Därför ökar det antimuslimska våldet

En uzbekisk flykting genomför ett terrordåd i Stockholm inspirerat av en världsomspännande våldsideologi företrädd av terrorister i Syrien och Irak. Hämnd för detta får legitimera massmord på muslimer i Nya Zeeland, inspirerat av en annan världsomspännande våldsideologi, tidigare manifesterad bland annat på Utøya och i Trollhättan. 

Terrordådet i Christchurch på Nya Zeeland blir en påminnelse om hur globala konflikter får lokala konsekvenser. 

I båda fallen har vanliga människor drabbats, inte politiska ledare eller institutioner. Det är en taktik med ett långsiktigt mål att skapa mer hat och polarisering. Inom såväl våldsorienterad islamofobisk ideologi som salafism odlas föreställningen om ett pågående krig mellan två föreställda gemenskaper – islam och västvärlden. Som ofta påpekats både speglar och göder dessa rörelser varandra. 

I det manifest attentatsmannen Brenton Tarrent publicerade innan massakern i Christchurch skriver han in sig i en högerextrem tradition. Titeln, The Great Replacement, anspelar på föreställningen om ett pågående ”befolkningsutbyte” i västvärlden – ”vita” ersätts av ”icke-vita”, kristna av muslimer. Manifestet inleds:

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

It’s the birthrates.

Enligt denna föreställningsvärld föder vita människor för få barn, samtidigt som ymnigt barnalstrande muslimer tar över deras länder. Migration omformuleras till invasion. Denna utveckling leder till vad Tarrent kallar ett folkmord på vita, varför vita män måste beskydda den egna rasen. Vi känner igen tankegångarna från det dokument Ander Behring Breivik publicerade i samband med terrorattentaten i Norge 2011. Texterna består av ett mischmasch av nazianstruken fornnordisk symbolik och kristet färgad riddarromantik som också hittades i Anton Lundin Petterssons dator efter skolmassakern i Trollhättan hösten 2015. 

I manifesten anknyter Brevik och Tarrent till idéer som fick spridning genom Gisèla Littmans (alias Bat Ye’or) bok Eurabia(2005). Enligt denna har muslimska och västerländska ledare, av oklara skäl, enats om att skapa ett Europa dominerat av muslimer. Politiker, journalister och andra som inte är uttryckligen kritiska till invandring pekas ut som förrädare. Brevik mördade ungsossar, Tarrent önskar han kunde skjutit både fler muslimer och förrädare. I deras manifest framträder flera motiv: Att sprida skräck bland invandrare; att inspirera andra till liknande attentat; att provocera muslimer till hämnd och ytterligare våldshandlingar som kommer att öka hatet mot dem. 

Det är en spegelbild av våldsbejakande salafistisk propaganda och strategi. 

I Tarrents manifest finns också ett uttalat hämndmotiv. Som trigger lyfter han fram Ebba Åkerlund som mördades av Rakhmat Akilov på Drottninggatan 2017. ”Det var där och då jag beslutade mig för att göra något, för att skrida till handling, att ta till våld. Att själv ta upp kampen mot den invaderande fienden.” Liksom Breivik tycks Tarrent uttrycka att hans handlingar har stöd från en tyst majoritet – de är den egna föreställda gemenskapens korsriddare.

Men dessa tankegångar uppstod inte med Littman. De fanns tidigare. Även i Sverige. 

Mellan januari 1991 och augusti 1992 sköt John Ausonius, ”Lasermannen”, personer han uppfattade hade invandrarbakgrund. I en intervju uppgav han att ”Ny demokratis invandrarfientlighet gav mig respons och stärkte mitt självförtroende.” Han ville göra det han menade andra bara pratade om och genom sin verksamhet ”ville han skapa en sådan skräck i samhället att inga fler ’utomeuropéer’ skulle våga sig till Sverige – och att de som redan fanns här skulle fly.” Under valrörelsen 1993 gjorde Ny demokratis Vivianne Franzén muslimsk invandring till en huvudfråga och partiledaren Ian Wachtmeister skrev i en debattartikel att moskéer inte fanns med i hans vision för Sverige. 

Dagen därpå, den 14 augusti 1993, brann moskén i Trollhättan. I polisförhör uppgav en av gärningsmännen att han hört ”en kvinna från Ny demokrati säga att snart får våra barn vända sina huvuden mot Mecka”.

Men det började inte heller med Ny demokrati. Redan 1993 var angrepp och trakasserier vardagsmat för muslimska församlingar. Det illustrerades lakoniskt av en företrädare för moskén i Trollhättan som jag intervjuade för min bok Islam i Sverige – de första 1300 åren. Åren innan branden 1983 var härliga, bekymmerslösa tider, berättade han. ”Bara småtrakasserier, småsabotage. Men det var vardagsmat. Klotter på väggarna, ett grishuvud framför dörren, såna småsaker”. 

Angrepp och våld blev normaliserat bland både offer och förövare. 

Ser vi en liknande utveckling idag? 

Våldshandlingarna mot muslimer på 1990-talet har analyserats av flera forskare och våldet har satts i relation till en ökad invandring under dessa år, liksom till islamkritisk diskurs i medier och bland politiker. Liknande mönster kan urskiljas också efter de senaste årens flyktingmottagande. Under 2010-talet med kulmen år 2015 tog Sverige emot ett allt större antal flyktingar. Under samma period ökade Sverigedemokraterna från 4,9% i januari 2010 till 21,6% i december 2015, på en invandrings- och islamkritisk politik. 

Ett av de främsta forumen för islamkritiska yttringar under dessa år var bloggen Politiskt inkorrekt som 2011 bytte namn till Avpixlat. Aktiv på båda bloggarna var Malmöbon Peter Mangs som 2012 dömdes för två mord, fyra mordförsök och en rad andra skjutningar. ”När allt mer började peka mot att en ensam seriemördare låg bakom de många attentaten mot mörkhyade och muslimer i Malmö sommaren 2010,” skrev Lars Linder i en DN-anmälan av två studier om Mangs, ”steg glädjen i kommentarsfälten på sajter som Avpixlatoch Politisk Inkorrekt. En hyllningsdikt till den nye lasermannen publicerades bland annat på den sverigedemokratiske riksdagsmannen Thoralf Alfssons blogg.”

I oktober 2015 lade sverigedemokraten Ted Ekeroth ut adresslistor till flyktingförläggningar i landet och enligt EXPO upplevde Sverige samma höst den värsta attackvågen mot asylboenden någonsin. På morgonen den 22 oktober klev Anton Lundin Pettersson in på grundskolan Kronan i Trollhättan och högg ihjäl lärare och elever han upplevde hade invandrarbakgrund. Även moskéer attackerades. Enligt en rapport från 2018 framtagen av CEMFOR vid Uppsala universitet och Myndigheten för stöd till trossamfund har 59 % av 106 tillfrågade muslimska församlingar utsatts för någon form av fysiskt angrepp. Klotter, grishuvuden, bränder. En av de första nyheterna som mötte oss 2019 var att Mahmoodmoskén i Malmö blivit beskjuten.

Detta är en utveckling som på intet sätt begränsar sig till Sverige. I flera europeiska länder liksom i exempelvis USA, Kina eller Indien har islamkritiska strömningar tagit sig inte bara in i parlamenten, utan även röstats fram i regerande positioner. Föreställningar som tidigare florerade på nätet, är idag en del av det offentliga politiska samtalet. I Sverige visar den årliga Mångfaldsbarometern att allt fler blir negativa till en politik som aktivt stödjer mångkulturalitet och mätningar från SOM-institutet gör gällande att islam är den religion flest svenskar har negativa uppfattningar om. Parallellt med att folkvalda politiker gör uttalanden som kan uppfattas som islamkritiska tycks en sådan utveckling kunna normalisera och legitimera våldshandlingar för vissa extremister. 

Under 2010-talet uppskattas samtidigt cirka 300 personer från Sverige ha anslutit sig till IS och andra liknande organisationer och SÄPO uppskattar att tusentals svenskar sympatiserar med våldsorienterad salafism. En av dessa är konvertiten Michael Skråmo från Biskopsgården i Göteborg. En ungdomsbekant till Skråmo som jag intervjuade under arbetet med min bok minns hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet” åren innan han 28 år gammal anslöt sig till IS. 

Stämmer den beskrivning Brenton Tarrent ger av sig själv i sitt manifest – 28 år med rötter i fattig arbetarklass, låg utbildning och dåliga skolresultat, svag position på arbetsmarknaden – så är han inte så olik Michael Skråmo eller de flesta andra som radikaliserats in i våldsorienterade nätverk. 

I en forskningsrapport från 2018 (Rostami et al) som analyserar personer engagerade såväl i den våldsorienterade salafistiska, den högerextrema som i den autonoma miljön framträder vissa mönster. Medelåldern är 26 år, 92 procent är män, färre än hälften har gymnasieutbildning (inom den autonoma miljön är utbildningsnivån högre). Nästan en femtedel har varit föremål för insatser från socialtjänsten under uppväxttiden och ofta finns kopplingar till andra former av kriminalitet. Någonstans längs vägen har de attraherats av globaliserade våldsideologier.

I relation till sådana studier finns en poäng i att skilja mellan motiv bakom och orsaker till terrordåd. De faktiska orsakerna till varför vissa, men inte andra med samma bakgrund, hamnar i våldsorienterade rörelser är svåra att tydliggöra. Men även här framträder mönster. Det rör sig vanligen om marginaliserade unga män, som upplever att de själva och den grupp de menar sig tillhöra – vare sig det är den vita rasen eller den muslimska gemenskapen – har berövats vad som rättmätigt borde tillfalla dem. Jobb, land, kvinnor, inflytande. Att modellera sig till riddare eller gudskrigare beredd att offra sig för den föreställda gemenskapen blir ett sätt att kasta av sig rollen som förlorare. Terrorattentaten blir uttryck för en högt ställd moral, kombinerad med en likgiltighet inför eget och andras liv.  

De senaste årens forskning pekar alltså på att vi bredvid de säkerhetspolitiska åtgärder som står i centrum för debatten behöver långsiktiga socialpolitiska åtgärder för att komma till rätta med dessa utmaningar. Lokalt som globalt.

Simon Sorgenfrei

Docent i religionsvetenskap, Södertörns högskola

Denna text har ursprungligen publicerats i Svenska Dagbladet.

Michael Skråmo gripen i Syrien - en reflektion kring radikalisering

Medier rapporterar att den svenske jihadisten Michael Skråmo kapitulerat och överlämnat sig till ett kurdiskt förband i Baghouz i nordvästra Syrien. 2014 reste Skråmo från Biskopsgården i Göteborg, med sin fru Amanda Gonzales och sina fyra barn, till Raqqa i Syrien för att ansluta sig till IS. Därifrån har Skråmo, eller Abou Ibrahim al-Swaidi som han också kallar sig, uppmuntrat fler att ansluta sig, men också uppmanat till terrorattacker i Sverige. I Syrien har paret sedan fått ytterligare tre barn. Medan medier för en tid sedan rapporterade att Amanda Gonzales omkommit i ett bombanfall, ska barnen vara vid liv och omhändertagna.

Skärmdump från Michael Skråmos Fadebooksida, 11 juni 2015. Källa

Som flera andra som anslutit sig till IS och andra jihadistiska grupperingar tycks Skråmo komma från en religiöst mer eller mindre indifferent bakgrund. Som ung ska han ha sysslat med hiphop och inte varit intresserad av religion, men sedan efter gymnasiet ganska plötsligt konverterat och då dragits till salafitiska kretsar.

          Under arbetet med boken Islam i Sverige – de första 1300 åren intervjuade jag en av dem som rörde sig i samma kretsar som Skråmo under dessa år, Dawid. ”Skråmo ja. Jo, han minns jag ju, såg honom ganska ofta i Biskopsgården…det bästa sättet att beskriva honom är nog som ’en go gubbe’ som drog Göteborgsskämt”.

          Första gången Dawid träffade Michael Skråmo var på spårvagnen tillsammans med en gemensam kompis:

Det jag reagerade på, förutom att han var jäkligt trevlig…var att han hade en röd palestinasjal på huvudet så som de bär den i Saudi. Det tyckte jag var en rätt komisk och märklig kombination. Så jag tänkte att han måste vara salafi…Jag frågade min kompis, som är hardcore-sufi, om han var salafi och han ba "skôjar du eller". Så jag förstod då att han var salafi.

Dawid berättade att Michael Skråmo brukade besöka en salafistiskt orienterad källarmoské i Biskopsgården och predikade där ibland åren omkring 2010. ”Jag minns att jag blev lite förvånad att han hade fått den rollen. När blev han en lärd man?” Men Skråmo samlade snart en grupp ungdomar från Biskopsgården runt sig, som lyssnade på hans predikningar. 

        Dawid mindes hur Skråmo upplevdes som ”en av oss, som en arbetargrabb från miljonprogrammet.” Kanske var det därför han fick det inflytande han fick? ”Det kanske var precis de känslorna han ingav de yngre grabbarna som lyssnade till honom och gick på hans föreläsningar.”

Michael Skråmo

Michael Skråmo var ju heller inte ensam om att ansluta sig till IS eller andra liknande grupperingar. Mellan 2013 och 2015 uppskattar Säkerhetspolisen att cirka 300 personer reste från Sverige för att ansluta sig till stridande grupper i Syrien och Irak. Dessa hade också flera likheter med varandra.

    I en analys av Säkerhetspolisens material om 267 av dessa resenärer framgår att majoriteten av dem anslutit sig till IS, samt en minoritet till Jahbat al-Nusrah. Tre fjärdedelar av dem var unga män med en medelålder på 26 år. Så många som en tredjedel av alla resenärer kom också från miljonprogram i Västra Götaland, som Biskopsgården. Av de övriga kom en fjärdedel från Stockholmsområdet, och resten från Skåne eller Örebro. Den absoluta majoriteten, fler än sjuttio procent av samtliga resenärer, bodde i alla fall tillfälligt i så kallade särskilt utsatta områden med stora sociala problem, låg utbildningsnivå och hög kriminalitet. I dessa områden finns låg tilltro till myndigheterna och andra strukturer än de staten tillhandahåller får betydelse för invånarna, om det så är familjen, klanen, församlingen eller de kriminella gängen. Liksom om Skråmo i Biskopsgården finns uppgifter om faktiska rekryterare i de aktuella områdena, men sociala medier har spelat stor roll i deras val att ansluta sig till stridande jihadister i Syrien och Irak. Av de som anslutit sig är en tredjedel födda i Sverige och tre fjärdedelar svenska medborgare, majoriteten har minst en förälder född utanför Sverige. Många har rötter till Nordafrika, Afrikas horn eller Mellanöstern, liksom till forna Jugoslavien eller Ryssland. Ett drygt femtiotal av dem har dött i Syrien eller Irak, och drygt 100 har hittills återvänt till Sverige. Som vi sett i medierapporteringen vill nu fler komma hem, när slaget är förlorat.

Sedan 11 september 2001 har det producerats en svåröverskådlig mängd forskning om radikalisering, vilket är det begrepp som numer används för att beskriva den process som leder fram till ställningstagande för våldsorienterade rörelser. Som vi sett ovan framträder vissa mönster. Unga män från socialt utsatta områden är överrepresenterade.

Men de flesta unga män uppväxta i socialt marginaliserade områden blir ju inte extremister. Hur kommer det sig att Michael Skråmo anslöt sig till IS, medan Dawid och hans kompis – som hade samma bakgrund som Skråmo –  inte gjorde det?

          Vi behöver mer forskning och kunskap om varför unga ansluter sig till våldsorienterad salafitisk extremism, högerextrema nätverk eller kriminella gäng – men vi behöver också forskning och kunskap om unga med samma bakgrund som inte ansluter sig, sådana som Dawid och hans kompisar som det gått bra för. Varför har det gjort det? Vad hade de (eller vad har de inte) som skiljer dem från Michael Skråmo? Kanske kan sådan kunskap hjälpa oss i arbetet mot att unga i Sverige hamnar i jihadism, nazism eller kriminalitet.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola

Muslimsk mångfald och mellanmuslimska konflikter i Sverige

Som ett resultat av migration från en rad olika länder med muslimsk majoritetsbefolkning är islam i Sverige ett i hög grad heterogent fenomen. Denna muslimska mångfald medför att islam representeras på olika sätt av individer och grupper med rötter i olika muslimska kulturer, men också att det i Sverige finns tydliga motsättningar mellan olika muslimska grupperingar.

I rapporten Globala konflikter med lokala konsekvenser, publicerad av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), understryker rapportförfattarna Göran Larsson och Mårten Björk att det finns ”ett behov av att studera och få en fördjupad kunskap om huruvida konflikterna mellan olika individer/grupper och olika tolkningar av till exempel islam i Syrien och Irak kan komma att påverka situationen för muslimer och andra minoriteter i Sverige.” (Björk och Larsson 2015: 13–14, se även Göran Larssons Islam och muslimer i Sverige – en kunskapsöversikt 2014: 116).

Under senare år har muslimer vittnat om sådana konflikter och efterlyst ett ökat stöd från och samarbete med majoritetssamhället kring dessa frågor. I exempelvis Göran Larsson och David Thurfjells rapport Shiamuslimer i Sverige beskrivs motsättningar mellan salafistiska och shiitiska muslimer i Göteborg, som tagit sig uttryck i rena uppmaningar att döda shiamuslimer (2013: 51), liknande hot mot shiamuslimer har också rapporterats från Örebro (Björk & Larsson 2015: 9).

I en rapport om sufism och sufiorganisationer i Stockholm, Göteborg och Malmö som publicerades av Nämnden för statligt stöd till trossamfund (SST) intervjuade jag svenska sufier bland annat om deras upplevelser av motsättningar i samhället. Här ett längre citat ur rapporten:

Materialet visar att relationer mellan sufiorienterade och vad respondenterna definierar som salafistiskt eller islamistiskt orienterade muslimer är spända i Sverige. Oftast tycks motsättningarna stanna vid diskussioner, men i några fall beskrivs hur individer ur dessa konkurrerande grupper ”infiltrerat” sufiska organisationer och därigenom tagit över styrelser eller lokaler (se Larsson 2014 för diskussioner om konflikter och konkurrens mellan olika muslimska grupper i Sverige). En respondent från Naqshbandiyya-Khalidiyya i Göteborg berättar till och med om direkta hot och konfrontationer genom åren. Så gör även representanter för Qadiriyya i Tensta utanför Stockholm, där man upplevt motsättningar med individer som identifieras som al-Shabaab. Respondenter i Stockholm meddelar att de börjat dra sig för att besöka vissa moskéer, och att de inte längre gör dhikr eller andra sufiaktiviteter i moskéer på grund av sådana motsättningar. Det finns också en tveksamhet kring att öppet tala om att man är sufi eftersom man inte känner sig trygg.

    Materialet visar också på exempel där sufimuslimer tar aktiv del i denna tolkningskonflikt, och hur de kan lyfta fram sin islamtolkning i opposition till islamism eller salafism. Ett exempel är den föreläsningsserie som arrangerades av bland andra Mohammad Muslim i Aysha-moskén Stockholm 2015. Det finns också en ambition inte bara att representera islam bland muslimer, utan även i medier och i relation till politiker och beslutsfattare. Betoningen av ”traditionen” ska alltså förstås som en strategi i en inom-muslimsk konflikt över representation och tolkningsföreträde. Simon Stjernholm har visat på en liknande tendens i sin avhandling om Naqshbandi-Haqqani i England. Den engelska gruppen har grundat institutionen Sufi Muslim Council (SMC) utifrån en vilja att lyfta fram (sin) sufism som ett uttryck för vad de anser vara en traditionell, sann, islam i konkurrens med vad de kallar islamistiska eller extremistiska grupper (Stjernholm 2011). SMC skapades efter bomberna i Londons kollektivtrafik 2005 och är ett exempel på hur sufimuslimer vill lyfta fram sin tradition och praktik i en markering mot extremistiska grupperingar som al-Qaida eller den så kallade Islamiska staten.

     Dessa spända relationer kan förstås som lokala uttryck för globala trender. Reformistiska och fundamentalistiska muslimska grupperingar har ofta kritiserat vissa uttryck för sufism för att vara oislamiska innovationer. Konflikter mellan sufi- och salafi-muslimer är, bredvid konflikter mellan salafi- och shia-muslimer, bland de mest framträdande inom islam under 1900- och 2000-talet (Sirriyeh 1999, De Jong & Radtke 1999, Ridgeon 2015). Sådana sekteristiska motsättningar har ökat i modern tid, inte minst under de pågående konflikterna i Syrien och Irak.

    Det är dock viktigt att komma ihåg att materialet endast bygger på intervjuer med representanter för sufigrupper, och att ambitionen inte varit att undersöka om de individer och grupper som pekas ut som salafistiska eller islamistiska faktiskt tillhör eller identifierar sig med dessa traditioner. Liksom i samhället i övrigt är ”salafist” och ”islamist” närmast nedsättande ord i en allmän sufidiskurs, och kan ibland användas strategiskt och oprecist om muslimer med konkurrerande islamtolkning. Vad materialet hur som helst visar, och som påpekats i tidigare rapporter (Larsson & Thurfjell 2013, Larsson 2014), är att svenska muslimer vittnar om mellanmuslimska motsättningar. Såväl sufimuslimer som ahmadiyyamuslimer och företrädare för de större shiitiska och sunnitiska grenarna uttrycker oro över situationen. Hur dessa motsättningar ser ut i Sverige och hur de har förändrats över tid har vi dock dålig kunskap om i nuläget.

Detta är ett område där vi behöver mer forskning, men det är också ett fält som reser stora kunskapsteoretiska och inte minst metodologiska utmaningar. Något vi kommer att få anledning att återvända till här på bloggen.

Simon Sorgenfrei

Södertörns högskola