilt framöver. Sekulära kritiker har kritiserat al-Nahda för att inte ha tagit itu med salafisterna och att de måste värna om friheter för alla medborgare. Al-Nahda har själva sagt att de inte skall försöka införa shariah i den nya konstitutionen. Många tror också att salafisternas våldsamma aktiviteter de senaste dagarna är ett resultat av att Ayman al-Zawahiri från al-Qaida i en ljudfil som nyligen publicerats på islamistiska hemsidor kallat tunisierna att försvara islam från al-Nahda och agera för att införa sharia som enda källa för lag, vilket jag tror är sannolikt. (Här kan man ladda ner en utskrift på arabiska och här höra inspelningen på arabiska.)

Susanne Olsson, Docent i Religionsvetenskap, Södertörns högskola

13 juni, 2012

anti anti-islamiskt möte

Washington Post rapporterar att ca 15.000 amerikanska muslimer ska samlas i helgen för att diskutera hur man ska bemöta den så kallade ”anti sharia-rörelsen”. Konferensen som fått namnet “Defending Religious Freedom: Understanding Shariah”, organiseras av Islamic Circle of North America och Muslim American Society.

Anti-shariarörelsen är en strömning inom större islamofobisk diskurs som tar form i Europa och Nordamerika, och som fokuserat sitt motstånd främst mot att sharia-lagar ska få inflytande i amerikanskt rättsväsende.

På ett liknande sätt mobiliserar svenska sammanslutningar – som Swedish Defence League (SDL) eller Sverigedemokraterna – mot vad de menar är en islamisering av det svenska samhället.

I Sverige eller Europa har vi ännu inte sett en organiserad muslimsk samling mot islamofobiska tendenser. Men det är inte omöjligt att en sådan reaktion kan följa på det faktum att islamofoba nätverk samarbetar över nationsgränserna – som nu senast i danska Århus där Defence leagues från olika Europeiska länder samlades för att demonstrera sitt missnöje mot vad de upplever som en islamisering av Europa.

Man kan emellertid notera att dessa rörelser är marginella, om än hödljudda, företeelser, med undantag för kanske England där EDL har en relativt stor folklig förankring. Den svenska motsvarigheten SDL tycks i nuläget engagera få individer och annars existera huvudsakligen som en facebook-sida.

Simon Sorgenfrei, doktorand i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet